Bilder från Saltspring Island

Digitalnörd stupar i det analoga ljusschaktet

En del av er har kanske märkt genom mina kommentarer i andra bloggar att jag har en svärmisk kärlek för gamla TLR-kameror. Den första kamera jag lärde känna var min fars Rolleiflex, inköpt i Tyskland före kriget. Senare har jag under en tid ägt en Yashica 44. Av och till under de senaste åren har jag funderat på att skaffa mig en Rolleiflex, men när jag sett priserna har jag inte tyckt att det är där jag skulle lägga mina pengar. Allrahelst som jag är ganska skeptisk till att för egen del börja jobba analogt igen.

Förra veckan på fotoklubbens frukostmöte inträffade emellertid något märkligt. Uri, en av medlemmarna, berättade att han ägde en Mamiyaflex C. En tidig modell av Mamiyas unika TLR-kamera i 6x6-format med bytbar optik. När han såg min förtjusning sa han: ”Vill du ha den? Den är din i så fall!” Och så stupade denna digitalnörd i den analoga lastens brunnar, symboliserade av ljusschaktsökaren på en TLR-kamera.

På mötet i morse hade han med sig kameran. Den är knappast förförisk i framtoningen; man måste nog vara riktigt entusiastisk för att bli hänförd av den. Den är nämligen hårt sliten och oerhört smutsig. Men det mest kritiska tycks vara i ordning. Slutaren tickar förtroendeingivande. Sökaroptiken har fått in en massa smuts, men det gör inte så mycket. Huvudobjektivet tycks i stort sett vara rent invändigt. Det är 65 mm-objektivet, lite vindvinkligt men ett utmärkt objektiv för allmän användning. Slutaren inbyggd i objektivet och med tider ned till en 1/500, samt både M- och X-synkronisering.

Jag har tillbringat några timmar nu med att leta rätt på en manual på nätet och hämta hem den, och att göra ren kameran så gott sig göra låter. Den här kameran har jag inte skaffat som samlarobjekt, för jag är ingen prylsamlare. Utan jag tänker faktiskt pröva om den är användbar. Enligt Uri är det inget fel på den annat än att den är skitig, han har själv tagit några rullar med den. Men hur länge sedan det är vet jag inte.

Dock tänker jag inte börja slabba med framkallning själv, någonstans går gränsen. Vår fotoaffär säljer fortfarande film och ombesörjer framkallning. Jag hoppas de kan ordna med inskanning av negativen också. Nå det återstår att se. Kanske blir det fiasko. Eller också kommer jag så småningom att återkomma här i min blogg med en del mellanformatsbilder. Lite spännande är det!

Jag är förtrogen med denna kameratyp sedan tidigare. Den är kanske inte lika tjusig som Rolleiflex, men i sin glans dagar har modellen använts av många skickliga yrkesfotografer och presterat oerhört fina bilder. Jag tror det är modell C2, för allt på den ser ut precis som i C2-manualen. Men jag har inte hittat några data om vad det egentligen är för skillnad mellan C- och C2-modellerna.  På själva kameran finns bara texten ”Mamiyaflex”. Linsskyddet är märkt ”Mamiyaflex C”.

Det finns några besynnerliga tillbehör. På optiken finns monterat vad som kanske är ett UV-filter, med ett glas framför vart och ett av objektiven. Jag har inte lyckats ta bort det. Så finns en mask för sportsökaren, ett tillbehör till vidvinkelobjektivet. Motljusskyddet är bland det klumpigaste jag nånsin sett. Det kunde vara tillverkat av Åsa-Nisse. Så finns det en stor och klumpig prismasökare som kan sättas över mattskivan i stället för ljusschaktet. Och en anordning kallad Paramender. Den är en liten ställning som kan användas på stativ, för att först ställa in kameran, och sedan höja upp den så att objektivet kommer i den nivå sökarobjektivet hade vid inställningen. En anordning för att korrigera sökarparalaxen, med andra ord.

En skala på ena sidan av släden för avståndsinställningen anger förlängning av exponeringstiden för olika avstånd. Enligt bruksanvisningen kommer mindre ljus till filmplanet vid längre bälgutdrag, så att om man går nära med kameran måste man förlänga exponeringstiden. Detta är något jag aldrig hört talas om, faktiskt. Men detta med exponering blir under alla förhållanden lite knivigt för mig. Jag får försöka använda min lilla Kodak-kamera som exponeringsmätare tills jag övat upp förmågan att bedöma exponeringstiden på fri hand. Nu saknar jag faktiskt min gamla optiska exponeringsmätare, som varit försvunnen i mer än 30 år.

Detta är i alla fall en gedigen konstruktion, med gammaldags mekanik. Den viktigaste funktionella svagheten tycks vara att objektiven inte är riktigt dammtäta.

Jag kan undra vad denna kameran varit med på för äventyr innan den kom i Uris händer. Den tycks ha varit riktigt flitigt använd under en lång tid.

En veteran från 1950-talet. Made in Japan

Motljusskydd made in Knohult?

Edit: nu har jag tagit reda på vad som är skillnaden mellan modell C och C2. C2 har ratt för avståndsinställningen på båda sidor av kamerahuset. Min är således en C2.

Dela:

En skatt i garderoben

Vi har alla hört talas om de där historierna, när någon träffar en gammal bonde långt ute på landet. Och bonden berättar i förbigående att han på 1920- eller 30-talet eller i något den stilen använde en bil. Men så kunde han ett tag inte nyttja den längre, så han ställde in den i ladan. Om den finns kvar? Javisst, kom och titta! Och där står den, kanske en T-ford pickup, otroligt dammig men i övrigt i perfekt skick!

Något av en liknande upplevelse (nåja, fastän i lite blygsammare skala) hade jag i dag. Jag var med min fru hemma hos en god vän som fyllde 89 förra veckan. Vi hade med oss en päronkaka min fru bakat för att fira lite.

När vi satt där och pratade, så nämnde jag för vår värd Louie om den nya fotokluben.

”Så intressant” sa han. ”Jag var en gång i tiden mycket intresserad av foto och sysslade mycket med det.”

Sedan berättade han att han hade sin utrustning kvar. Jag spetsade öronen och frågade honom om han ville visa den. Jodå, gärna! Så han grävde fram lite grejor ur en garderob. Närmare bestämt en gammaldags fotoväska i skinn, patinerad och grann. Ur väskan tog han fram en Pentax S1a.

Detta är en billighetsversion av Pentax S1, tillverkad omkring någon gång mellan 1960 och 1965. Kanske  den sista kameran Pentax tog fram innan de började med Spotmatic med inbyggd exponeringsmätare. Märkligt nog är S1a identisk med S1, men de har tagit bort märkningen för 1/1000 sek slutarhastighet från inställningsskivan. Officiellt har den alltså ingen snabbare tid än 1/500 sek, men det är bara att vrida skivan förbi denna märkning till nästa klick. Slutaren är identisk med den på S1-modellen.

På kameran satt monterad ett Super Takumar-objektiv 1:2 55 mm. Alltsammans i fantastiskt fint skick. Kamerakroppen uppvisade inga spår av slitage, den vara bara lite smutsig. Men om man skulle börja använda kameran igen borde nog en verkstad gå igenom slutaren först.

Louie trodde inte att han tagit en bild med den på 20 år, men det satt fortfarande en 200 ASA-film i, med 8 rutor exponerade.

Det var med andakt jag vägde denna juvel i handen. Tung och gedigen, och inställningarna på objektivet mjuka och fasta. Som en dröm! Och jag tänkte, att det är en massa jäkla plastskit de kränger på oss nuförtiden. Så här ska en kamera kännas!

Nästa gång jag kommer dit ska Louie gräva fram de övriga objektiven, han mindes inte längre vad det var för några.

I väskan låg också en Kodak exponeringsguide. En liten bok med styva sidor, var och en innehållande en räkneskiva av papp. Med dessa räkneskivor kunde man kalkylera sådant som motljuskompensation, bländarinställning för blixt med olika ledtal och val av färgfilter och exponeringsdata för fotografering med svatvitfilm, där man ville ha någon speciell kontrastverkan.

Efteråt tog vi en kvällspromenad i byn. Klockan var halv sju, solen strålade från en molnfri himmel och termometern visade på plus 26 grader. Jag själv medförde min billiga och plastiga Kodak-kamera, som inte inbjuder till samma vördnad som Pentax-kameran med dock är väldigt funktionell på sitt sätt. Man tager vad man haver!

En del är besvärade av förklarande bildtexter. Här erbjuder jag ingen. Men det är i alla fall en dogmabild. Vad den berättar får du klura ut själv :-)

Dela: