Bilder från Saltspring Island

Veckans bild 1133

Här kommer min favorit ur dagens bild vecka 1133. De andra bilderna för veckan hittar du i veckans album (första bilden i albumet är från söndagen vecka 1132; jag brydde mig inte om att skapa ett eget album för bara en dag).

Ung violinist underhåller på lödagsmarknaden den 20. augusti

Dela:

Tekniken, kameran och bilden II. Inspirationskris

I bland läser jag FS-bloggar där författaren klagar över brist på inspiration. Ja, det har vi väl upplevt lite till mans. Eftersom jag känt det så i perioder nu i vår, så tänkte jag att jag skulle komma med lite egna tankar om detta jobbiga ämne.

Det är bestämt inte så lätt att skriva om inspirationsproblem.  Så fort jag sätter mig att skriva om det, så sinar inspirationen. Så den här föresatsen att tänka på saken och skriva ned mina tankar om den har jag fått lägga åt sidan i minst en vecka. Men nu har jag i alla fall lyckats få något på pränt.

Vad gör man när man är oinspirerad? Man kan t ex titta på vad andra gör eller läsa vad andra skriver. Förr eller senare brukar det väcka tankar som för vidare. Just i dag har jag lyssnat på Göran Segeholms bildradio. Han intervjuar fotografen Serkan Günes, som har utställning på Riksmuséet i Stockholm. Det fick inspirationen att flamma upp en stund. Varför just denna intervju inspirerade mig är jag dock inte på det klara med. Serkan tycks vara passionerad naturfotograf, och det kan jag inte säga om mig själv. Hans sätt att upptäcka och nalkas motiv liknar inte precis mitt eget. Och hans utrustning, bl a bestående av Hasselblad med digitalbakstycke, ligger långt bortom mina möjligheter. Men inspirerande var det likafullt att lyssna på honom. Jag antar att han är en sådan människa som inspirerar.

Vad han sa ska jag inte upprepa här, du kan lyssna på intervjun själv.  Men en tanke vill jag ändå vidarebefordra. Han tycker att det är viktigt med tekniken. Det är vad jag själv alltid hävdat. Inom foto är sambandet mellan bild och teknik oupplösligt. Men jag förnekar ändå inte att storslaget foto har åstadkommits med enkla kameror, det är inte det saken handlar om. Den som blir mer inspirerad av en enkel kamera än en avancerad upplever fortfarande det starka sambandet mellan teknik och bild. Enkel teknik är också teknik.

Vart vill jag nu komma med det här? När inspirationskrisen först slog till började jag jobba med frågan om en nyanskaffning av utrustning. Jag har bloggat om det flera gånger, och som du kanske vet skaffade jag mig till sist en Samsung NX100. Och då fick jag erfara det som jag gjort förut, och antagligen du också: En ny utrustning inspirerar. Åtminstone för en tid. Har man pengar är det frestande att försöka köpa sig ur inspirationstorkan. Men det är risk att den kommer tillbaka när nyhetens behag bleknat bort från de nya prylarna.

Det finns förstås andra sätt att hitta inspiration. Man kan besöka nya platser, som förhoppningsvis erbjuder nya motiv. Man kan titta på vad andra gör och kanske därigenom inspireras att söka sig vidare. Man kan utbilda sig, och på det sättet hitta nya möjligheter. Allt det där fungerar – ibland.

Att titta på andras bilder kan ofta fascinera, men tyvärr är det inget bra sätt för just mig att hitta inspiration till eget fotograferande. Hur skulle det kunna göra det? Jag ser t ex en bild jag blir väldigt förtjust i. Skulle jag tänka att jag själv skulle kunna göra något liknande? Nej, det tvivlar jag i allmänhet på. Och det ligger väl inte heller något stort värde i att göra om det som andra redan gjort.

Men visst kan man lära av andras bilder och teknik. Liksom man kan lära ur böcker och säkert på kurser (fast jag har aldrig gått någon fotokurs). Men hur man än gör, för att utvecklas som fotograf måste man fotografera. Vare sig man är inspirerad eller inte. Så i sista hand blir det nästan en diciplinfråga.

Ett sätt för mig att väcka inspirationen är att gå tillbaka i mina arkiv och leta efter tidigare bilder jag tycker om. Ofta hittar jag då bilder som inte kändes så lyckade när jag först tittade på dem. Men när de legat till sig ett tag händer det inte så sällan att jag upptäcker dem på ett nytt sätt, så att jag blir riktigt glad. Och då kan jag fråga mig vad som gör just den bilden speciell för mig.

Förr tänkte jag inte så mycket på det. Jag bara kände, utan tankar, vilka bilder jag tyckte om. Att analysera bilder är ju populärt, men för mig är det lite främmande. Många kommentarer jag ser i bildkritiken här på fotosidan är för mig rena lustmordet på bilden. Även när det är positiv och uppmuntrande kritik. Det har inget att göra med om bilden är bra eller dålig, det är själva analysen;  tankarna kring den ena bilddetaljen eller den andra, synpunkter på beskärningen, kompositionen etc. När jag läser en bilkdommentar, även en som är mycket kort, så förvandlas ofta den levande bilden ett bildkadaver. Observera att jag inte speciellt talar om mina egna bilder, utan det är själva sättet att kommentera bilden som jag har svårt för. Lyckligtvis vaknar dock de flesta bilder till nytt liv igen efter ett tag.

Men nu är inte min avsikt att fördjupa mig i ämnet bildkritik. Det har jag gjort många gånger förut, och antagligen kommer jag att återkomma till det. Utan frågan är alltså varför jag tycker om vissa bilder mer än andra. Egentligen oavsett vem som tagit dem. Men intressantast är det kanske att förstå varför jag tycker om vissa av mina egna bilder. Kanske kan jag då se ett mönster att bygga vidare på för framtida fotografering.

Det är några saker som slår mig när jag tittar på mina bilder. Kompositionen är väldigt viktig. Det finns absolut inget teoretiskt eller vetenskapligt i det. Jag kan inte sätta upp regler för vad jag upplever som en lyckad komposition. Förmodligen är det i själva verket rätt banalt. Det handlar om balans mellan olika bildelement. Var rörelsen finns, var volymerna finns, hur de balanserar mot varandra. Antar jag :-) Men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att medvetet eller tankemässigt planera kompositionen när jag fotograferar. Det är väl en svaghet, för vissa bilder visar sig i efterhand vara totala kompositionsmissar. Men om jag ska stå där och tänka på saken blir det ingen bild alls. Så jag är hänvisad till något slags spontan och undermedveten process när jag tar bilden, och så får det bli som det blir. Misslyckat ibland, bra ibland. Men jag tänker mig att flitigt fotograferande utvecklar förmågan.

En sak accepterar jag alltid. För en slutlig bildkomposition är det OK med beskärning. Vilket gör dogmafoto (där beskärning är föbjudet) lite extra utmanande. 

En annan viktig sak är att bilden känns naturlig när det gäller färg, kontrast och ljus. Jag kan beundra andras bilder, som är hårt fotoshoppade eller färgmappade, men för mina egna bilder har jag en drift mot det naturliga. Och det är inte alltid så lätt. Det räcker inte att förlita sig på att kameran åstadkommer ett färdigt resultat. Jag pressar den ofta mot gränsen av vad tekniken klarar av när det gäller sådant som kontraster och ljus. Inte avsiktligt, men det visar sig ofta i efterhand. Många exponeringar måste efterbehandlas för att se vettiga ut. I de flesta fall inskränker jag mig till vad som kan göras i ACDSee Pro.

För de flesta fotografer är nog motivvalet en av de viktigaste  preferenserna. Jag kan se i mina bildar att det är några områden jag omhuldar särskilt. Här är ett litet axplock, med mina stundtals ganska subjektiva ideer om vad slags bild det är.

En motivkrets jag tidigt fascinerades av av dem är landskap. Då menar jag landskap i en väldigt vid bemärkelse.

1. En av mina tidigaste landskapsbilder var från en beteshage. Tagen med enkel lådkamera när jag var ca 10 år

2. Staden kan ibland ses som ett landskap

3. Parken som landskap

4. Trädgården som landskap

5. Det här skulle kanske somliga kalla en naturbild, men för mig är det en landskapsbild

Jag vill betona att jag inte avser att definiera begreppet Landskapsfoto här. Det handlar om hur jag själv upplever bilden.

Ett annat område som fascinerar mig är arkitektur. Det handlar om ytor, volymer, linjespel, ljus och skugga. Tro det eller ej, men inom samma upplevelsefack stoppar jag också bilar och andra fordon, och maskiner! :-) Återigen, gränserna flyter lite. Men för mig är alltså det bildmässigt intressanta hos en bil just volym, ytor och linjespel. När jag ser andras bilbilder så upplever jag att de oftast nalkas saken på helt annat sätt än jag. T ex kanske de ser bilen som kultföremål eller som tävlingsredskap. Men det gör inte jag, och därför är det långt ifrån alla bilbilder som jag själv roas av. Bland mina favoriter finns veteranbilar, uppställda för fotografering. Just för att de ofta är så formsköna.

6. Någon gång kan en skrotbil fascinera mig

Den största utmaningen är kanske att fotografera människor. Jag beundrar välgjorda porträtt, men när det gäller arrangerade människofoton känner jag mig riktigt usel. Gatufoto är desto roligare, när människor inte vet att de fotograferas. Det blir ett särskilt liv i dessa bilder. Det är dock ett rätt nytt område för mig att odla, och jag har lång väg att gå.

7. Alltsedan jag hade egna småbarn har jag haft en speciell kärlek för barnfoto

Tekniken har jag ett lite komplicerat förhållande till. Moderna kameror upplever jag som alltför krångliga. Samtidigt visar det sig gång på gång att jag försöker göra saker med dem som inte går. Därför är det nödvändigt för mig att lära mig mer om deras möjligheter och begränsningar. Annars hopar sig misslyckandena.

Förr hade jag alltid något slags ambition att åstadkomma bra bilder. Fortfarande finns det väl som en förhoppning i alla fall. Men som ambition är det inspirationsdödande. Jag har funnit att det är bättre att ha ambitionen att rätt och slätt fotografera.

8. Om jag i stunden ser ett motiv är det bättre att knäppa än att fundera över om det är intressant

Kanske finns i den här bloggposten fröet till ett program för att få fart på inspirationen igen. Jag tycker ju egentligen att det är roligt att fotografera. Det gäller att inte låta något slags resultatfixering kväva lusten.

Dela:

Tekniken, kameran och bilden

Det är lite roligt med bloggarna här på FS. Den ene skriver det ena inlägget efter det andra om analogtekniken och dess förkrossande överlägsenhet. Den andra klagar över att vi tjatar för mycket om tekniken. Den tredje vrider och vänder på den ena eller andra kameran. Samtidigt är det förstås så att FS (både på bloggarna och i albumen) sprutar bilder som en brandslang.

Hur man än ser det och vad man än tycker, det finns en oryggligt upplevelse av samband mellan teknik, kamera och bild. De som tycker att det skrivs för mycket om kameror och teknik kanske aldrig funderar över detta samband? Eller så är de så nöjda med den utrustning de använder och sättet de använder den på att de tycker det är bara tjatigt att spilla ord på ämnet.

Eller så känner de sig irriterade över att folk tycks tro att det är deras kamera som tar bilderna åt dem. Som om det strängt taget inte spelade någon roll vem som höll i kameran.

För egen del brottas jag med många olika problem:

– vad är det jag vill säga med mina bilder?

– vad kräver jag av mina bilder för att tycka om dem?

– hur ska jag kunna lära mig att använda mina olika kameror på ett sådant sätt att de verkligen hjälper mig att åstadkomma de bilder jag vill ha?

Jag har haft många olika kameror under årens lopp och plåtat mest i färg. Ofta har begränsningar i utrustningen irriterat mig. Jag visste vad jag ville göra när jag stod där med kameran i handen, men alltid var det något som inte räckte till för det jag ville åstadkomma. Färgerna för dåliga. Skärpan för dålig. Fel brännvidd på gluggen. Klarar inte att hantera avståndsinställningen så att fokus hamnar rätt. Exponeringsvärdena blev tokiga. Min väg har kantats av misslyckade bilder. Men så, någon gång, lyckas det riktigt bra. Och då funderar jag förstås ivrigt över varför det blev bra den gången, men inte alla de andra.

De som sjunger analogkamerans lov prisar dess långsamhet, och att man inte slösar med exponeringar i onödan. Med tillräcklig omsorg om själva fotograferingstillfället uppnår man fler bra bilder. Så lyder teorin. För mig stämmer den knappast. Om jag räknade in kostnaden för alla kassa analoga exponeringar och fördelar den på de lyckade bilderna, då blev nog kostnaden per bild nedslående hög.

När jag började plåta digitalt gick saker och ting genomsnittligt bättre. Genom att ta fler bilder vid samma tillfälle ökade jag antalet lyckade exponeringar per motiv, även om jag fortfarande fick kassera många. Och mitt eget fotolabb i datorn gav mig också helt nya möjligheter att efterbehandla bilden för att uppnå det jag ville. Det har inte varit så märkvärdiga saker jag har varit ute efter. Lite beskärning, förbättring av ljus och kontrast. Jag har experimenterat med olika slags filter och HDR, men det inspirerar mig inte. För mig blir bilderna mestadels bara konstiga av det, även om andra lyckas fint.

Men den första digitalkameran räckte inte till för mig. Upplösningen var för låg för detaljförstoringar. Och med den andra kameran delade den svårigheten att hantera kontrastrikt ljus. Det var båda rätt prisbilliga kompaktkameror. Så när jag köpte min DSLR-kamera ville jag ha något med kvalitet, anständig upplösning och så bra dynamiskt omfång som möjligt. Jag läste kamerarecensioner och skrev min önskelista.

Med DSLR-kameran ställdes jag i stället inför ett annat problem: vilken brännvidd skulle jag ha? Jag var lite less på zoom, men att skaffa sig lämpliga, fasta objektiv kostade en förmögenhet. Så det fick bli en zoom igen.

Min DSLR lägger inte så stora hinder i vägen för mina avsikter, jag har alltmer kunnat ägna min uppmärksamhet åt vad det är för bilder jag egentligen vill åstadkomma. Men problemfri är den inte. Förutom att den är tung att släpa på, så tycks det vara stört omöjligt för mig att ställa in den optimalt, med alla dessa menyer. Visst är felet mitt eget, men jag kan inte hjälpa att jag tycker det är för krångligt. En hel bildserie visade det sig att jag av misstag exponerat med bländare 22! Detta krångel med menyer och med avläsning av inställningarna i en kryptisk display gör mig ibland urfrustrerad. En vän rådde mig att strunta i alltsammans och bara köra på auto hela tiden. Men det blir långt ifrån alltid det resultat jag vill ha på det sättet heller, även om exponeringsdata oftast blir bra. Vi har ju också detta med mätyta. Spot, centrumavvägd eller hela bildytan? Det beror igen på motiv och belysning, men jag missar oftast att få det rätt med sådant vid fotograferingstillfället.

Den fjärde digitalkameran ersätter inte min DSLR, det är en billig kompaktkamera. Jag köpte den bara för att kunna ha en kamera i fickan. Den har alla möjliga fel. Den fokuserar och exponerar för långsamt, har ett grundprogram som åstadkommer de tokigaste saker ibland, ochden går inte att ställa in manuellt alls. Men den har en förvånansvärt bra optik och sensor, och den bjöd på en trevlig överraskning: den är duktig på svartvitt! Så det är vad jag mest använder den för, det är min dogma-kamera. Om jag bara accepterar att jag måste kassera omkring hälften av alla exponeringar med den (fast det gör jag ju inte), så är den OK.

Egentligen är det väl så att min fina DSLR-kamera gör så bra saker som jag kan åstadkomma. För första gången är det mer mina egna än kamerans begränsningar som är problemet. Men trots detta längtade jag efter något som var lättare att umgås med. Mindre i formatet och enklare att ratta. Det blev mycket funderande. Jättemycket funderande faktiskt, och studium av marknaden och recensioner och bilder av andra fotografer. Jag tvingades snart inse att det var näst intill omöjligt för mig att avgöra vilken kamera som skulle vara bäst för mig, eftersom jag fortfarande är alltför osäker på precis hur jag vill använda den. Jag gjorde ändå efter bästa förmåga en kravspec och en lista på kameror som bäst motsvarade den. Det visade sig att vad jag än valde att satsa på, så fick jag kompromissa bort något. Men sådant är livet.

Till sist blev jag faktiskt riktigt led på att bara gå och fundera på dessa saker, och så bestämde jag mig. Om jag fattade det bästa beslutet vet jag inte, men du som följt min blogg vet att jag fastnade för en Samsung NX100. Jag hade tänkt att köpa pannkaksgluggen, men det hade varit ekonomiskt idiotiskt att avstå från kitet med den lilla zoomen 20-50 mm. Det var alltså en av de kompromisser jag gjorde. En annan sak jag kompromissade bort var vikbar skärm. Kameran saknar sökare, men det finns en elektronisk sökare som tillbehör. Kanske skaffar jag den så småningom.

1. Det blev en Samsung NX100

En av de avgörande faktorerna med den här kameran är det fina användargränssnittet. Fortfarande är det egentligen lite för många inställningar, men praktiskt taget allt kommer man åt via rattarna och de få knapparna. Samtidigt visar displayen vad man ställer in. Inte för att det är nödvändigt för mig, men faktum är att hela meny- och hjälptextsystemet finns på svenska. CDn som följde med kameran har också en svensk manual. Den är på 136 sidor, vilket förstås är alldeles för mycket. Men manualen till min DSLR har 256 sidor utan att den kameran egentligen kan något mer.

När jag köpte kameran satte jag frågetecken för en av de allra viktigaste egenskaperna: den tekniska bildkvaliteten. Det var svårt att få några entydiga besked från de olika recensenterna eller genom de uppladdade bilder jag sett. Men jag utgick från att den under alla förhållanden räckte till för mina behov. Lite chansning kändes det ändå som.

Jag köpte kameran den 17 mars. Så jag har haft den i nästan en och en halv månad, och jag har använt den ganska flitigt. Så jag har hunnit samla på mig en del erfarenheter, men jag har långt ifrån gått till botten med alla möjligheter ännu.

Här är i alla fall en sammanfattning av det viktigaste:

1. Kamerans unika användargränssnitt är verkligen just så bra som jag hoppades. Trots det tar det lite tid att lära sig hur man knappar fram det man vill ha. Men det är inte svårt, och det går ruskigt snabbt att ändra inställningarna.

2. Bildkvaliteten är utmärkt. I synnerhet sedan jag gav upp idén att konvertera RAW-filerna till DNG-format. Det skulle vara intressant att veta hur den ställer sig jämfört med t ex FX100, men det lär jag inte kunna ta reda på. Vid anständigt ljus kan jag i alla fall inte se att NX100 presterar sämre än min DSLR. Den lilla kitzoomen var verkligen en positiv överraskning. Och det dynamiska omfånget (en sak jag tycker är viktig) håller också väl måttet.

3. Kameran fokuserar och exponerar snabbt. Men den sammanlagda tiden för min egen reaktion och kamerans är lite för lång för sportbilder. Nästa gång jag går till skateboardparken ska jag pröva burst-funktionen (snabbtagning av en hel serie bilder), det löser förmodligen problemet.

4. Jag använder i princip alltid RAW, men en del finesser är bara tillgängliga i JPG. Jag har inte prövat det så mycket, men vad jag kan se är JPG-kvaliteten utmärkt. Det dynamiska omfånget i JPG är dock sämre än i RAW. 

5. Jag har faktiskt inte prövat kameran för svartvitt än, men faktum är att den går att ställa in för kombinationen svartvitt och RAW-format. Hur det nu fungerar, det ska bli intressant att se när det blir av för mig att pröva.

6. Jag noterade när jag studerade specen för kameran att den inte hade panoramafunktion. Det borde man annars kunna vänta sig, eftersom flera konkurrenter har det. Jag tyckte dock inte det spelade så stor roll. Men häromdagen kom en firmware-uppgradering (till 1.1). Därmed fick jag också panoramafunktionen. Och den är ytterligt lättillgänglig. De har helt enkelt omdefinierat ett läge på programvalsratten, läget Scene. Tidigare valde man scentyp i det läget (om man nu ville använda en sådan där faster Agda-funktion). Så vart har scenläget tagit vägen? Märkligt nog fanns det emellertid tillgängligt på två lägen på ratten. Jag undrade över det när jag upptäckte det, men nu tror jag att de med flit förberett kameran för panorama. Men de kunde ju inte märka ratten med Panorama från början, eftersom det inte fanns.

2. Detta konstverk föreställer ett stort fiskstim, som strömmar fram längs staketet till lågstadieskolans idrottsplats. Ett exempel på bild som mycket lättare tas med panoramafunktion än på annat sätt

3. Här ges en förklaring till fiskstimmet

Sammanfattningsvis är jag alltså väldigt nöjd med mitt köp. Det är väldigt lätt och roligt att arbeta med kameran.  Här följer lite exempel från den senaste tidens fotopromenader.

4. Gatufoto – eller parkfoto? För sådant här funkar det ofta väldigt bra med höftskott. Det är lätt att hålla kameran vågrät och rikta den på gehör mot motivet. Om man kör med kortaste brännvidden får man för det mesta med vad man vill. Och autofokuset hänger för det mesta med snabbt och fint. Förutom att det är diskret, så går det mycket snabbare på detta sätt än om man ska fånga motivet i displayen först. Trädstammen bildar en mörk, vertikal linje i  bilden, givetvis inspirerat av Disfarmer :-)

5. På skolcampus finns en skateboardpark. Ofta ser man knattar där, som påbörjat en tidig karriär som cykel- eller brädakrobater

6. Friskt vågat är häflten vunnet ...

7. ... men det kunde ha gått bättre. Brädan upp, åkaren ned

8. Nu har turisterna börjat komma till stan. Detta är ett bra exempel på lyckat höftskott

9. Och så till sist ett av mina favoritmotiv: ett musicerande barn underhåller på lördagsmarknaden

Det har nu blivit ännu tydligare för mig att min viktigaste utmaning inte längre är att bemästra själva kameran, utan att finna min egen fotografiska stil. Eller i alla fall veta vilka bilder jag vill ta. Detta är en fråga jag får återkomma till.

Dela:

En snabbkurs i gatufoto

Joel Meyerowitz bor i New York och är en intressant gatufotograf. Detär inspirerande att ta del av hans tankar om gatufoto. Ett svar på Henri Cartier-Bresson? 

Dela:

Olika stil på gatufoto

Jag tänkte dela med mig några exempel på gatufotografer. Först ut är Bruce Gilden. Han ber inte om lov. Inte heller är han som en fluga på väggen. Nej, hans fotografstil är rak och brutal.

Scott Schumann är inte heller någon fluga på väggen. Men hans stil är lite mer hänsynsfull. Han ber artigt om lov. Det underlättar att många vet vem han är, när han berättar att han tar bilden för sin modeblogg The Satorialist.

Matt Weber är en känd gatufotograf. Här har han fångat en annan gatufotograf, en kalasbild!

Fler gatufotografer presenteras på ploggen 135street.com.

Gatufoto är kul! Men i det här sällskapet törs jag inte smyga in någon egen bild :-)

Dela: