Bilder från Saltspring Island

Gamla bilder och nya

Som jag har berättat så har vi inte haft mycket till vinter här på Saltspring sedan november, då vi hade en ovanligt tidig snövecka. Men snön smälte snart bort, och sedan dess har det varit omväxlande gråmulet och rena vårvädret.

Den senaste veckan har det varit lite ruggigt och kyligt, med snålblåst och nattfrost. Men fåglarna har ändå underhållit med vårsånger på eftermiddagarna. Så slog vädret om. På tisdag kom ett fuktigt lågtryck inrullande från havet och dumpade duktigt med snö över kusten och öarna. Här snöade det nästan hela natten, ett stilla och tyst snöfall med tunga och våta flingor. I gryningen var det ganska vackert, men så övergick snöandet till ett milt duggregn. Buskar och träd skakade snart av sig snön, och det började rinna och droppa från alla tak. På förmiddagen liknade vägarna i byn grunda vattendrag, invallade av den blötaste tänkbara snö.

Slask, slask, slask. Alla inläggets svartvita bilder är dogmabilder

På eftermiddagen lättade det på himlen, och vi hade rent av lite sol.

Den ljusnande himlen bjöd på ett dramatiskt spel av molnformationer

Men fortfarande mycket snö. Om det milda vädret fortsätter lär den dock snart vara borta, i synnerhet som mer regn är utlovat. Det hoppas vi på, för denna gång har de inte brytt sig om att röja bort snön. Det där med snöröjning och sandning är lite nyckfullt här.

Vad gör man när det är sådant här väder, och ingenting tvingar en att ge sig hemifrån? Inför den dagliga motionsrundan i byn åker förstås högskaftade gummistövlar på. Att plumsa genom snövallarna är det närmaste man kan komma att vada. Vi hade planerat att ta med en god vän på lunch i stan, men hon gav sig inte gärna ut i snön, hon har lite svårt att gå. Så vi bestämde att skjuta på det till nästa vecka.

Jag har mest suttit inne och fortsatt min genomgång av mitt fotoarkiv. Jag har gått baklänges genom åren och är nu inne i 2005. Många av bilderna är redan klassificerade, men en del jobb återstår. Dessutom är det lite kul att titta på dessa äldre bilder. Nu är jag tillbaka till före anskaffningen av min systemkamera. Skillnaden i bildkvalitet mellan bilderna tagna med min Canon kompaktkamera och systemkameran är påtaglig. Även min billiga Kodak är faktiskt i de flesta fall helt överlägsen den ganska dyra Canon-kameran. Kameratekniken har verkligen gått framåt enormt, och det är i allt mindre grad kameran som sätter gränser för vad jag kan åstadkomma.

Så här såg det ut i januari 2005, då vi hade rikligt med snö under en period

Men redan i maj kom sommaren. Kan vi hoppas på det i år också?

Dela:

Återblick på advent 3, och en kort blick framåt

Nu skriver vi 2011. Denna första bloggpost för året blir både en (kort) framåtblick och en återblick. Som så många andra har jag funderat på eventuella föresatser inför det nya året. Fotografiska föresatser. Det var så väldigt intressant att köra den där adventskalendern med publicering av en nytagen bild varje dag att jag kände mig frestad att fortsätta på det spåret. Går man ut med kameran, fast besluten att ta minst en bild, så kan det visa sig att man kommer hem med en hel bildskörd.

Men jag bestämde mig för att avstå från den ambitionen. Det blir på något sätt fler bilder än jag kan smälta. Efter julafton har jag inte tagit en enda bild, jag behövde gå igenom skörden från advent först. Det var min avsikt att vara färdig med det innan året var slut, men det klarade jag inte riktigt av. Så den enda föresatsen som jag kan komma på just nu är att fortsätta att utveckla mig som fotograf, främst genom att helt enkelt fotografera så mycket som jag förmår. Jag kommer troligen också att gå en liten kurs i studiofotografering. 

Och så har jag berättat om fotoutställningen som jag ska delta i. Den har officiellt öppningsdatum den 4 januari, och i dag ska jag till ramateljén för att hämta de två foton jag deltar med. Det är första gången jag är representerad på en utställning, så det känns lite spännande.

Jag forstätter här min återblick på adventstiden, med bilder som jag tog under denna tid men inte publicerade.

Den 13 dec – Lucia

Lucia, var en måndag. Fotoklubben hade sedvanligt frukostmöte. När jag lämnade Harbour House Hotel vid 12-tiden var himlen över hamnen så här dramatisk

Den 14 dec

Natten till den 14.e regnade det omåttligt, och det blev en sjö på tomten

Den 16 dec

Jag gick ut på fotopromenad och började med det här skottet. Skylten står vid avtagsvägen till vår by. Denna typ av graverade träskyltar är mycket vanlig här på Saltspring

Jag fortsatte min promenad och hamnade i det nya växthuset på vårt Garden Center, där jag tidigare aldrig varit inne. Det här är kanske inte vad man väntar sig att hitta där. Detta är just vad jag menar med en bild som berättar en historia. Vilken historia får dock tittaren själv komma på

Den 17 dec

Den 17 gick jag en liten sväng och passerade ett fält med betande hjortar, som fick tillhandahålla motiv till dagens bild. Men innan jag kom dit passade jag på att ta en till bild av en skylt.

Här är själva entrén till vår by

Den 18 dec 

Den 18 dec gick jag ut på kvällen för att fotografera upplysta juldekorationer. Dagens bild blev ett abstrakt motiv, baserat på ljusslingor. Men jag tog också en del mer konventionella bilder.

 Detta ekipage hör till de mer spektakuklära av byns julprydnader 

Den 19 dec

Den 19 visade jag Gärdsgården i färg. Här är en dogmaversion

Den 20 dec

Den 20 hade jag en del ärenden på stan.

Julskyltning på varuhuset

Dela:

Dagens bild 19 december, och lokala seder

Det milda, gråa vintervädret fortsätter. Fuktigt, men inget regn i dag.

Vi har gästat nya grannar som hade ett litet inkilningspartaj. En gott tilltaget smörgåsbord serverades. Jag kunde som tidigare lägga märke till att det typiska smörgårsbordet här är lite lättare än ett svenskt julbord. Där fanns rostbiff, skinka, leverpastej, ostkuber, stora räkor (s k prawns, mycket läckra), ägghalvor fyllda med majonnäs, flera olika slags råa grönsaker att dippa, en rikedom av dipsåser, pain rich (både ljus och multigrain), kex, potatischips, ostbågar, engelsk fruktkaka, en sorts hembakta smördegskakor som var vackert dekorerade, färska druvor, flera sorters konfekt. Och kanske lite till. Till detta serverades efter önskemål vitt och rött vin eller alkoholfri saft, som här kallas punch.

Den här sortens servering går vanligtvis under beteckningen ”fingerfood”. Vilket betyder att man har tillgång till papperstallrikar och servetter, men mycket sparsamt med ätverktyg.

En skillnad mellan Canadensisk och svensk tradition är att gästerna förväntas stiga på och ta för sig utan vidare spisning. På den punkten gjorde vi bort oss en gång när vi var borta, och på svenskt maner väntade på att värdinnan skulle säga ”ta för er”. Vi trodde att vi väntade på ytterligare en gäst eller något sådant. Till sist utbrast hon besviket: ”Men... vill ni inte ha något?” Usch, jag nästan skämdes!  Men vi tog för oss rejält, och sedan förklarade vi att vi fallit offer för en liten kulturchock.

Ofta funkar ju andra länders seder bra, bara man lärt sig. Men en sak vänjer jag mig aldrig vid, nämligen sättet att servera kaffe. Vanligen går det till så att kaffet slås upp av värden eller värdinnan i köket. Ofta i ofantligt stora muggar. Vill man ha mjölk till så får man räkna med att också den har slagits i muggen innan denna bärs fram till bordet. Bruket att ställa fram tomma koppar på bordet och servera enligt gästens önskemål tycks närmast okänt här. I bästa fall står en mjölkkanna på bordet, så att man själv kan ta så mycket man vill ha. Varför det här stör mig är därför att jag vanligen inte vill ha så mycket kaffe på en gång. Men vad hjälper det att jag säger till: ”bara lite” eller ”en liten kopp, tack”. Sådant där gör folk ofta automatiskt och enligt gammal vana. Fast några vi besöker ofta har faktiskt lärt sig, och ställer fram tomma koppar och en serveringskanna med kaffe. Jag undrar om de börjat göra det till andra gäster också? De verkar inte tänka på att de ändrat sina vanor.

I dag kommer jag loss på en nästan makrobild. Gärdsgården i bakgrunden är typisk för Saltspring, byggd av rått och obehandlat cedertimmer.

Bilden är inget mästerverk i komposition, och själv sysslar jag inte mycket med extrema närbilder. Men min lilla Kodakkamera har lyckats hyfsat, och som dagens bild duger den. Om du tycker något om bilden är du välkommen med dina tankar!

Dela:

Dagens bild 8 december. Carpe Diem!

På tisdagen utfärdades stormvarning för den kommande natten. Och mycket riktigt kom det några riktigt rejäla vindpustar på tisdagskvällen. Fast mycket mer blev det inte. Men kanske blåste det hårt ute på havet. Jag slog mig ned i läsfåtöljen med en bok jag skrivit om förut, ”How to read a photograph”.

Ibland diskuterar vi ju om de gamla fotograferna egentligen var så mycket bättre än vår tids fotografer, en diskussion som bl a kom upp med anledning av Disfarmer.

Den här boken är en veritabel skatt när det gäller bilder och fotografer från förr, fastän just Disfarmer inte finns med. Jag bläddrade och läste och funderade. En sak är klar, en sådan här tryckt bok gör inte alltid de gamla bilderna rättvisa, en del har helt enkelt inte blivit så väl behandlade  i trycket. Så man får använda sin fantasi om man ska hämta inspiration ur dem. Men visst finns det höjdare i historien. Vilka det sedan är, det beror nog mycket på läsarens egen smak. Dorothea Lange är avgjort en av mina favoriter i alla fall. Jag tänker ibland på hennes bilder när jag ser Mikael Goods bilder från Lettland.

Historien verkar på två sätt: vi kan bli inspirerade av den och vi kan bli instängda av den. Fastän det är rätt många år sedan jag lämnade Stockholm, så följer jag fortfarande med en viss skräckblandad fascination grävskopornas och megalomanins framfart över stan. Bl a genom att läsa Lars Epsteins fotoblogg.

När det gäller mitt kära gamla Stockholm, så är helt klart historien en mäktig kraft som motverkar min möjlighet att finna glädje i vad som händer där nu. Redan i dag känns det som om det enda som finns kvar av min barndoms stad är små reservat här och där. Alldeles säkert kommer flertalet av dem att försvinna, det är bara en fråga om tid.

Carpe Diem! brukar Bengt Björkbom hurtfriskt utbrista i sin blogg mest varje dag. Nationalencyklopedin utreder betydelsen på detta sätt:

carpe diem (latin, 'njut dagen'), citat från ett ode (1:11) av den romerske poeten Horatius. De bevingade orden, som ger uttryck åt en epikureisk levnadsvisdom med måttfull livsnjutning som ideal, har under seklernas lopp ofta återkommit i litteraturen som en uppmaning till att njuta av kärlekens och vinets fröjder.

Om man är lite mer återhållsam i sina vanor kan man ju i alla fall känna det som en maning att leva i nuet. De krafter som river ned det gamla är ändå för det mesta ganska kreativa. I alla fall när de river för att ge plats för något nytt. I indisk mytologi är det guden Shiva som står för förnyelse. Han kallas också för ”Shiva förstöraren”. Så jag vill inte klandra dem som bygger ett nytt Stockholm. Det har ändå skett så många gånger förut, kanske har stan genomgått grundlig förnyelse mer eller mindre varje sekel. Så ”mitt” Stockholm har ändå aldrig varit något annat än en tillfällighet, en episod i stadens historia.

Under natten kom det i alla fall en massa regn, det verkar som om det regnade mest hela tiden.

På morgonen hade det delvis klarnat, och solen tittade fram mellan stora luckor i molntäcket. Alltmedan det fortsatte att regna. Solen stod i sydost, och därmed var det upplagt för en präktig regnbåge på norrhimlen. Fram med kameran, och så fick jag dagens bild i present av vädergudarna. Det är med regnbågar som med solnedgångar, de är rena fotograffällorna :-)

Dela:

Disfarmer - och våren ...

Jag har som så många andra med stort nöje tittat på TV-dokumentären om den amerikanske fotografen Disfarmer.

Både Disfarmers bilder och själva dokumentären är dokument av stort kulturhistoriskt intresse. Det var märkligt att få följa historien om denna enstöring och excentriker och hans liv och gärning. Och om hur hans bilder upptäckts av ”stora världen” och klättrat från skräpgömmorna till konstsamlarna och blivit investeringsobjekt. Det spekuleras tydligen också kring hur medveten han var i sitt sätt att skapa bilder. Den svarta bård som finns i bakgrunden på en del bilder t ex. Ett genigrepp anser somliga. Medan andra gissar att han helt enkelt använt svart tejp (den enda som fanns) för att tejpa ihop de vita bakgrundsskivorna. Utan att närmare fundera över att det blev ett svart band på bilden. Själv lutar jag åt den senare hypotesen. Men svaret på den frågan får vi aldrig veta.

Disfarmers bilder har prisats för sin okonstlade enkelhet. De visar människorna just så som de är, sägs det. Utan poser och arrangemang. Detta anses vara en mer eller mindre unik kvalitet. Fastän riktigt unik är den kanske inte. Det fanns en tradition bland amerikanska dokumentärfotografer att visa fram människor på det sättet. Tänk bara på t ex Dorothea Lange.

När jag någon gång bedömer porträttfotografier brukar jag nämna något om hur jag uppfattar fotografens kontakt med den fotograferade. Disfarmers bilder får knappast något högt betyg på den punkten. Jag ser framför mig hur han instruerar sitt fotooffer i ateljén: ”Stå precis där, och absolut stilla tills jag är klar. Och var snäll och försök åtminstone att se ut som en telefonstolpe!”

Det kulturhistoriska värdet av Disfarmers bilder ifrågasätter jag inte, men inte alla hans bilder framstår för mig som stor fotokonst. När jag hör vad de betalar för originalen, så tycker jag det är en hype.

För en vecka sedan bröt vintern in över Saltspring med förbluffande kraft, så som jag visade i bilder i en tidigare bloggpost.

Det kom mer snö under veckan. Men på fredagseftermiddagen började ett stilla regn. Temperaturen steg till straxt över noll. Och det regnade hela natten. På lördagsmorgonen klarnade det, och det blev varmare. Den mesta snön var borta, och det plaskade och rann överallt. Det var som en strålande vårdag. Tänk om vi slipper mer vinter nu! Men det törs man väl inte lita på. Jag gick en runda i byn med min systemkamera och 35 mm-objektivet, för att se vad gluggen gick för i det hårda ljuset. Flera bilder är tagna i hårt mottljus. Sådant vågade jag mig aldrig på förr, det brukade bara leda till kasserade bilder.

1. Ett par grannar njuter av vårsolen

2. Det skarpa solskenet driver upp dimmor ur dalen

3. Denna imponerande brandpost är vi tacksamma för. Det finns flera stycken i byn. Tack vare dem får vi rabatt på brandförsäkringspremien. Men brandkåren använder dem inte, för de är kopplade till hushållsvattensystemet, som inte har kapacitet så det räcker för att släcka en brand

4. Snömassorna har brutit av grenar på åtskilliga träd i byn

5. Nästan rakt mot solen. En liten linsreflex syns, men jag är förvånad att det alls blev en bild

Dela: