Bilder från Saltspring Island

HDR och HDR – vad är egentligen manipulation?

Min förra bloggpost visade mitt första experiment med HDR. Det var verkligen kul med alla kommentarer. En del tankar väcks. Varför kalla just denna manipulation för ”falsk HDR”? Det är dock inte min idé, utan det amerikanska sättet att beteckna en HDR-bild som bygger på bara en exponering.

Sedan kan man fråga sig vad som är speciellt just med HDR. Det rör sig om en behandling av bilden där man på något mystiskt sätt ställer om parametrar som färgmättnad, luminositet och kontrast. Därigenom förskjuts de inbördes förhållandena mellan de olika dimensionerna i bilden på ett sätt som verkar en smula godtyckligt. Man behöver inte ett specialprogram som Photomatix för att åstadkomma detta. Men när jag tittat på hur man gör i t ex Photoshop, så krävs det en hel del jobb med lager och annat för att få fram samma resultat. Fördelen är att man precis vet vad man gjort, förstås. I Photomatix är det svårt att riktigt förstå vad som händer. Betydelsen av de olika reglagen är inte heller vattenklar. Jag tror man måste labba rätt mycket med programmet innan man förstår precis hur det funkar under skalet.

När man tittar på de olika filtreringstekniker som finns, så är HDR onekligen en av de mer avancerade. Men liknande och spektakulära resultat kan man få fram med andra filter också. Manipulation som manipulation!

Eller?

När man redigerar en bild, flyttar om saker i den, klonar eller klonar bort detaljer etc, då är det verkligen fråga om manipulation. Men Fotosidan definierar det inte som manipulation om den resulterande bilden skulle vara godtagbar som bevis i en rättsprocess. Den viktigaste anmärkningen man i det avseendet kan rikta mot en överdrivet färgsprakande HDR-bild är väl att den helt enkelt inte ser riktigt äkta ut, vilket skulle kunna resa tvivel om dess autenticitet. Men de varmaste anhängarna av HDR anser tvärt om att en sådan bild kan vara mer autentisk, eftersom våra sinnen registrerar en mycket större rikedom av nyanser än vad ett obehandlat foto förmår återge. Men vi är tränade att uppfatta foton på ett visst sätt. Det rör sig hela tiden om starkt subjektiva upplevelser.

Nu kan man fråga sig hur viktigt ett sådant här bildfilosoferande egentligen är. Men det hjälps inte, vi har alltid åsikter.

Peter Ljung tittade på en bild i ett av mina album och blev nyfiken på hur den skulle gestalta sig om jag lekte lite med den, ”inte nödvändigtvis HDR”. Här är den:

Så här ser den ut i helt obehandlad version (jag har bara förminskat och skärpt den lite)

Här ser du albumversionen av den

När det gäller att greja med ljus och kontrast, så visade det sig att jag kunde inte göra någonting alls med den utöver vad jag gjort för albumversionen. Ingenting som blev bra i alla fall. Däremot gick det att skapa en HDR-version som är lite annorlunda.

HDR-versionen. Det är förstås en ”falsk” HDR-bild, eftersom jag bara har en exponering

HDR-bilden blev faktiskt inte riktigt lyckad. Nu kanske jag skulle kunnat göra den bättre, med lite mer erfarenhet. Men hur jag än grejade, så blev himlen för mörk, utom så som den framträder mellan trädgrenarna. Så det ser nästan ut som om trädet hade något slags aura omkring sig. Det är uppenbart att man inte kan ta vilken blek och grå bild som helst och fiffa upp den med Photomatix. Däremot kanske det finns andra filter som skulle kunna göra den lite vassare. Men egentligen ser jag inte vad jag skulle vinna med det. Den här bilden får vara som där i mitt album, jag tycker att den versionen avgjort är den bästa jag kan åstadkomma just nu.

Om jag haft tillgång till flera exponeringar och kunnat skapa en ”äkta” HDR-bild skulle saken kanske gestaltat sig annorlunda. Här finns mycket att lära!

Dela:

Manipulera – fult eller vackert?

Sedan jag började fotografera digitalt för sju år sedan har jag fascinerats av alla möjligheter att fixa till bilderna så att slutresultatet blir bra. Jag visste att det finns mycket som teoretiskt sett kan göras även med analogteknik. Men det är ett mycket krävande hantverk. Att fixa till den digitala bilden i datorn är så väldigt mycket enklare.

När jag så började med RAW-format fann jag, inte oväntat, att möjligheterna blev ännu större. RAW-bilden innehåller så mycket mer data än JPG-bilden från en enklare kamera. Man kan ta fram detaljer i skuggor som i JPG-bilden bara är svarta, och högdagrarna blir inte alls så lätt urfrätta.

Så lärde jag känna den rikedom av filter som kan användas för att skapa intressanta effekter. Jag har prövat massor av dem. För den som i själ och hjärta är pictorialist och upplever sina foton som ”tavlor målade med kamera och Photoshop” öppnas fantastiska möjligheter. Jag trodde själv att jag skulle börja jobba med sådant, eftersom jag inte minst här på Fotosidan har sett så många som gör det med framgång och visar upp mycket vackert. Men till min förvåning ledsnade jag alltid på varje filter långt innan trial-perioden gått till ända.

Men en manipulationsteknik har jag skjutit på rätt länge, och det är HDR. Jag har haft kluvna känslor för HDR-bilder. De är ofta smaskiga och granna. De verkliga HDR-entusiasterna anser också att de är mer verklighetstrogna än obehandlade foton. Men det beror allt väldigt mycket på hur man trixat med dem. I mina ögon faller de flesta för frestelsen att skapa granna effekter snarare än att uppnå något som känns som ett naturligt foto. Det är inte så att jag har några invändningar mot sådant lekande, men jag har tröttnat väldigt fort på sådana bilder. För mig blir det ofta som fotografiskt kitsch. En del visar sina bilder före och efter manipulering. Första intrycket är då nästan alltid: ”Åh vad stiligt” inför den manipulerade bilden och ”Lite platt” inför den omanipulerade. Men efter ett tag ändrar sig min känsla. Den vid första anblicken platta bilden känns ofta mer levande, när man väl mättat sina ögon med HDR-grannlåten.

Trots detta har jag tänkt att jag not själv ska pröva HDR. För jag har insett att det faktiskt går att blåsa liv i ett platt foto med den tekniken utan att få den att se ut som lackerad med syntetfärger. Resultatet avgörs av den som sitter bakom spakarna, har jag tänkt.

Så har jag då börjat pröva Photomatix lite försiktigt. Och här är ett första resultat. Den här bilden har jag visat i min förra bloggpost. Det är vad de tydligen kallar en ”falsk” HDR-bild. Den är skapad från en enda exponering av en RAW-bild. Jag har redan kunnat se att det inte är samma möjligheter till färgsprakande resultat på det sättet som om man verkligen har flera exponeringar att bygga på.

Just så här grått och kontrastlöst tyckte jag ljuset var över vattnet i Ganges hamn denna mulna vårdag

Här är den ”falska” HDR-bilden

I ”Tone mapping” använde jag metoden ”Details enhancer”  och gick i stort sett på programmets defaultinställningar. Den andra metoden, ”Tone compression” gav inte mycket resultat alls.

Den ursprungliga bilden är en dogma-bild. Trots att det rör sig om en ganska försiktig manipulering, så platsar inte resultatet som dogma. Frågan är nu om den i något avseende är bättre, eller kanske trots allt till och med sannare än ursprungsbilden. Ser den fortfarande ut som ett äkta foto? Skulle man se att den var manipulerad, även om man inte hade originalet att jämföra med? Det gör man ju nästan alltid när det gäller HDR.

Det finns faktiskt mycket att fundera över här. Jag ska väl också experimentera med lite äkta HDR-bilder. Jag kan se två möjliga resultat av mina experiment. Det ena är att jag blir HDR-entusiast, fast på mitt eget sätt. Jag gissar att jag då kommer att använda tekniken för att göra mina foton lite mer levande, men inte så överdrivet färggranna. Det andra alternativet är att Photomatix sällar sig till den växande samlingen av filtreringsmetoder som jag tappat intresse för. Men eftersom jag ännu inte är där, så slår just den här filtreringstekniken ett rekord för mig: jag kommer troligtvis att pröva den i åtminstone flera dagar :-)

Dela:

Dogma, svartvitt och silver

Jag har inte antecknat precis när jag avgav mitt Dogma-löfte. Men någon gång i september förra året tror jag. Jag citerar ur Dogma-sällskapets manifest:

Därför har vi startat sällskapet ”Dogma 07”, inspirerade av fotografins pionjärer söker vi fotografins rötter. Genom att avsäga oss all onödig teknisk barlast vill vi nå fram till motivet – bilden – fotografiet. Vi är inte teknikfientliga, vi accepterar den digitala kameran som den filmbaserades jämlike, vårt fokus är på bilden – inte tekniken. Men när vi minskar antalet tekniska valmöjligheter inför motivet genom att låsa oss vid en brännvidd och en film/kamerainställning vill vi frigöra kreativiteten och seendet till att upptäcka motivet.

Fotografins rötter! Det väckte genklang. Att (i all anspråkslöshet) gå i de stora fotografernas fotspår. Att ta svartvita bilder av världen just sådan den ser ut. Nobelt! Så jag bestämde mig förstås, som så många andra, för att mitt Dogma-löfte skulle gälla svartvita bilder.

På den tiden jag körde med film var det annars nästan aldrig svartvitt. Så jag har väldigt lite erfarenheter av det. Men jag har ju sett en hel del exempel här på Fotosidan på att svartvitfotografier inte är dött.

Som du ser i manifestet så accepteras digitalkameran som den filmbaserade kamerans jämlike. Men digitalkameran är i grunden gjord för färg. Detta tänkte jag inte på när jag avgav mitt dogmalöfte. Det fanns ju en inställning på kameran just för svartvitt. Men den visade sig utan effekt när man fotograferar i RAW-format. Och för övrigt så är det färg som sensorn registrerar. Om man vill ha svartvitt får man konvertera, vare sig man överlåter det jobbet till kamerans processor eller gör det i datorn.

Nåväl, det finns massor av verktyg för sådan konvertering. Jag har nog prövat dem allesammans. Och kommit fram till att det finns verkligen inget naturligt i att konvertera digitalbilder till svartvitt. Ibland blir resultatet acceptabelt eller till och med bra, men ofta blir det trist och platt.

Jag har inte gjort någon noggrann genomgång av Dogma-poolen, men mitt allmänna intryck är att det framför allt är där som analognördarna härjar med sina Rollei, Zorki, Leica och vad de nu har. Och det är inte att undra på. Vill man ta fina svartvita bilder, då ska det vara svartvitt från början. Då är det silver som gäller. Då kan man verkligen prata om ”åter till rötterna”.

Sedan jag avlade mitt löfte så har jag tagit flera serier med bilder som uppfyller manifestets krav: en kamera, en brännvidd, en inställning på kameran. Färgbilder har det blivit, en del av dem riktigt trevliga. Men sedan kom det sista steget: konvertering till svartvitt. Jag har skrivit en tidigare bloggpost om mina vedermödor på det området.

Jag vet inte om jag ska betrakta dessa försök som ett fullkomligt fiasko, men faktum är att det knappast finns en bild som inte är bättre i originalskicket, som färgbild. Inte är det mycket av fotografiska rötter i att slita med reglagen i bildbehandlingsprogrammet för att försöka få lyster i det svartvita heller.

Andra må ha andra uppfattningar. Min egen är att ska man dogmafotografera i svartvitt, då får man vackert hålla sig till silver. Så om jag ska fortsätta med dogma, då får jag ändra mitt löfte. Jag har två vägar att välja på: antingen skaffa en kamera för film (jag har ingen kvar längre) eller skippa den där delen med svartvitt.

Nu har jag tidigare bestämt mig för att inte syssla mer med analogteknik, för jag tänker inte skaffa mörkrumsprylar och försöka lära upp mig på det området. Jag lämnade det i princip tillsammans med lådkameran. Men numer lär man kunna få filmen digitaliserad på det kommersiella labbet. Riktigt silver blir det ju inte då, men kanske en fungerande kompromiss. Alla de fina svartvita bilder från analogkameror som publiceras på Fotosidan har ju gått igenom den processen.

Lite frestande är det. En begagnad Rollei t ex, eller kanske en Lubitel, eller varför inte börja med en Holga? Eller om jag ska botanisera på nätet efter någon enklare begagnad kamera med mellanformat. Alltid lär man sig något!

Hur som helst, det är tänkt att Dogma-löftet ska räcka för ett halvår, men jag har i princip redan övergivit det. Några fler ansträngningar att konvertera digitalbilder tänker jag inte satsa på, ifall det inte dyker upp någon bild liksom inbjuder till det. Så om jag ska fortsätta med Dogma, då blir det färg. Omedelbums.  För någon nyanskaffning av kamera är inte aktuell just nu, det är annat som går före. Kanske kan jag också gräva från något av intresse bland de redan tagna Dogma-bildernas original. En retroaktiv ändring av Dogma-löftet kanske inte är mycket till löfte, men det är ju inte frågan om något religiöst!

Det här har jag grunnat på i minst en månad, vilket saken förmodligen inte alls är värd. Fotografera gör man ju för sitt nöjes skulle, inte för att gräva ned sig i tekniska eller estetiska grubblerier. Men nu får det bli dags. I dag antecknar jag mitt nya Dogma-löfte på poolens klotterplank:

Fujifilm Finepix S5 Pro, 35 mm, färg, standardinställningar.

Punkt!

Få se om jag har någon analogkamera om ett halvår, då kanske det blir ett nytt löfte. Lite frestande är det ju, det  där med att gå tillbaka till rötterna :-)

Den här bilden från Riddarholmskanalen i Stockholm är tagen runt 1965, förmodligen med en Yashica 44. Den skulle kanske platsa som Dogmabild i dag. Det är i alla fall silver :-)

Dela:

Fotosidan och bildkritiken – igen!

Här är åter lite funderingar kring bildkritiken på Fotosidan. Jag koncentrerar mig på Bildkritikpoolen, för den tycker jag är viktigast.

Så här säger Fotosidan om den bild jag med darrande knän ska våga publicera i poolen:

Du bör ha gjort en hel del självstudier och använt en rejäl dos självkritik först innan du lägger upp bilder för kritik! Du har gjort ditt yttersta för att skapa en riktigt bra bild som intresserar betraktaren!

Det är utmärkt att FS vill att man ska visa lite omsorg om de bilder man vågar publicera för kritik. Men för egen del tycker jag inte att det alltid är mina bästa bilder som jag mest behöver kritik på. Jag vågar ibland ladda upp en bild som jag vet inte är perfekt, men där jag inte riktigt kan komma på vad som är fel. Det är ofta kritiken på sådana bilder som är mest värdefull för mig. Det känns faktiskt inte riktigt som om jag blir bemött som en vuxen i den där skrivningen. Just nu har jag emellertid inget alternativt förslag till råd åt fotografen. Jag har i stället tagit det från den andra sidan, nämligen kritikerns.

Då kommer vi till de s k gemensamma betygsdefinitionerna:

1. Inte alls bra/ointressant

2. OK

3. Ganska bra

4. Väldigt bra

5. Klockren

Men ett betyg enligt denna definition tycker jag blir för torftigt, i alla fall om vi ska ha ambitionen ”Konstruktiv kritik”.  Skalan ser faktiskt mest ut som en poängskala för en tävling. Om du får betyget 5 vet du visserligen att någon tyckt att du gjort bra ifrån dig. Och visst utvecklas man av beröm! Men att precis förstå ett lägre betyg, det kan man inte utan en engagerad verbal kommentar.

Själv har jag för det mesta helt enkelt låtit bli att betygsätta bilder, eftersom jag tycker att den där betygskalan är för substanslös för att vara användbar. Jag har alltså mest hållit mig till en verbal kritik. Men så småningom tyckte jag att det blev jobbigt. Jag orkar helt enkelt inte med att fördjupa mig i den ena bilden efter den andra för att ge den där ”konstruktiva” kritiken. Ett kort beröm till bilder man gillar är väl lätt nog, men det var ju något mer om Fotosidan ville. Så jag tappade sugen och slutade under en tid att kommentera bilder.

Nu har jag försökt ta ett nytt grepp på den där frågan. Jag har utformat en egen betygskala, som jag tycker funkar bättre än Fotosidans. Men för att använda den måste jag förklara den i kommentaren. Den är under utveckling men ser just nu ut så här. Jag har en lathund som jag kopierar in i kommentarfältet:

Jag tycker inte Fotosidans betygsdefinitioner fungerar så bra utan förtydligar mina bedömningar i en skala från 1 (minst positiv) till 5 (mest positiv) på följande bedömningsgrunder:

A. Exponering (ljus, kontrast):

B. Fokusering (skärpa, vinjettering):

C. Färg (vitbalans, färgmättnad):

D. Beskärning:

E. Komposition:

F. Motivtolkning (gör bilden rättvisa åt motivet):

Poängskala:

1 = bör förbättras (se kommentar)

3 = OK; kräver ingen kommentar

5 = Guldstjärna.

Jag tycker inte att 2 och 4 behövs i skalan, så egentligen skulle jag kunna använda 1-3, men genom att använda 1-5 kan jag räkna fram ett medelbetyg som stämmer med Fotosidans standardbetyg.

En särskild kommentar till F: Fotosidan säger att vi ska kommentera bilden, inte motivet. Men de två hänger ju så intimt samman, och i praktiken är det väldigt ofta som motivet kommenteras i första hand. Om det är spännande eller originellt så kan en bild får en massa beröm fastän den som bild är medioker. Det här problemet försöker jag fånga upp genom att fokusera på motivtolkningen i stället för på motivet som sådant. Till den verkan det hava kan.

Om man sedan tycker att motivet som sådan är spännande, så är det ju OK att säga det i den verbala kommentaren.

När jag väl satt dessa poäng är det lättare för mig att bifoga en lämplig verbal kommentar och att till sist sätta det där totalbetyget. Den som sedan ser betyget kan se vad det bygger på.

Tänk vad fint det skulle vara om Fotosidan implementerade något liknande i den systemunderstödda betygsättningen! Och varför inte? Det är ju inte bara vi som fotograferar som behöver utvecklas och bli bättre. Lite kreativ utveckling av Fotosidan som sådan kan väl också vara välkommet!

Mitt fotografiska nyårslöfte var att visa lite fler egna bilder. Just nu är vintern på Saltspring inte så mycket att fotografera. Den är helt enkelt så förbaskat grå och våt. Och jag har inte ännu utvecklat något fotografiskt förhållningssätt till detta slag av väder. Ifall jag skaffar den där Holgan jag nämnt i andra sammanhang, så kanske det blir den jag använder för att utforska Saltspring-vintern!  Men som det är nu så bjuder jag på en sommarbild i stället. Denna bild är en monterad panormavy över östra delen av Ganges’ hamn (Ganges är namnet på huvudorten på Saltpsring Island, uppkallad efter ölogsfartyget HMS Ganges, som i slutet av 1800-talet hade denna plats som hemmahamn).

Fler bilder finns i mitt album Ganges Harbour.

Jag hoppas du gillar någon av dem. Jag gillar skarpt dina kommentarer!

Dela:

Brusreducering

När jag var barn fanns det en mojja som hette Tomtebrus. Det var ett pulver som såldes i små runda aluminiumdosor. Om man hällde pulvret i ett glas och fyllde på med vatten så fick man något slags läskedryck. Jag minns inte hur den smakade, men i dag skull jag nog tycka att den var förfärlig. Fast vi barn blandade inte läsk på pulvret, vi smaskade i oss det som det var. Urrk!

Nu är det dags att prata med tomten om brus igen, men denna gång av ett helt annat slag. Jag har önskat mig ett brusreduceringsprogram i julklapp. ”Så enkelt är det inte” sa tomten. ”Det finns flera att välja på, du får bestämma dig för vilket du vill ha först, så får jag överväga saken sedan.”

Jag bestämde mig för att titta på dem som jag hört mest talas om, nämligen Noise Ninja och Topaz Denoise. Båda dessa program kan hämtas på nätet i gratis pröva på-versioner.

1. Jag började med Noise Ninja. Den finns i olika versioner för olika önskemål om bildkvalitet (färgdjup) och som plug in eller stand alone. Jag kan använda en plug in, men tyckte att stand alone passade mig bättre. Det ska inte påverka resultatet. Priset på denna version (med 64 bitars färgdjup) är ca US$70.

Det finns ingen tidsgräns för Noise Ninja's testversion, men den lägger ett rutnät över bilden. Man får en god uppfattning om hur programmet jobbar och hur effektivt det är, men kan inte använda bilden. OK, det får gå. Att lära sig använda programmet tar någon minut. Men de rekommenderar att man sätter sig in i de mer avancerade funktionerna och skapar en profil för den egna kameran. Det är krångligt men anses garantera det bästa resultatet. Jag struntade dock tillsvidare i denna överkurs och körde en-minutsvarianten.  Tja, inte dåligt.

2. Så har vi Topaz Denoise. Den kostar ca US$80. Man kan inte spara bilder i Topaz utan en licensnyckel. Men man kan beställa en nyckel som räcker i 30 dagar. Den skickas med e-mail. Med nyckeln får man tillgång till alla funktioner.

Topaz är lättare att använda än Noise Ninja. Man gör ett första val av önskat resultat från en liten lista med tumnaglar som visar den valda bilden efter behandling. Sedan gör man finjusteringar med reglage.

Jag tyckte att det kunde vara kul att pröva på julgranen i min förra bloggpost. För att få en tydlig uppfattning bör du klicka på respektive bild för att se den i större format.

Original

Efter behandling i Noise Ninja

Efter behandling med Topaz

Jag bestämde mig för Topaz. Jag tycker att den ger ett bättre resultat. Kanske kan man göra något bättre med Noise Ninja, ifall man går igenom överkursen och skapar en kameraprofil. Men Topaz vinner med större enkelhet. Så nu vet du, Tomten!

Dela: