Bilder från Saltspring Island

Fotografisk felångest

Den här bloggposten är en kommentar till en bloggpost av Lena Pesula.

För många år sedan sa jag upp mig från en välbetald tjänstemannaanställning för att starta eget. Det var längtan efter frihet som drev mig. Men jag stod inför ett nytt problem: att sälja mig själv, mina tjänster, till företag som jag trodde skulle behöva mina tjänster. I tjugo år lyckades jag leva på det där, fram till min pension. Det gick, tack vare att några kunder verkligen gillade det jag gjorde och kom tillbaka, ibland år efter år. Men den där nyförsäljningen var en mardröm för mig.

På sätt och vis var mitt yrke också min hobby. Så jag tog upp en bit av det här i Canada. Jag gjorde webbsajter åt småföretagare. Men jag gjorde inga försök till aktiv försäljning. Den blygsamma verksamheten fick sina kunder genom rekommendationer. Så då slapp jag i stort sett den där försäljningsmardrömmen. Samtidigt började jag odla fotohobbyn, och efter några år tog den mer eller mindre över. Förra året bestämde jag mig för att inte ta några nya uppdrag utan bara ägna mig åt fotograferandet. Och så gick jag med i öns fotoklubb. Det blev en ny dimension, nu är jag med på min första utställning i klubbens regi.

Det kändes först nästan som en katastrof. Killen som skulle göra inramningen åt mig hade för bråttom, och ramarna blev alldeles fel. Och mina bilder hängdes på en fullständigt omöjligt plats i lokalen, för högt upp och med reflexer från ett fönster i glasen. Det är i en teaterfoajé, och det kostade inget, så jag fick finna mig. Men jag bestämde mig för att fiaskot var ett faktum, det var bara att vänja sig. Sedan kom ramkillen och tog ned fotona och ramade om dem. Han sa att han ville känna sig stolt över sitt jobb. Ett par dar senare mejlade en god vän som råkat vara på teatern och berättade att han sett mina bilder, och han öste beröm över mig.

Situationen är ett typiskt exempel på hur man skapar sig en negativ bild av sig själv och vad man gör, och den stämmer inte med omgivningens bild. Det är konstruktion i den egna fantasin. Kalla det Jantelagen om du vill. Eller felångest. Vi är tränade att inte tro på oss själva, att vara rädda för misslyckanden, att vara värdelösa. Vi har prestationsångest. Vi tränas till en sådan inställning från barnsben, inte minst i skolan.

Men jag har bestämt mig för att foto är något jag gör enbart för mitt nöjes skull. Jag behöver ju inte tjäna pengar på det. Så om jag plötsligt drabbas av felångest när jag publicerar bilder (eller ställer ut) så säger jag till mig själv: ”Skärpning nu! Om jag inte kan göra detta för mitt nöjes skull, då är det bättre att låta bli!”

I min portfölj här på FS har jag skrivit en presentation (på engelska) av mig själv. Där finns en programförklaring:

To be an amateur (from Latin amator: lover) is to do something out of love for it rather than for money. I love the art of photography, and so I call myself an amateur photographer.

När ambitionsdjävulen slår sina klor i mig påminner jag mig detta. (Inskjuten kommentar: vänta dig inga storverk i min portfölj, den är under ombyggnad just nu.)

Just i dag har jag faktiskt varit på ett litet uppdrag som jag får åtminstone symboliskt betalt för. En enkel produktfotografering. Jag har varnat beställaren om att resultatet kan blir mediokert, för jag har ingen riktig studio. Senare i år ska jag få tillgång till en studio genom fotoklubben, och då ska jag kunna ta bättre produktbilder. Men som det är nu ville en del av mig tacka nej. Och så hörde jag mig säga i stället: ”Ok, vi gör ett försök!” Så är det med oss människor, om vi inte bestämt oss för att ge upp och dränka våra självtvivel i tidsfördriv, då hoppar vi på de tåg som finns. Och så vänjer vi oss, bit för bit, vid att världen inte går under, och inte vi själva heller, ifall det senaste projektet blir ett fiasko. Vilket det sällan blir. Men det händer! Då gäller det att påminna sig vad en av mina vuxenårs lärare framhöll: ”Vi brukar säga att misslyckanden är något negativt. Men det är i själva verket det mest positiva man kan råka ut för. För det finns ingenting man lär så mycket av som ett misslyckande. Och utan att lära utvecklas man inte.”

Vad är det då som är viktigt med fotograferandet? Den som måste försörja sig på det är beroende av framgång, av rent ekonomiska skäl. Vi andra kan betrakta det så som vi betraktar vädret. Stockholm lär i genomsnitt ha tio riktiga högsommardagar per år. Trots att dessa dagar ofta är så få är det dem vi minns. Man får låta de små glimtarna av fotografisk framgång bli som högsommardagar, inget att sträva efter (vem kan styra vädret?), men att glädja sig åt då de kommer. Dessemellan gäller: ”Det finns inget dålig väder, bara fel kläder.” Med andra ord: ”Det finns inga dåliga bilder, bara bilder som man tycker mer eller mindre om. ” Och hur ska man göra för att ta bilder man tycker om? Svaret är enkelt: genom att fotografera. Plåta på! Ju mer desto bättre.

Tänk på Vivian Maier.  Hon tog tiotusentals bilder på gatorna i Chicago, och tydligen visade hon inte någon av dem för någon annan. Ändå var hon en absolut passionerad fotograf. Hon fotograferade för nöjet att fotografera. En sann amatör! Arkivet efter henne är en bildskatt.

När man fotograferar mycket växer så småningom något personligt fram. Man utvecklas som människa. Och inte minst utvecklas bildseendet, bilduppfattningen. Jag är nästan sur på mig själv för att jag, som började fotografera i tioårsåldern – och älskade det redan då – inte satsat ordentligt på det förrän nu på gamla dar. Men det är meningslöst, jag får ta igen vad jag hinner. Och visst går jag framåt. Två steg framåt för varje steg bakåt.

I sommar ska klubben ha en till utställning, denna gång i ett riktigt galleri. Naturligtvis ska jag vara med. Jag har redan börjat våndas över vad jag ska välja för bilder. Men jag har bestämt mig för en ledande princip: det ska vara bilder jag själv tycker om. Om de är bra eller dåliga, det lämnar jag till andra att tycka till om. (Detta sista påståendet hör till kategorin goda föresatser :-))

Dagens fotouppdrag: produktfoton för en leksaksmakare

Dela: