Bilder från Saltspring Island

Dagens bild 4 december, och vårt förhållande till bilden

Lördagen bjöd på strålande vackert väder. Sol, omkring +4 grader, mycket svag vind. En idealisk dag att åka ned på stan och göra en del ärenden och flanera i solskenet.

Den här gången åkte lilla point and shoot-kameran med. Jag tänkte mig att kanske ta några dogmabilder i svartvitt. Det hårda solljuset var inte idealiskt för foto, men ofta är det lite lättare med svartvitt.

Den lilla rundan gick först till biblioteket och sedan till bokhandeln. Där inne var ljuset faktiskt bra, och jag tog några bilder.

Någon riktig julskyltning hade de inte kommit igång med i bokhandeln, men kanske den här lilla elefanten är ett steg på vägen? Det är en dogmabild

Sedan drog vi iväg till ett konstgalleri som öppnade sin julutställning i går. Men vi gick inte på vernissagen utan föredrog den lugnare atmosfären på lördagseftermiddagen.  När jag gick och tittade på tavlor, skulpturer och konsthantverk så funderade jag lite över vårt förhållande till bilder och konstföremål. Spännvidden mellan olika slags verk är så stor. På bloggarna här på FS har diskuterats vad som är skillnaden mellan att ta och att göra en bild. Men hur relevant är den skillnaden? När man säger så syftar man på efterbehandlingen. Ju mer nära och omedelbart sambandet är mellan ett fotografi och det fotograferade objektet, desto mer ser vi det som en tagen bild. Den gör kanske anspråk på att vara mer objektiv än en bild som behandlats med olika slags filter, färglagts och fixats på olika sätt. Men redan när fotografen väljer objekt, avstånd, vinkel etc så är det ju ett första steg mot att göra en bild.

Även den konstnär som använder traditionella verktyg för sin konstutövning, som penslar och färg eller lera, står ju inför i princip samma frågeställning. Målet är nog sällan att objektivt avbilda verkligheten, snarare att förmedla konstnärens upplevelse av den. Jag har sett att det kan gälla också för t ex akvarellmålningar som är ”fotorealistiska”.

Det finns förstås många viktiga skillnader mellan foto och annan avbildande konst, särskilt när gäller tekniken att avbilda. Men bakom dessa skillnader finns likheterna: försöken att skapa en bild som innehåller något väsentligt av det man upplevt inför sitt motiv. Vare sig detta motiv är en situation i den yttre verkligheten eller enbart en inre vision. Också fotografer avbildar ibland inre visioner. Även om ett sådant foto hämtar material ur den yttre verkligheten så har motivet valts för att det bär på någon viktig symbolik.

Beroende på det förhållande man har till bilden och till den bildskapande processen så kommer olika personer att uppleva samma bild på helt olika sätt. Det gäller för både foton och för annan bildkonst. Jag har pratat med konstnärsvänner om det, och de menar att deras publik ofta uppfattar en viss tavla på helt annat sätt än de gör själva.

Kanske försvinner en del av denna subjektiva kvalitet i upplevelsen när ett konstverk blir berömt. När ett antal konstkännare uttalat uppskattning av det, när det betalas ett högt pris för det. Vad som händer då är att konstverket blir ”institutionaliserat”. Det uppstår en norm för tolkning och värdering av det. Många av oss blir starkt påverkade av denna norm. Kanske till och med konstnären själv, som binds till ett visst sätt att skapa på grund av den publika uppskattningen.

Så passa på innan du är berömd! Det är nu du har frihet att följa en personlig väg i ditt bildskapande :-) Och det är nu din publik är fri att tycka precis vad den vill om resultatet :-)

Dela:

Månadens favoritbild november 2010

Denna månad var det svårt att hitta en riktig favorit. Kanske för att jag helt enkelt inte fotograferat så mycket under månaden. Jag har många bilder som jag är rätt nöjd med, men det känns lite stressande att utnämna någon vad dem till favorit. Nåja, detta är ju ingen tävling. Och själva vitsen med att ha en månadsfavorit är inte att visa hur duktig man är utan för att ge en bild av sin inriktning och sina preferenser som fotograf. Det är faktiskt intressant tycker jag. Till och med för mig själv :-)

Denna bild har jag inte publicerat förut. Det är en dogmabild. Vad fick mig att välja just denna? Jag kan faktiskt inte direkt påstå att det är den bästa, det är en fråga som gör mig osäker. Men kanske tycker jag att det är den som bäst återger stämningen under den  första riktiga vinterdagen

I min förra bloggpost skrev jag att den överraskande vintern snabbt hade följts av något som kändes som en lika överraskande vår. Men det vackra vädret klingade långsamt av. I dag, tisdag, har det varit ruggigt och grått, om än inte särskilt kallt. På kvällen har det blåst upp till storm. Jag hoppas den blir kortvarig, det sägs att den ska klinga av till midnatt. Och vi tycks finnas i utkanten av stormen. För det är mest kraftiga byar, och hyfsat lugnt dessemellan.

Vid sådant här väder får man i alla fall vara beredd på strömavbrott. På delar av ön kan dessa avbrott bli upp till en vecka långa, det har redan hänt ett par gånger i höst. De som bor på sådana platser måste hålla en katastrofberedskap. Den viktigaste komponenten är en effektiv vedkamin och gott om torr ved. Men för dem som tar vatten ur egen brunn kan det bli besvärligt med vattenförsörjningen också. Pumpen är ju elektrisk. Det är mig en gåta att inte fler har reservkraftverk, dessa är inte särskilt dyrbara numer. I nödfall får folk förstås evakuera, men om vägen är blockerad låter sig inte detta göra så lätt heller.

Själva har vi inte sådana bekymmer. Det senaste strömavbrottet varade hos oss i 50 minuter. Vi bor i den mest centrala delen av öns elnät.

Dela:

Vem var hon?

I en tidigare post visade jag ett gammalt foto ur familjens samling, ett ateljéfoto föreställande en ung kvinna.

Nu vet jag vem hon var. Mycket är inte känt om hennes historia, men det lilla som är har sitt intresse.

Min farfars far Per Olof Westlund d. ä. var född 1840. Hans maka var Anna Sofia Larsdotter, bonddotter från Östra Vingåker, född 1834. Som vi ser var Anna Sofia sex år äldre än maken. Hon medförde i boet en utomäktenskaplig dotter, Anna Vilhelmina, som var född 1861. Det är Anna Vilhelmina som bilden föreställer.

I äktenskapet föddes fyra söner, den äldste född 1864. Gissningsvis ingicks äktenskapet ett år tidigare, d v s 1863. Då var Anna Vilhelmina två år.

Bakom detta äktenskap anar vi en intressant historia. Per Olof gifte sig med en äldre kvinna som redan hade barn. Inget självklart val. Var han helt enkelt kär i henne? Det är ju möjligt, men på den tiden var äktenskap oftast en pragmatisk historia. Kan det ha varit så att Anna Sofia medförde en rejäl hemgift? Man spekulerar. Men det gick bra för familjen. Per Olof byggde sig ett hus vid Motala Ström i Skärblacka i Östergötland. Han arbetade på Skärblacka bruk, där han blev verkmästare och driftchef. Han sades ha varit en betydande man på byggden.

Det är inte så mycket som är känt om Anna Vilhelminas liv. Men det är väl troligt att hon växte upp i sin mors hem, där hon hade fyra halvbröder, av vilka den yngste, Ernst Evald, var min farfar. Det är efter honom jag har namnet Ernst. Han var född 1875, och alltså 14 år yngre än sin syster.

Anna Vilhelmina gifte sig aldrig och hade inga barn. Inte heller levde hon under sin styvfars eller mors namn, utan hade som vuxen efternamnet Pettersson. Hon försörjde sig  som restaurangkokerska på olika platser i landet. När jag ser bilden kan jag inte tänka mig att hon inte skulle ha haft friare. Det är frestande att tro att hon av eget val föredrog det mer fria och oberoende livet som ogift och barnlös. Jag tycker hon ser stark ut. Vi vet inte när fotot är taget, men en gissning är att det är  1882, när hon var 21 år.

När jag nu är inne på familjehistoria så visar jag gärna bilden av en ståtlig karl också.

Hans namn var Johan Wilhelm Steiof, och han var min mormors far. Jag har inte mycket data om honom, men enligt uppgift är fotot taget i USA på 1890-talet. Med detta förhåller det sig på följande vis.

Johan Wilhelm bodde med hustru och en son och en dotter på Stora Bastugatan (nuvarande Sveavägen)  i Stockholm. Men där stannade han inte. Redan när dottern (min mormor) var rätt liten, troligen i slutet på 1880-talet, lämnade han familjen kvar i Stockholm för att söka lyckan i USA. Enligt en troligtvis felaktig familjemyt tog han helt enkelt till schappen utan att lämna något meddelande till hustrun. Kanske skickade han bilden till Sverige, vilket ju i så fall visade att han höll kontakten med familjen. Det lär i ha varit hans avsikt att ta över sin familj så snart han kunde. Men så blev det inte. Han dog i USA medan hans maka ännu var ung nog att gifta om sig och få ytterligare ett barn.

Liksom Anna Vilhelmina förblev min mormor ogift, trots att min morfar friade till henne. Men hon fick alltså ändå ett barn, min mor, som hon placerade i ett fosterhem. Också min mormor arbetade som ung på restaurang, fastän som servitris. Hon var full av berättelser från Stockholm på hästdroskornas tid. Men hon fick uppleva två världskrig, och TV och den första månlandningen. Kanske har ingen annan generation fått vara med om så omstörtande förändringar. Tyvärr har jag just nu inget foto av henne. Men en krutgumma var det, som levde till hon var 89 om jag inte minns  fel.

Dela:

Vinter

Vi har haft en mild höst på Saltspring, med många soliga dagar. Men natten till lördagen satte det igång att snöa. På lördagsmorgonen tittade vi ut över ett julkortslandskap.

När vi satt vid frukosten knackade det på ytterdörren. Det var en vänlig ung man som berättade att han och en kompis försökte tjäna en slant på att skotta snö. Kanske behövde vi hjälp? Maria, som betraktar snön som en personlig förolämpning, tackade nej. Hon brukar åta sig skottandet, som ett sätt att uttrycka sin vrede över den oförskämda snön. Fast jag tyckte det var en god idé.

Efter att närmare ha betänk saken ändrade sig Maria, satte på sig ytterkläder och störtade ut för leta rätt på snöskottarna. Inom en timma låg vår infart prydligt skottad, och utgången på baksidan från verandan hade en prydligt skottad gång fram till gatan. Ungefär 70 kr pungade vi ut med för denna tjänst, vilket jag tycker var resonabelt. Man blir lite bekväm med åren :-)

Under tiden hade en lastbil dundrat runt i området och plogat rent vägarna med mycket buller och skrammel. Man måste säga att vi har bra snöröjningsservice i byn.

När jag fått fart på livsandarna med hjälp av varmt kaffe bestämde jag mig för att gå en runda i byn och ta några dogmafoton. Jag fascineras av att min enkla lilla Kodak-kamera ofta lyckas så skapligt med svartvitt.

När plogbilen var klar låg det förstås en stor snösträng framför vår prydligt skottade infart

Stället med tidningslådor säckar under tyngden

Halvgjort jobb

Ur dalen stiger dimmorna

Vinterhimlen är dramatisk

Dela:

Avbildar fotot verkligheten?

Filosofivarning! Men ni som brukar läsa min blogg känner mig ju. Och min förra bloggpost innehöll nästan ingen text, så vad kan ni vänta er? :-)

Nu har det hänt igen. En bloggare kastar in en konstteoretisk brandfackla och slår eftertryckligt fast några satser om vad fotografi är eller inte är. Det är Alf Johansson, som i sin blogg Spånerier ryter till.

Av kommentarerna kan man se att han satt rejäl fart på tänkeriet hos en del läsare.

Man kan läsa vad Alf skrivit på olika sätt, naturligtvis. Man kan läsa det som att han går till angrepp mot vissa sätt att se på foto eller arbeta med foto. Det ligger rätt nära till hands. Eller man kan se det som hans tankar kring sin egen relation till fotografi. Det är så jag läste det.

En diskussion av detta slag leder ofta till en strid om ord. Vad betyder egentligen fotografi, själva ordet? Tanken är kanske att när man väl bestämt sig för det, då kan man klassificera en del saker som foto, medan annat får sorteras in i andra fack, t ex illustrationskonst.

Jag vill inte förkasta en sådan diskussion om ord och språk. Det kan vara bra att bli mer medveten om sitt och andras språkbruk. Men på den vägen uppnås aldrig någon enighet. Ingen äger språket, varken du eller jag eller svenska akademien eller svenska språknämnden. Språket lever sitt eget liv, och tolkningen av ordens betydelse är i allmänhet inget man kan göra mycket åt. Så om man vill vara begriplig och nå ut med ett visst budskap får man lov att ta hänsyn till hur andra tolkar de ord man använder. Annars kommer de att läsa in något annat än det man ville säga.

Så som Alf  uttrycker sig utsätter han sig för en stor risk att bli tolkad i en annan riktning än jag tror han avsett.  Hans bjuder visserligen på en ordentlig defninition av vad han vill mena med foto. Men jag tror att många läsare springer förbi det viktiga. Det beror i så fall på att han skjuter in sig på själva ordet fotografi.

Personligen väljer jag just nu en annan vinkling. Jag godtar för en stund Alfs definition, alldeles bortsett från om jag egentligen instämmer i den eller ej. Och tittar på vad han själv lägger i ordet fotografi. Om du vill ha säkra besked måste du förstås själv läsa hans bloggpost. Det jag skriver här är baserat på hur just jag läst den.

Man kan säga att kameran registrerar världen utan att göra något alls åt den. Med andra ord, bilden som uppstår är inte silad genom ett subjekt som har åsikter om den. Subjektet finns där vid val av motiv och fotografisk teknik, men sedan är det kamerans tur. Den bara registrerar, gör inget i övrigt åt saken. Den producerar en fotografisk bild, varken mer eller mindre. En sådan bild kan sägas bära en sanning om ett ögonblick i historien. En sanning som emellertid går förlorad om man börjar trixa med bilden. Det ”äkta” fotografiet liksom upplöses gradvis när man manipulerar kontraster och färger, och till sist har man vad som snarare är ett artistiskt verk än ett foto.

Hu man än använder språket, så är det odisputabelt att vi har olika tendenser inom fotograferandet. En av dem är just att klippa ut och redovisa ögonblick ur verkligheten. En annan är att använda den urprungliga fotografiska bilden som ett råmaterial som ska vidareutvecklas till ett artistiskt verk.

Var Alf har sitt hjärta sticker han inte under stol med. För honom är det den omanipulerade bilden som är den intressanta. Genom att arbeta med just sådana bilder utvecklar fotografen sin egen verklighetssyn, arbetar med sin egen relation till verkligheten.

Det här är inget jag tänkte på förr i tiden. Manipulerade foton fanns väl på analogtiden också.  Men då handlade det om en svår konst som jag knappast drömde om att lära mig själv. Dock fascinerade den mig. Jag föreställde mig att när jag väl kunde arbeta med mina foton i datorn, då skulle också jag börja leka med deras färger och kontraster. Men så blev det inte alls. Jag kan fortfarande fascineras av vad andra gör med avancerade filter etc. Men så mycket mer än en viss fascination är det inte. Jag letar inte efter färgsprakande HDR-bilder att beundra. Jag är knappast alls road av att dra för mycket i reglagen i mitt efterbehandlingsprogram. Jag har landat i vad jag i brist på bättre kallar rak fotografi. Det är det som verkligen intresserar mig, det som jag helst tittar på och det som jag eftersträvar själv. Men det är svårt det här med ord. Det inser jag när jag läser Wikipedias definition av straight photography. Beskriver den definitionen vad jag egentligen menar?

Jag bryr mig i alla fall inte alls om att muta in ordet fotografi för något speciellt sätt att uttrycka sig fotografiskt. Jag accepterar gärna ordet foto som ett lösligt paraplybegrepp, eftersom jag tror det är så de flesta ser på saken.

Jag kan förstå dem som använder fotot som material för artisitiska övningar. Det är ett sätt att uttrycka sig själv, att öva sin kreativitet. Att det inte passar just mig så bra säger ingenting om konsten som sådan, bara om mig. Men varför driften att jobba med rak fotografi? Jag inser att det var vad jag gjorde redan för många år sedan, när jag använde analogkamera. Jag bara tänkte inte på det då.

Att arbeta med kameran kan verkligen vara ett stöd för att utveckla sin relation till verkligheten.  Det är något jag tror att jag gärna skulle ha skrivit under på redan för många år sedan. Det var en upplevelse jag hade. Men jag kan inte säga att jag förstod den upplevelsen. I dag kanske jag förstår den bättre. Om man vill utvecklas som fotograf måste man göra sig medveten om vad det är man egentligen ser. Att välja ett motiv, att välja att ta ett fotografi, att välja en vinkel och exponeringsdata etc, allt detta kräver en medveten akt av iakttagande. Dörför kan jag förstå dem som förbryllar sig själva med att det är viktigare att fotografera än att sedan titta på och bearbeta bilden. Fast man behöver ändå den resulterande bilden, om inte annat så som feed back på hur man valde sitt seende.

Vad jag lagt märke till under de senaste åren är att mitt bildseende faktiskt har utvecklats på något sätt. Därmed har också följt ett växande intresse för den svartvita bilden.

För detta motiv valde jag spontant svartvitt, inställt redan i kameran

Den här vackra planetering finns alldeles nära den ruffiga lilla huset. Men här tyckte jag direkt att det skulle vara färg

Båda bilderna ovan är tagna med min lilla Kodak Easyshare. En lämplig kamera att ha med sig när man vill kunna följa spontana infall utan några särskilda ambitioner. Många sådana bilder är det bara att kasta sedan, men den del tycker jag om och sparar.

Dela: