Bilder från Saltspring Island

Going digital!

Var ska man sätta punkt för retro-eran? Somliga skulle väl säga vid digitalkamerornas intåg. Själv sätter jag just nu gränsen vid de automatiska kompaktkamerornas erövring av marknaden. Exakt när den inträffade minns jag inte, men i min egen fotografvärld var det i början av 90-talet. 

Jag hade sneglat ett tag på dessa små tekniska krutpaket, som verkade att ha allt: blixt, exponeringsautomatik, autofokus och zoom. Inte var de så dyra heller, man tycktes få väldigt mycket kamera för pengarna. Så jag städade undan allt äldre i kameraväg och skaffade mig en Pentax med långzoom. 

Min Pentax var nu inte så där väldigt kompakt, utan en rätt tung och skrymmande klump. Men det var inte det värsta. Jag lyckades just aldrig ta några spännande bilder med den. Vad som var fel vet jag inte, bara att den kändes hopplöst charmlös jämfört med äldre tiders kameror. Så efter ett tag fick en behövande familjemedlem överta den. Den hängde med några år men gav sedan upp andan, och den har inte efterlämnat några djupare spår i familjens fotohistoria. 

För att alls ha något att plåta familjesammankomster med skaffade jag i stället en lite kompakt Konica. Den hade den stora fördelen att den kunde stoppas i fickan och medföras överallt. Men någon annan fördel hade den inte. Sökarparalaxen var enorm, man visste egentligen aldrig vad som verkligen kom med på bilden. 

Frustrerat satte jag mig ner för att begrunda min fotografiska framtid. Tydligen höll i alla fall något verkligt spännande nytt på att hända. Det började komma fler och fler digitalkameror. Inte bara fruktansvärt dyra saker för den som levde på att vara fotograf, utan också billigare saker för den vanliga amatören. Jag fick låna en liten Nikon Coolpix av en god vän. Det var jätteroligt att plåta med den, och att bearbeta bilderna i datorn. Jag blev snabbt såld på idén. Fast den hade bara VGA-upplösning (640x480 pixlar, eller ca 0,3 Mpixel). Så den var inte särskilt användbar i praktiken. Jag bestämde mig för att invänta att kameror med högre upplösning skulle komma ned i överkomliga priser. Minst 1 Mpixel antog jag att en sådan kamera måste ha, helst mer. Under tiden la jag fotointresset lite åt sidan. 

År 2003 tyckte jag tiden var mogen. Den lokala fotohandlaren hade en trevlig liten kamera på extrapris, Nikon Coolpix E2000. 

2000 antyder upplösningen, som var 2 Mpixel. Den hade 3x zoom (motsvarande 38-114 mm på en småbildskamera), makrofunktion, helautomatik och en massa olika exponeringsprogram för olika situationer. Och ingen optisk sökare, man fick titta på displayen för att komponera bilden. 

Jag såg aldrig detta annat än som något att pröva på med, att lära mig att förstå den digitala tekniken och att bestämma mig för vilka krav jag skulle ställa på en bättre kamera. Men mitt fotointresse blommade upp igen, och jag tog många trevliga bilder med den här lilla pjäsen. Den funkar fortfarande fint och har vandrat vidare till en god vän, som är mycket nöjd med den. 

Nyköpingsån bjuder på många stämningsfulla miljöer. Detta är den s k Bembron, en träbro som ligger där den äldsta bron en gång tros ha korsat Nyköpingsån. Med andra ord, ett stycke av den allra äldsta Riksettan mellan Stockholm och Sydsverige. Nikon Coolpix E2000  2003 

Fotografen själv, plåtad på Jogersö i Oxelösund. Nikon Coolpix E2000 2003 

Törnros. Nikon Coolpix E2000 2003 

Den lilla staden Duncan på Vancouver Island är berömd för sina många totempålar. Har poserar fotografens maka vid en sådan. Nikon Coolpix E2000 2004 

Ett år senare, närmare bestämt när vi just kommit till Canada, kände jag att det var dags att skaffa något nytt och mer anvancerat. Den största svagheten med min Nikon tyckte jag var displayen. Man såg inget på den när det var för ljust. Att lösa detta problem med en optisk sökare trodde jag inte på, med tanke på paralaxproblemen jag haft med tidigare automatkameror. Så grundkravet på nästa kamera var en elektronisk sökare. Jag kände mig inte mogen att skaffa en systemkamera ännu, jag visste inte om mitt fotointresse verkligen skulle bära en sådan utgift. I stället blev den en Canon Powershot S1 Is.

Canon Powershot S1IS

Den hade fått betyget Toppklass av Cyberphoto. Den hade en hel del godsaker, t ex möjligheten att videofilma, och även en del manuella inställningsmöjligheter utöver de olika exponeringsprogrammen. 

Jag kunde snart konstatera att det gick att ta bättre bilder med denna kamera än Nikon-kameran. Inte bara för att den hade högre upplösning (3,2 Mpixel), utan uppenbarligen också för att den hade bättre optik. Dessutom kunde man förse den med motljusskydd och filter, vilket ju inte är möjligt på många kompaktkameror. Så jag kompletterade med motljusskydd, närbildslins (den hade inte makro), UV-filter och roterande polarisationsfilter. Och dessutom en fjärrkontroll som kommunicerade med infrarött ljus. En del av detta var väl overkill med tanke på att kameran ändå är rätt enkel. Men allt skulle prövas. 

Blommande prydnasplommon i vår by. Canon Powershot S1 IS 2005. Här kan man se svårigheten att hantera stora kontraster. Den blåa tonen i himlen framträdde först efter justering av originalbildens vitbalans 

Trillium, en vild vårblomma som förekommer sparsamt på Saltspring. Canon Powershot s1IS 2007. Bilden har en del färgbrus – det var knappt om ljus i skogens dunkel. Orsaken till de vita fläckarna till vänster på ett blad har jag inte kunnat klura ut. Damm på sensorn? Knappast, det är fast optik på denna kamera.

Saltspring har ett milt klimat, men vintern 2005 blev vår by under en tid mer eller mindre insnöad. Canon Powershot S1IS 

En av våra vänner på ön, en skotsk borderterrier. Canon Powershot S1IS 2005 

Jag levde med min Canon till sommaren 2007, plåtade tidvis rätt flitigt och hade på det hela taget mycket roligt med den. Men så till sist hade jag kommit fram till följande slutsatser: 

a) kameran räckte inte riktigt till för mitt fotointresse

b) mitt fotointresse räckte faktiskt till för en investering i en systemkamera.

Under tiden hade jag bättre börjat förstå styrkan och svagheten med digital fototeknik. Vi ska nu inte tala om den förargliga slutarfördröjningen, som förpestade livet för användare av de tidiga digitala kompaktkamerorna. Det var inte kul att t ex fotografera en hjort framifrån, och när kameran äntligen exponerade hade hjorten vänt om och börjat avlägsna sig, så att man bara såg hjortens rumpa på bilden. 

Viktigare var kanske det begränsade dynamiska omfånget. Detta hade jag förvisso sett som ett problem redan med Nikon-kameran, och det var inte ett dugg bättre med Canonkameran. Enda sättet att få lite teckning av moln på himlen en vacker sommardag utan att totalt svärta igen marken var att använda polarisationsfiltret. För att få bukt med detta insåg jag att jag först och främst måste ha en kamera med RAW-format. Men jag hade också hört att de större sensorerna på systemkamerorna hade betydligt bättre dynamiskt omfång. 

Sedan var det naturligtvis lockande med den överlägsna optiken och upplösningen på en systemkamera. 

Som du kan se på min profil fastnade jag för en Fujifilm Finepix S5 pro.

Jag ska i en kommande bloggpost skriva lite mer om den. 

Dela:

En liten pärla till kamera

En dag år 1980 var jag på promenad i centrala Stockholm och passerade en fotoaffär. Naturligtvis stannade jag för att fönstershoppa lite. Och vad får jag se? Där, i en vacker kartong, ligger den underbaraste lilla kamera jag någonsin sett. Det står Pentax på den. Det är en SLR-kamera, med pentaprisma och allt. Och i kartongen finns tre objektiv. En riktig systemkamera, avsedd för Pocket Instamatic-film!

Kameran heter Pentax Auto 110.

Jag minns inte om jag gick direkt in och köpte den, troligen väntade jag några dagar – bara för att ge mig själv skenet av att det var ett övervägt beslut. :-)

Det dröjde i alla fall inte länge förrän den lilla pärlan var i min ägo. Som jag tidigare berättat hade jag börjat ledsna på diabilder, och när jag mest tog pappersbilder för fotoalbumet kunde ju faktiskt detta negativformat duga lika bra som småbildsformatet. 

De tre objektiven var en vidvinkel, ett normalobjektiv och en kort teleglugg. Senare kom det ytterligare några objektiv, men jag nöjde mig med dessa tre. I själva verket använde jag nästan uteslutande vidvinkeln och telegluggen. 

Det mesta i kameran var automatiskt. Det enda man ställde in manuellt var avståndet. Exponeringsmätaren mätte centrumavvägt och styrde tid och bländare enligt ett inbyggt program. En nackdel var att man inte kunde ställa in någon motljuskompensation. Men man jobbade snabbt med kameran: ställ in skärpan och skjut!

Vad jag vet angavs inte filmkänsligheten på Pocket Instamatic-kassetterna, men kamerans exponeringsmätare var fast inställd för att passa filmen. Närmare bestämt lär det ha funnits åtminstone två känsligheter, med något slags fysisk märkning av kassetten som kameran kunde känna av. Detta tänkte jag dock aldrig på, jag använde alltid standardfilmen. 

Den här lilla kameran hade jag under några år med mig överallt. Den var så otroligt liten och smidig. Här visar jag några exempel på bilder jag tagit med min Pentax Auto 110. De är från perioden 1980 – 1982, den tid jag var flitigast med denna kamera. Bilderna är scannade från papperskopior. Färgkvaliteten är tyvärr rätt dålig. Det beror inte bara på att tiden gått hårt åt dem. Till min besvikelse visade det sig att färgkvaliteten på 110-filmen var minst sagt ojämn. Om det var negativfilmen eller lab-processen som inte höll måttet lyckades jag aldrig få någon klarhet i. Men detta var ett skäl till att jag trots allt så småningom ledsnade på den här fina lilla kameran. 

Sandhamn 1980 

 Skulpturmuseet Glyptoteket i Köpenhamn 1981. Kornigheten i bilden kan bero på att bilden är tagen i befintligt ljus

Läckö slott 1982 

 Telendos, Grekland 1982. Telendos är en liten brant klippö som åtskiljs från den större Kalymnos med ett smalt sund. Närmaste ö med flygplats är Kos

Dela:

Åren med Canon

 I mitt förra inlägg berättade jag om min Canon Demi C, Canons halformatskamera.

Min lilla Canon Demi C var behändig, och den hade egentligen en rätt påkostad optik. Men på något sätt var det ändå inte så lätt att få skarpa och bra bilder med den, jag vet inte varför. Delvis kanske det var att den saknade avståndsmätare. Eller också var fotografen inte riktigt mogen :-) Så efter några år med den ville jag äntligen satsa på något lite mer rejält. Det blev en Canonet. Jag kan inte längre säga vilken modell, men det var den bästa analoga småbildskameran jag haft. En konsumentversion av systemkameran Canon 7, den med Leica-fattning. Canonet hade fast optik 40 mm. Jag vill minnas att min modell hade största bländaröppning 2.8. Det var en mätsökarkamera med tydlig Leica-känsla, och den gav mig många fantastiskt fina bildserier. Jag hade också äntligen lärt mig att bemästra den korta brännvidden. Den här kameran var mitt viktigaste fotoredskap under kanske tio år. Det blev mest diafotografering. Men det är bara en begränsad mängd pappersbilder jag har kvar från den tiden. 

Bland mycket annat följde den med på en resa till USA och Canada år 1976. Bilderna är inscannade pappersbilder, och negativen är troligen Kodacolor. Det är svårt att säga hur autentiska färgerna är. Några har helt klart blivit rödstickiga. 

Gatumusikant i San Fransiscos Chinatown 1976

Fotografen själv i San Fransisco 1976. Bildens tekniska kvalitet har antagligen degenererat rejält med åren

Spårvagn i Toronto 1976. Detta är den klassiska PCC-spårvagnen. Jag tror inte att det finns några i trafik längre

Ett litet samhälle på Niagara Peninsula, Canada 1976  

Dela: