Bilder från Saltspring Island

Varför fotograferar jag?

Frågan om vad som får oss att fotografera tas upp av och till på bloggarna här på FS. Nu senast t ex av Thomas Meldert i en bloggpost med den fyndiga titeln Motivet bakom kameran.

Folk motiveras att fotografera för att de t ex vill berätta för andra om något som de tycker är intressant. Eller för att komma ihåg detta intressanta själva, när de i framtiden återvänder till en bild. Detta är fotografiet som dokument, och det är kanske det allra vanligaste. Man kan bli yrkesfotograf med den inriktningen. Jag misstänker att de flesta yrkesfotografer främst har dokumentation i vid mening på sitt program. Det gäller allt från tidningsreportage till katalogbilder. Men även alla som fotograferar för familjealbumet gör detsamma.

Även om yrkesfotografen är road av sitt arbete, så är nog försörjningsmotivet den viktigaste drivkraften för hans/hennes fotograferande. Men för amatören är det lite annorlunda. Jag vill nu inte säga att faster Agda är en riktig fotoamatör, även om hon fyller ett album varje år med bilder av syskon, syskonbarn, julfirande och skolavslutningar. För faster Agda handlar det om de minnen av flydda dagar som varje foto väcker. Hon ser nog att bilderna från hennes digitala kompaktkamera för det mesta är mycket bättre än de var från hennes gamla Instamatic, men hon verkar inte fundera så jättemycket över det.

Annorlunda är det med de verkliga amatörerna, de man möter här på FS. Det är vi som fotograferar på grund av kärlek till fotografi. Visst fotografera många av oss för familjealbumet också, men det är något annat när vi väljer att publicera bilder regelbundet här på FS. Vad är det som driver oss?

Vi är roade av foto, att titta på foto och att själva skapa bilder, den saken är klar. Men ändå undrar vi ibland vad vi håller på med. Vad är det som är så roligt egentligen? Vi ansätts av tvivel och grubblerier, och ibland lägger vi kameran åt sidan för en längre tid, och vi säger att vi bara inte är inspirerade. Ibland tänds inspirationen igen, för att vi t ex tar med oss kameran på en resa. Eller så drömmer vi om en ny kamera, och rätt vad det är faller vi för frestelsen att köpa den. Och så är det kul att plåta igen. Eller vi påbörjar något större eller mindre fotoprojekt, och så har vi för en tid ett mål för fotograferandet.

Oavsett vad vi har för motiv bakom kameran, så är det ju inte givet att vi ska publicera resultatet. Somliga funderar över om de publicerar sina bilder helt enkelt för att därigenom motivera sig att ta dem.

En återkommande synpunkt jag läst är att det ger bekräftelse när andra tittar på bilderna, allra helst om de kommenterar dem. Därför är det frustrerande att ladda upp massor av bilder men sällan få någon kommentar. Fast kommentarer med nedgörande kritik är kanske inte den bekräftelse vi söker. Men för oss som bloggar är detta nog ett mindre problem. Det är lättare att få kommentarer på bloggen än i albumen. Visserligen kan dessa kommentarer ofta röra det man skriver snarare än bilderna i bloggen, men kommentarer är ändå en bekräftelse. Men de är också en del i dialogen mellan oss fotointresserade. Och den dialogen ser jag som något annat än bara – eller ens främst – en bekräftelse. För oss amatörer finns ofta en social dimension i fotograferandet. Den skapar vi genom att publicera våra foton och att samtidigt utbyta tankar om allt som rör foto.

En del av oss har konstnärliga ambitioner för vårt fotograferande. Här träder då den bildskapande processen i förgrunden snarare än dokumentationsaspekten. De behöver inte stå i motsats till varandra utan är snarare två poler i fotograferandet. Som fotograf kan man befinna sig mitt emellan, men kanske oftast närmare den ena polen än den andra. För en viss fotograf behöver det inte alltid vara samma pol, men kanske är det någon av dem som dominerar.

Jag tänkte på de här sakerna häromdagen, när jag var på en konstutställning. Det är Painters Guild här på ön som har sin årligen återkommande sommarutställning. Gillets konstnärer är amatörer på samma sätt som vi här på FS är det. Men precis som på FS, så håller många av deras verk professionell kvalitet. Och visst säljer de sina alster, ifall det finns någon intresserad köpare. Men jag tror att deras motiv för att ställa ut och att sälja en tavla är detsamma som för oss med foton. Det handlar inte i första hand om pengar, utan att man känner sig bekräftad i det man gör.

En av mina vänner i den lokala fotoklubben är också medlem av målargillet och ställde ut några tavlor. Hon råkade sitta som vakt på utställningen när jag var där. Jag tillstod för henne att jag egentligen tyckte det var roligare att gå på en sådan här utställning än en fotoutställning. Ännu roligare, skulle jag väl säga, för visst är fotoutställningar roliga. Det är ofta något visst med dessa amatörmålningar, de har ofta en fräschör och spontanitet över sig som man inte alltid hittar hos verk av konstnärer som säljer i gallerier och på auktioner. Jag är väldigt road av detta. Och målningar bär tydligare drag av konstnärens personlighet än foton brukar göra.

Den bildskapande processen är nog väldigt viktig för den som tecknar och målar. Inte för att den dokumenterande aspekten alltid saknas i deras verk.  Det finns ju  sådant som politiska karikatyrer och tidningsteckningar som kommenterar aktuella nyheter. Och så finns illustrationsteckning förstås. En konstart i sig med många dimensioner. Gränserna flyter. Men det är mycket arbete med att skapa en bild med hjälp av penna, papper och målarverktyg. Man kan skapa fotografiska dokument av visst värde utan att vara speciellt talangfull, men för att skapa intressanta bilder med penna på papper krävs alltid talang.

När jag gick där på utställningen funderade just över detta, över den bildskapande processen. Det är den som verkliga intresserar mig. Jag har inte talang för att teckna och måla. Jag har försökt, men resultatet har aldrig uppmuntrat mig att fortsätta. Men med kameran har jag tagit många bilder som jag känt stor personlig glädje över. Kameran gav mig tidigt ett utlopp för min längtan att skapa bilder.

Jag kan inte påminna mig att jag under tidigare år tänkte mycket på att få något slags bekräftelse från omgivningen när jag fotograferade. Det var inte så viktigt för mig att visa mina bilder för andra, men jag tittade mycket på dem själv. Jag var min egen kritiker, ifrågasatte en del av bilderna och uppskattade andra. Ibland kunde jag känna en stor glädje inför en lyckad bild eller bildsvit. När jag inte tyckte om en bild jag tagit var det ofta för att den hade tekniska brister som jag hade svårt att acceptera. Men ibland blev också bilder misslyckade för att jag inte bemästrade själva bildskapandet med kameran. Så jag experimenterade en hel del, läste fototidningar och fotohandböcker. Och lyckades med tiden allt bättre med att skapa bilder som jag verkligen gillade.

Det här innebar inte att jag var okänslig för bekräftelse. Men den sökte jag inom mitt skrivande. Inte för att jag hade några  litterära ambitioner. Jag utvecklades som skribent genom att skriva tekniska handböcker och utredningsrapporter. Men det var väldigt kul när det jag skrev blev väl emottaget och uppskattat i målgruppen.

Men nu är jag färdig med att skriva för mitt levebröd. Skrivarglädjen kanaliserar jag i bloggar och brevskrivande, det räcker. Och fotografin tar sin plats i detta, genom att jag illustrerar mina brev och bloggar med foton. Jag har också, som många andra, börjat fundera mer över varför jag egentligen fotograferar. Jag kan ha ett mål för något projekt, men inget övergripande mål för fotograferandet som sådant. Jag gör det för nöjes skull. Det är en hobby. Men varför är det roligt?

Säkert har olika personer olika svar på den frågan. För mig tror jag det bästa svaret är att både bilder och bildskapande fascinerar mig. Det skulle det göra, även om jag inte publicerade några bilder. Men genom fotosidan får jag tillfälle att föra en dialog kring det här intresset. Bekräftelse? Jo, beröm gärna mina bilder, om du tycker att de förtjänar det. Uppskattning är kul. Men det är själva dialogen i vidaste mening som för mig är poängen med Fotosidan.

Nedanstående bildsvit är avgjort dokumenterande. Bildkvaliteten är lite risig p g av dåligt ljus. Men bilderna är rätt kul. En av våra grannar har blivit med valpar. Rasen är  den i dessa trakter välkända s k All Canadian breed. D v s byrackor av stundom oklar härkomst. I detta fall lär det dock röra sig om pudel, shizu, malteser och yorkshireterrier. Många här föredrar blandrashundar, eftersom de anses intelligentare och friskare än rashundar. Ett ämne jag själv inte direkt har några synpunkter på. Mamman Bella är i alla fall både frisk och intelligent och allmänt sett en oerhört trevlig vovve. Detta kommer att bli hennes enda valpkull. Hennes matte avser att sterilisera henne. Här steriliserar eller kastrerar man rutinmässigt alla hundar som inte är avsedda för avel. De anses bli lugnare och mindre aggressiva på det sättet. Denna praxis rekommenderas av både veterinärer och av djurskyddsföreningen. Återigen, jag har inga egna synpunkter i frågan.

I dag, när jag tog bilderna, är valparna sex dagar gamla. Från början var det sex i kullen, men en var inte riktigt frisk och dog inom några dagar. De övriga fem verkar alla vara i bästa tänkbara kondition. Det ska bli skojigt att följa deras uppväxt. 

Dela:

Dagens bild 2 december

En bild om dagen. Visst tar jag i allmänhet fler än 30 bilder i månaden, men jag är inte precis van att fotografera varje dag. Jag tittade ut och fann att det var väldigt grått. Inte hade jag tid att åka ned till stan eller till stranden heller. Där hittar man ju fotomotiv i alla väder. Nej, jag var hänvisad till byn för dagens foto i dag. Och inte hade jag mer än någon timma på mig heller. Jag började undra om jag tagit mig vatten över huvudet genom att bestämma mig för ett nytaget foto varje dag.

Men jag gav mig ut i gråvädret i alla fall, med min ljusstarka 35 mm glugg. Den har många möjligheter som jag inte utforskat än.

Utmaningen i det här åtagandet är ju bl a att upptäcka fotomotiv där man kanske inte räknar med att hitta dem. Man vill ju gärna att det ska bli någon intressant eller bra bild också, men jag kände att det får bli som det bli med den saken.

När jag kom hem hade jag i alla fall 14 exponeringar. Av dem kasserade jag snabbt 7. Men kvar fanns alltså 7 att titta närmare på. Flera av dem kunde väl duga som dagens bild. Till sist fastnade jag för denna.

Den här kissen har jag känt i sex år, men den anser sig fortfarande inte känna mig. Den låg på motorhuven på bilen (en vanlig favoritplats). Jag smög mig försiktigt närmare med kameran, men då bestämde den sig demonstrativt för att vända mig ryggen och dra

En sådan här bild kan jag inte ta med min lilla kompaktkamera, den har för lång slutarfördröjning. Det var riktigt spännande att se om det skulle lyckas med DSLR-kameran. Jodå, den hann med i svängarna! Skärpan kunde kanske ha varit bättre. Men om man ska stå och fumla med inställningarna så försvinner motivet innan man trycker av. Jag funderade också på om jag skulle beskära den lite. Den är inte precis avsedd som dogmabild. Men så tänkte jag att trots allt säger bilden mer så här, men scenen inplacerad i sin miljö.

Så tänkte jag berätta om en bok jag just läst ut.

Det här är det bästa jag läst om USA på många år. Alla tycker vi saker om USA; ofta (och med skäl) kritiskt. Men det mesta tyckandet är rätt värdelöst. Denna bok är skriven av en man som vet vad han talar om. Och en man med hjärta för sitt land. Precis som många av oss andra är han kritisk. Men han vet vad konstruktiv kritik (en honnörsord på Fotosidan!) är. Han skrev boken medan han var senator för Illinois. I dag, som president, skulle han säkert ha mycket att tillägga. Jag är övertygad om att han en dag kommer med en bok om presidenttiden också. Jag kommer att läsa den med.

Dela:

Kisse skaffar sportaffär

Sportaffärn har just nu rabattdagar. Jag passade på att gå dit för att se om de hade en trevlig sportjacka åt mig. När jag kom in möttes jag av något alldeles nytt. På kassadisken låg en kisse makligt utsträckt.

Jag frågade om de skaffat ett nytt husdjur. Nej, det var alldeles tvärt om, kisse som skaffat sig en affär. Den hade kommit inglidande en dag och bara tagit butiken i besittning.

Sportaffären har en dörrvakt som motsatt sig saken med största bestämdhet. Men Kisse ignorerade henne med ustuderad likgiltighet. Så vovve dörrvakt fick ge upp.

Kunderna har i gengäld visat desto större uppskattning.

Dela:

Månadens favoritbild juni 2010

Hög tid att välja ut en Månadens favoritbild ur juniskörden. Och här kommer den.

Den här lilla krabaten heter Hobbit, och den (han? hon?) har en intressant historia, och möjligen ett tragiskt öde. Minns du Simon, grabben som föder upp ankor? Nåväl, i hans skola har man haft ett kreativt kycklingprojekt nu i vår. Skolan har i egen regi kläckt fram en kycklingkull, och barnen har fått följa kycklingarna under deras första tid.

Hobbit fick en miserabel start i livet. Den lyckades inte ta sig ur ägget på egen hand. Ett helt dygn kämpade Hobbit, så småningom allt mattare. Då hjälptes den ut av mänskliga händer. Men det var inte mycket bevänt med Hobbit. Den orkade inte stå på benen, och ingen trodde att den skulle överleva mer än ett dygn. Ingen utom Simon, som insisterade på att få ta hem Hobbit och vårda honom igenom denna födelsekris.

Hemma gjordes ett terrarium med värmelampa i ordning, och Hobbit fick hjälp att stå upp, så att den kunde äta och dricka. Hobbit kom sig och blev snart hela familjens kelgris. Så här ter den sig efter tre veckor. Älskar att sitta på ett finger eller på någons axel, och att krypa ner i fickan på en fleecejacka för att ta sig en lur. När ingen människa finns inom synhåll tjirpar Hobbit oavbrutet, tills någon dyker upp.

Detta var alltså i början på juni. Men i går (söndag) inträffade kanske en tragedi. Hobbit var ute i hönsgården, i sin egen lilla inhägnad, för man var rädd att den inte skulle reda sig mot de andra kycklingarna där. Under dagen lyckades Hobbit krypa under nätet till denna inre gård, och sedan blev den förmodligen jagad av de större kycklingarna, och lyckades ta sig ut genom det yttre nätstängslet, som inte är anpassat för småttingar som Hobbit. Och nu vet ingen vad som hänt den. Man har sökt överallt, i skogen bredvid hönsgården och under alla byggnader. Kanske har en katt tagit Hobbit, eller en mink eller en hök. Ingen vet, men det var lite sorgligt.

Dela:

Bilder, bloggar och belöningar

Varenda gång jag sätter mig vid datorn (och det är flera gånger om dagen) så börjar jag med att kolla lite på Fotosidan. För det mesta börjar jag med de bloggar jag följer regelbundet, och om det kommit något svar på kommentarer jag givit. Kommentaren  är mitt sätt att visa uppskattning till dem som publicerat bilder jag tycker om. Ibland kommenterar jag bilderna, ibland bara texten. Det beror på vad jag spontant känner för.

Bloggarna ger mig inte bara möjlighet att titta på nya bilder, de innehåller också en social dimension. Det blir ofta en dialog mellan dem som bloggar och de som läser bloggarna, och många av läsarna bloggar dessutom själva. Så efter ett tag lär man känna varandra en smula. Det är en del av behållningen.

Nu är jag inte ute efter den sociala dimensionen som sådan, det är fotografi som är mitt intresse här på Fotosidan. Men när den sociala dimensionen utvecklas kring det fotointresse som vi har gemensamt  tycker jag det är roligt. Lite för roligtkanske... det visar sig att jag spenderar en hel del tid med att läsa bloggar, kommentera bloggar och läsa kommentarsvar. Ibland flera timmar per dag, vilket är nästan otroligt. Det blir inte så mycket tid över för att botanisera bland Fotosidans album. Om jag tittar på albumbilder blir det i första hand sådana som lagts upp av bloggare jag följer, och av dem som kommenterat min egen blogg.

Det är risk för att detta ivriga följande av Fotosidan går ut över både mitt eget fotograferande och mitt eget bloggskrivande. Så nu har jag bestämt mig för att ransonera åtminstone kommentarskrivandet en smula. Ifall det nu lyckas :-)

En aspekt av bloggarna som social mötesplats är de utmärkelser som en en del ger till bloggar de tycker särskilt mycket om. Den som får en sådan utmärkelse blir förstås ofta lite stolt, fastän utmärkelsen knappast säger mer än kommentarerna man får. Ändå känns kanske utmärkelsen finare, fastän den delas ut som rent privat initiativ och bara speglar en personlig uppskattning. Eftersom utmärkelsen ofta åtföljs av ett litet JPG-diplom så verkar den finare. Det smäller bestämt högre än en uppskattande kommentar.

Det finns anledning att fundera lite grand över detta med belöningar just nu. Någon har nämligen  startat ett kedjebrev kallat Beautiful Blogger Award. Jag har inte kommit på vem som satte igång det, men den som får belöningen uppmanas klistra in JPG-diplomet på en egen bloggsida, berätta lite om sig själv och så nominera sju andra bloggare. Såvitt jag kan se innebär nomineringen automatiskt att den nominerade ansetts ha fått utmärkelsen. Jag blev uppmärksam på det här eftersom jag själv blev nominerad samtidigt från två olika håll.

Som alla andra som får en belöning blev jag förstås lite smickrad av uppmärksamheten, och glad över vänligheten från deras sida som utdelade den. Och nu är det min uppgift att klistra in JPG-diplomet här och nominera sju andra. Mer om det nedan.

Jag vet inte om det är denna antagligen nya belöning som föranlett Tomas Engström att själv instifta en belöning på sin blogg.

Tomas' belöning är lite satirisk, vilket framgår redan av belöningens namn: Bloggjävel. Så när man ser vem han givit denna belöning till blir man först osäker på om det verkligen är en belöning, men det är det. Det är inte mottagaren som satiriseras, utan idén om belöningar. Liksom Beautiful Blogger Award är belöningen en stafettpinne, men den ska bara lämnas vidare till en annan bloggare taget.

Jag har som sagt funderat lite kring det här. Det är tydligt att de som startat Beautiful Blogger Award inte  gjort sin matteläxa. Om alla som får denna belöning lämnar den vidare enligt plan kommer antalet som får belöningen att tillväxa explosionsartat. Det borde säkert inte ta mer än högst ett par veckor förrän samtliga aktiva bloggare på Fotosidan fått belöningen. Om man sprider den utanför Fotosidan (vilket redan har skett) så gissar jag att efter någon månad har i stort sett alla aktiva bloggare i Sverige fått den. Och om man sprider den utanför Sverige har i alla fall inom något år samtliga bloggare i hela världen fått utmärkelsen.

Jag unnar er allesammans att en gång i livet får en bloggutmärkelse. Men den verkliga spridningen kommer förstås inte alls att gå så snabbt. Det har två orsaker. Den ena är att ett antal mottagare aldrig nominerar några nya mottagare. Den andra är att det helt enkelt ganska snart blir svårt att hitta lämpliga kandidater som inte redan fått utmärkelsen. Det troliga är att populära bloggare får den från flera håll samtidigt, eftersom den som nominerar inte vet om att mottagaren redan fått den. Den som är uppmärksam kommer å andra sidan att upptäcka att alla man verkligen vill nominera redan har fått utmärkelsen. Så antingen får man ge upp då, eller också söka sig till nya bloggar som man kanske inte brukar följa, för att  hitta värdiga mottagare.

Det blir så eftersom antalet indragna teoretiskt sett måste multipliceras med 7 för varje ny generation av mottagare. Jag minns nu inte vad en sådan tillväxt kallas matematiskt, men den skapar ett jordskred. Du har samma fenomen med kedjebrev. Får du ett kedjebrev från ett visst håll så kan du vara rätt säker på att inom kort få samma brev från flera. Ofta är det bara en fråga om vem som hinner först. Du har knappt hunnit tänka: ”Detta måste jag skicka till Kalle och Kristina och Kerstin...” förrän fler exemplar av brevet dimper ned hos dig, med Kalle och Kristina och Kerstin som respektive avsändare.

Pyramidspel fungerar på liknande sätt. Innan folk genomskådade dem så kunde den som startade ett bli förmögen utan något jobb alls. Men de deltagare som gick med senare förlorade sina insatser, eftersom det snart inte fanns några som kunde fylla på med pengar utifrån.

Pyramidspel betraktas i dag med rätta som ett medvetet bedrägeri. Kedjebrev är inte bedrägeri, men ibland är breven otrevliga i tonen. Man hotas med att drabbas av något slags olycka om man bryter kedjan, och samtidigt utlovas allehanda abstrakta välsignelser åt dem som fortsätter den. Sådana kedjebrev är väl inte direkt olagliga, men de är omoraliska, och en sådan brevkedja bör man omedelbart bryta.

Beautiful Blogger Award är ju egentligen ett kedjebrev, men det är trevligt i tonen, och den som startade det såg det antagligen som ett oskyldigt och trevligt socialt event. Och det är det ju på sätt och vis. Och det vare mig fjärran att sura över det, allra minst som jag fått denna uppmuntrande utmärkelse själv. Ändå har jag valt att bryta kedjan. Och därmed tycker jag att jag diskvalificerar mig själv från att klistra in diplomet här. Hoppas ni som nominerade mig inte blir ledsna, för jag uppskattar verkligen er uppskattning!

Kedjan kommer ju i alla fall att kollapsa ganska snart. Men jag kommer att fortsätta som förut, att genom mina bloggkommentarer uttrycka min uppskattning av de bloggar jag följer. Det kanske inte är lika fint med en glad kommentar från mig som med en  Beautiful Blogger Award, men möjligen mer substans i kommentaren.

Tomas’ Bloggjävel-utmärkelse har möjligen chans att leva under en tid, eftersom den bara skickas vidare i ett exemplar från varje mottagare. Men då blir det förstås inte så många som får den. Och om någon bryter den kedjan så upphör utmärkelsen helt. Det är nog bara en tidsfråga innan det inträffar. Fast det kanske inte gör något, för jag tror som sagt att Tomas tog detta initiativ på pin kiv, för att skoja med utmärkelserna.

Och nu ska jag skoja med dem själv. Den utmärkelse jag härmed instiftar går inte till bloggare utan till bloggläsare. Utmärkelsen kallas Bloggmalen. Man kvalificerar för den genom att läsa denna bloggpost. Det går inte att avsäga sig utmärkelsen, eftersom den inte åtföljs av vare sig något diplom eller några förpliktelser. Så nu vet du det. Från och med i dag är du Bloggmal! :-)

Det finns i alla fall en kul vits med  Beautiful Blogger Award, och det är att varje mottagare ska berätta sju saker om sig själv. Det ställer jag upp på:

1. Jag är en dinosaurie. Därmed menas att jag levt så länge att mitt personliga språk och min föreställning om vad som är goda seder är utrotningshotade.

2. Ordet är mitt främsta uttrycksmedel. Om tillräckligt många år faller på min lott hoppas jag att den fotografiska bilden ska rycka fram till en någorlunda jämställd position. 
 
3. Jag har tre döttrar som tycker att jag är djupt originell, men jag är osäker på om de därmed egentligen menar jag är mossig. Dock, som kärleksfulla döttrar säger de aldrig ett ont ord till mig. De är en del av mitt livs skatter.

4. Jag är lyckligt gift sedan nästan 30 år. Min fru hävdar med stort eftertryck att jag tillbringar för mycket tid vid datorn.

5. En gång hade jag en chowchowhund som hette Liona. Hon var så enastående att jag därefter inte haft lust att skaffa hund igen. I stället blev det två katter, en svensk bondkatt som hette Snorpan, och en birmakatt som hette Sassa. Snorpan var mycket snäll och tillgiven och lite allmänt fyrkantig i sättet. Sassa var en elegant fröken som charmade alla. Men det är länge sedan, och numer har jag inget husdjur.

6. Under uppväxtåren umgicks jag en hel del med hästar, kossor och en och annan gris. Men jag kan inte påstå att jag egentligen lärde mig att förstå dem. Dock väcker åsynen av dessa det gamla bondlandets symboler alltid glädje hos mig, ifall jag har turen att se dem utomhus.

7. Jag är datanörd sedan 1963, men har numer tröttnat en smula på tekniken och äger ingen iPhone.

Gratulerar till utmärkelsen Bloggmalen! Nu uppmanas även du att skriva ned sju saker om dig själv i din nästa bloggpost. Fast om du inte bloggar så slipper du :-)

Trevlig helg, kära Bloggmal!

Dela: