Bilder från Saltspring Island

Tekniken, kameran och bilden

Det är lite roligt med bloggarna här på FS. Den ene skriver det ena inlägget efter det andra om analogtekniken och dess förkrossande överlägsenhet. Den andra klagar över att vi tjatar för mycket om tekniken. Den tredje vrider och vänder på den ena eller andra kameran. Samtidigt är det förstås så att FS (både på bloggarna och i albumen) sprutar bilder som en brandslang.

Hur man än ser det och vad man än tycker, det finns en oryggligt upplevelse av samband mellan teknik, kamera och bild. De som tycker att det skrivs för mycket om kameror och teknik kanske aldrig funderar över detta samband? Eller så är de så nöjda med den utrustning de använder och sättet de använder den på att de tycker det är bara tjatigt att spilla ord på ämnet.

Eller så känner de sig irriterade över att folk tycks tro att det är deras kamera som tar bilderna åt dem. Som om det strängt taget inte spelade någon roll vem som höll i kameran.

För egen del brottas jag med många olika problem:

– vad är det jag vill säga med mina bilder?

– vad kräver jag av mina bilder för att tycka om dem?

– hur ska jag kunna lära mig att använda mina olika kameror på ett sådant sätt att de verkligen hjälper mig att åstadkomma de bilder jag vill ha?

Jag har haft många olika kameror under årens lopp och plåtat mest i färg. Ofta har begränsningar i utrustningen irriterat mig. Jag visste vad jag ville göra när jag stod där med kameran i handen, men alltid var det något som inte räckte till för det jag ville åstadkomma. Färgerna för dåliga. Skärpan för dålig. Fel brännvidd på gluggen. Klarar inte att hantera avståndsinställningen så att fokus hamnar rätt. Exponeringsvärdena blev tokiga. Min väg har kantats av misslyckade bilder. Men så, någon gång, lyckas det riktigt bra. Och då funderar jag förstås ivrigt över varför det blev bra den gången, men inte alla de andra.

De som sjunger analogkamerans lov prisar dess långsamhet, och att man inte slösar med exponeringar i onödan. Med tillräcklig omsorg om själva fotograferingstillfället uppnår man fler bra bilder. Så lyder teorin. För mig stämmer den knappast. Om jag räknade in kostnaden för alla kassa analoga exponeringar och fördelar den på de lyckade bilderna, då blev nog kostnaden per bild nedslående hög.

När jag började plåta digitalt gick saker och ting genomsnittligt bättre. Genom att ta fler bilder vid samma tillfälle ökade jag antalet lyckade exponeringar per motiv, även om jag fortfarande fick kassera många. Och mitt eget fotolabb i datorn gav mig också helt nya möjligheter att efterbehandla bilden för att uppnå det jag ville. Det har inte varit så märkvärdiga saker jag har varit ute efter. Lite beskärning, förbättring av ljus och kontrast. Jag har experimenterat med olika slags filter och HDR, men det inspirerar mig inte. För mig blir bilderna mestadels bara konstiga av det, även om andra lyckas fint.

Men den första digitalkameran räckte inte till för mig. Upplösningen var för låg för detaljförstoringar. Och med den andra kameran delade den svårigheten att hantera kontrastrikt ljus. Det var båda rätt prisbilliga kompaktkameror. Så när jag köpte min DSLR-kamera ville jag ha något med kvalitet, anständig upplösning och så bra dynamiskt omfång som möjligt. Jag läste kamerarecensioner och skrev min önskelista.

Med DSLR-kameran ställdes jag i stället inför ett annat problem: vilken brännvidd skulle jag ha? Jag var lite less på zoom, men att skaffa sig lämpliga, fasta objektiv kostade en förmögenhet. Så det fick bli en zoom igen.

Min DSLR lägger inte så stora hinder i vägen för mina avsikter, jag har alltmer kunnat ägna min uppmärksamhet åt vad det är för bilder jag egentligen vill åstadkomma. Men problemfri är den inte. Förutom att den är tung att släpa på, så tycks det vara stört omöjligt för mig att ställa in den optimalt, med alla dessa menyer. Visst är felet mitt eget, men jag kan inte hjälpa att jag tycker det är för krångligt. En hel bildserie visade det sig att jag av misstag exponerat med bländare 22! Detta krångel med menyer och med avläsning av inställningarna i en kryptisk display gör mig ibland urfrustrerad. En vän rådde mig att strunta i alltsammans och bara köra på auto hela tiden. Men det blir långt ifrån alltid det resultat jag vill ha på det sättet heller, även om exponeringsdata oftast blir bra. Vi har ju också detta med mätyta. Spot, centrumavvägd eller hela bildytan? Det beror igen på motiv och belysning, men jag missar oftast att få det rätt med sådant vid fotograferingstillfället.

Den fjärde digitalkameran ersätter inte min DSLR, det är en billig kompaktkamera. Jag köpte den bara för att kunna ha en kamera i fickan. Den har alla möjliga fel. Den fokuserar och exponerar för långsamt, har ett grundprogram som åstadkommer de tokigaste saker ibland, ochden går inte att ställa in manuellt alls. Men den har en förvånansvärt bra optik och sensor, och den bjöd på en trevlig överraskning: den är duktig på svartvitt! Så det är vad jag mest använder den för, det är min dogma-kamera. Om jag bara accepterar att jag måste kassera omkring hälften av alla exponeringar med den (fast det gör jag ju inte), så är den OK.

Egentligen är det väl så att min fina DSLR-kamera gör så bra saker som jag kan åstadkomma. För första gången är det mer mina egna än kamerans begränsningar som är problemet. Men trots detta längtade jag efter något som var lättare att umgås med. Mindre i formatet och enklare att ratta. Det blev mycket funderande. Jättemycket funderande faktiskt, och studium av marknaden och recensioner och bilder av andra fotografer. Jag tvingades snart inse att det var näst intill omöjligt för mig att avgöra vilken kamera som skulle vara bäst för mig, eftersom jag fortfarande är alltför osäker på precis hur jag vill använda den. Jag gjorde ändå efter bästa förmåga en kravspec och en lista på kameror som bäst motsvarade den. Det visade sig att vad jag än valde att satsa på, så fick jag kompromissa bort något. Men sådant är livet.

Till sist blev jag faktiskt riktigt led på att bara gå och fundera på dessa saker, och så bestämde jag mig. Om jag fattade det bästa beslutet vet jag inte, men du som följt min blogg vet att jag fastnade för en Samsung NX100. Jag hade tänkt att köpa pannkaksgluggen, men det hade varit ekonomiskt idiotiskt att avstå från kitet med den lilla zoomen 20-50 mm. Det var alltså en av de kompromisser jag gjorde. En annan sak jag kompromissade bort var vikbar skärm. Kameran saknar sökare, men det finns en elektronisk sökare som tillbehör. Kanske skaffar jag den så småningom.

1. Det blev en Samsung NX100

En av de avgörande faktorerna med den här kameran är det fina användargränssnittet. Fortfarande är det egentligen lite för många inställningar, men praktiskt taget allt kommer man åt via rattarna och de få knapparna. Samtidigt visar displayen vad man ställer in. Inte för att det är nödvändigt för mig, men faktum är att hela meny- och hjälptextsystemet finns på svenska. CDn som följde med kameran har också en svensk manual. Den är på 136 sidor, vilket förstås är alldeles för mycket. Men manualen till min DSLR har 256 sidor utan att den kameran egentligen kan något mer.

När jag köpte kameran satte jag frågetecken för en av de allra viktigaste egenskaperna: den tekniska bildkvaliteten. Det var svårt att få några entydiga besked från de olika recensenterna eller genom de uppladdade bilder jag sett. Men jag utgick från att den under alla förhållanden räckte till för mina behov. Lite chansning kändes det ändå som.

Jag köpte kameran den 17 mars. Så jag har haft den i nästan en och en halv månad, och jag har använt den ganska flitigt. Så jag har hunnit samla på mig en del erfarenheter, men jag har långt ifrån gått till botten med alla möjligheter ännu.

Här är i alla fall en sammanfattning av det viktigaste:

1. Kamerans unika användargränssnitt är verkligen just så bra som jag hoppades. Trots det tar det lite tid att lära sig hur man knappar fram det man vill ha. Men det är inte svårt, och det går ruskigt snabbt att ändra inställningarna.

2. Bildkvaliteten är utmärkt. I synnerhet sedan jag gav upp idén att konvertera RAW-filerna till DNG-format. Det skulle vara intressant att veta hur den ställer sig jämfört med t ex FX100, men det lär jag inte kunna ta reda på. Vid anständigt ljus kan jag i alla fall inte se att NX100 presterar sämre än min DSLR. Den lilla kitzoomen var verkligen en positiv överraskning. Och det dynamiska omfånget (en sak jag tycker är viktig) håller också väl måttet.

3. Kameran fokuserar och exponerar snabbt. Men den sammanlagda tiden för min egen reaktion och kamerans är lite för lång för sportbilder. Nästa gång jag går till skateboardparken ska jag pröva burst-funktionen (snabbtagning av en hel serie bilder), det löser förmodligen problemet.

4. Jag använder i princip alltid RAW, men en del finesser är bara tillgängliga i JPG. Jag har inte prövat det så mycket, men vad jag kan se är JPG-kvaliteten utmärkt. Det dynamiska omfånget i JPG är dock sämre än i RAW. 

5. Jag har faktiskt inte prövat kameran för svartvitt än, men faktum är att den går att ställa in för kombinationen svartvitt och RAW-format. Hur det nu fungerar, det ska bli intressant att se när det blir av för mig att pröva.

6. Jag noterade när jag studerade specen för kameran att den inte hade panoramafunktion. Det borde man annars kunna vänta sig, eftersom flera konkurrenter har det. Jag tyckte dock inte det spelade så stor roll. Men häromdagen kom en firmware-uppgradering (till 1.1). Därmed fick jag också panoramafunktionen. Och den är ytterligt lättillgänglig. De har helt enkelt omdefinierat ett läge på programvalsratten, läget Scene. Tidigare valde man scentyp i det läget (om man nu ville använda en sådan där faster Agda-funktion). Så vart har scenläget tagit vägen? Märkligt nog fanns det emellertid tillgängligt på två lägen på ratten. Jag undrade över det när jag upptäckte det, men nu tror jag att de med flit förberett kameran för panorama. Men de kunde ju inte märka ratten med Panorama från början, eftersom det inte fanns.

2. Detta konstverk föreställer ett stort fiskstim, som strömmar fram längs staketet till lågstadieskolans idrottsplats. Ett exempel på bild som mycket lättare tas med panoramafunktion än på annat sätt

3. Här ges en förklaring till fiskstimmet

Sammanfattningsvis är jag alltså väldigt nöjd med mitt köp. Det är väldigt lätt och roligt att arbeta med kameran.  Här följer lite exempel från den senaste tidens fotopromenader.

4. Gatufoto – eller parkfoto? För sådant här funkar det ofta väldigt bra med höftskott. Det är lätt att hålla kameran vågrät och rikta den på gehör mot motivet. Om man kör med kortaste brännvidden får man för det mesta med vad man vill. Och autofokuset hänger för det mesta med snabbt och fint. Förutom att det är diskret, så går det mycket snabbare på detta sätt än om man ska fånga motivet i displayen först. Trädstammen bildar en mörk, vertikal linje i  bilden, givetvis inspirerat av Disfarmer :-)

5. På skolcampus finns en skateboardpark. Ofta ser man knattar där, som påbörjat en tidig karriär som cykel- eller brädakrobater

6. Friskt vågat är häflten vunnet ...

7. ... men det kunde ha gått bättre. Brädan upp, åkaren ned

8. Nu har turisterna börjat komma till stan. Detta är ett bra exempel på lyckat höftskott

9. Och så till sist ett av mina favoritmotiv: ett musicerande barn underhåller på lördagsmarknaden

Det har nu blivit ännu tydligare för mig att min viktigaste utmaning inte längre är att bemästra själva kameran, utan att finna min egen fotografiska stil. Eller i alla fall veta vilka bilder jag vill ta. Detta är en fråga jag får återkomma till.

Dela:

Tankar en vårdag

Våren har säkert kommit längre på Saltspring än någonstans i Sverige. Men den har varit ganska seg. Det är ofta kyligt och grått, och dagstemperaturerna är stadigt under det normala. Men i gengäld har vi haft en osedvanligt lång period med vårblommor.

Plommonträden har blommat i flera veckor och är ännu inte utblommade

De tidigaste magnoliorna börjar blomma ut...

 ...men en senare omgång är på väg

I byn blommar kamelian med stora, röda blommor

Påskliljor i massor, men inga tulpaner, för dem äter hjortarna

Våra trädgårdsvitsippor borde ha slagit ut, men ännu är det bara blad och knoppar. I år har vi lagt nät över dem, för förra året åt hjortarna upp alla knopparna. När de väl slagit ut tycks inte hjortarna bry sig om dem.

Här i Canada går vi snart till parlamentsval. Stephen Harper, premiärminister, tory och ledare av en minoritetsregering, kom till makten ungefär samtidigt som Fredrik Reinfeldt i Sverige. Men han har klarat sig lite sämre, han fälldes i vår av ett misstroendevotum. Så nu måste vi ha nyval. Min gissning är att han igen kommer att leda en minoritetsregering, eftersom oppositionen är splittrad. Men man vet aldrig.

I vår valkrets är det lite spännande. Vi har enpersonsvalkretsar, och under lång tid har vi nu representerats av Gary Lunn, som stöder Harper. Men en utmanare har seglat upp. Hon heter Elisabeth May och är ledare för The Green Party. De gröna är starka bland väljarna men har ännu ingen representation i parlamentet. Det är alltid väldigt svårt för ett mindre parti att få in någon, eftersom vi har enpersonsvalkretsar. Om det varit ett proportionellt valsystem liknande det svenska skulle de redan ha ett antal ledamöter. Nu hoppas de gröna att Elisabeth May ska lyckas bli invald, eftersom de gröna är rätt starka här i vår valkrets. Hon är väldigt populär och omtyckt. Men det gäller också för Gary Lunn. Dessutom kandiderar både NDP (våra sossar) med en stark kandidat, och även liberalerna, som i landet totalt är det näst starkaste partiet. Ingen av dem har förmodligen någon chans att få representera oss, men de ställer upp i alla fall. Säkert kommer de att ta en hel del röster som annars skulle gå till de gröna. Så de som är ivrigast för en förändring uppmanar oss att rösta ”strategiskt”, d v s i praktiken att inte kasta bort en röst på ett parti som ändå inte får in sin kandidat, utan i stället välja May.

Valkampanj i byn

Detta system med enpersonsvalkretsar är mycket olikt det svenska. Man får mycket närmare kontakt med kandidaterna som personer. Visserligen är systemet orättvist mot de mindre partierna, men det skapar en väldig tydlighet i politiken, vilket jag uppskattar. Man röstar verkligen på en person mer än på ett parti.

Jag läser att Fujifilm FX100 har kommit till Sverige och väckt förnyad åtrå hos många vänner på Fotosidan. Jag förstår dem. Jag planerade att själv köpa en, men backade ut. Den är lite för dyr med tanke på min uppfattning om dess användbarhet. Jag har blivit lite störd av att nästan alla som kommenterat den har varit så begeistrade över den läckra formen. Man tar inga bilder med kamerans formgivning! Men nu har jag läst en utvärdering som jag tycker är riktigt bra och balanserad, och dessutom rikt illustrerad. Den är gjord av Pedro Cardigo, som är med driver den utmärkta bloggen 135 Street.

Den bekräftar min tidigare uppfattning att det rör sig om en utmärkt kamera med bra bildkvalitet och väldigt bra ergonomi. Men inte sensationellt bra, enligt PC är den jämförbar med en medelbra DSLR-kamera. Han anser att Leica X1 presterar bättre, fastän FX100 är överlägsen i hantering och hastighet. Nåväl, det är bra nog. Men för mig kan $1200 dollar spenderade på min fotohobby användas bättre.

Jag lyssnade nyss på en radiointervju med Hans Hammarskiöld, som är en av mina favoritfotografer.
Han är 86 år gammal och arbetar fortfarande heltid med foto. Det var ett sant nöje att lyssna till honom, skärpt och vital som en 40-åring. Han arbetar uteslutande analogt. Han har inga fördomar mot digitalfoto, men han säger att när han nu äntligen (!) lärt sig analogtekniken, så vill han fortsätta med den. Dessutom är han djupt fascinerad av hantverket i mörkrummet. Så vår vän Rei på Fotosidan har ett högt föredöme :-).

En som gått i rakt motsatt riktning är Thomas Pindelski, som gjort sig av med både avancerad analogutrustning och sin Canon EOS 5D fullformatskamera. Numer använder han bara Panasonic G1, en micro 4/3-kamera. Här förklarar han varför.

För övrigt väntar han på en FX100, men han tycker liksom jag att den egentligen är för dyr.

Det är mitt intryck att efter en lång period av stark teknisk utveckling men väldigt lite variation i utbudet så har vi nu en osedvanligt dynamisk period när det gäller både fotoutrustning och människors val av utrustning. Samtidigt lär iPhone 4 vara på väg att bli den mest populära kameran på Flickr. Det är många som upptäckt att en mobiltelefonkamera i fickan är en bättre kamera än en Leica hemma i skåpet.

Själv tummar jag på filmrullen som ligger på mitt skrivbord och ska snart samla mig till att pröva min gamla Mamiyaflex C3. Men ännu är det för roligt att upptäcka mer av min nya lilla Samsung NX100, som slog ut FX100 i min utvärdering. Men så har jag fått en obehaglig överraskning. Jag brukar rutinmässigt konvertera mina RAW-bilder till DNG-format innan jag bearbetar dem vidare. Innan jag började med det så kollade jag att Adobes DNG-konverterar framkallade bilderna lika bra som mitt bildbehandlingsprogram ACDSee Pro. Jag fortsatte med den här rutinen när jag började med Samsung-kameran. Men så upptäckte jag, mer eller mindre av en slump, att när det gäller RAW-bilderna från Samsung gör ACDSeePro ett mycket bättre jobb än Adobes DNG-konverter.

Så nu får jag lägga av med den där konverteringen, och spara bilderna i det ursprungliga RAW-formatet tillsvidare. Och jag undrar hur många bilder i de första serierna jag tog som jag faktiskt mer eller mindre förstört genom att konvertera dem. Tur att jag inte haft kameran så länge, det kan inte röra sig om så väldigt många.

Glas påsk!

Dela:

Mitt arbetsrum

Jag har tidigare lovat någon av vännerna på FS att jag skulle visa lite bilder från mitt arbetsrum hemma. Nu blir det äntligen av.

Vi bor i en liten villa på ca 100 kvm, med fyra rum och kök. Det finns således tre sovrum. Ett av dem använder vi till sängkammare, och så har min fru och jag varsitt arbetsrum. Det känns faktiskt riktigt lyxigt. Vi har visserligen inte varit trångbodda under de senaste 30 åren, men fortfarande minns jag mina barn- och ungdomsår, när det aldrig fanns plats hemma tillräckligt för det jag ville göra. Datorn är en Dell Optiplex, som jag valt bl a för att kabinettet är så litet och lättplacerat. Skärmen är en Dell Ultrasharp 19", en av de bästa skärmar jag någonsin sett. Efter sju år har den fortfarande briljantare färger än många helt nya skärmar jag tittat på. Till höger om datorn ser du en av mina externa LaCie hårddiskar. Och en hållare för min urgamla Palm handdator :-) Till vänster om skärmen ses bl a en Dymo etikettskrivare och en billig Canon skanner.

Problemet med min arbetsplats är att den tenderar att bli övervuxen av prylar och sladdar. Ofta ligger det kameror på bordet! Den tunna gardinen framför fönstret dämpar dagsljuset för att det ska bli lättare att läsa på skärmen. Bakom sitter också en halvtransparent rullgardin för att skärma av morgonsolen. Den stora fläkten bakom bordet svalkar skönt under sommarens värmeböljor

Det märkvärdigaste med mitt rum är kanske väggarna. Hela vårt hus har innerväggar av bonad ekfaner. Det var modernt här när huset byggdes för kanske 40 år sedan. Numer är det så hopplöst omodernt att de flesta som flyttar in i ett sådant här hus målar över alltsammans. Därmed är också faneren fördärvad bortom räddning. Vi hade turen att vårt hus bebotts av bara en person före oss, och hon var mycket förtjust i det sådant det var. Så faneren är kvar i originalskick. I dag skulle man aldrig sätta in sådana här väggar, bl a därför att det skulle bli alldeles för dyrt. Så faktum är att det egentligen är lyxigt. Det ger samma känsla som kajutan på en fin båt. Själva tycker vi den här faneren är riktigt vacker.

För att inte rummen ska kännas för mörka har vi lagt in ett ljust laminatgolv i en kvalitet som kallas gyllenlönn. Som hämtat från Sagan om ringen :-) Det är ingen billig, blank laminat utan imiterar naturlig parkett i färg och struktur. Vi hade turen att komma över det på realisation den vecka vi köpte huset.

Kontorsstolen på bilden är alldeles ny. Min gamla från Sverige gav upp nyligen. I övrigt är det ett äldre kontorsmöblemang, makalöst praktiskt.

Det är ett ovanligt arbetsbord jag har. Det är från den svenska möbeltillverkaren Tua och kallas Vinge tror jag. Det togs fram för många år sedan som ett specialbord för växeltelefonister. Men det har visat sig vara det perfekta bordet för en kombinerad dator- och skrivplats. Folk som besöker oss blir ofta starkt imponerade av det.

Ett mycket praktiskt sideboard för skrivare och allsköns papper och prylar

Andra märkvärdigheter är den fasta inredningen av garderober med skjutdörrar samt toalettbordet med spegel över. Det fick vara kvar när vi flyttade in, bl a därför att det helt enkelt inte fanns tid att göra något annat. Det hela gör ett rätt osvenskt intryck

Bokhyllor och dokumentskåp hjälper till att hålla ordning och reda

Dela:

Lekstuga med Samsung

Min nya Samsungkamera har inneburit rena nytändningen för mitt fotograferande. Jag har för stunden bestämt mig för att lägga alla ambitioner åt sidan att ta bra foton. Nu är det lek som gäller!

När jag planerade för det här kameraköpet var jag säker på att det var ett pannkaksobjektiv jag ville ha. Inte en zoom. Men den ekonomiska realiteten var att en zoom ingick i det prisvärda kitet. Det hade blivit både dyrt och besvärligt att komma över hus och pannkaksobjektiv som separata delar. Så jag tog skeden i vacker hand och bestämde mig för att pröva kit-zoomen innan jag tog ställning till pannkakan.

Det var ett bra beslut! Zoomen är liten och kompakt. Man manövrerar den med en ring (jag hatar motorzoom!). Och den förlängs bara obetydligt när man zoomar. Brännviddsomfånget är måttligt, 20 – 50 mm, vilket i halvformat betyder måttlig vidvinkel (motsvarande 35 mm) till porträttele (75 mm) Ett mycket användbart omfång. Ju mer jag använder denna glugg, desto mer förtjust blir jag.

Sedan har vi detta med sökaren. Det ingick i min ursprungliga kravspec att jag skulle kunna utrusta kameran med en sökare. Helst kanske en optisk, men det är meningslöst när man har zoom. Då finns en elektronisk sökare att sätta på kameran, om jag vill betala för det. Det är mest i starkt solljus jag känner behov av det. Trots att displayen är ovanligt ljusstark för en kamera, så tycker jag inte att den riktigt räcker till när omgivningsljuset är starkt. Annars vill jag nu komma med ett mycket oortodoxt påstående, som säkert får håren att resa sig på huvudet på många av våra utrustningsorienterade fotografer. Jag trivs egentligen väldigt bra med att använda displayen som sökare.

Jag minns en av mina vänner här på ön, som har en Canon Powershot G11. Det är en kompaktkamera, men en mycket avancerad sådan. Den har både display och optisk sökare, och min vän har tagit många utmärkta bilder med den. När han visade den för mig så kollade jag sökaren, för att se om den följde med bra i zoomningen. Det gjorde den faktiskt. Men min vän sa att han aldrig använde den optiska sökaren, eftersom displayen var oöverträffad för bildkomposition.

Förmodligen är detta en smaksak, men för egen del är jag benägen att hålla med. Det är roligt och inspirerande (tycker alltså jag) att komponera min bild på displayen. Därmed inte sagt att jag givit upp idén om en elektronisk sökare, men just nu känns det inte lika viktigt.

Hur som helst, tisdagen var lite gråmulen, men luften nästan varm. Regnet hängde i luften. En perfekt dag att gå på fotografisk upptäcksfärd på stan.

Bild 1. Körsbärsträden har slagit ut

Bild 2. I hamnen jobbas det för fullt med anläggningsarbete

Bild 3. En pålkran av ålderdomlig typ med en hejare som stampar ned pålen i sjöbotten. Ändamålet med pålningen känner jag inte till

Bild 4. Ett sedan länge övergivet vrak av en mountainbike, ordentligt fastlåst i stället

Bild 5. Har du sett mig fotografera brandbilar förut? :-)

Bild 6. Utanför brandstationen står en rad brandpostattrapper som dekoration. Den här har topplocket avskruvat och används som askkopp

Bild 7. Den här gamla bensinpumpen är utdömd och kommer aldrig att användas mer. Men stationen har inte råd att installera nya pumpar och har därför stängt. På papperet står det att reparationsverkstaden i alla fall håller öppet, men det är en sanning med modifikation. Verkstaden har tillfälligt stängt och håller på att flytta till en ny plats precis utanför centrum

Bild 8. Innan macken stängde var det alltid fullt av liv och rörelse här, och en trängsel av bilar. Ingen bra plats för en sådan här verksamhet mitt inne i centrum. Hoppas de bygger om för flera butiker, för det är brist på butiksyta inne i stan

Dela:

ISO-tal och brus

Jag har inte sysslat så mycket med sambandet mellan ISO-tal och brus. När det är lite mörkt och kamerans automatiska ISO-inställning ökar till max har jag förstås sett vilket rysligt brus det blivit, men precis vid vilka ISO-tal bruset börjar bli besvärande har jag inte brytt mig om att forska i. Jag har haft två kameror, en avancerad DSLR med RAW-format och en billig med JPG-format, och det har varit tämligen självklart att DSLR-kameran haft bättre brusegenskaper.

Nu när jag har också har min nya NX100 med RAW-format har det plötsligt blivit intressant att jämföra de olika kamerorna.

Nedanstående jämförelse är inte helt rättvisande, eftersom bilderna från de olika kamerorna inte är exakt lika mycket förstorade. Jag tänkte nämligen inte på att ställa in samma brännvidd på alla tre när jag fotograferade. Men jag tror ändå att man få en ganska god bild av hur de hanterar svagt ljus. Bilderna är tagna i skymningen, med fast ISO-inställning och fast slutartid ca 1/100-del, utom för Kodakkameran, där det inte går att ställa in fast slutartid. Jag har inte använt brusreducering för någon av bilderna utom den allra sista. Som synes har jag inte heller brytt mig om att efterjustera vitbalansen. Jag tyckte inte att det var så viktigt för just detta lilla anspråkslösa test. Däremot har jag efterjusterat ljusheten för att göra alla tre bilderna någorlunda lika i det avseendet.

Vi börjar med ISO 800

Kodak Easyshare C142

Samsung NX100

Fujifilm S5 Pro

ISO 1600

Kodak Easyshare C142

Samsung NX100

Fujifilm S5 Pro

ISO 3200

Här finns inte Kodak-kameran med, den har inte ISO 3200

Samsung NX100

Fujifilm  S5Pro

Slutsatser

Samtliga bilder är förstorade för att eventuellt brus ska bli tydligt synligt. Här visar jag en obeskuren och oförstorad bild för att det ska bli tydligt hur mycket förstoringen gör.

Kodak Easyshare ISO 800 obeskuren. Bruset är inte alls lika besvärande när bilden inte är förstorad

Alla tre kamerorna visar upp tydligt brus vid ISO 800. Vad som kanske förvånar är att det skiljer så lite mellan Kodak- och Samsung-kameran. Förklaringen kan vara att  Kodakkameran applicerat inbyggd brusreducering. Fuji-kameran är absolut överlägsen de andra två.

Vid ISO 1600 drar NX100 ifrån lite grand. Fuji leder fortfarande loppet. När vi kommer till ISO 3200 verkar det som om NX100 kommer i kapp Fuji.

Sammanfattningsvis tycker jag att ingen av kamerorna presterar tillräckligt bra vid ISO 800 för förstoringar, men om man ändå måste köra med detta ISO-tal så är Fuji absolut att föredra. Om man inte förstorar bilden duger de alla tre.

Samsung NX100 vid ISO 3200 oförstorad och måttligt brusreducerad

Ända upp till ISO 3200 kan den oförstorade bilden duga efter brusreducering, lite beroende på vad den ska användas till. Det gäller både NX100 0ch Fuji.

Vad jag förstått så har de riktiga proffskamerorna med fullformatsensor betydligt bättre brusegenskaper. Med tanke på vad man betalar för dem så kan man väl säga att man har rätt att kräva det. Min gissning är att även dessa något billigare kameror så småningom kommer att hantera brus bättre och bättre. Till sist påminner jag mig hur vi såg på det här på 1960-talet. Då skulle vi nog tyckt att hyfsat brusfria bilder vid ISO 800 varit ett helt strålande resultat.

Dela: