Bilder från Saltspring Island

Snacka bilder i stället!

Det är inte sällan som en och annan bloggare här på FS klagar över att det pratas för mycket teknik. Men det är ju både enkelt, roligt och ofarligt att prata om teknik. En trygghet, liksom. Prata bilder är känsligare. Man kanske trampar någon på tårna. Eller ger sig ut på hal is och exponerar sin egen naivitet. Man blottställer sig själv mer när man pratar om bilder.

Om det nu är därför det gärna pratas kameror och prylar, jag vet inte.

Men bilder talar ju också för sig själva.

Nu tänkte jag i alla fall prata om en bild. Jag publicerade den i poolen Bildanalys:


Den här bilden trodde jag inte riktigt på när jag tog den. Fågeln stod rätt långt bort på stranden, och min 50 mm zoom kändes lite kort för ett sådant långt skott. Jag fotograferade från en pir, och det var inte så lätt att klättra ned till vattnet och ta sig närmare, så jag försökte inte det. Jag tänkte att går det så går det.

När jag sedan tittade på bilden så gillade jag den i alla fall, även om den kanske inte är så där jättebra. Jag skulle inte kalla den en naturbild, det är snarare en landskapsbild. Men den ensamma hägern lägger till en dimension.

Jag fick faktiskt en rätt fin kritik av Katja Hellmig:

Jag upplever en ganska stark spänning mellan de täta kanterna till höger och på överkanten och den dominerande tomma vattenytan i den vänstra hälften. Det som skapar en länk mellan båda är fågeln. Han står närmare landet, ramas liksom in av det, men tittar ut på vattnet. Det ger en känsla av att han inte kan bestämma sig, en känsla som på nåt sätt kommer från obalansen i bilden tror jag. Längtansfull och bunden/trygg samtidigt.

Jag vet, du gillar inga "Gör si och så"-tips. :) Men skulle du kunna tänka dig att ge vattnet lite mer textur genom t.ex. PS-funktionen Shadow-highlight? Bara för att förhindrar att bilden "rinner ut" till vänster. <...>

En respektfull men tydlig kritik som faktiskt uppmuntrat mig att tänka lite. Så jag la upp en ny version, (som Katja tyvärr inte kommenterat ännu): 

Så nu tänkte jag se om bloggvännerna har någon synpunkt på ämnet. Jag använde inte PS, som jag inte har, utan i stället filtret Orbis Luminum. Men jag tror att jag lyckades åstadkomma det som Katja efterlyste. Bilden har helt klart blivit annorlunda. Är det också bättre?

Dela:

Tekniken, kameran och bilden II. Inspirationskris

I bland läser jag FS-bloggar där författaren klagar över brist på inspiration. Ja, det har vi väl upplevt lite till mans. Eftersom jag känt det så i perioder nu i vår, så tänkte jag att jag skulle komma med lite egna tankar om detta jobbiga ämne.

Det är bestämt inte så lätt att skriva om inspirationsproblem.  Så fort jag sätter mig att skriva om det, så sinar inspirationen. Så den här föresatsen att tänka på saken och skriva ned mina tankar om den har jag fått lägga åt sidan i minst en vecka. Men nu har jag i alla fall lyckats få något på pränt.

Vad gör man när man är oinspirerad? Man kan t ex titta på vad andra gör eller läsa vad andra skriver. Förr eller senare brukar det väcka tankar som för vidare. Just i dag har jag lyssnat på Göran Segeholms bildradio. Han intervjuar fotografen Serkan Günes, som har utställning på Riksmuséet i Stockholm. Det fick inspirationen att flamma upp en stund. Varför just denna intervju inspirerade mig är jag dock inte på det klara med. Serkan tycks vara passionerad naturfotograf, och det kan jag inte säga om mig själv. Hans sätt att upptäcka och nalkas motiv liknar inte precis mitt eget. Och hans utrustning, bl a bestående av Hasselblad med digitalbakstycke, ligger långt bortom mina möjligheter. Men inspirerande var det likafullt att lyssna på honom. Jag antar att han är en sådan människa som inspirerar.

Vad han sa ska jag inte upprepa här, du kan lyssna på intervjun själv.  Men en tanke vill jag ändå vidarebefordra. Han tycker att det är viktigt med tekniken. Det är vad jag själv alltid hävdat. Inom foto är sambandet mellan bild och teknik oupplösligt. Men jag förnekar ändå inte att storslaget foto har åstadkommits med enkla kameror, det är inte det saken handlar om. Den som blir mer inspirerad av en enkel kamera än en avancerad upplever fortfarande det starka sambandet mellan teknik och bild. Enkel teknik är också teknik.

Vart vill jag nu komma med det här? När inspirationskrisen först slog till började jag jobba med frågan om en nyanskaffning av utrustning. Jag har bloggat om det flera gånger, och som du kanske vet skaffade jag mig till sist en Samsung NX100. Och då fick jag erfara det som jag gjort förut, och antagligen du också: En ny utrustning inspirerar. Åtminstone för en tid. Har man pengar är det frestande att försöka köpa sig ur inspirationstorkan. Men det är risk att den kommer tillbaka när nyhetens behag bleknat bort från de nya prylarna.

Det finns förstås andra sätt att hitta inspiration. Man kan besöka nya platser, som förhoppningsvis erbjuder nya motiv. Man kan titta på vad andra gör och kanske därigenom inspireras att söka sig vidare. Man kan utbilda sig, och på det sättet hitta nya möjligheter. Allt det där fungerar – ibland.

Att titta på andras bilder kan ofta fascinera, men tyvärr är det inget bra sätt för just mig att hitta inspiration till eget fotograferande. Hur skulle det kunna göra det? Jag ser t ex en bild jag blir väldigt förtjust i. Skulle jag tänka att jag själv skulle kunna göra något liknande? Nej, det tvivlar jag i allmänhet på. Och det ligger väl inte heller något stort värde i att göra om det som andra redan gjort.

Men visst kan man lära av andras bilder och teknik. Liksom man kan lära ur böcker och säkert på kurser (fast jag har aldrig gått någon fotokurs). Men hur man än gör, för att utvecklas som fotograf måste man fotografera. Vare sig man är inspirerad eller inte. Så i sista hand blir det nästan en diciplinfråga.

Ett sätt för mig att väcka inspirationen är att gå tillbaka i mina arkiv och leta efter tidigare bilder jag tycker om. Ofta hittar jag då bilder som inte kändes så lyckade när jag först tittade på dem. Men när de legat till sig ett tag händer det inte så sällan att jag upptäcker dem på ett nytt sätt, så att jag blir riktigt glad. Och då kan jag fråga mig vad som gör just den bilden speciell för mig.

Förr tänkte jag inte så mycket på det. Jag bara kände, utan tankar, vilka bilder jag tyckte om. Att analysera bilder är ju populärt, men för mig är det lite främmande. Många kommentarer jag ser i bildkritiken här på fotosidan är för mig rena lustmordet på bilden. Även när det är positiv och uppmuntrande kritik. Det har inget att göra med om bilden är bra eller dålig, det är själva analysen;  tankarna kring den ena bilddetaljen eller den andra, synpunkter på beskärningen, kompositionen etc. När jag läser en bilkdommentar, även en som är mycket kort, så förvandlas ofta den levande bilden ett bildkadaver. Observera att jag inte speciellt talar om mina egna bilder, utan det är själva sättet att kommentera bilden som jag har svårt för. Lyckligtvis vaknar dock de flesta bilder till nytt liv igen efter ett tag.

Men nu är inte min avsikt att fördjupa mig i ämnet bildkritik. Det har jag gjort många gånger förut, och antagligen kommer jag att återkomma till det. Utan frågan är alltså varför jag tycker om vissa bilder mer än andra. Egentligen oavsett vem som tagit dem. Men intressantast är det kanske att förstå varför jag tycker om vissa av mina egna bilder. Kanske kan jag då se ett mönster att bygga vidare på för framtida fotografering.

Det är några saker som slår mig när jag tittar på mina bilder. Kompositionen är väldigt viktig. Det finns absolut inget teoretiskt eller vetenskapligt i det. Jag kan inte sätta upp regler för vad jag upplever som en lyckad komposition. Förmodligen är det i själva verket rätt banalt. Det handlar om balans mellan olika bildelement. Var rörelsen finns, var volymerna finns, hur de balanserar mot varandra. Antar jag :-) Men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att medvetet eller tankemässigt planera kompositionen när jag fotograferar. Det är väl en svaghet, för vissa bilder visar sig i efterhand vara totala kompositionsmissar. Men om jag ska stå där och tänka på saken blir det ingen bild alls. Så jag är hänvisad till något slags spontan och undermedveten process när jag tar bilden, och så får det bli som det blir. Misslyckat ibland, bra ibland. Men jag tänker mig att flitigt fotograferande utvecklar förmågan.

En sak accepterar jag alltid. För en slutlig bildkomposition är det OK med beskärning. Vilket gör dogmafoto (där beskärning är föbjudet) lite extra utmanande. 

En annan viktig sak är att bilden känns naturlig när det gäller färg, kontrast och ljus. Jag kan beundra andras bilder, som är hårt fotoshoppade eller färgmappade, men för mina egna bilder har jag en drift mot det naturliga. Och det är inte alltid så lätt. Det räcker inte att förlita sig på att kameran åstadkommer ett färdigt resultat. Jag pressar den ofta mot gränsen av vad tekniken klarar av när det gäller sådant som kontraster och ljus. Inte avsiktligt, men det visar sig ofta i efterhand. Många exponeringar måste efterbehandlas för att se vettiga ut. I de flesta fall inskränker jag mig till vad som kan göras i ACDSee Pro.

För de flesta fotografer är nog motivvalet en av de viktigaste  preferenserna. Jag kan se i mina bildar att det är några områden jag omhuldar särskilt. Här är ett litet axplock, med mina stundtals ganska subjektiva ideer om vad slags bild det är.

En motivkrets jag tidigt fascinerades av av dem är landskap. Då menar jag landskap i en väldigt vid bemärkelse.

1. En av mina tidigaste landskapsbilder var från en beteshage. Tagen med enkel lådkamera när jag var ca 10 år

2. Staden kan ibland ses som ett landskap

3. Parken som landskap

4. Trädgården som landskap

5. Det här skulle kanske somliga kalla en naturbild, men för mig är det en landskapsbild

Jag vill betona att jag inte avser att definiera begreppet Landskapsfoto här. Det handlar om hur jag själv upplever bilden.

Ett annat område som fascinerar mig är arkitektur. Det handlar om ytor, volymer, linjespel, ljus och skugga. Tro det eller ej, men inom samma upplevelsefack stoppar jag också bilar och andra fordon, och maskiner! :-) Återigen, gränserna flyter lite. Men för mig är alltså det bildmässigt intressanta hos en bil just volym, ytor och linjespel. När jag ser andras bilbilder så upplever jag att de oftast nalkas saken på helt annat sätt än jag. T ex kanske de ser bilen som kultföremål eller som tävlingsredskap. Men det gör inte jag, och därför är det långt ifrån alla bilbilder som jag själv roas av. Bland mina favoriter finns veteranbilar, uppställda för fotografering. Just för att de ofta är så formsköna.

6. Någon gång kan en skrotbil fascinera mig

Den största utmaningen är kanske att fotografera människor. Jag beundrar välgjorda porträtt, men när det gäller arrangerade människofoton känner jag mig riktigt usel. Gatufoto är desto roligare, när människor inte vet att de fotograferas. Det blir ett särskilt liv i dessa bilder. Det är dock ett rätt nytt område för mig att odla, och jag har lång väg att gå.

7. Alltsedan jag hade egna småbarn har jag haft en speciell kärlek för barnfoto

Tekniken har jag ett lite komplicerat förhållande till. Moderna kameror upplever jag som alltför krångliga. Samtidigt visar det sig gång på gång att jag försöker göra saker med dem som inte går. Därför är det nödvändigt för mig att lära mig mer om deras möjligheter och begränsningar. Annars hopar sig misslyckandena.

Förr hade jag alltid något slags ambition att åstadkomma bra bilder. Fortfarande finns det väl som en förhoppning i alla fall. Men som ambition är det inspirationsdödande. Jag har funnit att det är bättre att ha ambitionen att rätt och slätt fotografera.

8. Om jag i stunden ser ett motiv är det bättre att knäppa än att fundera över om det är intressant

Kanske finns i den här bloggposten fröet till ett program för att få fart på inspirationen igen. Jag tycker ju egentligen att det är roligt att fotografera. Det gäller att inte låta något slags resultatfixering kväva lusten.

Dela:

Farväl till vintern

Ladda upp eller inte ladda upp? Jag har så många bilder som jag aldrig kommit mig för att ladda upp i mina album. Inte minst dogmabilder. Ofta känner jag helt enkelt att de behöver ligga till sig, innan jag förmår välja ut dem jag vill publicera och kanske få synpunkter på. Som jag berättat tidigare (om nu någon minns det) så hade jag bestämt för att köra ett projekt nu i vår, att gå igenom det senaste halvårets dogmabilder och se vilka jag ville publicera. Jag är ju ändå med i dogmapoolen, fastän jag just inte laddat upp många bilder där.

Nu när det börjar våras till och med i gamla Sverige, så fick jag för mig att ta fram några bilder från i vintras, och på det sättet säga adjö till vintern. Vad man än tycker om denna vinter, så har den i alla fall bjudit på en del trevliga fotomotiv. Och så har jag lovat att publicera de uppladdade bilderna här i bloggen också. Någon bild har du kanske sett förut; hoppas den håller att visas en gång till i så fall.

Bild 1

Bild 2

Bild 3

Bild 4

Bild 5

Bild 6

Dela:

HDR i regnskogen

I min förra bloggpost berättade jag om en förenklad teknik att skapa HDR-bilder.

Här är resultatet av ett nytt och lite mer ambititöst försök. Detta är en av mina favoritbilder från 2010. HDR-versionen är uppbyggd av den riktiga exponeringen plus frya simulerade exponeringar, två över- och två undeexponeringar, EV -1 och -2 samt EV +1 och +2. Jag rekommenderar dig att titta på bilderna i förstoring.

Regnskogen, originalbild

HDR-versionen. Den blev först en liten smula för färgrann för mig, så jag efterbehandlade den genom att minska färgmättnad och kontrast en aning

Jag har varit ganska nöjd med originalbilden, och jag vet inte om HDR-bilden faktiskt är bättre. Men den är i alla fall lite annorlunda. Vad tycker du?

Dela:

HDR-bilder på måndagsvis

Måndag igen! Trodde du jag tycker att måndagmorgnar är lite sega? Nej, tvärt om, det är då vi har frukostmöte i fotoklubben. Så också denna måndag.

Vädret har varit fullkomligt strålande hela dagen, och så här fint såg det ut över Ganges hamn vid halvtolvtiden, när mötet var slut.

Efter några måndagar med en sådan anstormning av medlemmar att vi knappt fått plats runt bordet så var det lite lugnare i dag. Vi var inte fler än tio personer. Fördelen är att det blir lite mer tillfälle att så att säga samtala i grupp. En av våra verkliga klippare, en äldre ingenjör vid namn Uri, svarade på frågor från några medlemmar om sådant som hur kvaliteten på optiken påverkar pris, vikt och bildresultat. Det mesta av det där kunde jag förut, som flitig läsare av Fotosidans bloggar. Men så kom han in på HDR. När han förklarat den allmänna betydelsen av detta berättade han om ett sätt att göra HDR-bilder som jag inte tänkt på, fastän det är rätt uppenbart.

(Du som inte är bekant med HDR-begreppet kan läsa om det på Wikipedia.)

Om en bild har mycket höga kontraster är det oundvikligt att skuggorna är för mörka eller högdagrarna för ljusa, lite beroende på hur exponeringen är gjord. Om högdagrarna är urfrätta är bilden förlorad, för då finns det ingen information i dem. Men om skuggorna är mörka går det att ta fram detaljer i dem ändå. I synnerhet om det är en RAW-bild, de har större dynamiskt omfång än vad en vanlig monitor kan återge. Problemet är bara att om man justerar upp ljuset i skuggorna så blir bilden ofta lite platt i färgskalan. Man kan trixa med färgmättnaden för att lösa detta, men det är inte tu tal om att en riktig HDR-bild ger större möjligheter.

Det traditionella sättet att skapa HDR-bilder är att göra flera exponeringar av samma motiv, t ex en underexponerad, en normalexponerad och en överexponerad, och sedan med en speciell programvara lägga ihop dem till en enda bild. Det finns flera olika programleverantörer som gör program eller Photoshoppluggar för detta.

På det sättet kan man få fram en fulltonig bild som tecknar ut alla detaljer i både de djupaste skuggorna och de ljusaste högdagrarna. Men det är lite bökigt, för man måste ha med sig stativ för att kunna göra flera exponeringar av precis samma motiv.  

Många använder HDR-tekniken för att skapa häftiga färgeffekter. Det är inte tu tal om att HDR är en fantastisk metod för detta. Men det är sällan man ser det användas för att skapa mer naturliga bilder, fastän väl detta från början varit avsikten med tekniken. Själv tycker jag visserligen att de mer färgsprakande HDR-bilderna är spännande som sagoboksbilder. Men jag har prövat på det själv och funnit att det är inte min grej. Det är alltför mycket artistisk efterbearbetning för min smak. Med tanke på att det är besvärligt att göra flera exponeringar av samma motiv har jag inte tyckt att det varit värt besväret att hålla på med HDR. Men jag kan inte bortse från att en hel del exponeringar jag gör inte går att få riktigt bra på grund av för höga ljuskontraster. Även om min Fuji S5 Pro är väldigt duktig på höga kontraster.

Det går visserligen att göra en HDR-bild från en enda grundbild, programmen hanterar det fallet. Men resultate blir inte särskilt upphetsande. Vad Uri nu framhöll är att man faktiskt kan simulera t ex tre olika exponeringar från en och samma RAW-bild. Det slog mig att det borde kunna ge bättre resultat än om man bara använde en enda bild som inmatning i HDR-programmet.

Jag skyndade hem för att pröva. Mitt favoritprogram för HDR heter Photomatix. Jag har en fri testversion av programmet, men den tillfälliga testlicensen har gått ut för länge sedan. Så om jag ville testa skulle jag få lov att välja något annat program. Nu är det så tursamt att Photomatix finns också i en lightversion. Jag jämförde specarna för de två programmen och kom fram till att med det användningssätt jag tänkte mig innehåller den billigare lightversionen allt jag behöver.

Den kanske viktigaste skillnaden är att pro-versionen har avancerade funktioner för att malla ihop flera exponeringar som är lite förskjutna i förhållande till varandra, eller där det hinner inträffa förändringar i motivet mellan exponeringarna. Men om jag ska jobba med simulerade exponeringar från en och samma grundexponering finns ju inte det behovet.

Så jag laddade hem Photomatix Light började experimentera. Här är bilden jag jobbade med.

Grundexponeringen

Jag var aldrig riktigt nöjd med originalbilden. Den känns inte riktigt stunsig i färgerna. HDR-bilden byggde jag upp med grundexponingern plus simulering av en under- och en överexponering.

Simulerad underexponering

Simulerad överexponering

Kanske skulle den blivit bättre med flera simulerade exponeringar, jag får testa vidare. Med bara två  exponeringar (en simulerad överexponering och en dito underexponering) blev det i alla fall inte bra, jag prövade det också.

Här är slutresultatet. Jag är rädd att du kanske måste se både denna och originalet i förstoring för att se skillnaden.

Resulterande HDR-bild

Det finns två olika metoder att lägga ihop exponeringarna. Den ena kallas Exposure Fusion, den andra Details Enhancer Tone Mapping. Det är den senare metoden jag tror används av storfräsarna, som skapar färgsprakande effekter. Jag prövade den metoden, och resultatet blev visserligen kraftfullt, men inte alls vad jag ville ha. Så här har jag använt Exposure Fusion.

Skillnaden mot originalet är inte så stor, men det var heller inte meningen. Själv tycker jag att HDR- bilden är livfullare än originalet, just så som jag ville ha den. Jag försökte åstadkomma detsamma i mitt bildredigeringsprogram, bara för att se om det verkligen gjorde någon skillnad att jobba med HDR-tekniken. Och det gjorde det. I bildredigeringsprogrammet kan jag visst få fram högre kontraster och mer livliga färger än vad originalet har, men det ser konstgjort ut, ”karamelligt”, som jag brukar kalla det.

Jag förmodar att vissa bilder är lämpligare än andra för HDR. Jag behöver testa mer för att se vad den här tekniken går för. Men den är i alla fall såpass intressant att jag nog kommer att jobba vider med den. Och kanske skaffa en skarp licens för Photomatix Light.

Dela: