Bilder från Saltspring Island

Brandfacklan

Min förra bloggpost, den som var rubricerad ”Lynchmobben”, visade sig vara rena brandfacklan.

Kommentarerna har strömmat fram. De omfattar ett brett spann av olika känslor.

Vi har förstås några få som håller med mig. Det är trevligt att få stöd för sin uppfattning, tack ska ni ha!

Men fler har blivit provocerade och morrar åt mig. Jag har funderat lite över vad det är för feedback jag fått.

1. Några tycks mena att om jag verkligen visste vilken rövare Terje är så skulle jag inte försvara honom som jag gör. Men det gör jag inte, jag förespråkar en försonlig inställning. Det är inte att försvara, det är att se till människan bakom.

2. En försonlig inställning – flera tycker inte att Terje förtjänar en sådan. Där har vi en djup missuppfattning. Försonlighet och medkänsla visar man inte en människa för att han speciellt förtjänar det, utan för att det är en livshållning man själv valt. Den ligger fjärran från många av de vredgade tongångar jag fått mig till livs.

3. Man är irriterad över att jag tycks ha gått på snyftvalser. Missuppfattning igen. Medkänsla är inte en betygsättning av människan, utan, som jag säger, en vald livshållning.

4. En och annan hävdar med eftertryck att Terje helt enkelt får vad han förtjänar. Kanske det, men det är inte Terje jag diskuterat utan oss som är åskådare. Det bör vara uppenbart. Vår inställning som åskådare berättar inget vackert om oss. Man beklagar sig över att jag kallar dem som skäller på Terje för lynchmobb och tycker att jag är orättvis, eftersom han förtjänar alla angrepp. Men min reaktion beror alltså på att jag tycker att alla dessa angrepp är uttryck för något jag inte ställer upp på. Det ivriga sparkandet på en som redan ligger. Det är vanhedrande för den som sparkar. Och typiskt just för en lynchmobb.

En särskild kommentar har jag till min användning av en bild ur bibeln, som säger att den som är utan synd må kasta första stenen. Till min gränslösa häpnad var det flera som uppfattade att jag därmed ville föra in en religiös dimension i diskussionen. Det får mig att inse hur länge jag har levat. För femtio år sedan var det tämligen normalt att citera bibeln i en diskussion. Ingen misstänkte något religiöst motiv bakom, om inte detta var klart utsagt. Här står vi inför ett kulturellt skifte som jag inte riktigt hängt med i. Bäst att i framtiden undvika sådana anspelningar.

Hur som helst, för egen del tror jag att ämnet Terje är uttömt nu, d v s att ingen har något att tillföra diskussionen som inte redan är sagt förut. Det gäller i alla fall för mig.

Den förra bloggposten blev så trist med alla griniga och sura kommentarer att jag helt enkelt valt att ta bort den. Nu kanske jag får samma reaktion på den här också, det skulle i och för sig inte förvåna mig. Men denna gång tänker jag inte besvara griniga kommentarer. Jag kan inte stänga av kommentarfunktionen, annars skulle jag göra det. Nu kan du i gengäld glädja dig åt att få sista ordet, åtminstone mot mig.

Låt oss därmed gå över till något trevligare. Här är utterbilden från den förra bloggposten, i sällskap med flera från samma fototillfälle.

Dela:

Dagens bild 17 december och vackert väder

Soligt i dag. Förmiddagen tillbringade jag vid datorn, och efter lunch stack jag iväg för att prata med en kompis som ska göra några utskrifter och inramningar åt mig. Det handlar om foton som jag ska delta med på januariutställningen i vårt kulturhus.

Vi diskuterade utskrift på olika papper. Han har en Canon storformatskrivare med 8 färger. Till den hade han skaffat ett specialpapper som ser ut lite grand som akvarellpapper. Ingen av oss har någon erfarenhet av utskrift på detta medium, men papperet är specialgjort för Canons bläckstrålskrivare.

Jag har själv tidigare gjort utskrifter på matt papper i min numer avsomnade Epsonskrivare. Det blev inte särskilt bra. En liten förbättring blev det när jag färgkalibrerade skrivaren med min Colorvision. Den där skrivaren var nästan sex år gammal när jag kasserade den, och jag hoppas att de har förbättrat tekniken sedan dess, eller att Canon lyckats bättre. Man vill ju helst kunna ställa in skrivardrivrutinen för papperssort och få det rätt från början. Ska bli intressant att se hur det lyckas, han ska jobba med det i helgen.

Bläckstrålskrivare är ofta lite kinkiga. Det är mycket lättare att skriva ut på en färglaserskrivare och få bra resultat. Men då talar jag inte om vilken laserskrivare som helst, utan om specifikt två skrivarmodeller. Nämligen Xerox Docucolor och Xeikon. Båda har funnits i åratal, och båda ger enligt min erfarenhet resultat som inte ligger så väldigt långt från vad man får från en bra bläckstrålskrivare. Utskrifterna blir hållbara, och det är enkelt och krångelfritt att umgås med laserskrivaren.

När det gäller laserskrivarna är man dock begränsad när i frågan om utskriftsformat och papperssort.

Det ska i alla fall bli spännande att se hur mina foton till utställningen blir. Vi ska använda pappersformatet 11 x 17" = 27,94 x 43,18 cm. Jag har aldrig förut skrivit ut foton i så stort format.

I den klara eftermiddagen var det fortfarande gott ljus vid 4-tiden. Jag gick en sväng med min lilla Kodak-kamera för att se  om något lämpligt motiv för dagens bild skulle visa sig. Detta är vad jag fastnade för.

Hjortkalvar betar av det saftiga gräset på granngården  

Dela:

Månadens favoritbild juli 2010

Tittut!

Dela:

Första svalan

Den första svalan visade sig i vår by för ett par dagar sedan. Det finns gott om svalor som bygger bo här. Även vårt hus visar spår efter tidigare svalbon, men så länge vi bott här har vi inte haft svalor under taknocken.

En svala gör ingen sommar, men faktum är att de senaste dagarna har det av och till varit sommardoft i luften. Ändå är det förstås ännu för kallt för att det ska kännas som riktig sommar. Vi kan dock många dagar sitta ute på verandan och äta eller fika.

Jag har inte lyckats fotografera några svalor. Bland många andra förutsättningar måste man ha ett längre teleobjektiv än vad jag förfogar över. Så vi får nöja oss här med en bild av en robin. Det är amerikansk robin, som inte alls är någon rödhake, utan en trast. Den tycks fylla ungefär samma nisch här som björktrasten i Sverige, men den är lite färggrannare, och dessutom sjunger den rätt vackert. Dock inte alls som koltrasten, som vi tyvärr inte har här.

American robin jagar mask i vår trädgård

Jag tänker inte ta upp tävlan med alla duktiga makrofotografer och blomsterporträttörer här på fotosidan, men jag vill ändå visa en bild på den blomma som här kallas blåklocka, bluebell. Den här blomman kommer från Europa, och dess svenska namn är klockhyacint. I skogarna i England bildar de mattor, i sydsverige växer de i trädgårdar och lär förekomma sparsamt som förvildade. Det finns flera olika arter. Jag tror att detta är en Hyacinthoides × massartiana, en hybrid som är vanlig här och växer både i trädgårdar och förvildad.

Klockhyacinten har självsått sig i vår trädgård. Den är 150–200 mm hög, och själva blomman är 10–15 mm

Dela:

Lekande uttrar

Saltsprings östsida gränsar mot ett sund som heter Trincomali Channel – uppkallat efter ett brittiskt örlogsfartyg. Genom sundet går stora farleden mellan Nanaimo och Victoria, Vancouver Islands största städer. Sedan  järnvägen byggdes på Vancouver Island i slutet av 1800-talet har den kommersiella trafiken i sundet i stort sett upphört.

Under båttrafikens dagar byggdes ungefär mitt på ön en lång pir ut i det långgrunda vattnet, för att passerande fartyg skulle kunna försörja Saltspring Island med passagerare och varor. På platsen etablerades en handelsbod, och ett litet samhälle växte upp. Numer heter denna plats Fernwood. Piren råkade i förfall när den slutade användas, men under senare delen av 1900-talet rustades den upp igen, kanske mest för turismens skull. Fernwood Dock, som den kallas, är numer ett populärt turistmål. Utsikten från pirens yttersta del är betagande, och det är hit de fotografer kommer som vill fotografera solnedgångar.

Tidvattnet i sundet är starkt, och vid pirens yttersta del finns en flytbrygga som följer med vid hög- och lågvatten. Här lägger numer bara småbåtar till, och ofta rör det sig inga människor på bryggan. Tidvattenströmmen i sundet är mycket stark, och jag har aldrig sett någon bada vid bryggan. Det är förmodligen farligt. Men har man tur när man går på piren, så sticker en säl upp huvudet ur vattnet och spanar nyfiket. Någon sällsynt gång kanske man också kan få se späckhuggare i sundet. Vid lågvatten står gärna en eller annan häger ute i vattnet och spanar efter byte. Kungsfiskaren kan också ses jaga här.

En vacker höstdag åkte vi ut till Fernwood, i första hand faktiskt för att njuta av en kopp fika på det trevliga lilla kaféet som ligger ovanför stranden. Men det är klart att jag tog med kameran, och efter fikat tog vi en promenad ut på piren. Där fick vi se en utterfamilj som hade slagit sig ned på flytbryggan. Det var en mamma med fem ungar, och de tillbringade tiden på ett mycket trevligt sätt, med vila, pälsvård, lek och nojs.

Vad glad man blir när man har kameran med sig vid ett sådant tillfälle! Men jag skulle egentligen ha behövt ett riktigt teleobjektiv för de bilderna jag tog där. Nu fick jag nöja mig med min zoom. Även om resultatet inte är tekniskt perfekt, så är bilderna roliga.

Klickbar bild

Fler av bilderna hittar du i min kollektion Lekande uttrar .

Dela: