Bilder från Saltspring Island

Analogtalibander och digitalfascister

Tomas Engström skrev en bloggpost med titeln Silver är guld med kisel är bättre! Det är en elakt rolig uppgörelse med vad han kallar analogtalibanerna, folk som påstår att analogfoto är lite finare än digitalfoto.

För att i rättvisans namn sparka lite åt andra hållet använder han också ordet digitalfascister.

De här begreppen kanske har funnits förut, men jag har inte själv stött på dem. Hur som helst, han slänger in denna muntra brandfackla, mycket medveten om att den kommer att skapa en reaktion. Och naturligtvis har det kommit massor av kommentarer. En av kommentarerna kommer från mig, och Tomas beklagade att jag inte gjort det inlägget som en bloggpost. Ok, tänkte jag, då gör jag en bloggpost av det! Det finns särskild anledning att göra det just i dag, när dogmagruppen fyller två år. Jag har bara bearbetat inlägget en liten smula, för att få det att stå för sig självt.

Analogtalibaner och digitalfascister! Det vet man väl, att musik lagrad på vinyl och återgiven med en retro-typ rörförstärkare låter mycket bättre än digitalt lagrad och återiven musik? Fråga en musikalisk analogtaliban, så får du besked! :-)

Kanske är det så att den analoga tekniken faktiskt inte ger full kontroll över resultatet. Så därför kan detta innehålla överraskningar av estetiskt värde, som det faktiskt inte är så lätt att reproducera digitalt. Jag tror också att mödan att få fram en analog bild kan skapa en mer seriös attityd till efterbehandlingen ibland.

Vad jag tyckt mig se är i alla fall att analogtalibanerna numer är helt inriktade på svartvitt. Och det är faktiskt inte så lätt att åstadkomma riktigt bra digitala svartvitbilder. Att det finns särskilda program för det, som t ex Silver Efex Pro, vittnar om att många skulle vilja. Men jag tycker inte det programmet når riktigt ända fram.

Annars tror jag det är med analogtekniken som med de gamla ångloken. De har ett slags säregen charm, som inte blir mindre av att det är mycket jobb med att hålla dem i gång. Som transportmedel har ångloket knappast någon fördel alls jämfört med modernare lok. Men vi älskar att titta på det och lyssna på det, och många älskar att pyssla med det.

Därmed kommer vi till den analoga kameran. Den tekniken hann mogna i mer än hundra år innan den blev omodern. Som resultat fick vi analogkameror som i sin art är oöverträffade. Och det fanns så många olika sorter för olika smak och behov. Även de mest avancerade var ofta enkla och begripliga i handhavandet. Det är så roligt att plåta med en gammal Rollei eller Leica. De digitala kamerorna, i synnerhet de som är gjorda för att prestera lite extra, de är så krångliga att ställa in. Menyer, knappar och instruktionsböcker på flera hundra sidor. Riktiga trista användargränssnitt, som man säger i den digitala världen. Så även om jag inte har någon analog kamera tittar jag ibland på dem och suckar längtansfullt.

Jag hoppas och tror att digitalkamerorna med tiden blir lika enkla och självklara i handhavandet som analogkamerorna. Och att inte nästan alla digitalkameror ska vara i grunden precis likadana. Den moderna digitalkameran är funktionellt mördande effektiv, men utan peronlighet. En ingenjörsprodukt för ingenjörer. Kanske representerar Leica M8/M9 en möjlig framtid. Men fler måste ta upp den tråden om liknande kameror ska bli tillgängliga för en pensionerad fotoamatör.

Sagt av en inbiten digitalfotograf! :-)

Dela: