Bilder från Saltspring Island

Återblick på advent 3, och en kort blick framåt

Nu skriver vi 2011. Denna första bloggpost för året blir både en (kort) framåtblick och en återblick. Som så många andra har jag funderat på eventuella föresatser inför det nya året. Fotografiska föresatser. Det var så väldigt intressant att köra den där adventskalendern med publicering av en nytagen bild varje dag att jag kände mig frestad att fortsätta på det spåret. Går man ut med kameran, fast besluten att ta minst en bild, så kan det visa sig att man kommer hem med en hel bildskörd.

Men jag bestämde mig för att avstå från den ambitionen. Det blir på något sätt fler bilder än jag kan smälta. Efter julafton har jag inte tagit en enda bild, jag behövde gå igenom skörden från advent först. Det var min avsikt att vara färdig med det innan året var slut, men det klarade jag inte riktigt av. Så den enda föresatsen som jag kan komma på just nu är att fortsätta att utveckla mig som fotograf, främst genom att helt enkelt fotografera så mycket som jag förmår. Jag kommer troligen också att gå en liten kurs i studiofotografering. 

Och så har jag berättat om fotoutställningen som jag ska delta i. Den har officiellt öppningsdatum den 4 januari, och i dag ska jag till ramateljén för att hämta de två foton jag deltar med. Det är första gången jag är representerad på en utställning, så det känns lite spännande.

Jag forstätter här min återblick på adventstiden, med bilder som jag tog under denna tid men inte publicerade.

Den 13 dec – Lucia

Lucia, var en måndag. Fotoklubben hade sedvanligt frukostmöte. När jag lämnade Harbour House Hotel vid 12-tiden var himlen över hamnen så här dramatisk

Den 14 dec

Natten till den 14.e regnade det omåttligt, och det blev en sjö på tomten

Den 16 dec

Jag gick ut på fotopromenad och började med det här skottet. Skylten står vid avtagsvägen till vår by. Denna typ av graverade träskyltar är mycket vanlig här på Saltspring

Jag fortsatte min promenad och hamnade i det nya växthuset på vårt Garden Center, där jag tidigare aldrig varit inne. Det här är kanske inte vad man väntar sig att hitta där. Detta är just vad jag menar med en bild som berättar en historia. Vilken historia får dock tittaren själv komma på

Den 17 dec

Den 17 gick jag en liten sväng och passerade ett fält med betande hjortar, som fick tillhandahålla motiv till dagens bild. Men innan jag kom dit passade jag på att ta en till bild av en skylt.

Här är själva entrén till vår by

Den 18 dec 

Den 18 dec gick jag ut på kvällen för att fotografera upplysta juldekorationer. Dagens bild blev ett abstrakt motiv, baserat på ljusslingor. Men jag tog också en del mer konventionella bilder.

 Detta ekipage hör till de mer spektakuklära av byns julprydnader 

Den 19 dec

Den 19 visade jag Gärdsgården i färg. Här är en dogmaversion

Den 20 dec

Den 20 hade jag en del ärenden på stan.

Julskyltning på varuhuset

Dela:

Återblick på advent 1

Här följer en retrospektiv utställning av bilder som jag tog under advent, och som inte kom med i min adventskalender. Jag har valt ut dem jag tycke bäst om.

Den 6 dec

6 dec var en måndag, och vi hade som vanligt fotoklubbens frukostmöte på Harbour Hous Hotel. Ellens på Saltspring, som jag kallar det. Det var en mild och grå dag med vackert ljus för fotografering, så jag gjorde en liten runda i hamnen innan jag åkte hem efter mötet.

Ett av våra många konstgallerier invid hamen har en utomhusutställning med mobilda konstverk. När det blåser snurrar dessa intrikata grunkor vackert

Den 7 dec 

Den 7 dec gick jag till vårt garden center för att jaga lite bilder.

Det nya, vackra växthuset

Bitar från skrotade maskiner kan bli spännande prydnader

Den 10 dec

Den 10 dec var kvällshimlen ganska ljus. Jag gick runt i byn för att fotografera lite juldekorationer. För dessa ljusförhållanden duger inte alls min lilla Kodak-kamera, utan jag använde min Fujifilm S5  Pro med det ljusstarka Nikon 35 mm objektivet.

Så här i juletid belyser en av grannarna sin fasad med röda strålkastare. Mycket effektfullt!

Det finns en otrolig variation av prydnadsbelysningar

Fantasin när det gäller julkitsch är också bedövande :-)

Dela:

Dagens bild 18 december, bildkvalitet och abstrakt foto

Jag har skrivit lite om sådant som betydelsen av datormärke (alla Macintosh-användare vet vilket märke som är bäst :-)), kalibrering av bildskärmen och problemet med bläckstrålskrivare.

När man ger sig i kast med sådana ämnen måste man räkna med att man inte är den som vet bäst. Det kommer mig att tänka på diskussioner som pågick förr (och kanske fortfarande). Diskussioner som gällde musiklyssningsanläggningar. Vinylskivor har mer naturligt ljud än CD, inte sant? Rörförstärkare har bättre ljud än transistorförstärkare. Och om man verkligen vill ha fullgott ljud ska förstärkaren kopplas till (de fantastiskt dyra) högtalarna med s k monsterkabel. Jojomen!

Med mig är det så att jag faktiskt själv kan höra skillnaden mellan vinyl och CD, mellan rör- och transistorförstärkare etc. I alla fall kunde jag det när jag prövade senast, vilket förstås är en del år sedan. Jag kom då fram till att skillnaden mellan exklusiva och enklare anläggningar egentligen är ganska betydelselös för musikupplevelsen. I alla fall om man inte är en riktig aficionado.

Förklaringen till det (enligt min högst personliga mening) är inte att inte den dyra anläggningen låter bättre, utan att inte den heller alls låter tillräckligt bra. Det är samma sak som när man går på en konsert. Det finns konserter och konserter. Popkonserter har elektroniken inblandad redan i instrumenten, så det slags konserter bortser jag från nu. Vad jag tänker på är musik som spelas på akustiska instrument. Nuförtiden har de oftast mikrofoner vid instrumenten, och det man hör i lokalen kommer till stor del från stora högtalare. Men om man vill höra ett riktigt ljud, då ska det vara akustiska instrument utan elektronik inblandad.

Så fort ljudet körs genom elektronik, oavsett vad det handlar om, så är det egentligen till en viss del redan förstört. Som min fru uttrycker det, man har hällt tomatketchup över alltsammans. Det finns förvisso bättre och sämre ketchup, men ketchup är ändå alltid ketchup. Ändå njuter vi av musiken (om det är musik vi gillar) eftersom vår fantastiska hjärna gör den slutliga efterbehandlingen av ljudet.

Har du tänkt på att ditt fina fotosystem, med kamera, dator och bildskärm, är ett reproduktionssystem? På samma sätt som stereon – fastän ännu mer så. När vi går ut i naturen så möts vi av miljoner färgnyanser, var och en med sin egen ljusfrekvens. Så fotograferar vi, och så småningom dyker bilden upp på skärmen. Den är uppbyggd av bara tre färgfrekvens, i stället för miljoner. Ändå tycker vi att den ser riktig ut. Vi lurar oss själva. Vi hjälper hjärnan att skapa en naturlig bild genom att tillhandahålla rött, grönt och blått. Och det fungerar. Men det är egentligen en bild behandlad med samma skags ketchup som ljudet från stereon. Den är allt annat än naturlig.

En tavla, målad av en god konstnär, kanske inte är lika realistisk, men den kan i alla fall ha mer naturliga färger, som alltså verkligen har en mångfald av ljusfrekvenser.

En annan intressant sak är att just färgerna upplever vi inte bara med ögonen, utan också med huden. Det hävdar i alla fall den kände psykologen Karl Ryberg.

Vart vill jag nu komma med det här? Precis som med ljudanläggningen så kan vårt fotografiska system skapa något som känns mer eller mindre naturligt och sant. Ett bättre system ger en mer sann bild än ett sämre. Men riktigt sant blir det aldrig, lika lite som på film eller TV, eftersom de reproducerade bilderna aldrig innehåller ett sant spektrum. Inte heller utskriften från en 8-färgers skrivare gör det.

Med andra ord, vi ska inte överdriva betydelsen av utrustningen. Det räcker att den är tillräckligt bra. Varje ytterligare förbättring innebär ytterligare tusenlappar nedskottade i något som ändå aldrig blir helt perfekt.

En god fotograf är inte en som har den fulländade utrustningen, utan en som skapar spännande och tilltalande bilder med det han/hon har.

Så jag förnekar inte att du får en tekniskt överlägsen färgvisning från en kalibrerad skärm. Men om skärmen är bra redan utan kalibrering, då menar jag att räcker. Om du inte är aficionado förstås. Men i så fall behöver du naturligtvis en Leica M9 med Zeissobjektiv också. Eller något annat liknande. Räkna med en startkostnad av runt hundra tusen för allt. Jag säger inget om det, men själv behöver jag mina pengar till annat också.

Jag är en vän av rak fotografi, vilket betyder bilder som föreställer något utan konstigheter. Men någon gång måste ju även jag få lattja lite med t ex abstrakta bilder. Här är dagens bild, tagen på lördagskvällen, när jag gick runt i byn. Vad den föreställer? Juldekorationer förstås :-)

Dela:

Dagens bild 10 december. Har någon ännu sett till en julgran?

När jag var barn följdes en strikt tradition när juldekorationerna togs fram.

Första advent hängdes adventskalendern upp. Ljusstaken med fyra ljus dekorerades med mossa och små flugsvampar, och första ljuset tändes. Adventsstjärnorna togs fram och hängdes upp. De fick sedan lysa hela tiden fram till jul.

Numer har jag hört att folk kallar dem för julstjärnor. Kanske känner folk inte stjärnans betydelse längre? Första advent är kyrkoårets första dag. Stjärnan symboliserar den bibliska Betlehemsstjärnan, som visade de tre vise männen vägen till Betlehem, där Jesus föddes. Nutidens barn känner ofta inte till detta, och kanske inte heller de vuxna. Många barn är numer av meningen att det är Kalle Anka som firas på julen. En hedersam roll för den galna ankan!

Vi hade två stjärnor, en hantverksmässigt gjord halmstjärna i vardagsrummet, och en enklare i färgglatt papper i barnens rum. Båda med glödlampa i förstås. Båda spred ett underbart vackert ljus, där de hängde i rummens fönster. Tittade man ut så kunde man se många stjärnor i fönstren runt om i kvarteret.

Till Lucia kom Luciakronan fram. På den tiden mor arbetade och vi hade barnflicka eller hembiträde förekom det nog att denna person bar kronan, men senare ställdes den bara i ett fat på bordet, dekorerad med lingonris och stearinljus som tändes. Och så kom de saffranskryddade lussekatterna fram, mitt favoritbakverk. Även i skolan var det ett stillsamt luciafirande på första morgontimmen, då man fick ha levande ljus på skolbänken. Men seden att lussa för läraren var  inte så utbredd i skolorna jag gick.

Några dagar före jul dekorerades hemmet med ljusstakar med röda ljus i, och jullöpare kom fram. De var tryckta på papper. Men vi hade också broderade juldukar med traditionella mönster. Ett par dagar före julafton tågade barnen ut med far för att köpa julgran. Den utvaldes med största omsorg, och far visade oss hur barren skulle vara vuxna för att den skulle stå länge. Den fick sedan husera på balkongen.

Dagen före julafton togs granen in och kläddes. Och den stora julkrubban sattes upp med sitt myller av figurer av olika slag som samlats under åren. På natten placerad far själv ut det nyinköpta djuret som blev en överraskning till julaftons morgon. Förutom den traditionella gruppen av Josef och Maria med Jesusbarnet samt åsnan och oxen så fanns en otrolig mängd olika djur, som ställdes upp runtomkring krubban för att hylla det nyfödda barnet: lejon, björn, varg, apor, elefanter etc. Jag minns inte på långa vägar alla. Och så fanns där en liten nordisk klockstapel i trä. Det var en mycket eklektisk julkrubba :-)

Så stod hemmet dekorerat under helgerna, men små förändringar. Nyårsafton firades med en familjemiddag, och barnen fick stanna uppe till midnatt. Då gick man ut på balkongen, tände tomtebloss och hojtade Gott Nytt År till grannarna, som också kommit ut med brinnande tomtebloss. Och så lyssnade man till tolvslaget på radio och till Anders De Wahl som läste Alfred Tennysons dikt Nyårsklockan.

Till trettondagshelgen kom Heliga tre konungar fram, även kallade De tre vise männen. De medförde varsin kamel.

Tjugondag Knut var det julgransplundring och alla dekorationerna plockades ned och packades in.

Numer följer inte juldekorerandet alls samma strikta tradition. Många plockar fram en mängd juldekorationer redan i början på december. Och olika slags elektriska dekorationer intar en framträdande plats. Framför allt kanske elljusstakar, något vi inte hade i föräldrahemmet. Kanske fanns de inte ens då.

Där jag bor nu är det ännu friare. Ofta kommer en mängd trädgårdskitch på plats redan under första veckan i december. Julgransförsäljningen har börjat, och många sätter upp och klär sin gran så fort de fått hem den. Plastgranarna åker förstås också fram, de är mycket vanliga här. Andra julträd än gran förekommer också, men förstås alltid barrträd. Många kan nog hugga sitt julträd på tomten. När vi kom hit såg vi aldrig några elljusstakar, men på senare år har det dykt upp en och annan. De säljs inte alls överallt. I stället är det ljusslingor som kommer upp, både inomhus och utomhus.

Julafton firas knappast alls här. Alla affärer är öppna som vanligt på julafton. De som firar denna dag gör det genom att gå ut på restaurang. Det är först på juldagen som det egentliga firandet äger rum. Det är annars inte så olikt det svenska julfirandet, fastän utan Kalle Anka. Det är inte heller mitt intryck att julklapparna intar samma centrala roll här som jag sett i Sverige. Kanske är det något typiskt för vår ö, vars kultur inte är riktigt lika konsumtionsinriktad som många andra platser. Före jul firar man genom att gå på julkonserter och julmarknader, och säkert firar många också jul i kyrkan. Några dagar efter julhelgen klingar det hela av.

I Sverige blev ju så småningom annandagsrean höjdpunkten i många människors julfirandet. Hamngatan i Stockholm har jag sett så fullpackade med människor på annandagen att man knappt kunde tränga sig fram. Här är känslan efter jul snarast en smula avslagen. Som om alla plötsligt tröttnat på ståhejet.

Varken nyår eller trettonhelg firas här. Fast jag antar att trettonhelgen firas i kyrkorna. Det är lite lustigt att tänka på att det var trettonhelgen som i gamla tider var den största julhögtiden. Nu verkar den vara på väg att falla i glömska.

Snart är det jul i byn. Bara två veckor kvar!

Dela:

Dagens bild 5 december, HCB och uppkäftighet

Min bild från den 4 dec blev inte kommenterad alls. De som kommenterade valde att bara kommentera texten. Så därför kommenterar jag nu den bilden själv.

Först och främst är den ju inte särskilt märkvärdig. Men ljuset i lokalen var bra, och det blev en fin tonskala. Vad som annars utmärker bilden är just det som jag allt oftare återvänder till: den berättar en historia. Precis vilken historia avgör förstås som vanligt tittaren. Men vad är det som gör att den har denna historia? Det är att den lilla elefanten är utanför sitt sammanhang. Detta är ingen leksaksaffär, det är en bokhandel. De säljer lite pussel också, och en del pedagogiska leksaker med nära anknytning till litteratur. Men inga mjuka djur eller dockor. Elefanten har inte heller något annat uppenbart samband med platsen i butiken. Så jag menar att det finns en historia bakom. Någon har valt att placera den där av någon orsak. Eller kanske ingen orsak alls? Här är platsen för historian.

Bilden från bokhandeln kan alltså tjäna som ett exempel på min idé om bilder som berättar en historia. Jag menar inte bilder som berättar en specifik historia, en sådan att alla som ser bilden tolkar den lika. Utan en historia som den som tittar på bilden kanske i sin fantasi upplever. Den behöver inte vara märkvärdig, stark eller lång. Bara en association som är specifikt knuten till just denna bild.

Så till dagens bild. Den är ett experiment. Jag vet inte själv vad jag ska tycka om den. Vad tycker du?

Söndag efterniddag klockan 5

Men HCB då? Ja, det är en förkortning av namnet för den berömde fotografen Henri Cartier-Bresson. Han är ett exempel på det slags fotografer som åtnjuter ett institutionaliserat omdöme, så som jag skrev om saken i min föregående bloggpost. Följaktligen är det inte så förvånande att många höjer honom till skyarna. Det gör vi som går med strömmen. Är det vårt eget omdöme vi ger uttryck för när vi tycker att han är så bra? Det vet vi inte, för vi har anammat det institutionella omdömet sådant det är.

Det finns ett alternativt omdöme, som också speglar den här institutionaliseringen. Det är omdömet att han är en hype och inget att ha. Den som tycker så tar på sig rollen av uppkäftig.

Det finns självklart fler ansatser på HCB, men just dessa har jag stött på som något typiskt. Det intressanta med dem är att den levande HCB på sätt och vis försvinner in i den institutionaliserade fotohistorien. Så här är han, så här ska man tycka om honom. Eller också vara uppkäftig.

Jag vet inifrån vad det där innebär. När det gäller HCB så har jag svalt honom och är inte uppkäftig. Men det finns en annan fotograf som gör mig uppkäftig. Det är Christer Strömholm. Han är en av de största svenska fotograferna någonsin. Långt innan jag visste något närmare om honom, kanske innan han blivit riktigt så berömd, såg jag hans foton i Foto och tyckte inte om dem. I ungdomligt övermod tyckte jag att de var skräp. Sedan insåg jag med växande förvåning att han stått sig, är mer beundrad än någonsin och har många efterföljare. Så min uppfattning är inte smakmässigt korrekt. I dag aktar jag mig för att säga något sakligt kritiskt om denne storhet, jag vill inte göra mig löjlig. Men jag tycker fortfarande inte om hans bilder. Han och hans efterföljare har dykt in i Mordor, det är där de skördar sina bilder. Tycker alltså denne uppkäftige amatör, som inte är road av Mordor.

Varje berömd konstnär i historien har på detta sätt både de traditionella beundrarna och de uppkäftiga kritikerna, de senare i sträng minoritet (vilket ligger i sakens natur). Jag förstod det när jag som tioåring hörde en konsthistoriker hävda att den store Rafael målade med karamellfärger. Ett omdöme som avlockade min korrekte far en fnysning, medan min uppkäftiga mor fröjdade sig åt det.

Dela: