Bilder från Saltspring Island

Tekniken, kameran och bilden II. Inspirationskris

I bland läser jag FS-bloggar där författaren klagar över brist på inspiration. Ja, det har vi väl upplevt lite till mans. Eftersom jag känt det så i perioder nu i vår, så tänkte jag att jag skulle komma med lite egna tankar om detta jobbiga ämne.

Det är bestämt inte så lätt att skriva om inspirationsproblem.  Så fort jag sätter mig att skriva om det, så sinar inspirationen. Så den här föresatsen att tänka på saken och skriva ned mina tankar om den har jag fått lägga åt sidan i minst en vecka. Men nu har jag i alla fall lyckats få något på pränt.

Vad gör man när man är oinspirerad? Man kan t ex titta på vad andra gör eller läsa vad andra skriver. Förr eller senare brukar det väcka tankar som för vidare. Just i dag har jag lyssnat på Göran Segeholms bildradio. Han intervjuar fotografen Serkan Günes, som har utställning på Riksmuséet i Stockholm. Det fick inspirationen att flamma upp en stund. Varför just denna intervju inspirerade mig är jag dock inte på det klara med. Serkan tycks vara passionerad naturfotograf, och det kan jag inte säga om mig själv. Hans sätt att upptäcka och nalkas motiv liknar inte precis mitt eget. Och hans utrustning, bl a bestående av Hasselblad med digitalbakstycke, ligger långt bortom mina möjligheter. Men inspirerande var det likafullt att lyssna på honom. Jag antar att han är en sådan människa som inspirerar.

Vad han sa ska jag inte upprepa här, du kan lyssna på intervjun själv.  Men en tanke vill jag ändå vidarebefordra. Han tycker att det är viktigt med tekniken. Det är vad jag själv alltid hävdat. Inom foto är sambandet mellan bild och teknik oupplösligt. Men jag förnekar ändå inte att storslaget foto har åstadkommits med enkla kameror, det är inte det saken handlar om. Den som blir mer inspirerad av en enkel kamera än en avancerad upplever fortfarande det starka sambandet mellan teknik och bild. Enkel teknik är också teknik.

Vart vill jag nu komma med det här? När inspirationskrisen först slog till började jag jobba med frågan om en nyanskaffning av utrustning. Jag har bloggat om det flera gånger, och som du kanske vet skaffade jag mig till sist en Samsung NX100. Och då fick jag erfara det som jag gjort förut, och antagligen du också: En ny utrustning inspirerar. Åtminstone för en tid. Har man pengar är det frestande att försöka köpa sig ur inspirationstorkan. Men det är risk att den kommer tillbaka när nyhetens behag bleknat bort från de nya prylarna.

Det finns förstås andra sätt att hitta inspiration. Man kan besöka nya platser, som förhoppningsvis erbjuder nya motiv. Man kan titta på vad andra gör och kanske därigenom inspireras att söka sig vidare. Man kan utbilda sig, och på det sättet hitta nya möjligheter. Allt det där fungerar – ibland.

Att titta på andras bilder kan ofta fascinera, men tyvärr är det inget bra sätt för just mig att hitta inspiration till eget fotograferande. Hur skulle det kunna göra det? Jag ser t ex en bild jag blir väldigt förtjust i. Skulle jag tänka att jag själv skulle kunna göra något liknande? Nej, det tvivlar jag i allmänhet på. Och det ligger väl inte heller något stort värde i att göra om det som andra redan gjort.

Men visst kan man lära av andras bilder och teknik. Liksom man kan lära ur böcker och säkert på kurser (fast jag har aldrig gått någon fotokurs). Men hur man än gör, för att utvecklas som fotograf måste man fotografera. Vare sig man är inspirerad eller inte. Så i sista hand blir det nästan en diciplinfråga.

Ett sätt för mig att väcka inspirationen är att gå tillbaka i mina arkiv och leta efter tidigare bilder jag tycker om. Ofta hittar jag då bilder som inte kändes så lyckade när jag först tittade på dem. Men när de legat till sig ett tag händer det inte så sällan att jag upptäcker dem på ett nytt sätt, så att jag blir riktigt glad. Och då kan jag fråga mig vad som gör just den bilden speciell för mig.

Förr tänkte jag inte så mycket på det. Jag bara kände, utan tankar, vilka bilder jag tyckte om. Att analysera bilder är ju populärt, men för mig är det lite främmande. Många kommentarer jag ser i bildkritiken här på fotosidan är för mig rena lustmordet på bilden. Även när det är positiv och uppmuntrande kritik. Det har inget att göra med om bilden är bra eller dålig, det är själva analysen;  tankarna kring den ena bilddetaljen eller den andra, synpunkter på beskärningen, kompositionen etc. När jag läser en bilkdommentar, även en som är mycket kort, så förvandlas ofta den levande bilden ett bildkadaver. Observera att jag inte speciellt talar om mina egna bilder, utan det är själva sättet att kommentera bilden som jag har svårt för. Lyckligtvis vaknar dock de flesta bilder till nytt liv igen efter ett tag.

Men nu är inte min avsikt att fördjupa mig i ämnet bildkritik. Det har jag gjort många gånger förut, och antagligen kommer jag att återkomma till det. Utan frågan är alltså varför jag tycker om vissa bilder mer än andra. Egentligen oavsett vem som tagit dem. Men intressantast är det kanske att förstå varför jag tycker om vissa av mina egna bilder. Kanske kan jag då se ett mönster att bygga vidare på för framtida fotografering.

Det är några saker som slår mig när jag tittar på mina bilder. Kompositionen är väldigt viktig. Det finns absolut inget teoretiskt eller vetenskapligt i det. Jag kan inte sätta upp regler för vad jag upplever som en lyckad komposition. Förmodligen är det i själva verket rätt banalt. Det handlar om balans mellan olika bildelement. Var rörelsen finns, var volymerna finns, hur de balanserar mot varandra. Antar jag :-) Men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att medvetet eller tankemässigt planera kompositionen när jag fotograferar. Det är väl en svaghet, för vissa bilder visar sig i efterhand vara totala kompositionsmissar. Men om jag ska stå där och tänka på saken blir det ingen bild alls. Så jag är hänvisad till något slags spontan och undermedveten process när jag tar bilden, och så får det bli som det blir. Misslyckat ibland, bra ibland. Men jag tänker mig att flitigt fotograferande utvecklar förmågan.

En sak accepterar jag alltid. För en slutlig bildkomposition är det OK med beskärning. Vilket gör dogmafoto (där beskärning är föbjudet) lite extra utmanande. 

En annan viktig sak är att bilden känns naturlig när det gäller färg, kontrast och ljus. Jag kan beundra andras bilder, som är hårt fotoshoppade eller färgmappade, men för mina egna bilder har jag en drift mot det naturliga. Och det är inte alltid så lätt. Det räcker inte att förlita sig på att kameran åstadkommer ett färdigt resultat. Jag pressar den ofta mot gränsen av vad tekniken klarar av när det gäller sådant som kontraster och ljus. Inte avsiktligt, men det visar sig ofta i efterhand. Många exponeringar måste efterbehandlas för att se vettiga ut. I de flesta fall inskränker jag mig till vad som kan göras i ACDSee Pro.

För de flesta fotografer är nog motivvalet en av de viktigaste  preferenserna. Jag kan se i mina bildar att det är några områden jag omhuldar särskilt. Här är ett litet axplock, med mina stundtals ganska subjektiva ideer om vad slags bild det är.

En motivkrets jag tidigt fascinerades av av dem är landskap. Då menar jag landskap i en väldigt vid bemärkelse.

1. En av mina tidigaste landskapsbilder var från en beteshage. Tagen med enkel lådkamera när jag var ca 10 år

2. Staden kan ibland ses som ett landskap

3. Parken som landskap

4. Trädgården som landskap

5. Det här skulle kanske somliga kalla en naturbild, men för mig är det en landskapsbild

Jag vill betona att jag inte avser att definiera begreppet Landskapsfoto här. Det handlar om hur jag själv upplever bilden.

Ett annat område som fascinerar mig är arkitektur. Det handlar om ytor, volymer, linjespel, ljus och skugga. Tro det eller ej, men inom samma upplevelsefack stoppar jag också bilar och andra fordon, och maskiner! :-) Återigen, gränserna flyter lite. Men för mig är alltså det bildmässigt intressanta hos en bil just volym, ytor och linjespel. När jag ser andras bilbilder så upplever jag att de oftast nalkas saken på helt annat sätt än jag. T ex kanske de ser bilen som kultföremål eller som tävlingsredskap. Men det gör inte jag, och därför är det långt ifrån alla bilbilder som jag själv roas av. Bland mina favoriter finns veteranbilar, uppställda för fotografering. Just för att de ofta är så formsköna.

6. Någon gång kan en skrotbil fascinera mig

Den största utmaningen är kanske att fotografera människor. Jag beundrar välgjorda porträtt, men när det gäller arrangerade människofoton känner jag mig riktigt usel. Gatufoto är desto roligare, när människor inte vet att de fotograferas. Det blir ett särskilt liv i dessa bilder. Det är dock ett rätt nytt område för mig att odla, och jag har lång väg att gå.

7. Alltsedan jag hade egna småbarn har jag haft en speciell kärlek för barnfoto

Tekniken har jag ett lite komplicerat förhållande till. Moderna kameror upplever jag som alltför krångliga. Samtidigt visar det sig gång på gång att jag försöker göra saker med dem som inte går. Därför är det nödvändigt för mig att lära mig mer om deras möjligheter och begränsningar. Annars hopar sig misslyckandena.

Förr hade jag alltid något slags ambition att åstadkomma bra bilder. Fortfarande finns det väl som en förhoppning i alla fall. Men som ambition är det inspirationsdödande. Jag har funnit att det är bättre att ha ambitionen att rätt och slätt fotografera.

8. Om jag i stunden ser ett motiv är det bättre att knäppa än att fundera över om det är intressant

Kanske finns i den här bloggposten fröet till ett program för att få fart på inspirationen igen. Jag tycker ju egentligen att det är roligt att fotografera. Det gäller att inte låta något slags resultatfixering kväva lusten.

Dela:

Fotoprojekt januari och februari

För januari hade jag två viktiga fotoprojekt. Det första var deltagande i en fotoutställning. Det andra var att gå igenom och ordna upp hela mitt digitala fotoarkiv.

Utställningen är det inte så mycket att säga om. Jag hade med två foton som jag visat här på bloggen. Säkert har många människor sett utställningen, för den hängde i foajén på vårt kulturhus. Där kan vara fullt med folk i samband med konserter och andra arrangemang, och det är bara att hoppas att många besökare hade glädje av de utställda bilderna. Men mycket feed back har jag inte fått, och kanske inte så många andra heller. När jag själv gick där och tittade så drog jag den slutsatsen att större delen av lokalen inte alls var lämplig för fotoutställningar. Och de som kom dit var när allt kommer omkring där för andra orsaker än för att titta på vår utställning. Ska därtill läggas att just mina foton hängde på en extremt dålig plats.

Även om bilderna höll en genomgående hög kvalitet så gjorde dessutom utställningen ett spretigt och svåröverblickbart intryck. Det kan ha berott på lokalen lika väl som på hängningen.

Det var i och för sig en intressant erfarenhet med den här utställningen, men jag kommer knappast att medverka en gång till i den här lokalen. Nästa gång vi planerar en utställning är i kulturhusets galleri i sommar. Den lokalen är utmärkt för att visa foton. Jag kommer förmodligen att delta, men jag tror att jag ska vara med under hängningen då. För säkerhets skull.

Tack var fotoutställning har jag i alla fall nu de två foton jag medverkade med hängande på en vägg hemma, och det känns väldigt trevligt.

Detta om fotoutställningen.

Det andra stora projektet gällde alltså mitt digitala fotoarkiv. Bilderna från de senaste åren var ganska välordnade, men det har tagit tid för mig att skapa konsekvens i hur de är systematiserade. Arkivet har sträckt sig tillbaka till 2003, när jag började fotografera med digitalkamera. Totalt rör det sig om ca 3500 bilder, vilket knappast är mycket för åtta år. Men jag satte mig före att gå igenom varenda bild, kasta bort eventuella dubbletter och misslyckade exponeringar som jag råkat spara, och kontrollera och komplettera taggningen av bilderna. Dessutom förbättra den struktur av mappar som bilderna är sparade i. Nu är flertalet bilder i första hand ordnade i årgångsmappar. Varje årgång har dessutom ett antal undermappar, i första hand för platsen där bilderna i mappen är tagna. Mappstrukturen är ett ganska bra komplement till bilddatabasen.

Jag har också sett över på vilket sätt jag efterbehandlat bilderna. Det gäller i första hand bilderna från den första åren, när jag efterbehandlade i Paintshop Pro och sparade den behandlade bilden i TIFF-format. Originalet i JPG finns dock alltid sparat. Numer använder jag programmet ACDSeePro för all efterbehandling om jag inte behöver något speciellt filter som inte finns i det programmet. ACDSeePro har också en bilddatabas som är välstrukturerad och lättarbetad. Bilder som behandlas i ACDSeePro kan sparas utan att originalet skrivs över. Den primära bearbetningen görs inte på själva bilden, utan programmet skapar parametrar i databasen för hur jag behandlat bilden. Detta kallas i programmet att framkalla bilden. Det kan göras på både RAW- och JPG-formaten. En del bearbetning kan dock inte göras på detta sätt. Då går jag över till vad som i programmet kallas editering av bilden. Det gäller t ex mer avancerad perspektivkorrigering. Den editerade bilden sparar jag sedan, medan originalet läggs undan i en dold mapp, varifrån jag alltid kan hämta tillbaka den.

Det här sättet att arkivera gör bildmassan mycket överskådligt, och jag bestämde mig för att inte mer ha några bilder sparade i TIFF. Så dessa äldre bilder har jag gått igenom för att se om jag inte kunde utföra motsvarande bearbetning i ACDSeePro. Vanligtvis har det gått bra, så att jag sedan kunde kasta TIFF-bilden. Men i några fall hade jag helt enkelt inte originalet kvar av någon anledning. Eller också hade jag gjort någon editering som inte gick att utföra i ACDSeePro. Då konverterade jag i stället de flesta av dessa TIFF-bilder till lågkomprimerad JPG. Nu är det bara några få TIFF bilder som jag av olika skäl har valt att spara.

Det hade förstås varit möjligt att göra det här jobbet under januari, som planerat var. Men det är för segt att sträckjobba med arkivgenomgång, så jag har sträckt ut projektet en bit in i februari. Men nu är det klart.

Under den här tiden har jag inte tagit så många nya bilder. Det känns lite som en brist. Ändå planerar jag inte för dagen att höja ambitionen för nya bildtagning. I stället tänker jag gå igenom arkivet igen, fast ur en annan vinkel, för att välja ut bilder jag vill publicera. Jag vill äntligen få ordning på min portfölj (=portfolio) på fotosidan, och även ladda upp lite fler bilder på min fotoklubbs sajt. Jag avser inte att ladda upp några stora mängder bilder, dock. Eftersom jag själv tycker att det är tröttsamt att titta igenom stora mängder bilder som andra tagit, så föredrar jag att för egen del visa ett mindre urval. Jag kan ju också alltid omsätta de bilder jag har uppladdade, när jag har något nytt intressant att visa.

Som grundprincip har jag bestämt att publicera alla uppladdade bilder i min blogg också.

Så här såg det ut utanför vår möteslokal den 31 januari, när vi hade fotofrukost. Detta är en dogmabild

Hur länge jag kommer att hålla på med det här, och hur många bilder det rör sig om, det är något jag ännu inte alls har tagit ställning till. Men jag ser det som huvudprojektet nu under februari. Och så får jag se hur intensivt jag under den perioden satsar på att ta nya bilder.

Ett annat projekt som ligger i kön är att göra en fotobok. Men det är ännu ett väldigt vagt projekt. Jag har ingen aning om vad den ska ha för tema. Så det kan dröja innan det blir av, i väntan på att jag har fler bilder att välja från.

Dela:

Dagens bild 21 december, med lämplig utrustning ...

Bengt Björkbom har rotat i gamla böcker  och funnit att redan 1948 sportade folk i fjällen. Det var på den tiden då man inte hade tillgång till högteknologisk syntetfiber för att skyla sig mot oväder och elände ute i fjällvärlden. Jag gissar att folk fick hålla tillgodo med vadmal och hemstickat. Men de överlevde och hade kanske till och med kul. Det var segt virke i folk förr i tiden!

Själv är jag ingen fjällfreak och har aldrig varit ovanför trädgränsen vintertid. Men i tonåren vandrade jag faktiskt en sommar i Härjedalsfjällen. Att knoga över myrar och genom blockterräng, vada över iskalla bäckar och simma i fjällsjöar med tiogradigt vatten, det var så att säga en erfarenhet som gjorde intryck. GPS? Glöm det, vi hade bara det tidiga 1900-talets gamla fjällkartor. Men de var faktiskt  ganska roliga. Man kunde aldrig vara helt säker på att en viss sjö låg väster om ett fjäll, så som kartan visade. Den kunde lika väl ligga öster om fjället. De gamla lantmätarna strövade runt bland knallarna med kompass i handen, och så syftade de väl lite mot kända formationer och skissade med papper och penna. Vid hårt väder får man hoppas att de styrkte sig lite också, med något drickbart. Och så blev kartan som den blev. Men kände man till det så var det inte mycket att bråka om.

Som tonåring var man slittålig. Och kameran hängde förstås med, en Kodak Retinette med diafilm i.

Numer har alltfler fritidssysselsättningar blivit alltmer utrustningsorienterade, om man så säger. De kritiska hävdar väl att det är konsumismen som erövrat allt från foto till frisksportande. Men det viktiga är att man har kul. Kunde jag teckna skulle jag kanske, likt de gamla lantmätarna, ha klarat mig fint med skissblock och blyertspenna. Men nu kan jag inte det, och då är jag så glad över mina fina kameror.

Att bära utrustning på ryggen är inget jag gillar. Min gamla förkrigsryggsäck kanske inte erbjöd samma komfort som en modern fjällryggsäck? Men jag misstänker att även en sådan tenderar att tynga vandraren till marken. Det bästa är ögonblicket när man tar av sig säcken och ställer den på marken. Då känns det plötsligt som om man skulle flyga. På den tiden drömde jag inte om att det skulle komma terrängskotrar som kanske skulle kunna ta sig fram där vi gick. Annars hade det varit en tilltalande tanke att få lasta prylarna på hjul. Men min kamrat ansåg att det idealiska transportmedlet hade varit en vanlig åsna. De lär vara ytterst trevliga djur, orättvist förtalade av äldre tiders människor. Dessa misshandlade ofta sina åsnor och svältfödde dem, och sedan blev de förbaskade när den stackars åsnan inte kände sig i form att jobba. Så jag tänkte länge att om jag kunde få låna en åsna, så kanske jag skulle vilja ge mig ut i fjällen igen. Å andra sidan, nu när varg och björn strövar runt i vildmarken är det kanske ingen god idé i alla fall.

Nej, jag är inte längre road av äventyr. Eller: det kan faktiskt vara ett slags äventyr att ta med sig kameran ut i gråvädret på hemmaplan och se vad man kan hitta, som det kan bli en bild av. Denna advent har varit en tid av upptäckter för mig, med det krav jag ställt på mig att varje dag publicera en nytagen bild.

Tänk om jag inte hade min fina utrustning! Visst skulle jag kunna ta bilder med en gammal analogkamera. Men utan hela uppbådet av teknik att backa upp min fotohobby med hade jag inte kunnat dela med mig av plåtandet till dig, käre läsare! Så jag är inte den som rynkar på näsan åt utrustningsorienterade hobbyverksamheter. Hade jag slantarna så skulle jag rent av konsumera lite mer utrustning. För roligt är det!

Dagens bild, skapad med hjälp av befintlig utrustning:

Ingen vanlig grafitti. Sparbanken har låtit en konstnär dekorera muren vid parkeringsplatsen. Tydligen ett bra sätt att skydda den mot klotter, för den har fått vara i fred i åratal. Jag är inte så förtjust i klotter, men inte heller i trista och påträngande reklamtavlor. Detta är mycket trevligare!

Dela:

Att bygga ett trädgårdsskjul

När vi flyttade in för sex år sedan fanns utanför förstukvisten ett trädgårdsskjul av trä. Det var uppruttet och mögligt, och en av de första saker vi gjorde var att riva det. På platsen byggde vi i stället en liten veranda, där vi kan njuta av morgonsolen. Trädgårdsredskap hänvisades i stället till ena sidan av vår mycket stora huvudveranda på husets västsida. Det har fungerat, men med tiden har det känts lite stökigt att ha så mycket grejer där. Så i vår var tiden mogen att bygga ett nytt trädgårdsskjul.

Hade det varit i Sverige, så hade vi väl gått till ett byggvaruhus och köpt en byggsats till ett enkelt skjul i trä. Det kan man göra här också, men det blir förskräckligt dyrt. Inte för att det råder någon brist på virke, tvärt om. British Columbia är en av världens stora virkesproducenter. Men virket är en eftertraktad exportartikel, vilket driver upp priserna till nästan löjligt höga nivåer. Och så måste man vara lite snickarkunnig för ett sådant bygge, och jag är rädd att min egen händighet för ett sådant projekt är otillräcklig.

Det vanligaste här i byn är trädgårdsskjul i stålplåt. Man köper en byggsats och smäller upp det på några dagar utan att vara byggkunnig. Billigt blir det också. Men paradoxalt nog är dessa plåtskjul både populära och ökända. Man måste följa monteringsanvisningen till punkt och pricka, annars får man snart skruva isär saker och börja om från noll igen. Och det är som med IKEA-möbler, saker och ting passar inte alltid riktigt ihop.

Vi fastnade trots detta för ett plåtskjul och skickade efter en amerikansk byggsats på postorder. Det är en helt liten byggnad, 6x8 fot (ca 1,8 x 2,4 m).

Byggsatsen anlände i ett platt paket med IKEA-stuk

Fullt med byngliga metallbitar, som synes

Skruvar, muttrar, brickor, beslag – här gäller det att hålla tungan rätt i munnen!

Innan vi kunde börja själva byggandet måste vi ha något slags grund. Det finns olika utföranden att välja på. De flesta ställer helt enkelt skjulet på en enkel grusbädd och förankrar det i marken på något sätt. Man kan också ha ett trägolv på reglar. Men det bästa är en betongplatta, och det var vad vi fastnade för. Vi bestämde plattans mått till 8x8 fot för att få en liten förstukvist framför dörren.

För grundgjutningen hade vi hjälp av proffs

Innan vi kunde sätta igång med att montera måste vi invänta vackert väder, framför allt vindstilla. De stora plåtarna fungerar som segel, och även en lätt vind kan förstöra hela bygget innan allt är ordentligt fastskruvat. Men förra veckan kom sommaren plötsligt till ön. Det blev 20 grader varmt på dagarna, soligt och bara milda vindfläktar.

När vår stora azalea slog ut i blom var det dags att börja montera

Det är en smart konstruktion med hörnplåtarna som bärande element. Samma idé som en pappkartong. Här kan man också se bottenramens stålskenor, som är fastskruvade i betongplattan med expanderbultar av stål

Här kan man bilda sig en uppfattning om skjulets storlek. I den svaga sommarvinden slamrade de ännu lösa plåtarna en smula, så vi ställde lite trädgårdsmöbler mot dem för att hålla dem stilla

Även takplåtarna bidrar till skjulets stabilitet. Innan de är på plats är byggnaden lite vinglig. När de väl skruvats fast är hela konstruktionen styv och mycket stabil

Så här prydligt och nätt blev det

Vad är nu erfarenheterna från detta projekt?
På plussidan står att vi faktiskt fick ihop skjulet, även om det krävde en hel del mer jobb än beräknat. Monteringsanvisningen täckte nästan alla viktiga saker och utelämnade bara några få viktiga detaljer. Så att t ex en takbalk av stål hamnade uppochned (det visade sig enklare att borra nya hål i den än att skruva loss den och vända på den). Och de flesta delarna passade ihop. Skjulet är prydligt och nätt och fyller sin funktion.

På minussidan står framför allt att det var för mycket misspassningar mellan de förborrade hålen i olika delar. Alla tre takbalkarna är lite för långa, vilket också resulterade i en hel del extra knep och knåp. Man borde väl skickat tillbaks dem, men vi stod ju där med ett nästan färdigt skjul, och jag gissar att det tagit månader att få dem utbytta. Det hade varit enklare att kapa dem, men det framstod som klart att de verkligen var ca en tum för långa först när jag la på själva taknocken, det allra sista momentet i byggprocessen. Eftersom taket skjuter ut över gaveln en bit, så blir det ingen glipa mellan gavelstycken och tak. Det ser bara lite lustigt ut. Och så är det en liten glipa mellan nocken och taket vid ena gaveln. Jag vet inte riktigt om det kommer att bli problem med vattenläckage där. Om det blir det så får jag väl lösa det på något sätt.

Ett annat minus är att det inte är full ståhöjd under taket. Min fru kan stå rak där, men jag har slagit huvudet i takbalkarna många gånger. Och speciellt förargligt är det att dörren är så låg. Hur jag än böjer mig så slår jag huvudet i dörrposten med jämna mellanrum. Ändå vill jag påstå att skjulet funkar för sitt ändamål. Vi använder det ju inte till att stå därinne och arbeta, utan bara till att förvara redskap och material, och en skottkärra.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det hela är lite grand ett fuskskjul. Litet och plåtigt. Men ändå är jag lite stolt över det, för det är den hittills enda byggnad jag själv uppfört med mina egna händer. Och som vi gjort det, med den lilla förstukvisten med en blomkruka, så pryder det faktiskt sin plats i trädgården.

Dela:

HDR och HDR – vad är egentligen manipulation?

Min förra bloggpost visade mitt första experiment med HDR. Det var verkligen kul med alla kommentarer. En del tankar väcks. Varför kalla just denna manipulation för ”falsk HDR”? Det är dock inte min idé, utan det amerikanska sättet att beteckna en HDR-bild som bygger på bara en exponering.

Sedan kan man fråga sig vad som är speciellt just med HDR. Det rör sig om en behandling av bilden där man på något mystiskt sätt ställer om parametrar som färgmättnad, luminositet och kontrast. Därigenom förskjuts de inbördes förhållandena mellan de olika dimensionerna i bilden på ett sätt som verkar en smula godtyckligt. Man behöver inte ett specialprogram som Photomatix för att åstadkomma detta. Men när jag tittat på hur man gör i t ex Photoshop, så krävs det en hel del jobb med lager och annat för att få fram samma resultat. Fördelen är att man precis vet vad man gjort, förstås. I Photomatix är det svårt att riktigt förstå vad som händer. Betydelsen av de olika reglagen är inte heller vattenklar. Jag tror man måste labba rätt mycket med programmet innan man förstår precis hur det funkar under skalet.

När man tittar på de olika filtreringstekniker som finns, så är HDR onekligen en av de mer avancerade. Men liknande och spektakulära resultat kan man få fram med andra filter också. Manipulation som manipulation!

Eller?

När man redigerar en bild, flyttar om saker i den, klonar eller klonar bort detaljer etc, då är det verkligen fråga om manipulation. Men Fotosidan definierar det inte som manipulation om den resulterande bilden skulle vara godtagbar som bevis i en rättsprocess. Den viktigaste anmärkningen man i det avseendet kan rikta mot en överdrivet färgsprakande HDR-bild är väl att den helt enkelt inte ser riktigt äkta ut, vilket skulle kunna resa tvivel om dess autenticitet. Men de varmaste anhängarna av HDR anser tvärt om att en sådan bild kan vara mer autentisk, eftersom våra sinnen registrerar en mycket större rikedom av nyanser än vad ett obehandlat foto förmår återge. Men vi är tränade att uppfatta foton på ett visst sätt. Det rör sig hela tiden om starkt subjektiva upplevelser.

Nu kan man fråga sig hur viktigt ett sådant här bildfilosoferande egentligen är. Men det hjälps inte, vi har alltid åsikter.

Peter Ljung tittade på en bild i ett av mina album och blev nyfiken på hur den skulle gestalta sig om jag lekte lite med den, ”inte nödvändigtvis HDR”. Här är den:

Så här ser den ut i helt obehandlad version (jag har bara förminskat och skärpt den lite)

Här ser du albumversionen av den

När det gäller att greja med ljus och kontrast, så visade det sig att jag kunde inte göra någonting alls med den utöver vad jag gjort för albumversionen. Ingenting som blev bra i alla fall. Däremot gick det att skapa en HDR-version som är lite annorlunda.

HDR-versionen. Det är förstås en ”falsk” HDR-bild, eftersom jag bara har en exponering

HDR-bilden blev faktiskt inte riktigt lyckad. Nu kanske jag skulle kunnat göra den bättre, med lite mer erfarenhet. Men hur jag än grejade, så blev himlen för mörk, utom så som den framträder mellan trädgrenarna. Så det ser nästan ut som om trädet hade något slags aura omkring sig. Det är uppenbart att man inte kan ta vilken blek och grå bild som helst och fiffa upp den med Photomatix. Däremot kanske det finns andra filter som skulle kunna göra den lite vassare. Men egentligen ser jag inte vad jag skulle vinna med det. Den här bilden får vara som där i mitt album, jag tycker att den versionen avgjort är den bästa jag kan åstadkomma just nu.

Om jag haft tillgång till flera exponeringar och kunnat skapa en ”äkta” HDR-bild skulle saken kanske gestaltat sig annorlunda. Här finns mycket att lära!

Dela: