Bilder från Saltspring Island

Dagens bild 12 december, med besök på julmarknaden

Det har regnat kopiöst under det senaste dygnet. Men på söndagen klarnade det till sist upp. Vi passade på att gå till konsthantverkarnas julmarknad nere på stan. Den äger rum i en stor lokal inomhus under veckorna närmast före jul.

Den här marknaden skiljer sig väldigt mycket från svenska julmarknader. Det finns knappast något i lokalens skyltning eller dekoration som ens antyder att det rör sig om en julmarknad. Inga pepparkakor, ingen varm glögg, ingen gran eller andra juldekorationer. Personalen har inga röda luvor. De alster som visas har inte den minsta anknytning till julen. Om de spelar musik, då är det inte julmusik. Nej, här råder en diskret elegant atmosfär. Det mesta som visas är sobert och exklusivt, eller i alla fall vackert. Det enklaste vi såg denna gång var handmålade kylskåpsmagneter. Här finns annars en rikedom av vackra saker: rena konstverk, både tavlor och skulptur; prydnads- och brukskeramik, utsökt träslöjd, vackert textilhantverk. Smycken, både av  ädla metaller och lite enklare saker. Och så hantverksmässigt tillverkade kroppsvårdsprodukter. Och lite ätbara saker: bakverk och kryddor. Och kanske annat som jag just nu inte kommer på. Allting tillverkat på ön.

Vi gick runt en bra stund i lokalen och njöt av allt det vackra, och jag fotograferade en hel del. Så hälsade vi på en bekant, och Maria köpte några småsaker.

Fågelskulptur av metallskrot av Carl Sean McMahon

Dela:

Gallery8

Det finns ett häpnadsväckande stort konstintresse här på ön, i alla fall om man får döma efter antalet konstnärer och konstgallerier. Jag har skrivit om det några gånger, t ex om Painters Guilds årliga utställning och om akvarellisten Carol Evans.

Ibland utspelar sig charmiga historier. Galleriet där Carol Evans signerade sin bok drevs av sedan många år av en äldre dam som i höstas ville pensionera sig. Eftersom ingen varit intresserad av att ta över galleriet så bestämde sig ägaren för att stänga det när hyreskontraktet för lokalen löpte ut. Det hela ansågs ganska tråkigt, eftersom hon specialiserat sig på att visa öns egna konstnärer.

Sista dagen kom en nykomling till Saltspring in på Galleriet. Han tittade runt lite och sa sedan att han ville köpa det! Så de stängde aldrig. Tvärt om, den nya ägaren har utvidgat lokalen rejält. Nu har galleriet också fått nytt namn: Gallery8.  Söker man på nätet så visar det sig att detta är ett rätt vanligt namn. Kanske beroende på att det finns många asiater här på västkusten, och för dem är 8 ett lyckotal.

För den nya innehavaren kommer från sydostasien. Han berättade för mig att han varit verksam som dataingenjör. Om tack vare denna verksamhet eller på annat sätt, tydligen har han en ekonomi som numer möjliggör för honom att odla sitt stora konstintresse. Nyligen invigde han sin lokal under det nya namnet, och naturligtvis kom det massor med folk.

Den stolte galleristen Razali Wahab vid den officiella invigningen av galleriet under det nya namnet

Öppningsutställningen hade namnet ”Symbolically 8”. Den här tavlan illustrerar temat

Naturligtvis bjöds det på godsaker, det hör till på ett sådant här evenemang. Små sandwichar med ost och färska jordgubbar var en helt ny erfarenhet för mig

Bland gästerna märktes Michael Flannigan, inredningsdesigner och möbelhandlare. Hans företag Yorkshire Design delar lokal med Gallery8. Här i samspråk med min maka Maria

Galleriet visar skulptur, måleri och konsthantverk. Utbudet är brett

Utsikten från balkongen på övervåningen är ganska läcker

Dela:

Första sommardagen på Saltspring

På fredagen kom plötsligt sommaren till Saltspring. På morgonen var det +10°, solen sken, luften doftade aromatiskt och byn genljöd av fågelkvitter.

Våra stora rhododendron på nordsidan börjar slå ut nu. Den här busken har varit på gång länge men tydligen väntat på lite värme. Byns tidigaste rhododendron är redan utblommad

Efter lunch åkte vi ned till stan för att gå på konstutställning. Jag hade på mig en fleecejacka, men det blev på tok för varmt, så jag lämnade den i bilen och gick i bara skjortärmarna. Första gången i år. När jag kom hem såg jag att temperaturen gått upp till +20°. Det står sig väl inte, men vad man njuter medan det varar!

Utställningen ägde rum på ArtSpring, vårt fina kulturhus. Våren har svept in ArtSpring i lummig grönska

En harpist fyllde utställningslokalen med himmelska toner

Det är öns Painters Guild som har sin årliga utställning

Painters Guild är en förening för öns amatörmålare. De ordnar träffar varje vecka där folk tecknar och målar efter modell. Flera av dessa amatörer har hög klass på sitt arbete. Jag antar att det är det bästa ur årets skörd som de visar på utställningen.

Vår trädgårdsmästare Josie visade dessa oljemålningar i år. Vi har följt hennes utveckling under flera år, och är imponerade av hennes växande skicklighet

Mycket annat fanns också att se

Efter utställningen gick vi till ett närbeläget bageri för att köpa lite gott matbröd. Det finns flera bagerier på ön. De största mataffärerna har egna bagerier. Riktiga bagerier, så det är inte bara så att de gräddar bröd i butiken. Åtminstone ett av kaféerna bakar både matbröd och kaffebröd själva. Och så finns det flera bagerier som i princip bara bakar och säljer bröd. Så det finns på sätt och vis ett gott utbud av både matbröd och konditorivaror, men faktum är att vi inte tycker att utbudet lever upp riktigt till vad vi är vana vid från Sverige. Man är så van vid hur ett gott fralla eller wienerbröd ska smaka, eller en vanlig kanelbulle, att man inte tänker på att det är något särskilt med det. När vi kom hit kände vi oss nästan lite vilsna inför det lite egendomliga och ofta medelmåttiga utförandet på bröd. Kanelbullar som är övergjutna med sockerglasyr t ex, det är förskräckligt. Mazariner som har en alldeles för tjock glasyr. Glöm chokladbiskvier och de flesta sorters bakelser som är standard på ett bra svenskt konditori. Även på tårtfronten är det ganska medelmåttigt. Och nästan omöjligt att komma över vanligt fralla med riktigt skorpa och den rätta stunsen. Bara för att nämna några  exempel. En gång fanns det under en tid riktiga europeiska konditoribakverk på ett av kaféerna på stan. De hade då en tillfälligt anställd bagare. När han försvann så försvann godsakerna med honom.

Det äldsta och största och absolut bästa bagerierna heter Embe Bakery. Även om man inte hittar riktigt samma saker där som vi varit vana vid från Sverige, så finns där ändå både bra matbröd och en del smaskigt godis till kaffet. Så det var dit vi styrde stegen.

Embe Bakery har en hel del gott, men i dag tittade vi inte för djupt i kaffebrödsavdelningen. I stället tågade vi iväg med lite gott matbröd

Turen till stan avslutades med en promenad och lite ärenden.

Hemma i byn har fruktträden redan blommat ut, men på stan fanns flera träd som fortfarande stod i blom

Dela:

En kvinnlig förebild

För en vecka sedan var vi på en boklansering på ett konstgalleri i stan. Lanseringen gällde boken ”The shores we call home” av en av våra lokala konstnärer, Carol Evans.

Lägg märke till formuleringen ”we call home”. Det låter ju lite poetiskt, men det är i själva verket så man uttrycker det här, när man talar om sin hemtrakt. ”Min hemtrakt” = ”The place I call home”

Carol målar i akvarell. Hon är i praktiken till största delen självlärd och målar i en alldeles egen stil. Den förefaller vid första anblicken fotorealistisk, men jag kan försäkra att man inte kan åstadkomma sådana bilder med kameran. Hennes motiv är allt som kan förknippas med västkustens natur, med havet och med människor som lever vid, på eller av havet.

Den som har en dator med bra skärm kan avnjuta en hel del av hennes tavlor på nätet. Där finns också en presentation av henne själv, med porträtt och allt.

Carol har publicerat två böcker tidigare, och alla hennes böcker är vackert illustrerade med hennes bilder i förstklassigt tryck.

Carol har varit verksam som artist i åtminstone 30 år och har med tiden nått en viss berömmelse. Hennes större målningar säljs i dag för priser som motsvarar omkring 100.000 kronor. Detta kan förvåna en svensk, även  om dessa tavlor numer nått  samlarstatus. En del av förklaringen är naturligtvis att hennes konst är enastående och i hög grad tilltalar den publika smaken här. Men också att det faktiskt finns folk här som kan betala för konst. Så hon kan utan problem leva på sitt konstnärskap.

Jag har aldrig träffat Carol förut, men länge beundrat hennes konst, som hon säljer genom galleriet som lanserade hennes bok. Jag har hennes tidigare två böcker, och jag ville inte missa chansen att köpa denna nya bok med hennes personliga signatur i. Och så var det ju lite spännande att få träffa henne i verkliga livet.

Galleriet var precis fullsatt med folk. Enligt ortens sed fanns en liten buffet med vin, ost, bröd, frukt och kex. Carol intog ett skrivbord i ett hörn av lokalen, pratade med besökarna, signerade böcker och höll så  småningom ett tal, där hon introducerade boken och läste högt ett långt stycke ur den.

Vi fick tillfälle att växla några ord med henne mer personligt när hon signerade de två bokexemplar vi köpt.

Det här mötet lämnade mig faktiskt inte så lite omtumlad. Jag kan inte säga annat än att Carol är en strålande förebild för vår tids unga kvinnor. Strålande vacker och charmig, fysiskt kraftfull (hon har i många år rott och paddlat längs kusten för att hitta platser där hon kunnat måla), och med en personlig utstrålning som kan fälla en oxe till golvet på tre sekunder. Och till detta hennes konstverk, som åtminstone jag finner hänförande.

Nu kan ju vanliga människor inte köpa dessa dyra tavlor. Därför har man tagit initiativet att framställa ett antal högklassiga reproduktioner i bläckstråletryck. Det är några av de populäraste tavlorna, i begränsade och signerade upplagor. På detta sätt försöker man efterlikna litografi. Men inte heller reproduktionerna är billiga. Beroende på format och utförande ligger priserna från motsvarande 2000 kr till runt 8000 kr.

Det var intressant att titta på tekniken i dessa reproduktioner. De flesta fotografer häromkring använder den här tekniken numer, och vanligen kan man inte finna resultatet annat än förstklassigt. Till och med högklassiga svartvita bilder från analog film görs ibland på det här sättet. Så man kan ha höga förväntningar även på reproduktion av en målning. Jag kan inte säga annat än att resultatet är bra rent färgmässigt. Men ändå är det så tydligt att reproduktionerna saknar något man ser i målningarna. Akvarellmålning på papper har en unik karaktär, och de har inte lyckats efterlikna den riktigt i bläckstråletrycket. Några av de subtila nyanser som är så karakteristiska för akvarellmålning, och så nödvändiga för den speciella känsla den förmedlar, går förlorade i detta tryck. Jag är benägen att säga att till och med offsettrycket är bättre. Vilket förvånade mig.

Dela:

Fotografen på vernissage

Min vän José är konstnär, bördig från Spanien. Egentligen är han pensionerad ögonläkare. Konsten är hans hobby sedan många år. Och nu kan han ägna sig åt den mer helhjärtat. Det måste vara spännande för honom att vid 75+ få ha sitt livs första utställning på ett riktigt konstgalleri.

Saltspring är verkligen en plats för konstnärer. När vår fina lokaltidning Driftwood fick höra talas om att ny konstnär slagit sig ned här och skulle ha utställning gjorde de ett stort reportage i tidningen. Fin reklam, och det kom en hel del folk på lördagseftermiddagen.

Utställningen äger rum på ett litet galleri som drivs att ett konstnärscooperativ, i centrum av Ganges,

Konstnären, i blå tröja, med maka och en galleribesökare

Med spanskt temperament är José en inspirerande guide

Fotona inifrån galleriet är tagna i befintligt ljus. Digitalkameran ger otroliga möjligheter till detta, men utan problem är det inte. De har gjort ett ganska typiskt misstag här, sannolikt utifrån ren okunnighet. Ljuskällorna är en blandning av lysrör och halogenspotlights. Genom detta blir det en blandning av partier med olika färgtemperatur i lokalen. Man tänker inte på det när man går där och tittar, för vi är så vana att snabbt anpassa vårt sätt att se till olika ljuskällor. En riktigt kunnig gallerist installerar antagligen specialbelysning för att ta fram det bästa ur utställningsföremålen, men hur man än gör så bör det genomgående vara samma slags ljuskälla.

 

Blandningen av olika ljuskällor är inte den bästa för att återge tavlor på ett bra sätt, och det blir väldigt tydligt i denna bild, där det faktiskt inte går att få en jämn vitbalans över hela bildytan

José betraktar sig som amatör och sin konst som illustrationskonst. Han har ingen formell konstnärlig utbildning, så han har känt sig fri att utveckla en helt och hållet egen teknik och stil. Här är ett par av tavlorna från utställningen.

 

Denna tavla är utförd i tusch och uppbyggd av små punkter, som med stort tålamod har placerats ut en och en. José använder rapidographpenna för sådant arbete

 

Denna tavla är gjord i blandad teknik och är en fantasibild av en medeltida stad. Ett foto gör egentligen inte tavlan rättvisa, för den är tredimensionell och uppbyggd i flera skikt, sammanlagt minst 5 cm djup

Dela: