Bilder från Saltspring Island

Månadens favoritbild augusti 2010

Förra månadens favoritbild gav jag fel rubrik. Jag kallades den för favoritbild augusti, men det skulle förstås vara juli. Att jag publicerade den i början på augusti har ju inte med saken att göra. Så nu har jag ändrat rubriken på den bloggposten.

Och nu är det alltså dags för månadens favorit augusti.

Caroni Young sjunger på storbandsjazzkonserten i Centennial park den 14 augusti

Jag har visat en bild tidigare på Caroni, i bloggposten om jazzfestivalen. Den bilden var i svartvitt, så nu försöker jag med en färgbild.

Caroni börjar i höst sista året på jazzprogrammet vidt Capilano University i Vancouver. Man kan nog säga att hon redan håller professionell klass. Och så spelar hon ventilbasun.

Dela:

Storbandsjazz i parken

Veckohelgen runt 8 augusti var det lite halvdant väder. Regnigt på lördagen, men på söndagen klarnade det så småningom. Perfekt ljus för fotografering. Veckan därefter bjöd i gengäld på  angenämt högsommarväder med klar himmel, sol och omkring 25 grader på eftermiddagarna.

Fredagen den 13 blev det varmare, och vi var tvungna att sätta på luftkonditioneringen. Lördagens prognos var 24 grader på eftermiddagen, men det trodde vi inte på. Vi räknade med betydligt varmare. Och faktiskt, på eftermiddagen visade vår termometer 34 grader.

Denna veckohelg var det jazzfestival på ön, arrangerad av Saltspring Jazz & Blues society. Fullt med större och mindre konserter alla dagarna, med storbandsjazz i Centennial park som en höjdpunkt på lördagen. Naturligtvis begav jag mig dit. Konserten började klockan 11, när det fortfarande var dräglig temperatur. Orkestern hade parkerat sig i skuggan i parkens stora lusthus, och det fläktade svagt från havet utanför. En perfekt dag för en utomhuskonsert.

Saltsprings eget Swing Shift Big Band underhöll i parken. Det är mest duktiga amatörer

Denna gång fick den stora kanonen följa med, min Fuji S5 Pro, med det utmärkta zoomobjektivet Nikon 24-85 mm f/2.8. Den här utrustningen ser verkligt proffsig ut, tung och hotfull :-). När jag tassat runt estraden en stund och skjutit kom en funktionär fram till mig och undrade om jag inte kunde skicka dem några bilder från konserten. Tänka sig, jag blev nästan utnämnd till officiell konsertfotograf!

Vädret må ha varit perfekt för en konsert, men för fotografering var det minst sagt besvärligt, glödande sol med maximalt hårda kontraster. Men det blev förstås en hel del bilder. När jag i efterhand tittar på dem funderar jag över en sak. Det är så förledande enkelt att ta sådana här bilder med en zoom. Hur hade det blivit om jag i stället hade haft ett fast vidvinkelobjektiv? Någon gång måste jag pröva.

En annan sak är den ständiga frågan om färg och svartvitt. En sak jag blir mer och mer medveten om är att färgen är en del av bildkompositionen. Hur välkomponerad en bild än är, om den är färgmässigt plottrig så fungerar den inte. Och det kan man lösa genom att konvertera den till svartvitt. Dessa bilder togs i RAW-format, så jag har dem i färg, men kombinationen av hårda kontraster och brist på färgmässig harmoni (hur styr man det i en orkester där medlemmarna är ledigt sommarklädda?) gjorde att jag först var rätt besviken på vad jag åstadkommit. I svartvitt blir bilderna mycket lugnare, och de hårda ljuskontrasterna stör inte alls lika mycket.

Trumpetaren till höger heter Ron Nordin. Fast han stavar det Nordine, på grund av ett infall hans pappa hade en gång. Som man förstår av namnet var Rons pappa svensk. Rons fru Margareta är värmländska. Ron talar själv flytande svenska och har arbetat en tid i Stockholm. Han har spelat trumpet sedan gymnasiet. Till vardags är han fiskhandlare och producerar en gudomlig, kallrökt tonfisk.

Den kvinnliga trumpetaren heter Shinobu Verhagen och är bland mycket annat källarmästare på ett av öns utvärdshurs

Basisten blundade mestadels när hon spelade, hon kunde nog det mesta utantill

Vad gör man med ett färdigspelat notblad? Stoppar det i munnen! Fast det var inget bekvämt, så efter ett tag satte hon sig på det i stället :-)

Ett oumbärligt instrument i storbandsjazz

Här får jag bekänna min brist på bildning. Är detta en barytonsax?

Något riktigt batterisolo blev det tyvärr inte under den tiden jag lyssnade

Flickan med trombonen (egentligen en ventilbasun, har jag senare erfarit) var också orkesterns vokalist

Hon hade en klangfull stämma och ett osentimentalt föredrag. De obligatoriska kärlekslåtarna var mer fyllda av glädje än trånsjuka i hennes tolkning

Några småflickor underhöll med dans bredvid scenen

När jag drog mig hemåt för lunch hade hettan blivit nästan outhärdlig, i synnerhet när jag lämnat den svalkande vinden vid havet. Resten av dagen fick jag hålla mig inne. Inte förrän efter 8 på kvällen blev det drägligt ute. Då var det ljummet och angenämt i luften, det var som en sommarkväll vid Medelhavet.

Dela:

Canada day

Här i Canada firas inte midsommar. Kanske en del invandrade svenskar håller fast vid gamla traditioner, men midsommarhelg firas inte officiellt. Men i stället har vi Canada Day den första juli. Det är Canadas nationaldag, och en av årets stora fester.

På vår ö är ett av de största evenemangen på Canada Day ”Show and Shine”, en stor veteranbilsshow som äger rum på grundskolans idrottsplats, mycket centralt belägen i stan. Jag går gärna dit, både för att njuta av feststämningen och för att titta på alla de härliga gamla åken som visas där. Och så är det musikuppträdanden, ofta av lokala artister som är väldigt bra.

I år var stämningen kanske inte riktigt lika hög som den brukar vara. Vädret var grått, och på förmiddagen småregnade det. Dock inte så mycket att idrottsplatsen blev lerig, lyckligtvis. Och showen, som brukar dra utställare från hela västkusten, hade färre ekipage än vanligt. Jag räknade inte, men jag tror att Saltsprings egen veteranbilsklubb dominerade. Jag gissar att det är de alltjämt något kärva ekonomiska tiderna som fått många att hålla sig hemma.

Rätt ofta ser man bilar här med nummerskyltar som det står ”Veteran” på. Men det är då inte bilen som är en veteran, utan ägaren. Krigsveteraner kan få ha en sådan skylt om de vill. Och det finns fortfarande många i livet här som kämpade i Europa eller på haven eller i Asien under andra världskriget. Men en veteranbil kan också ha sin speciella nummerskylt. På den står det ”Collector”. Då måste den vara minst 25 år gammal (i Sverige tror jag motsvarande tid är 30 år) eller minst 15 år gammal och från en produktionsserie av högst 1500 exemplar. Försäkringspremien för en sådan bil är rabatterad, men den får inte användas annat än för ren nöjeskörning.

Även om årets show inte var lika späckad som tidigare så visades förstås en hel del skönheter och spännande fordon där.

Det här Batman-åket var ungarnas favorit

En gammal Rolls är bestämt riktigt sexig!

VW Beetle från 1960, mint condition. Men motorn? Originalet lär ha haft en fyrcylindrig 1200 cc motor på 36 hk. Jag sa till ägaren att detta inte kunde vara originalmotorn. Han brast i skratt och sa: ”Väldigt långt därifrån!”. Denna motor är alltså mycket starkare, men hur mycket fick jag inte veta

Ural med sidvagn – rysk ”stridsvagn” klonad från BMWs militärmotorcykel från andra världskriget

På scenen uppträdde min vän Alan Moberg, som är en av provinsens mest kända countrysångare.

Hans far var från Sverige, och han studerar för närvarande svenska, i förhoppning om att kunna besöka Sverige snart och reda sig lite med det gamla språket. När vi skakade tass bakom scenen hälsade han mig glatt med: ”Hur står det till?”. Vi får ha lite samtalsövningar, så att han lär sig att säga ”Hej, hur är läget?” :-)

Här kan du se Alan Moberg live på ön vid ett annat tillfälle. Han är en av våra mest populära artister.

Dela:

Månadens bild april 2010

Här är den bild jag valt ut som månadens bild för april. Du har kanske sett den förut, det är en harpospelare som underhöll vid ett konstevenemang. Den lilla harpan är ett modernt instrument, men enligt harpisten liknar den en keltisk harpa. Den har en förbluffande rik klang, som fyllde konstgalleriet med ljuv musik.

Det var faktiskt en riktig höjdare det här med harpmusik som komplement till den vackra konsten. Och ingenting kan överträffa musik från ett riktigt, akustiskt instrument. Tycker alltså jag, men jag tillhör ju dinosauriernas utrotningshotade släkte.

Förutom att bilden representerar ett angenämt minne, så tycker jag att en musiker vid sitt instrument nästan alltid blir en anslående bild. Inte minst när hon är så stilig. 

Dela: