Bilder från Saltspring Island

Skitbilder och kanonbilder

Varning för en ny filosofisk bloggpost!

När de första fotografierna gjorde entré på världsarenan och visades på utställningar någon gång på 1800-talet berättas det att många blev rädda för dessa bilder. De var så kusligt verklighetstrogna.

Ett lustig kommentar till detta finns i en liten berättelse av en känd svensk författare (möjligen Frans G Bengtsson) med titeln ”Min debut hos fotografen”. Den handlar om en episod från 1900-talets början, när författaren var barn. Han får veta att han ska fotograferas. Denna upplysning försätter honom i ett tillstånd av stum skräck. Under tiden från beskedet fram till själva fotograferingen lever han i dödsångest. I hemmet har han sett foton av avlidna släktingar. Barnets uppfattning är att dessa människor förts levande till fotografen, och därefter på något sätt bringats om livet för att föras över till fotopapperet.

Ungdomsporträtt av min farfar, troligen från 1890-talet. Då fick man gå till en ateljé om man ville porträttera sig själv på sin tävlingscykel och visa upp sitt sportsmannaskap på bild

Fotografiets realism fick människor att förväxla fotot med verkligheten. De hade aldrig tidigare sett något sådant. I äldre tider reagerade förmodligen en del av dem på samma sätt när de första gången såg en riktig glas-spegel.

I dag kan vi skratta lite överseende åt sådan naivitet. Men vi gör likadant själva, fastän på ett mera sofistikerat sätt. Vi tycker att fotot är bärare av ett slags verklighet, och så diskuterar vi relationen mellan denna  och den verklighet vi ser med våra ögon. Vi vill ofta att fotot ska vara ”sant”, så att vi kan ”lita” på det. I hastigheten tänker vi kanske inte på att vi ofta inte kan lita på våra egna ögon, och i synnerhet inte på vårt eget minne. Men det är en annan historia.

Ett foto är ett konstföremål, precis som varje annan avbildning, ”sann” eller ej, av verkligheten. En bild, ett foto, är i allmänhet på något sätt berättande. Vi tolkar fotots berättelse, och denna tolkning är alltid subjektiv. Vår tolkning påverkas av vad vi får veta om fototillfället, vad vi vet om fotografen, vad vi har för uppfattning om själva motivet etc. När vi har tolkat fotot/bilden är vi beredda att avge ett omdöme. Omdömet handlar ofta om hur ”bra” bilden är.

I den syndaflod av foton som numer översvämmar oss försvinner de flesta individuella bilder i massan. De mest synliga bilderna är de som publiceras i media som betraktas av många människor. En förstasidesbild i en spridd tidning blir mer synlig än en bild som stannar i ett familjealbum. Men så har vi Internet. Bilder på nätet kan teoretiskt nå miljontals människor. Men samtidigt finns miljontals bilder på nätet. En bild som ses av många är därför ett undantag.

Som människa, som individ, längtar vi ofta efter att vara synliga, att märkas. Det gäller också det vi gör. Om vi lägger manken till på jobbet eller i skolan blir vi starkt motiverade av att våra prestationer uppmärksammas. Om våra bilder på nätet får många betraktare och kommentarer sporrar det oss att fotografera mer. De som har fotografi som yrke kan få ett mer spännande liv om deras foton uppmärksammas av en bred publik. Då hägrar kanske målet att få göra en omslagsbild till The National Geographic Magazine.

Så vare sig vi publicerar oss i en personlig fotoblogg eller kanske får med några foton på en utställning eller publicerade i en bok eller tidskrift så finns där alltid förhoppningen om uppmärksamhet. Och funderingar kring vad vi ska göra för att öka chansen till uppmärksamhet. Bilder som blir omtalade och ses av många förmodas vara bra. Bilder som knappt uppmärksammas alls måste alltså vara dåliga.

Så vi sätter igång och studerar och diskuterar vad det är som gör en bild bra, och vad som gör den dålig. Och vi diskuterar vilka metoder som är godkända när det gäller att åstadkomma en bra bild, och vilka metoder som är fusk. I det senare fallet kanske bilden är strålande, men den duger ändå inte, eftersom metoden att åstadkomma den inte är acceptabel.

Det är mycket i den skapande processen som ödeläggs i den här diskussionen. En ”bra” bild enligt kriteriet ”ses, bedöms och beröms av många” har ofta granna och anslående effekter. Eller så lyfter den fram ett mycket speciellt motiv på ett sätt som väcker starka känslor. Men många bilder utan dessa kvaliteter kan ändå berätta något viktigt och väsentligt. Det inser man när man tittar på bilder som har några decennier på nacken. De kan gå till hjärtat även om de saknar många av de kvaliteter vi annars förknippar med en bra bild.

Såg det verkligen ut så här i vår by på juldagen?

Finns det då inga verkligt dåliga bilder? Förvisso finns det bilder om vilka just du, som betraktare, tveklöst fäller omdömet ”dålig”. Men om du väljer att slänga en av dina egna bilder kan det vara intressant att fundera över precis varför. Det kan vara en väldigt konkret orsak, som t ex att exponeringen har stora tekniska brister. Eller att du har en annan exponering av samma motiv som är bättre. Då finns ingen anledning att spara den som är sämre. Men om sådana faktorer inte spelar in, varför då kasta bilden? Förmodligen därför att den helt enkelt inte säger det du vill säga med just den bilden. Och då fäller du omdömet ”dålig”, fastän det omdömet knappast berättar något alls om själva bilden och dess möjliga kvaliteter. Att klassificera verklighetens fenomen i ”bra” och ”dåliga” är många gånger uttryck för ett slags omedvetenhet.

Jag har grälat på Fotosidan med en del personer som säger att en viss bild är skräp, fastän jag själv inte tycker det. Då säger jag: ”Den här bilden har något som jag ser men inte du”. D v s jag förlägger kvaliteten till åskådarens seende i stället för till det åskådade objektet. Då kan jag få svar i stil med : ”Den här bilden har brister som jag ser men inte du”. Därmed är förstås fortsatt diskussion meningslös.

Därmed är jag framme vid vad jag anser ska vara det första bedömningskriteriet för en bild: ”Berättar denna bild något som berör mig?”. Om den inte gör det, så betyder det inte att den är dålig. Det betyder bara att just jag inte blir berörd av den. Ett rent subjektivt kriterium, m a o. I så fall finns det ingen mening med att jag fortsätter att bedöma den. Jag kan inte helt förstå vilka värden som eventuellt finns i komposition, färger etc om jag är oberörd av bilden.

Om många tycker att bilden är bra så är det roligt för fotografen. Men det säger inget om de kvaliteter som finns i en bild som inte uppskattas av en bred publik eller av någon proffstyckare. Bara för att många äter hamburgare med friterad potatis och dricker en söt läskedryck till, så säger det inget om kvaliteten på min hemkokta, saffranskryddade fisksoppa med ett fint vin. Även om den har gourmetkvaliteter får jag finna mig i att de flesta nog skulle föredra hamburgaren.

Vad är vi då tillåtna att göra för att få bilden att bli så ”bra” som vi önskar att den ska vara? I efterbehandlingen kan vi avlägsna den väldigt långt från ”direkt ur kameran”. Men vi får förstås göra precis vad vi vill med bilden, så länge den desto bättre berättar just det vi vill säga. Det kan ändå vara viktigt för vår berättelse att klargöra hur autentisk bilden är. Om vi t ex avser att berätta om vilda vargar, och vi illustrerar berättelsen med en bild av en tam varg, då kan den informationen vara betydelsefull för betraktarens tolkning av vår berättelse. Om vi inte säger att det är en tam varg är det risk att den upplevda berättelsen blir en annan än den vi avsåg att ge. Eller vill vi medvetet manipulera åskådaren, vilket väl inte är så vackert.

Jag har själv funderat kring olika genrer och tekniker, som pictorialism och makro. Och kommit fram till att just jag är mest intresserad av rak fotografi, sådan som avbildar verkligheten så som jag själv ser den. Men det är ett rent personligt förhållningssätt, som just jag har till mina egna bilder. Det viktigaste måste alltid vara: ”Vad är det som jag vill säga med just den här bilden, och hur väl sägs det?”.  När jag betraktar någon annans bild blir motsvarande fråga: ”Vad berättar den här bilden för just mig? Hur berör den just mig?”. Allt annat kommer i andra hand.

Säkert en skitbild, sett ur Fotosidans perspektiv. Men ett levande minne av en verklig plats. Den duger!

Jag har här gjort gällande att bildbedömning är rent subjektiv. Jag anser att den är det. Alltid. Att inse det, att förstå att förhållandet mellan fotograf och bild, och mellan bild och betraktare, alltid är subjektivt – det är paradoxalt nog enda sättet att nå fram till något slags objektivitet i bildbedömningen. Det förutsätter att vi håller isär verklighet från bild, att vi inser att ett foto alltid är en konstprodukt, oavsett om det är direkt från kameran  eller har genomgått hård behandling i Photoshop.

Dela: