Bilder från Saltspring Island

Den fotografiska bilden är inte död...

Med anledning av Dogmagruppens tvåårsjubileum har jag anställt en liten betraktelse över den fotografiska samtiden.

”Den fotografiska bilden är inte död, men den är svårt sjuk.” Så lyder den dystra upptakten till Dogma 07-manifestet. Manifestet inleds med en stillsam klagovisa över vår tids intensiva bildmanipulationer. Det går ofta inte längre att se på ett foto om det egentligen är autentiskt.

Manifestet och Dogmagruppen vill hjälpa oss att återgå till de fotografiska rötterna, så att säga. Den raka fotografiska bilden av verkligheten, en omanipulerad bild och en omanipulerad fotosituation.

Tankar liknande dessa dyker alltsomoftast upp i olika diskussioner på Fotosidan. Ett skickligt photshoppande kan vinna uppskattning, men det ska inte se photoshoppat ut. Om färger, kontraster och annat ser artificiellt ut, då anses det platt och tråkigt. 

HDR-tekniken hör väl till det djärvaste bland bildmanipulationerna. Resultatet blir ofta bildmässigt så insmickrande att sådana bilder vinner beröm. Men de ser verkligen sällan äkta ut som fotografier.

En dogmafotograf (en medlem i Dogmagruppen) får plåta och manipulera hur mycket som helst, men en bild som uppladdas till Dogmagruppens pool måste följa reglerna. Bilden ur kameran, tagen i befintligt ljus och inte fler justeringar än vad man normalt kunde göra i en kemiskt process, motivet inte arrangerat.

Själv tyckte jag att detta var en rolig utmaning, så jag ansökte om medlemskap i gruppen. Jag har tagit en hel del riktiga  dogmabilder, men ännu inte laddat upp så mycket. Det kommer. Jag tycker att idén är alla tiders.

Men påståendet att den fotografiska bilden är svårt sjuk betraktar jag personligen mest som en säljande retorik. Tyck gärna det, det gör inte ont, men jag instämmer knappast.

Tendenserna att använda den fotografiska processen som ett verktyg för fristående skapande har funnits sedan fotografins barndom. Somliga såg då foto som en lite enklare form av konstutövning. Genom skickligt fixande med den fotografiska processen kunde de skapa bilder som en smula liknade ”riktig” bildkonst. I Wikipedia läser jag att denna syn på foto tog fart runt 1885, efter introduktionen av torrplåtprocessen. Efter 1914 dog den ut. Wikipedia ser ett samband med modernismen, som då börjat sprida sig.

Kanske det. I slutet på 1800-talet rullade den industriella ekonomin ut över västvärlden, 1900-talets andra decennium såg det första moderna storkriget, och ryska revolutionen skakade om Europa ganska rejält.

Allt sådant medförde undergången för en lång rad tänkesätt och konstnärliga stilideal. ”La belle epoque” dog och världen miste på något sätt sin oskuld – om den nu haft någon, vilket kanske  kan ifrågasättas. Listan över omstörtande förändringar knutna till denna tid kan göras oändlig. För en sådan tidsålder passade ett rakt och dokumenterande fotografi som hand i handske. Det framstod som meningslöst att använda den fotografiska tekniken till att försöka efterlikna traditionens finrumskonst.

Rörelsen att göra fotografisk finrumskonst var under en tid starkt understödd av den berömde Alfred Stieglitz. Den fick så småningom namnet pictorialism. Men det ordet var återblickande, för när det kom hade fotograferna redan börjat omorientera sig mot en ny saklighet. Även Stieglitz krävde förnyelse och började förespråka rak fotografi. Så vi kan se att idémässigt föddes dogmafotot samtidigt som pictorlialismen, dess motsats, fick sitt namn.

Smaka på det: Dogmagruppen två år, dogmaidén ca 100!

Den uppblomstring vi i våra dagar sett av häftigt manipulerade foton är i mina ögon inget sjukdomsfenomen. Denna våg är resultatet av att vi fått så många nya och märkvärdiga verktyg, en följd av den digitala fototekniken. Det finns två sidor av detta. Den ena är att tekniskt avancerat foto är något som blivit tillgängligt för nya människor, riktigt många nya människor. Den andra sidan är att de nya verktygen erbjuder möjligheter som knappast alls fanns förut, och detta även till den som inte är så skicklig. Intet under att det blivit en rusning till experimentverkstaden! Och intet under att det här lekandet med Photoshop och dess likar ofta är roligare för fotografen än för betraktaren.

Det här är ett fenomen som vi sett förut. När Apple introducerade datorer med typsnittsbibliotek och laserskrivare som kunde skriva ut vad som såg ut som proffsiga tryckerialster, då hade vi en liknande leklust. Lyckliga hemmaskribenter utan någon som helst utbildning på grafisk formgivning visade upp laserutskrifter med en salig blandning av typsnitt, där kronan på verket var rubriker i gotisk frakturstil. De som sålde dessa utrustningar trumpetade ut budskapet att alla nu kunde formge professionella trycksaker. Det gjordes pengar på det här, och på många kontor fanns i ett hörn en dator med Pagemaker, en scanner och en laserprinter. I ett annat hörn satt en sekreterare och undrade när hon skulle få tid att lära sig att använda de här prylarna, och om arbetsgivaren tänker bry sig om att skicka henne på kurs.

Det finns säkert många andra exempel på hur leklusten kring en ny teknik under en tid resulterar i tokigheter. Men synsättet mognar efterhand. I dag är det åter mest utbildade grafiska formgivare som jobbar med grafisk formgivning. Många glada amatörer skapar också fina trycksaker och webbsajter, men de formger knappast själva. De använder färdiga stilmallar, av vilka det finns en oändlig mängd i dag.

Inom foto ser vi något liknande. De som har seriöst fotointresse leker färdigt och inriktar sig sedan på att använda verktygen till att skapa de bilder de har en vision av. De som inte är så engagerade har inte tålamod att lära sig de avancerade verktygen och vill kanske inte heller lägga pengar på dem. Klick med mobiltelefonens kamera, och ut med bilden på Nätet!

Så finns det dem som vill tänja på gränserna för vilka bilder man kan skapa. De griper girigt efter verktygen för att ser vad de kan åstadkomma med dem. Andra rynkar ibland föraktfullt på näsan åt dem och tycker att de bara leker med teknik. Men de som rynkar på näsan har inte riktigt förstått den kreativa lust som bryter fram överallt där det finns någon med leklusten i behåll. Vi brukar säga att bilden är målet, men faktum är att för många är det själva den bildskapande processen som är målet. Oavsett hur resultatet blir.

Jag förutspår inte direkt någon renässans för pictorialismen. Den kanske kommer, vad vet jag? Men jag tycker att det är naturligt att många människor vill se vad man kan göra med den digitala bilden, oavsett vilka de tekniska redskapen är. Naturligtvis kan redskapen missbrukas. En reportagebild ska inte vara manipulerad. Av ett naturfoto kräver vi att det ska vara äkta, annars vänder vi oss besviket bort. Den berömde Sven Gillsäter fick erfara det, när han erkände att en omtalad djurbild var tagen i en djurpark. Fram till detta erkännande hade bilden ansetts toppenbra, men sedan var den inget värd längre. Fast det var samma bild.

Det äkta och raka dogmafotot måste alltså leva vidare, och det är jättekul att det odlas här på Fotosidan. Det i sämsta mening manipulerade fotot kommer däremot knappast att leva något glansfullt liv. Säkerligen kommer det att finnas kvar, både som uttryck för nya nybörjargenerationers leklust och som verktyg för dem som vill göra sig  märkvärdiga och saknar stil och smak.  Men vi bör skilja mellan detta billiga eller smaklösa manipulerande, och att använda den fotografiska processen för att skapa bilder som går utanför vad kameran avbildat. Kanske blir resultatet inte alltid så bra, men det är en sökprocess.

Det tidiga fotografiet på 1800-talet var också väldigt bristfälligt, innan det fanns en bra teknik och en erfaren kår av fotografer. Ändå ser vi på dessa gamla foton med vördnad, för vi står på skuldrorna av dem som då vågade pröva sig fram i okända marker. När det gäller den digitala fotografiska teknikens möjligheter står vi bara i början. Titta på vad som åstadkommits inom den rena datoranimationen! Den har blivit en självständig konstart med sina höjder och sitt skräp. Kanske finns det dem som suckar frustrerat och klagar över att penna och pensel inte längre duger. Men det gör de visst! Det är bara det att det i dag finns så många andra uttrycksmedel också.

Den fotografiska bilden är inte sjuk. Men den digitala fotokonsten går kanske just nu igenom en tonårsprocess. Och det vet man ju hur odrägliga tonåringar är :-). Var lugn, det blir bra folk av de flesta av dem när de väl fått växa till sig lite!

Pictorialism – det är fult det!

Dela: