Bilder från Saltspring Island

HDR i regnskogen

I min förra bloggpost berättade jag om en förenklad teknik att skapa HDR-bilder.

Här är resultatet av ett nytt och lite mer ambititöst försök. Detta är en av mina favoritbilder från 2010. HDR-versionen är uppbyggd av den riktiga exponeringen plus frya simulerade exponeringar, två över- och två undeexponeringar, EV -1 och -2 samt EV +1 och +2. Jag rekommenderar dig att titta på bilderna i förstoring.

Regnskogen, originalbild

HDR-versionen. Den blev först en liten smula för färgrann för mig, så jag efterbehandlade den genom att minska färgmättnad och kontrast en aning

Jag har varit ganska nöjd med originalbilden, och jag vet inte om HDR-bilden faktiskt är bättre. Men den är i alla fall lite annorlunda. Vad tycker du?

Dela:

HDR-bilder på måndagsvis

Måndag igen! Trodde du jag tycker att måndagmorgnar är lite sega? Nej, tvärt om, det är då vi har frukostmöte i fotoklubben. Så också denna måndag.

Vädret har varit fullkomligt strålande hela dagen, och så här fint såg det ut över Ganges hamn vid halvtolvtiden, när mötet var slut.

Efter några måndagar med en sådan anstormning av medlemmar att vi knappt fått plats runt bordet så var det lite lugnare i dag. Vi var inte fler än tio personer. Fördelen är att det blir lite mer tillfälle att så att säga samtala i grupp. En av våra verkliga klippare, en äldre ingenjör vid namn Uri, svarade på frågor från några medlemmar om sådant som hur kvaliteten på optiken påverkar pris, vikt och bildresultat. Det mesta av det där kunde jag förut, som flitig läsare av Fotosidans bloggar. Men så kom han in på HDR. När han förklarat den allmänna betydelsen av detta berättade han om ett sätt att göra HDR-bilder som jag inte tänkt på, fastän det är rätt uppenbart.

(Du som inte är bekant med HDR-begreppet kan läsa om det på Wikipedia.)

Om en bild har mycket höga kontraster är det oundvikligt att skuggorna är för mörka eller högdagrarna för ljusa, lite beroende på hur exponeringen är gjord. Om högdagrarna är urfrätta är bilden förlorad, för då finns det ingen information i dem. Men om skuggorna är mörka går det att ta fram detaljer i dem ändå. I synnerhet om det är en RAW-bild, de har större dynamiskt omfång än vad en vanlig monitor kan återge. Problemet är bara att om man justerar upp ljuset i skuggorna så blir bilden ofta lite platt i färgskalan. Man kan trixa med färgmättnaden för att lösa detta, men det är inte tu tal om att en riktig HDR-bild ger större möjligheter.

Det traditionella sättet att skapa HDR-bilder är att göra flera exponeringar av samma motiv, t ex en underexponerad, en normalexponerad och en överexponerad, och sedan med en speciell programvara lägga ihop dem till en enda bild. Det finns flera olika programleverantörer som gör program eller Photoshoppluggar för detta.

På det sättet kan man få fram en fulltonig bild som tecknar ut alla detaljer i både de djupaste skuggorna och de ljusaste högdagrarna. Men det är lite bökigt, för man måste ha med sig stativ för att kunna göra flera exponeringar av precis samma motiv.  

Många använder HDR-tekniken för att skapa häftiga färgeffekter. Det är inte tu tal om att HDR är en fantastisk metod för detta. Men det är sällan man ser det användas för att skapa mer naturliga bilder, fastän väl detta från början varit avsikten med tekniken. Själv tycker jag visserligen att de mer färgsprakande HDR-bilderna är spännande som sagoboksbilder. Men jag har prövat på det själv och funnit att det är inte min grej. Det är alltför mycket artistisk efterbearbetning för min smak. Med tanke på att det är besvärligt att göra flera exponeringar av samma motiv har jag inte tyckt att det varit värt besväret att hålla på med HDR. Men jag kan inte bortse från att en hel del exponeringar jag gör inte går att få riktigt bra på grund av för höga ljuskontraster. Även om min Fuji S5 Pro är väldigt duktig på höga kontraster.

Det går visserligen att göra en HDR-bild från en enda grundbild, programmen hanterar det fallet. Men resultate blir inte särskilt upphetsande. Vad Uri nu framhöll är att man faktiskt kan simulera t ex tre olika exponeringar från en och samma RAW-bild. Det slog mig att det borde kunna ge bättre resultat än om man bara använde en enda bild som inmatning i HDR-programmet.

Jag skyndade hem för att pröva. Mitt favoritprogram för HDR heter Photomatix. Jag har en fri testversion av programmet, men den tillfälliga testlicensen har gått ut för länge sedan. Så om jag ville testa skulle jag få lov att välja något annat program. Nu är det så tursamt att Photomatix finns också i en lightversion. Jag jämförde specarna för de två programmen och kom fram till att med det användningssätt jag tänkte mig innehåller den billigare lightversionen allt jag behöver.

Den kanske viktigaste skillnaden är att pro-versionen har avancerade funktioner för att malla ihop flera exponeringar som är lite förskjutna i förhållande till varandra, eller där det hinner inträffa förändringar i motivet mellan exponeringarna. Men om jag ska jobba med simulerade exponeringar från en och samma grundexponering finns ju inte det behovet.

Så jag laddade hem Photomatix Light började experimentera. Här är bilden jag jobbade med.

Grundexponeringen

Jag var aldrig riktigt nöjd med originalbilden. Den känns inte riktigt stunsig i färgerna. HDR-bilden byggde jag upp med grundexponingern plus simulering av en under- och en överexponering.

Simulerad underexponering

Simulerad överexponering

Kanske skulle den blivit bättre med flera simulerade exponeringar, jag får testa vidare. Med bara två  exponeringar (en simulerad överexponering och en dito underexponering) blev det i alla fall inte bra, jag prövade det också.

Här är slutresultatet. Jag är rädd att du kanske måste se både denna och originalet i förstoring för att se skillnaden.

Resulterande HDR-bild

Det finns två olika metoder att lägga ihop exponeringarna. Den ena kallas Exposure Fusion, den andra Details Enhancer Tone Mapping. Det är den senare metoden jag tror används av storfräsarna, som skapar färgsprakande effekter. Jag prövade den metoden, och resultatet blev visserligen kraftfullt, men inte alls vad jag ville ha. Så här har jag använt Exposure Fusion.

Skillnaden mot originalet är inte så stor, men det var heller inte meningen. Själv tycker jag att HDR- bilden är livfullare än originalet, just så som jag ville ha den. Jag försökte åstadkomma detsamma i mitt bildredigeringsprogram, bara för att se om det verkligen gjorde någon skillnad att jobba med HDR-tekniken. Och det gjorde det. I bildredigeringsprogrammet kan jag visst få fram högre kontraster och mer livliga färger än vad originalet har, men det ser konstgjort ut, ”karamelligt”, som jag brukar kalla det.

Jag förmodar att vissa bilder är lämpligare än andra för HDR. Jag behöver testa mer för att se vad den här tekniken går för. Men den är i alla fall såpass intressant att jag nog kommer att jobba vider med den. Och kanske skaffa en skarp licens för Photomatix Light.

Dela:

Filter, filter, filter

Jag har nu ett tag fördjupat mig i HDR-teknikens möjligheter. Jag har också fördjupat mig i ett antal av de olika slags effektfilter som man kan skaffa.

Det finns bestämt inte så många program som är specialiserade på HDR. Photomatix förefaller mig vara bland det bästa man kan hitta. En annan stark kandidat är Dynamic Photo HDR. Själv föredrar jag gränssnittet i Photomatix.

HDR är en komplicerad och avancerad redigeringsteknik, och den som verkligen vill fördjupa sig i den kan åstadkomma mycket fina saker. Men lite jobbigt kan det vara, eftersom man måste ha flera exponeringar. Åtskilligt i samma riktning kan faktiskt åstadkommas från en singelexponering med hjälp av något av de många filterprogram som erbjuds för tonmappning och avancerad bildredigering. 
 
För mig handlar det i första hand om att skapa autentiska foton, sådana som återger mitt fotomotiv så som jag upplevt det. Jag har bestämt mig för att tillsvidare inte fortsätta att experimentera med HDR-bilder baserade på flera exponeringar. Jag kommer tillräckligt långt med det breda dynamiska omfånget i min kameras RAW-format i kombination med något lämpligt filterprogram.

Jag har tittat på program och plugins från en massa leverantörer. bl a Nik Software, Topaz, Lightcraft, Lucis och MediaChance. Det är en imponerande mängd kraftfulla funktioner man kan komma över, och en väldig massa pengar man kan lägga ut.

Vinnaren i min utvärdering är egentligen Lightzone från Lightcraft, ett oerhört starkt program för bildredigering. Just nu säljs det för US$100, vilket jag tycker är ett bra pris för ett så kraftfullt program. Användargränssnittet är relativt intuitivt. Ändå är det inte så lätt att redigera bilder i Lightzone, just på grund av att man kan göra så mycket. Den som verkligen vill utnyttja programmet måste nog räkna med en relativt hög inlärningströskeln och en rätt lång inkörningssträcka.

För mig är Lightzone för närvarande overkill, eftersom jag kan göra det jag vill med mitt ACDSeePro i kombination med något enklare och mer lättanvänt. Vad jag varit ute efter är framför allt ett program som lyfter fram detaljer och ökar kontraster på detaljnivå i bilder som är gråa eller kontrastlösa eller kanske lite beslöjade. Sådan tycker jag är svårt att fixa i ett vanligt bildredigeringsprogram.

Två program har jag hittat som är speciellt lämpade för det här: Topaz Detail, en prisvärd Photoshop-plugin för US$30, och Orbis Luminum från MediaChance, som jag skrivit om förut, för US$24.

Jag fastnade för Orbis Luminum, inte mest för priset (de ligger ju rätt nära varandra), utan för att det med ett mycket enklare gränssnitt presterar bättre resultat. Det är dessutom ett fristående program, som kan öppna mina RAW-filer i DNG-format.

Här visar jag ett nytt kul experiment med Orbis Luminum. Det var en dimmig dag, jag gick ut och tog några bilder med zoomen på långt utdrag för att förstärka intrycket av dis och dimma. Här är en av bilderna:

Så här ser originalet ut

Så här blev den efter filtrering i Orbis Luminum. Det är intressant att se att den tagit fram detaljer som knappast syntes i originalbilden

Nu vill jag inte påstå att den filtrerade bilden är bättre. Det beror ju på vad man vill åstadkomma. Men jag valde detta exempel därför att det så tydligt visar något av det man på ett ögonblick kan göra med Orbis Luminum.

Dela:

Orbis Luminum – mer experiment

Lyckades titeln på denna bloggpost locka dig?

Kul, för ny kör jag ett nytt bildexperiment. Denna gång med ett filter som heter Orbis Luminum.

Det är suveränt lätt att använda och skapar en del av de effekter man annars kan åstadkomma med tonmappning av en singelexponering i ett HDR-program.

Du har sett bilden förut. För jämförelsens skull visar jag den i original, efter behandling i Photomatix och sist efter behandling i Orbis Luminum.

Jag kan vidare berätta att jag tittat lite på LucisArt, som straffar ut sig med högt pris. Samt på Topaz Detail, som är anständigt prissatt och kanske åstadkommer något av det jag söker. Jag har faktiskt inte prövat de programmen. Topazprogrammet kanske är värt en djupdykning, men det är verkar ändå inriktat på starkare effekter än jag är ute efter.

Så här såg fjärden utanför Ganges Harbour ut en gråmulen vårdag

Så här blev bilden, tonmappad i Photomatix. De flesta tyckte bestämt att den blivit bättre. Lägg märke till att den är svagt blåtonad, vilket egentligen inte var avsikten

Så här blev det i Oribis Luminum. Jag ska inte ha någon synpunkt på villen bild som faktiskt är bäst. Men Orbis Luminum tar poäng på att vara den som förmodligen är mest autentisk, helt utan färgstick

Här är ett annat exempel. Den här bilden bilden har jag visat förut (Fotografen på vernissage). Denna bild har helt andra förutsättningar än bilden på vattnet. Jag försökte tidigare behandla den med Photomatix, men det gav absolut ingenting.

Detta är den lbild du sett förut, i original

Så här blev den efter behandling med Orbis Luminum. Den blev faktiskt precis som jag ville ha den. Plus igen för Orbis Luminum!

Till sist kan jag berätta att jag också tittat på programmet Dynamic Photo-HDR från samma företag som Orbis Luminum. Det kostarUS $55. Man kan jämföra med Photomatix Light, $39, och Photomatix Pro, $119. Allmänt sett kan jag säga att Photomatix övertygar mig mer än Dynamic Photo-HDR. Är man skicklig får man kanske lika bra resultat med det senare programmet, men det har ett gränssnitt som jag tyckte var knepigare. Så jag mönstrar ut det och redovisar inga experiment där.

Dela:

HDR, tonmappning och bildredigering

Mina små experiment med Photomatix har väckt ett starkt gensvar. Tack alla ni som haft synpunkter! Många av er har uppenbarligen mycket erfarenhet av Photomatix, vilket jag inte kan skryta med.

En del preliminära ställningstaganden känner jag mig emellertid klar för nu.

1. Några har invänt mot att jag kallar HDR-bilder baserade på bara en exponering för falska HDR-bilder eller Pseudo-HDR. Jag köper deras argument.  Det bästa förslaget till alternativ jag sett är tonmappade bilder. Tillsvidare använder jag det ordet i stället.

2. Några tycker inte att man ska kalla det för manipulering att skapa HDR-bilder, utan redigering. Jag köper det också.

3. Photomatix är användbart för tonmappning i de fall man vill göra en färgsvag bild lite livligare. Om exponeringen från början är mer färgmättad klarar man sig förmodligen lika gott med att redigera den i sitt vanliga program. Om man är ute efter riktigt starka färgeffekter kan Photomatix vara ett sätt, men förmodligen är det minst lika bra eller kanske bättre att använda något av Topazprogrammen eller t ex LucisArt.

4. Photomatix är hyfsat lätt att arbeta och har ett intuitivt gränssnitt. Det unika med programmet tror jag ligger i dess förmåga att lägga ihop flera exponeringar till en. Det kan man göra i Photoshop också, men jag har inte försökt, och det verkar rätt krångligt. I Photomatix är det en automatiserad process. Resultatet är väl lite beroende på kvaliteten i exponeringarna. Om motivet förändrats väsentligt mellan exponeringarna kan resultatet bli minst sagt besynnerligt.

5. Det finns flera versioner av Photomatix, en proffs- och en lightversion. Har inte bestämt mig än för vilken jag ska köpa, om någon. Jag håller fortfarande dörren öppen för att jag helt enkelt efter ett tag ledsnar på hela den här tekniken, eller skaffar något annat för att just liva upp färgsvaga bilder. Jag återkommer säkert i den här frågan.

Jag bygger mina reflexioner på flera försök än dem jag redovisat i min blogg. De mappar jag använt för att spara mina HDR-experiment börjar i själva verket se riktigt skräpiga ut :-) Men det jag visat på bloggen är det viktigaste. Om jag jobbar vidare med tonmappning så kommer jag för framtiden inte att redovisa de olika bearbetningsstegen eller göra något väsen av att bilderna är Photomatix-redigerade, utan helt enkelt fokusera på själva bilden. Vilket ju hela tiden har varit målet.

Nu har våren kommit på allvar till Saltspring. I dag har det varit ljuvligt soligt och varmt, och humlorna kom ut för ett par dagar sedan. Jag har firat med en liten fotopromenad på landet, och passat på att göra några HDR-bilder. Originalen är i JPG, och det är fem exponeringar per bild. Ibland kan det löna sig att efterbehandla den färdiga HDR-bilden i sitt vanliga bildbehandlingsprogram, för att så att säga lägga sista handen vid verket. Men det är helt klart att man kan få fram bilder med bra färger och kontrast. Om jag skulle lyckats lika bra med singelexponeringar i  RAW vet jag inte, jag försökte aldrig. Men jag ska pröva det en annan gång.

HDR behöver inte betyda att man prålar med överdriven färgmättnad. Så jag bestämmer mig för att se HDR (liksom tonmappning) som en redigeringsmetod bland andra. Resultatet är fotografiskt ifall det är det man siktar på. Pictorialistiskt om man öser på med allt vad programmet kan ge. Det är inte metoden som sådan, utan hur man använder den, som får avgöra.

Här är ett litet privat flygfält, en ”airstrip” som det kallas

En av mina vänner på ön äger detta plan

Vägen förbi flygfältet går ned i en vacker dalgång

Omgivningarna är mycket idylliska

Till sist har jag en rent generell kommentar. Det är nödvändigt för att efterbehandla mina digitala foton – mer eller mindre,  beroende på kamerainställningar och på ljusförhållanden vid exponeringen. Vad jag då eftersträvar är inte knalleffekter av något slag, utan naturliga fotografier. Samtidigt kan jag från andras bilder se att det finns något som nog ingen efterbehandling i världen kan åstadkomma, och det är vad som skapas med en riktigt förstklassig optik. Min research är begränsad, men min hittillsvarande slutsats är att Leiz- och Zeiss-objektiv är särklassiga.

Till nästa jul ska jag backa på tomten om att jag vill ha ett Nikon-kompatibelt 35 mm Distagon till min kamera. Till dess ska jag fortsätta att krama ut det bästa av mitt enkla Nikon AF-S Dx 35/1.8-objektiv. Det är bra, och jag tycker det är roligt att använda det. Om tomten inte låter tala med sig så kan jag fortsätta att leva lycklig med det. Men det finns bättre!

Dela: