Bilder från Saltspring Island

Dagens bild 19 december, och lokala seder

Det milda, gråa vintervädret fortsätter. Fuktigt, men inget regn i dag.

Vi har gästat nya grannar som hade ett litet inkilningspartaj. En gott tilltaget smörgåsbord serverades. Jag kunde som tidigare lägga märke till att det typiska smörgårsbordet här är lite lättare än ett svenskt julbord. Där fanns rostbiff, skinka, leverpastej, ostkuber, stora räkor (s k prawns, mycket läckra), ägghalvor fyllda med majonnäs, flera olika slags råa grönsaker att dippa, en rikedom av dipsåser, pain rich (både ljus och multigrain), kex, potatischips, ostbågar, engelsk fruktkaka, en sorts hembakta smördegskakor som var vackert dekorerade, färska druvor, flera sorters konfekt. Och kanske lite till. Till detta serverades efter önskemål vitt och rött vin eller alkoholfri saft, som här kallas punch.

Den här sortens servering går vanligtvis under beteckningen ”fingerfood”. Vilket betyder att man har tillgång till papperstallrikar och servetter, men mycket sparsamt med ätverktyg.

En skillnad mellan Canadensisk och svensk tradition är att gästerna förväntas stiga på och ta för sig utan vidare spisning. På den punkten gjorde vi bort oss en gång när vi var borta, och på svenskt maner väntade på att värdinnan skulle säga ”ta för er”. Vi trodde att vi väntade på ytterligare en gäst eller något sådant. Till sist utbrast hon besviket: ”Men... vill ni inte ha något?” Usch, jag nästan skämdes!  Men vi tog för oss rejält, och sedan förklarade vi att vi fallit offer för en liten kulturchock.

Ofta funkar ju andra länders seder bra, bara man lärt sig. Men en sak vänjer jag mig aldrig vid, nämligen sättet att servera kaffe. Vanligen går det till så att kaffet slås upp av värden eller värdinnan i köket. Ofta i ofantligt stora muggar. Vill man ha mjölk till så får man räkna med att också den har slagits i muggen innan denna bärs fram till bordet. Bruket att ställa fram tomma koppar på bordet och servera enligt gästens önskemål tycks närmast okänt här. I bästa fall står en mjölkkanna på bordet, så att man själv kan ta så mycket man vill ha. Varför det här stör mig är därför att jag vanligen inte vill ha så mycket kaffe på en gång. Men vad hjälper det att jag säger till: ”bara lite” eller ”en liten kopp, tack”. Sådant där gör folk ofta automatiskt och enligt gammal vana. Fast några vi besöker ofta har faktiskt lärt sig, och ställer fram tomma koppar och en serveringskanna med kaffe. Jag undrar om de börjat göra det till andra gäster också? De verkar inte tänka på att de ändrat sina vanor.

I dag kommer jag loss på en nästan makrobild. Gärdsgården i bakgrunden är typisk för Saltspring, byggd av rått och obehandlat cedertimmer.

Bilden är inget mästerverk i komposition, och själv sysslar jag inte mycket med extrema närbilder. Men min lilla Kodakkamera har lyckats hyfsat, och som dagens bild duger den. Om du tycker något om bilden är du välkommen med dina tankar!

Dela:

Mätsökare eller inte mätsökare?

Bengt Björkbom har på sin blogg fortsatt den oändliga diskussionen om Leica.

Jag tror att vi är två kategorier av bloggläsare. Båda tycker kanske att ämnet är lite uttjatat, men läsare i den ena kategorin rycker på axlarna och går sin väg. I den andra kategorin (dit jag hör själv) kan man inte låta bli att följa diskussionen, och till och med ha synpunkter. För mig själv är synpunkter det enda jag har råd med när det gäller Leica :-). Men tro det eller ej, jag har faktiskt ägt en Leica själv en gång, fastän den hade inte mätsökare. Så det kanske inte gillas.

Man kan fråga sig varför just Leica diskuteras så mycket, mer än något annat specifikt märke. Men det är inte så konstigt. De riktiga Leicakamerorna är unika. Det är annorlunda att fotografera med dem än med andra kameror. Och så har själva märket en nimbus och glamour som det inte alltid varit ensamt om, men som jag tror att det är numer. När jag sliter med de 250 sidorna manual till min DSLR och med alla de fnuliga och delvis onödiga inställningsmöjligheterna och det risiga användargränssnittet, då längtar jag efter Leicans enkelhet och klara logik. Foto ska handla om foto, inte om att slåss med en miljon knappar med kryptiska märkningar eller ett menysystem som det tar evigheter att bläddra igenom.

Dock är den viktigaste skillnaden mellan en DSLR vilken som helst och en Leica inte krånglet förstås, utan sökaren. Det är den som om möjligt bör avgöra valet av kamera. För egen del har jag egentligen inte tagit ställning i den fråga, eftersom ekonomin lägger hinder i vägen för att pröva en digital Leica.

En intressant diskussion har det i alla fall blivit om den här frågan, även om folk ibland pratar förbi varandra en smula. Någon har t ex uppfattat ”träning” som ”träning att ställa in kameran” vilket säkert är en missuppfattning. Om man vill bli bättre fotograf är det rätt att fotografera mycket – ju mer desto bättre. En smaksak om man vill kalla det träning. Kvalitet växer ur kvantitet, det gäller alla konstarter. Vilken kamera man favoriserar är en ekonomisk fråga, en läggningsfråga och en smaksak. Precis som valet av musikinstrument. Man kan inte generellt säga att en som väljer violin har gjort ett smartare val än den som föredrar saxofon eller tvärt om. Skillnaden mellan olika slags kameror är nog mindre.

Sedan kan man fråga sig vilken skillnad som är störst: mellan en Leica generellt och en SLR-kamera, eller mellan en analog kamera och en digital. Vad ska Leica-älskaren välja om han måste välja mellan en analog Leica och en DSLR-kamera?

De bästa analogkameror jag själv haft var en Canon mätsökarkamera (inte alls så påkostad som en Leica) och en Yashica 4x4 TLR-kamera. Där kan man verkligen tala om skillnader i sätt att fotografera. TLR-kameran krävde absolut långsamhet, Canon-kameran kunde man arbeta hyfsat snabbt med. Att säga att någon av dem var bäst tror jag är att skjuta bredvid målet.

Sedan har jag haft några analoga automatiska kompaktkameror. Ingen av dem var värd priset jag betalade för dem, hur snabbt man än kunde jobba med dem. Men de gav värdefulla erfarenheter.

Hur ska den sökande amatören förhålla sig i dag vid val av kameratyp? Tyvärr är utbudet av digitala mätsökarkameror för litet och priserna för höga, vilket gör urvalsprocessen sned.

Det finns dock en sak som man inte kan bortse ifrån. Mätsökarkameran med dess unika möjligheter kan helt enkelt inte användas till alla slags motiv. Varken extrema närbilder eller telefoton passar den för. En gång i tiden försökte Leica lösa detta genom att tillhandahålla ett spegelhus till M-modellerna. Ett utmärkt komplement för den som bara någon gång ville använda extrem brännvidd. Men i övrigt ingen hållbar lösning. Så Leica vek sig på den här punkten och tog fram en egen SLR-kamera. Om den egenligen blev en succé vet jag inte. Den måste slåss i ett segment med stenhård konkurrens.

I dag ser vi något av detsamma, bl a med Leica X1, som nog bara har priset som en riktigt unik egenskap. En kamera för den som absolut vill ha Leica-logon på kameran, men inte vill ha en mätsökarkamera.

Den som gillar att ta sådana här bilder har inte Leica som första alternativ

För egen del ser jag inte att kameror med elektronisk sökare kan vara fullvärdiga konkurrenter till SLR och mätsökarkameror. Inte ens om det står Leica på dem. Kanske en smaksak igen. Men den elektroniska sökaren får nog lov att bli mycket bättre innan den i mina ögon kan konkurrera.  Jag talar av erfarenhet, för jag har haft en.

Jag skulle gärna själv pröva om en digital Leica är ett bättre alternativ för just mig än en bra DSLR, men ekonomin avskräcker. Det är synd men sant.

Dela: