Bilder från Saltspring Island

Pictorialism, makro, dogma

När jag började fotografera igen med min första digitalkamera, efter flera års paus, då hade jag vissa tankar om vad jag skulle intressera mig för. Den digitala tekniken tycktes öppna fascinerande möjligheter, och jag tyckte att pictorialistisk fotokonst verkade spännande. Och makrofotografering var något jag länge drömt om att få pröva på. Min första, enkla digitalkamera hade makrofunktion.

Jag gjorde en del roliga experiment inom dessa områden under de kommande åren, men så mycket blev det inte. När jag sedan blev medlem på fotosidan, då blev jag rent av nästan lite chockad över att inse hur banala mina  idéer varit. Här vimlar av fotografer som odlar just dessa intressen. Och de gör det med stor passion. Jag vill nu inte säga något negativt om detta. De är kreativa. Jag har t ex sett många ytterligt anslående HDR-bilder, och vi ska inte tala om alla tjusiga närbilder på blommor. Somliga helt naturalistiska, andra elegant färglagda. Jag vet att en del här på fotosidan blir uttråkade av makrobilder på blommor, men deras formspråk är ändå outtömligt. Tröttnar du på vackra blommor i trädgården eller på matsalsbordet? Det gör inte jag.

Denna violbukett är ett vårminne från Sverige och prydde en gång en liten vas på matsalsbordet

En helt annan sak är vad jag själv ska satsa på för bilder. En och annan HDR-bild har det blivit, och en del bilder på vackra blomster också. De senare efterlyses av min fru, som älskar dem. Men när jag ser vad andra gjort är jag lite tveksam till om detta är något för mig att spilla så mycket krut på. Den där passionen för sådana bilder, som jag ser hos andra – den lever jag inte upp till själv. Så jag har i princip dragit mig lite tillbaka från både pictorialism och makro. Kanske inte för alltid, men det lockar inte som jag trodde det skulle.

Den här rhododendronblomman är rejält behandlad för att pryda min frus och mitt gemensamma visitkort


En annan intressant sak är naturfoto. Det är inte så att jag drömmer att smyga ut på småtimmarna och gömma mig i skogen, i hopp om att få fotografiskt nedlägga något storvilt eller kanske en ståtlig örn. Men jag har faktiskt funderat på att skaffa ett teleobjektiv, så att jag kan ta lite trevliga fågelbilder i omgivningarna runt mitt hus. Vi har ett ganska rikt fågelliv här, och många av fåglarna är färggranna. Främst kommer väl kolibrierna, som är vansinnigt svårfångade. De hinner försvinna ur blickfältet under tiden det tar att trycka slutarknappen från topp- till bottenläge. Men är man tålmodig och envis så kan man lyckas ibland. Och det finns många andra trevliga fåglar, som kanske är lite mer lättfångade. Hackspettar, kungsfiskare och de färgranna skatorna som kallas jay birds.

Tillsvidare har jag fått nöja mig med att plåta kolibrier vid vår matare. Och även det är knepigt nog


Men när jag nu står där med min fina systemkamera, så har det inte blivit av för mig att köpa en teleglugg. Inte ännu i alla fall. I stället blev min ursprungliga makrozoom kompletterad med ett normalobjektiv, till min egen förvåning. Eftersom jag har en kamera med DX-format, så betyder det 35 mm. Det beror på att de bästa bilderna jag tog under analogåren var tagna med normalobjektiv. Det blev lite som att återvända till rötterna. Vilket fick mig att upptäcka dogma-idén.

Nu tycker jag kanske att dogmareglerna på Fotosidan är väl strikta, men jag är med i dogmagruppen och har tagit en hel del dogmabilder, om än inte laddat upp så många ännu. Men det jag gillar med dogma är just rättframheten, det fotografiskt äkta. Det är just sådana idéer som på sin tid, för länge sedan, vände hela den fotografiska bildströmmen bort från pictorialismen och gjorde rakt och äkta foto till en konstart i sig. Den tradition ur vilken t ex en Cartier-Bresson framträdde. Han som jag tror tyckte att det var viktigare att fotografera än att titta på resultatet.

Och jag tror att mitt nästa objektiv inte heller kommer att bli det där teleobjektivet, utan en vidvinkel. Vilket väl är det sista jag skulle ha föreställt mig tidigare. Drömmen är en fullformatskamera med ett Zeiss Distagon 35 mm.

I går gick jag en liten tur med 35 mm-gluggen (som alltså funkar som normalobjektiv på min nuvarande kamera). Sådana här bilder är knappast något som avlockar åskådaren några Ooh! eller Ah!. Men om jag tittar på mina medfotografers bilder på fotosidan så är det av någon anledning ofta just sådana bilder som jag aldrig tröttnar på. Dogma är ett fint ord för det, men jag vill gärna ta mig friheten att t ex räta upp horisonten eller fixa ett snett perspektiv om det behövs. Fortfarande är det i mina ögon enkel och rak fotografi, som visar världen sådan den faktiskt ser ut.

Praktfulla, handsmidda järngrindar pryder entren till vår lokala garden shop (dogmabild)

Sådant här trädgårdskitsch är rätt poppis i byn, och trädgårdsbutiken ser till att erbjuda lite olika saker (dogmabild)

Blomsterflickan Maria med floristens senaste alster (Edit: kvalar inte som dogmabild, eftersom den är arrangerad)

Om det inte är naturen man är ute efter i första hand, utan snarare människornas spännande miljöer, då är inte Saltspring alltid så fotografiskt lättfångat. I alla fall inte jämfört med en storstad. Men det är här jag bor, och det är Saltspring jag avser att upptäcka fotografiskt. Jag har skrivit om detta tidigare.

Dela: