Bilder från Saltspring Island

En vanlig lördag i byn

Försommaren är sval, men det har i stort sett slutat att regna så som det gjorde tidigare. Den myckna nederbörden, följd av sol och värme, skapar en intensiv tillväxt i all vegetation. Gräsmattorna växer så att de som vårdar dem blir nästan förtvivlade. Vi klipper inte vår själva utan anlitar en trädgårdsmästare för det. Han sliter med gräsklippningen i området så att han nästan kroknar.

Det blommar och prunkar överallt i byn

Praktfulla Klematis hittar man lite varstans

En del älskar att dekorera sina trädgårdar men allsköns prydnadsföremål.

Trädgårdsromantik

Byns stillsammaste vovve vaktar husses hus dygnet runt. För säkerhets skull är han ordentligt kopplad!

Själva har vi hakat på dekorationstrenden  med den här glaskulan. Den är egentligen inte en prydnad utan en matare för kolibrier. På undersidan ska det sitta en kork och ett glasrör med en röd plastpip. Så fyller man den med sockerlösning, hänger ut den och hoppas på att fåglarna ska hitta den. Men den funkar inte så bra, eftersom innehållet sakta droppar ut, så den mesta sockerlösningen hamnar på marken i stället för i fågelmagarna. Men den är vacker, så den fick bli prydnad i stället. Kolibrier matar vi från en matare utan speciella skönhetsvärden men med god praktisk funktion. Där slåss kolibrierna med jämna mellanrum om det goda, utan att inse att källan är outtömlig. Precis som vi människor brukar göra :-)

Duger som trädgårdsprydnad, men inte till att mata fåglar

Årets Garage Sale är ett tillfälle när man kan bli av med gamla saker som kanske kan finna nya ägare. Det är som en liten loppis. Den äger rum bakom byns klubbhus och annonseras i lokaltidningen, vilket alltid resulterar i en ökad trafik på lördagsmorgonen. Bland annat kul jag såg där var en panoramakamera för 35 mm film. Den var en mycket enkel plastkamera, och märket var ”Panoramic”. Den hade kunnat bli min för 2 dollar (en dryg tia). Nästan oanvänd dessutom, men det fanns ingen alls dokumentation till den.  Jag vet faktiskt inte vad den hade för negativformat, kanske det gamla 24x58 mm Horizon-formatet. Men inget avancerat roterande objektiv. Jag är osäker på om man kan få filmen framkallad och kopierad rätt, annars hade jag kanske slagit till. Det hade varit något att ta med till Ellens! :-) Tyvärr tänkte jag inte på att fotografera den. Men mycket att komma med var det inte, jämfört med alla Leicor och Leicakloner som man hittar här på FS-bloggarna.

Garage sale bakom klubbhuset

Den reguljära flygtrafiken till och från hamnen passerar ofta på rätt låg höjd över byn. En så här bra bild av ett plan fick jag, fastän gluggens brännvidd är bara 35 mm. Ett Nikon DX-objektiv som är prisbilligt men ganska bra ändå.

I British Columbia finns världens största flotta av sjöflygplan. Vi har reguljära förbindelser flera gånger per dag med både Vancouver och Victoria

Samtliga bilder tagna med DX Nikkor 35 mm.

Dela:

Månadens favorit – januari, februari, mars 2010

Minns du stafetten ”Min bästa bild 2009”? Någon skickade dig en ”utmaning” att publicera din bästa bild för året, och så skulle du skicka utmaningen vidare till två andra fotografer.

Jag fick utmaningen och konstaterade i en bloggpost att det inte handlade om att välja en ”bästa” bild (det är alltid svårt, det där med sämst och bäst) utan den jag för tillfället tyckte mest om. När jag skickade stafetten vidare så kallade jag det också en inbjudan, inte en utmaning. Detta för att få bort känslan av tävling.

Jag tyckte att det där var en kul idé, eftersom fotograferna berättar något intressant om sig själva genom sina val. Men alla var inte lika trakterade av själva sättet att puffa för det här. Visserligen var det effektivt, eftersom många värvades, men det blev för mycket av kedjebrev över det hela, ansåg någon. Man kan också fråga sig hur många som gärna skulle velat ha en inbjudan men aldrig fick en. Fast den djärve hoppade in ändå, publicerade sitt val och skickade ut ett par nya stafettpinnar.

Denna gång har Sirpa Ukura väckt idén igen i sin blogg men nöjer sig med att i själva bloggposten utmana alla att publicera månadens favoritbild.  Jag kände mig kallad att anta utmaningen (fast jag ser det som att jag accepterade inbjudan). De bilder jag visar här har jag publicerat förut i bloggen. När jag väljer de jag tycker bäst om kan de ju inte vara diskvalificerade av att jag visat dem förut!

Januari

Jag fotograferade inte så mycket i januari, så jag har inte så mycket att välja på där. Denna bild har jag visat förut, i färg. Men jag hade känslan att den kanske skulle göra sig bättre i svartvitt. Jag har en olycklig och obesvarad kärlek till svartvita bilder, jag har hittills aldrig lyckats särskilt bra med att konvertera mina digitala bilder. Men nu har jag gjort ett nytt försök, och faktiskt tycker jag att det lyckades bättre än det brukar. Så det får bli min favorit för januari

Februari

För februari väljer jag denna bild, som jag tycker berättar på ett stämningsfullt sätt om vinterkänslan nere vid hamnen. Denna bild har jag publicerat i flera versioner, men då som exempel på resultatet efter bearbetning i olika filter. Detta är den slutliga versionen, där ingenting har tillförts eller dragits ifrån, men ljus och kontraster diskret förtydligade i filtret Orbis Luminum

Mars

Detta vårporträtt av min livskamrat Maria är min absoluta favorit från mars. Jag älskar den här bilden, men om det beror på att bilden är bra eller på att jag älskar motivet, det kan jag inte avgöra :-)

Dela:

Att stanna på Fotosidan eller gå?

Ny filosofivarning! Om du inte tycker om att läsa, hoppa över!

Thomas Engström säger i en bloggpost adjö till Fotosidan. Han berättar rätt utförligt om motiven. Det tog sin början i den inflammerade debatt som jag startade med min brandfackla om Fotosidan som porrsajt. Han poängterar att det inte var de omdiskuterade bilderna som är orsaken, utan det bedrövliga debattklimatet.

Nu ska jag inte kommentera Thomas’ personliga motiv att vilja hoppa av. Du får läsa själv och se vad det väcker för tankar hos dig. Jag ska i stället berätta om vad jag själv känt.

Jag tillhör själv de mer senkomna medlemmarna. Jag blev medlem den 15 maj förra året, men jag det dröjde till juli innan jag blev aktiv, med min första bloggpost.

Varför började jag en gång fotografera?  För att jag älskar bilder, och kameran gav mig en möjlighet att själv skapa bilder. Detta är en av mina allra första egna foton. Det visar lillbrorsan när ha kranar sin modelljärnväg. Taget med en lådkamera, Zeiss Ikon Box Tengor eller Agfa Clack

Jag har haft stort nöje av mitt medlemskap hittills. Framför allt genom bloggandet. När det gäller uppladdning av foton är jag mer tveksam. Det är för svårt att få kommentarer. Och man behöver flera intelligenta kommentarer till en bild om det ska vara riktigt meningsfullt. Jag tror dock att det finns en lösning på det här, genom att man blir aktiv i någon av de slutna sällskapen eller intressegrupperna. Jag är medlem i Dogma och Arkitektur, men inte särskilt aktiv i någon av dem. Och dessa grupper har redan så många medlemmar att ens bilder tenderar att drunkna i dem. Just detta med själva antalet publicerade bilder i en pool eller grupp är säkert en nyckelfråga. Man behöver vara en någorlunda begränsad grupp, där deltagarna lär känna varandra.

Just så funkar det faktiskt med bloggandet. Man blir intresserad av ett antal bloggare därför att man gillar deras sätt att blogga, eller för att man får intressanta kommentarer av dem i sin egen blogg. Det tycks främst vara de som bloggar själva som också kommenterar i min blogg. Så för mig är fotosidan i praktiken i första hand en blogg-community fokuserad på fotografering.

Nu ska man inte förvänta sig något slags ömsesidigt bloggande/kommenterande. Jag kommenterar flitigt vissa bloggar jag är särskilt förtjust i utan att alltid väcka motsvarande intresse hos dem jag kommenterar. Det är mycket möjligt att jag själv är lika försumlig, jag har faktiskt inte örnkoll på detta. Men jag tycker inte att detta är så väldigt viktigt. Jag svarar i alla fall alltid på kommentarer, i bland rätt utförligt. Och de som jag kommenterar gör vanligtvis likadant. Därmed tycker jag att ömsesidigheten funkar hyfsat.

Ömsesidighet är ju vad som gör en community, tycker jag.

Min första (rätt enkla) digitalkamera blåste nytt liv i mitt nästan utslocknade fotointresse. Det var något år innan vi flyttade till Canada, och tack vare det fick jag med mig lite trevliga fotominnen från Sörmland. Detta är från en liten trädgårdsservering i Goglunda utanför Nyköping, nära stranden av Yngaren och i en av Sveriges vackraste trakter. Med hembakt bröd och lokalt hantverk. Mitt i en fantastisk blomstergård. Man måste nästan ha vägbeskrivning för att hitta dit. Om den finns kvar ännu vet jag förstås inte, ägarparet var pensionärer

Jag tittade en del på andra bildforum innan jag gick med på fotosidan. De är poppis, men jag förstår sanningen att säga inte varför. Mestadels tycks det funka som att man laddar upp bilder, och har man tur så får man så småningom en svans av folk som säger ”duktig vovve” till varje foto.

Då är det roligare med fotobloggar förstås. Det finns kolossalt många sådana också. Men Fotosidan är den i mina ögon bästa, eftersom hela Fotosidan handlar om just foto. Fotobloggar på t ex Blogger eller andra allmänna bloggsajter tenderar att drunkna i mängden. Det verkar svårare att bygga upp en lokal krets av vänner på en sådan bloggsajt, att skapa just denna community-känsla. Men det kanske finns platser där det går. Jag har inte forskat tillräckligt mycket för att veta.

Jag är i alla fall ännu så länge entusiastisk FS-medlem. Stundtals nosar jag lite på FS forum också, det är en värdefull service det med. Men den kan i mina ögon inte jämföras med bloggarna. Diskussionerna blir ofta tjatiga, och debattonen tenderar att bli trist och aggressiv. Jag försökte själv sätta igång ett ”fotografiskt samtal”, men det gick sisådär. Det går bara att få tillstånd diskussioner om bilder som har ett kontroversiellt innehåll, ofta kring nakenhet. Kul för dem som har just det intresset förstås, men att t ex diskutera bilder från toy cameras gick inte alls. Intresset fanns inte.

När vi hade den ilskna porrdebatten blev jag själv, precis som Thomas, väldigt frustrerad och tyckte att debattklimatet var uruselt. Jag avsåg aldrig att dra ner debatten till ett personligt plan men fick ändå känna av vredgade personliga påhopp och försök att ställa mig mot väggen. En del andra debattörer blev så bestörta av dess oförskämdheter att de skrev privat till mig för att uttala sitt stöd, vilket förstås värmde hjärtat. Men jag försökte att inte ta det personligt. Jag har varit på nätet så länge och vet hur lätt nätdebatter spårar ur. När man sitter där vid skärmen tycks många av de vanliga sociala hämningarna falla bort.

Trots mitt försök att hålla distansen till porrdebatten så funderade jag faktiskt själv ett tag på att hoppa av. Hela min upplevelse av Fotosidan blev plötsligt färgad av just den där debatten. Jag har funderat på om detta var vad som också skedde för Therese, den första avhopparen. Och senare för Thomas. Det kändes helt enkelt inte kul längre. Men jag tänker på Peter Ljungdahls kommentar till Thomas’ avskedsbloggpost, att emotionella avhopp inte är bra. Vad som nu är bra och dåligt i just detta sammanhang – men jag kan hålla med om att sådana beslut kan vara förhastade, och därmed onödiga. Det fanns något skäl till att man gick med. Det är inte säkert att det skälet förlorat sin giltighet bara för att man just nu   är frustrerad.

Det här knyter an till något annat jag observerat på FS. Av och till klagar någon bloggare över att inspirationen tryter. Oftast är det väl inspirationen att fotografera. Men tydligen också att skriva på sin blogg. Det kan förstås finnas ett samband där. Har man inga bilder man vill visa så kanske man inte heller vet vad man ska säga. Alla är ju inte som jag, som har en språklåda som aldrig tycks sina :-)

Så vad är då receptet mot frustration eller trytande inspiration? Thomas räknar själv upp ett antal rätt välfunna tankar i sammanhanget (för mer kött på benen, läs hans bloggpost):

• Ställ upp ett mål
• Satsa på att förverkliga din idé
• Söka din motivation i den idé du jobbar med
• Undvik självkritik (detta är en så intressant punkt att den borde få en helt egen bloggpost; hmm... varning för mer filosofi i framtiden :-))
• Ha inte för bråttom (min formulering: ge prestationsdjävulen på båten)

Efter att ha lanserat dessa goda tankar rundar Thomas med att han helt enkelt ledsnat på Fotosidan, och då finns ju ingen hjälp. Men han säger samtidigt att han tänker försöka hitta ett annat forum, eller kanske starta ett eget. Så det är tydligen inte själva community-idén han ledsnat på, utan oss övriga dönickar (förlåt Thomas, frestelsen var oemotståndlig :-)). Nej, det finns säkert många av oss som han vill fortsätta att hålla kontakten med. Det är faktiskt inte så uppenbart för mig var skon klämmer för honom. Men visst blir man färdig med vissa saker i sitt liv. Själv blev jag färdig med fosterlandet och skaffade mig ett nytt. Inte för att jag inte gillar Sverige, för det gör jag, utan för att jag längtade efter förnyelse.

Fotografen själv i det vackra sörmländska sommarlandskapet i augusti 2003

Så länge lusten och glädjen rinner till spontant kanske man inte frågar sig varför man gör en sak, som t ex att fotografera eller att blogga. Men när det plötsligt tar emot (inte är roligt längre), då kommer saken i annat läge. Visst kan man skippa intresset, det är väl inget fel med det. Men det kan också bli som för Peer Gynt, att man ”går utenom”. Att man ger upp en i grunden givande sak när den känns för besvärlig.

När det tar emot kan det vara en god idé att fråga sig varför man en gång började.  Kanske är de skälen giltiga fortfarande. Kanske behöver man bara lägga saken åt sidan ett tag. Eller kanske man tvärt om behöver ge det hela ett lite mer helhjärtat engagemang. Har man tur växer motivationen när man väl är på spåret igen. Och dit kan man komma om man påminner sig varför man en gång började.

Dela:

Efter snön

Natten till fredagen trummade regnet mot hustaket nästan hela natten. Fram mot morgonen tystnade det äntligen. Jag steg inte upp förrän efter klockan åtta (man är väl pensionär!). Då mötte mig en överraskande, för att inte säga chockerande syn. Himlen var nedmulen, och det var ett stilla snöfall. Snön låg flera cm tjockt i trädgården, och alla buskar och träd hade ett lager av snö.

När jag gjort morgontoalett och ätit frukost hade det slutat snöa, och det var plus 5 grader. Alltsammans hade smält bort efter ett par timmar.

Nere på stan hade någon varit ute tidigare än jag och tagit en bild av detta överraskande gästspel av vinter.

Vid tolvtiden hade molntäcket lättat, och solen värmde den våta marken. På nordsluttningen av berget på andra sidan dalen ångade det ur skogen

Fruktträdens blommor brydde sig inte om snön. Bergsluttningen i bakgrunden lyser alltjämt vit

Dela:

Vår, väder och vind

På torsdagskvällen tittade jag på väderrapporten. En ung och stilig kvinna med filmstjärneleende demonstrerade hur ett ofantligt vädersystem över stilla havet jagade fram mot Vancouver Islands västkust. Två väldiga fronter, kanske 100 mil långa, en kall och en varm, tycktes jaga tafatt in mot öarna och fastlandet.

Vad skulle väl följa av detta? Vindstyrkor på upp emot 25 m/s (storm, 10 på Beaufortskalan!). Eller, för att fritt citera den käcka flickan: ”nedblåsta träd över kraftledningar och kraftigt regn”. Det är ord och inga visor! Jag bestämde mig för att hela eländet skulle passera norr om oss och gick till sängs utan alltför mycket oro. För det mesta när de hotar med sådana oväder så kommer de inte hit. Vancouver Island ligger som en vall mellan oss och Stilla Havet.  Men ibland kryper stormarna in i Georgiasundet, och då får man veta att man lever.

Hur som helst, natten blev lugn, med ett mycket stilla regnande som fortsatte i perioder under hela fredagen. Och inte mycket vind alls.

Vi tog en promenad runt byn i duggregnet. Men kameran fick bli hemma, jag tog mina gångstavar i stället. Vi kunde se att våren fortsätter avancera i stadig och lugn takt. För några dagar sedan var bara ett plommonträd utslaget, nu skimrar det rosa i kronorna överallt.

Sent på eftermiddagen hade det slutat att regna. Luften var tung av fuktighet och dimmorna släpade över bergsluttningen på andra sidan dalen. Vi gick ut igen, och denna gång fick kameran hänga med.

Det är lite spännande att utforska fotografering i gråvädret

Sedan hem för att skala potatis till middagens rotmos. Ibland är det svårt att komma över kålrötter, men det går fint med morötter i stället, eller lika delar kålrot och morot. Fläskkorv finns inte att köpa här, så man får vara lite kreativ. Visste du att paté passar utmärkt tillsammans med rotmos? :-) Men i dag blev det ungsbakad, senapspanerad canadensisk ”nästan-falukorv”.

Grannens forsythia är nu riktigt grann

Denna kisse sägs vara 15 år gammal och tillbringar helst sin tid utomhus i ur och skur. Men han gillar inte för mycket uppmärksamhet och bestämde sig att gå när jag försiktigt frågade om posering för ett foto. Men jag hann i alla fall få den här bilden

Lavarna hänger tunga på plommonträden. Det lär berätta om god luftkvalitet

Detta är prydnadsträd. De blommar tidigt och rikligt men bär inte frukt

Magnolians blomknoppar sväller och påminner nästan om stora videkissar...

...men de första rhododendron har blommat nu i minst en vecka

Dela: