Bilder från Saltspring Island

Canada day

Den första juli var det som vanligt Canada Day, vår nationaldag. Detta är en helgdag som firas över hela Canada, och här på ön är det en av de största allmänna festdagarna. Det började på förmiddagen med att den traditionsenliga veteranbilshowen öppnade på skolans idrottsplats. Den pågick från klockan 10.00 till 15.00, och under tiden var det olika slags musikunderhållning.

Under dagen och kvällen hade vingårdarna och kaféerna musikunderhållnig.

Klockan 22.30 bjöd brandkåren på ett vackert fyrverkeri i hamnen.

Ja, så brukar det se ut, och så gjorde det i år också. För egen del fokuserade jag på veteranbilshowen, eftersom jag tycker att det är kul med både de gamla bilarna och med feststämningen. Förra året var stämningen lite avslagen, med färre ekipage och besökare än vanligt. Jag gissar att det var den ekonomiska recessionen som lagt sordin på festglädjen. I år var det många fler ekipage och besökare och alltså mer som vanligt, trots att vädret var lite grått och svalt.

Den här dagen ser man canadensiska flaggor överallt

Ett myller av folk och ekipage. Den här bilden kan du förstora

Bilar och vagnar, några smakprov

Veterantankbil

Landrover Dormobile 1962 – ingen stadsjeep, detta är en riktig vildmarksbil

Mercedes 230 SL 1967 i originalskick

Godsaker på hjul

Underhållningen

Saltspring Concert Band – låter stundom som Sorglösa Brunns oktett, fast större

Den yngsta publiken visade den livligaste uppskattningen!

När Salspring Pipes and Drums anslutit sig blev det en väldig schwung i musicerandet. De bägge banden spelade tillsammans med imponerande skicklighet. Till höger i bilden ser vi lokalpressens fotograf Derick Lundy med sin Nikon D3 i skjutläge. Den här bilden kan du förstora

En av konsertens höjdpunkter var salut med fem stycken sådana här små kanoner

Det smällde inte så mycket, men rökutvecklingen var imponerande

Man lyckades fixa röd rök också. Mannen i den trekantiga hatten var artilleriofficer. Styckjunkare kanske?

Och nu är det roliga slut, och the Pipes and Drums marscherar hem till taktfast trummande

Men smågrabbarna har hittat annat att roa sig med!

Dela:

Studentexamen på Saltspring

I lördags hade vi studentexamen på Saltspring. Eller graduation, som det kallas här. Studenterna kallas ”grads”. Jag och min fru var inbjudna till examensceremonin av vår dotterdotter, som avslutar gymnasiet i sommar.

Öns enda gymnasium heter Gulf Islands Secondary School. Skolan är både yrkesförberedande och förberedande för högre studier. Det är kanske därför den inte kallas high school, vilket annars är den vanliga beteckningen på gymnasier, utan secondary school. Skolan är gemensam för öarna här runtomkring. Många elever har under sin skoltid pendlat med båt till Saltspring varje dag. Ett trevligt sätt att komma till skolan, tycker jag.

Jag vet inte hur typiskt för Canada examensfirandet på Saltspring är, men säkert går det inte till på det här sättet överallt. På lördagseftermiddagen samlades de i år 145 studenterna utanför skolan tillsammans med alla inbjudna anförvanter. Totalt måste det ha rört sig om närmare tusen personer. Den här ceremonin är mycket publikdragande. Naturligtvis vill de närmaste anhöriga vara med på den högtidliga dagen, men också familjernas yttre bekantskapskrets ställer gärna upp. Inte minst för att komma och beundra flickornas påkostade och eleganta festblåsor. Det sägs att det är bara två klänningar som är så här viktiga för en Saltspringflicka: examensklänningen och brudklänningen.

Redan på förmiddagen börjar flickorna förbereda sig. De går till hårfrisörskan för att få en elegant frisyr. Om de har långt hår är det ofta en stilig uppsättning som gäller. Besök hos en professionell stylist ingår också, för läggning av makeup och för manikyr.

Även grabbarna är förstås finklädda, men nöjer sig med skjorta, slips och antingen mörk eller vit kostym. Den här dagen spelar kanske inte riktigt samma roll för dem som för flickorna. Men de har nog stort nöje av att beundra sina uppklädda flickvänner.

Dagen gynnades av strålande sol, och folkvimlet var kompakt. Med andra ord förfärliga omständigheter för en fotograf. Jag borde ha tagit med min DSLR-kamera, som klarar det här bättre än den lilla Samsungkameran. I det hårda ljuset var det ofta näst intill omöjligt att se något på displayen. Jag får göra allvar snart av att skaffa en elektronisk sökare. Det är inte heller lätt att fotografera när en massa människor trängs och flyttar runt. Precis när man har ett lyckat skott i sikte kommer någon emellan. Eller fotooffret har fått syn på en vän och stegar snabbt iväg ut ur fokus. Men de bilder jag har kanske ändå kan ge liten uppfattning om hur det hela ter sig.

Folkvimmel och feststass

Fotografens barnbarn (t v) med bästis

Intåg

Vår parlamentsledamot, nyvalda Elisabeth May från The Greens håller tal

 En stund före klockan 15 drog sig publiken in i skolans stora idrottshall, som i dag möblerats med mestadels ganska hårda trästolar. Klockan 15 började högtalaranläggningen spela poppig musik, medan studenterna gjorde sin entré, mestadels två och två. Varje par gick igenom hela hallen innan nästa gjorde sin entré. Det blev högtidligt som en kröningsceremoni och tog totalt minst en halvtimma. Många flickor vill förstås ha eleganta högklackade modeskor till sina fina klänningar. Men de går aldrig till vardags i sådana skor och har kanske aldrig använt dem förut. Det tar tid att lära sig gå elegant med höga klackar, vilket de nog inte tänkt på. Att se dem vingla fram i de nya fina skorna gav ett drag  av oskuldsfullhet åt tillställningen. De som hade hellång klänning hade också vissa besvär föra sig vackert. Men jag tror inte att de kände mindre glädje och stolthet för det.

Studenterna samlades på ett podium längst fram, där man byggt upp en terasserad estrad vänd mot publiken.

Så påbörjades ett ganska mastigt program som tog närmare tre timmar i anspråk. Det började med att alla reste sig och sjöng nationalsången. Sedan följde en allmän presentation av dagen, som gjordes av två studenter från tidigare år. Det var inte bara en genomgång av dagens program, utan också goda ord och förmaningar till studenterna, både för livet och för den kommande festkvällen.

Sedan följde ett antal tal. Skolstyrelsens ordförande prisade skolan. Och det var ett bejublat framträdande av vår egen parlamentsledamot Elisabeth May, som prisade Saltspring. Hon är den första miljöpartist som någonsin valts in i det federala parlamentet, och det så sent som i år. Efter sitt tal delade hon ut generalguvernörens pris, men jag lyckades inte förstå vem som fick det och vad det avsåg. Denna del av ceremonin skänkte emellertid en extra glans åt det hela.

Så höll skolans rektor ett tal, där hon prisade eleverna. Det sista talet var ”valedictory”, d v s ett avskedstal från en representant får studenterna. Det är en stor heder att utses att hålla detta tal.

Efter talen gicks hela listan av studenter igenom, var och en fick en kort presentation och fick gå fram och ta emot sitt diplom och eventuella stipendier. Några gånger gjordes korta avbrott i denna ganska monotona genomgång för små divertissement. Det var studenter som glansfullt framförde krävande musiknummer, men också ett par elever som spexade lite.

Efter mer än tre timmars stillasittande på hård trästol avslutades ceremonin, och de nybakade studenterna gick i procession runt hela hallen, varefter alla utgångar öppnades och publiken kunde dra sig ut i friska luften, öm i baken och ganska mör. Dygdens belöning blev en överdådig te/kaffeservering med läckra smörgåsar och smårätter, medan alla studenterna ställde upp på sportfältet utanför för gruppfotografering.

Själva gick vi hem efter att ha fått en välbehövlig matbit, alltjämt lätt bedövade av den massiva folksamlingen. Studenterna drog sig väl snart hemåt också, för att klä om till kvällens festande. Jo, de eleganta aftonklänningarna lär endast användas för själva ceremonin, och för kvällen har jag hört att man klär sig lite mer praktiskt. Den stora festen arrangeras av föräldrarna i en hyrd lokal och är helnykter. Den lär vara mycket städad. Men efteråt drar förstås en del grupper ut på stan för att slå runt lite extra, och polisen får en del extra arbete.

Någon motsvarighet till det svenska skrålandet och paraderandet på gatorna förekommer inte här. Även om själva ceremonin borde göras lite kortare (eller åtminstone ha ett par bensträckarpauser) så tycker jag att detta sätt att fira studentexamen är både mer spännande och samtidigt lite värdigare än det svenska. Men flickornas ofta dyra högtidsklänningar kan nog vålla bekymmer för familjer utan starkt ekonomi.

Dela:

6x6-dagen

Sverige har haft sin nationaldag. Den firar vi inte här, men det har ju också varit den internationella 6x6-dagen. Som jag hade en fotografvän från Sverige på besök bestämde jag mig för att detta var en lämplig dag att göra de första försöken med min Mamiyaflex C2, en TLR (tvåögd spegelreflexkamera) med 6x6 filmformat.

Min Mamiyaflex

Jag lyckades bara ta totalt 6 bilder av rullens tolv, denna dag, så filmen är alltjämt oframkallad. Jag får återkomma när rullen är fullexponerad, framkallad och inskannad. Det lär ta sin lilla tid. Men mötet med min vän Hannes blev en intressant lektion i analogfoto. Hannes har studerat foto ett år som utbytesstudent på ett universitet i Montreal. Hans favoritkamera är en Horseman 4x5".

Numer vet jag att även om jag slutar som entusiastisk mellanformatare kan jag slänga mig i väggen. En Horseman är en riktig kamera. Inget trams här med sökare, rullfilm och handhållen kamera, det är modernt krafs som berättar om fotografins urartning under de senaste 100 åren. Och alla ni analognördar som sjunger långsamhetens lov, ni vet inte vad långsamhet vill säga!

Horseman 4x5" storformatskamera

Att ta en bild med en Horseman är en meditativ akt. Det tar minst 20 minuter. Först ska man med yttersta omsorg välja vinkel för fotograferandet, med vederbörlig hänsyn till topografiska förhållanden och ljus. Sedan ska stativet fällas upp och omsorgsfullt placeras på lämplig plats. Kameran ska fällas ut, optiken monteras, och kameran fästas på stativet. Sedan gäller det att komponera bilden på kamerans mattskiva. För att inte omgivningsljuset ska störas placerar man lämpligen en svart duk över kameran och gömmer sig under duken för att göra bildkomposition och skärpeinställning. Det senare kräver lupp. Uppgiften blir särskilt intressant, eftersom bilden visas uppochned och bakfram. Så gäller det att ställa in exponeringsdata. Och att byta mattskivan mot filmkassetten. Exponeringen görs helst med fjärrutlösare, för att förhindra skakningsoskärpa. Till sist ska utrustningen demonteras och packas in.

Fotografering med Horseman

Det blir inte många olika motiv på en dag med Horseman. Men de som blir är utvalda med yttersta omsorg. Gatufoto är inte grejen för en Horsemanfotograf.

Att plåta med min Mamiyaflex skulle nog känts lite tungt, tidsödande och besvärligt för mig, om inte Hannes varit med mig med sin Horseman. Mamiyan väger drygt 1,6 kg. Man får känslan av en tung entreprenadmaskin när man använder den.

Fotografering med Mamiyaflex

Det var lite av déjà vu för mig att fotografera med denna   TLR-kamera, som man håller framför bröstet, medan man kikar ner i ljusschaktet. Det kändes ungefär som det gjorde med min gamla Box Tengor lådkamera, fastän Mamiyan är mycket tyngre. Och man får hålla tungan rätt i munnen, så att man kommer ihåg att dra fram filmen mellan exponeringarna. Jag tänker på alla analogisar här på FS som beskriver vilken himmelsvid skillnad det är att jobba med en analogkamera i större format jämfört med att drälla runt digitala exponeringar. Av egen erfarenhet kan jag nu hålla med. På digitalkameran kommer man lätt upp i femtio knäppningar eller mer under en promenad. Med Mamiyan var jag mer eller mindre slut efter en halv rulle.

Nu får jag väl snart försöka samla ihop mig till att exponera resten av rullen, så att jag kan lämna den till framkallning. För lite nyfiken är jag faktiskt. Fungerar kameran verkligen?  

Fortsättning följer (men inte i morgon :-)).

Dela:

Från Londons undre värld

I början på 1900-talet byggdes en unik tunnelbana i London. Vi skulle kanske kalla den en smalspårig industrijärnväg. Den befordrade inga passagerare, och loken var förarlösa. Det var postverket som byggde den för att transportera post mellan Londons stora postsorteringstationer. Under 70 år befordrade denna märkliga lilla järnväg miljoner försändelser. När trafiken var som tätast gick ett tåg förbi varje station var fjärde minut. Järnvägen kallades The Mail Rail.

Med Internet sjönk posttrafiken starkt, och det blev för dyrt att driva järnvägen. Den stängdes 2003, och transporterna överfördes till lastbil. The Mail Rail lades i malpåse. Men den finns kvar! Som en svår utmaning för alla äventyrslystna unga män som älskar att utforska ”glömda platser” med kameran i handen.

Att obemärkt skaffa sig tillträde till tunnlarna är emellertid inte lätt. Ingångarna är antingen effektivt förseglade, eller också inne i byggnader där posten har omfattande verksamhet. Men för inte länge sedan lyckades ett gäng äventyrare hitta ett ventialtionsschakt som ledde ned i tunnelsystemet, och som kanske var bortglömt och inte förseglat. En natt gav de sig ner där för att utforska och dokumentera tunnelsystemet.

Efter en lång vandring genom tunnlarna kom de tillbaka med en överdådig och rikt illustrerad berättelse om sitt äventyr. Det är en god berättelse, och makalöst fina foton.

Om du är road av övergivna platser, missa inte denna!

För den som vill veta hur det tedde sig när de lustiga små tågen gick i trafik har jag hittade en video, inspelad medan den ännu var i trafik. Ljudkvaliteten är inte den bästa, men det är fascinerande se.

Dela:

Första marknadsdagen

I lördags hade vi säsongens första marknadsdag. Hur det är en sådan dag är mycket beroende på vädret. Om det är kallt och regnigt ser man glest utspridda stånd där några tappra säljare hukar under sina regnskydd. Enstaka besökare masar sig runt under paraplyer. Det hela gör ett patetiskt och ödsligt intryck. Men så inte i lördags! Det var strålande vårväder, soligt om än inte precis varmt. Och fullt med folk, både säljare och marknadsbesökare.

Marknaden äger rum i en park mitt i stan

Jag flanerade runt, hälsade på gamla vänner och föll för frestelsen att köpa lite godsaker.

Denna dam sålde bakelser gjorda av choklad och rostat rist. Jag föll förstås för frestlesen att hemföra två stycken!

Utbudet är stort. Här säljs trä- textil- och keramikhantverk. Och smycken, kroppsvårdsprodukter och en hel del annat. Flera musikinstrumentmakare kan man få se. Och så är det allt godis. Hembakt bröd, kakor, hemlagad sylt, förnämliga dessertostar. Hemrökt tonfisk som är en makalös delikatess. Och kravodlade grönsaker.

Man kan utan vidare fördriva några timmar på marknaden, och dessutom göra sig helt pank.

Men det är inte bara kommers. Ofta bjuds man på musikunderhållning. Denna lördag var det några barn och ungdomar som musicerade. Man blir imponerad, både av deras skicklighet och av den oförvägenhet även de minsta visar, där de står mitt bland all publik.

Dagens yngsta musiker

I dag är det tisdag, och vädret har återigen blivit sämre. Under 10 grader, småregnigt, och i morse blåste det. Men eftermiddagarna blir ofta lite mildare och vänligare. Nog avancerar våren, om än långsamt.

Dela: