Bilder från Saltspring Island

Vad är Saltspring?

Saltspring är en ö i Georgia-sundet, som skiljer Vancouver från den sydligaste delen av Vancouver Island, den väldiga ö som sträcker sig många mil från söder till norr utanför Canadas västkust. 

Saltspring är den största i en liten ögrupp kallad Southern Gulf Islands. Med sina 185 km2 kan den jämföras med Värmdön utanför Stockholm, som är på 180 km2. Saltspring har en åretrunt-befolkning på ca 10 000 innevånare. Sommartid är det kanske dubbelt så många. 

Ön har fått sitt namn av att det finns en del saltkällor på norra delen. Detta är dock inget man tänker på till vardags, såvida man inte råkar ha en av dessa källor på sin egen tomt. För det är ingen höjdare. Då kan man inte ha egen brunn, och eventuella vattenledningar man gräver ned rostar sönder på nolltid. 

Skärgården mellan Vancouver och Vancouver Island är betagande vacker. Ytligt påminner den lite om skärgårdarna på svenska Ostkusten. Men det är färre och ofta större öar. På de större öarna reser sig mäktiga bergsryggar, och stränderna stupar ofta brant ned i havet. I sunden mellan öarna är tidvattnet starkt, med största skillnaden mellan hög- och lågvatten uppgående till 6 m. Vattnen är välskyddade från oväder från Stilla havet, och egentligen fantastiska segel- och kanotvatten. Men de starka tidvattenströmmarna kan göra dem förrädiska och svårnavigerade. Att stå vid något av sunden när strömmen är som starkast är nästan som att stå vid stranden av en brusande älv.

I maj 2004 kom vi hit med färja från Vancouver. Det var en välsignad dag med strålande sommarväder, och vi hade en härlig resa genom skärgårdarna. Vi kom inte som turister, utan för att slå oss ned på Saltspring för gott. Bilderna nedan är tagna från denna tur med en liten Nikon Coolpix av äldre modell med en sensor på 2 Megapixel. 

Georgiasundet

De stora tidvattenskillnaderna framtvingar komplicerade dockningsanordningar i färjehamnarna 

Dela:

Hur det fortsatte

I min förra postning skrev jag om hur jag som tioåring gjorde mina första lärospån som fotograf med en primitiv lådkamera. Jag blev snart på det klara med att den inte räckte till för mina behov, men det var vad jag hade. Ibland hade jag dock förmånen att få låna någon lite mer avancerad kamera, vilket förstås gav värdefulla erfarenheter inför en egen uppgradering. Och så började jag läsa tidskriften Foto, där jag kunde hänga i timmar över både fantastiska bilder och recensioner av nya kameror. 

Det stod snart klart för mig att det jag skulle ha var en småbildskamera. Detta var inte självklart på 1950-talet, när fortfarande kameror som Rolleiflex i 6x6-format var en stor sak. Men jag ville börja ta färgbilder, och i så fall var det dia som gällde. 

Först när jag kom upp i 17-årsåldern blev det möjligt för mig att gå till beslut om inköp av en småbildskamera. Det fick bli någon enklare instegsmodell. Men jag upplevde inte detta som en brist. Det var otroligt spännande att äntligen få en ”riktig” kamera. Valet stod mellan Agfa Silette och Kodak Retinette. Dessa kameror föll inom den möjliga prisramen. Jag har ingen uppfattning om vilken som till äventyrs var bäst, och jag minns inte heller hur jag tänkte när jag valde. Men det blev en Retinette 1A, troligen modell 035 med optik f:3,5/50 mm och Prontoslutare. En enkel kamera utan någon automatik, utan mätsökare eller exponeringsmätare. 

Rustad med denna kamera och några diarullar gav jag mig ut för att upptäcka världen genom kamerasökaren. Närmare bestämt blev det till att börja med Härjedalsfjällen. Denna nya bildvärld innehöll en hel del överraskningar. Som att ett monumentalt fjällandskap på bilden kunde framstå som en slätt med några små kullar vid horisonten! Jag insåg också att jag med ett teleobjektiv hade kunnat fånga åtskilligt som knappast ens blev synligt på bilder från min lilla kamera. Man kommer inte ifrån det – foto är en kombination av konst och teknik, så invävda i varandra att det är svårt att se var det ena slutar och det andra börjar. 

Att ha en kamera utan avståndsmätare kunde jag väl leva med. Kortare avstånd stegade jag upp, längre avstånd var sällan kritiska. Men att skjuta i färg utan exponeringsmätare var faktiskt ingen höjdare. Detta visste jag om, men pengarna räckte inte till en fotoelektrisk exponeringsmätare. Jag lyckades hitta en s k optisk exponeringsmätare. En liten plastgrunka med en transparent gråskala i med numrerade punkter. Man läste av siffran i den mörkaste punkten där den var synlig, vilket gav ett värde för hur ljust det var. Det fanns en skjutbar skala där man ställde in siffran, men man måste också göra lite omräkningar för om det var soligt, mulet etc. Om jag nu inte minns fel. Det låter krångligt, men det beror nog mest på att jag glömt hur man gjorde. Grejen var emellertid inte större än en 4 cm linjal. Den gav en hyfsad uppfattning om vilka exponeringsvärden jag skulle använda. Det fanns ett antal olika sådana där optiska mätare på marknaden, de var alla billiga och de försvann snart. I dag är de sällsynta samlarobjekt. 

Vart min egen optiska exponeringsmätare tog vägen vet jag inte, den framstod som värdelöst skräp när jag till sist fick råd med en fotoelektrisk mätare. De två stora märkena på marknaden var Sixtomat och Ikophot. Sixtomat var flashigare, men Ikophot kändes lite robustare, så det var den jag satsade på. 

Jag hade min Retinette under några år, och kunde sedan skaffa bättre saker. Jag blir nästan förvånad när jag tänker på hur många olika slags kameror jag prövade. Jag hade ett rätt stort arkiv av diabilder i magasin, men detta arkiv är numer skingrat. Jag blev helt enkelt trött på detta med dia. Mycket arbete att organisera magasinen, och trist att släpa fram projektor och duk var gång man ville titta på bilder. Så till sist gav jag färgdia på båten och nöjde mig med att göra enkla pappersbilder för mina fotoalbum. Om jag sparat diabilderna skulle jag kanske i dag ha försökt digitalisera dem. Men detta är en möjlighet som aldrig föresvävade mig på den tiden. 

Det är rätt intressant att tänka på detta, att en så stor del av mina erfarenheter som fotoamatör i dag helt saknar dokumentation. 

Om jag tittar i mina gömmor så finns det i alla fall lite pappersbilder sparade från olika perioder. Jag ska göra en del nedslag där och se om det kommer fram något av intresse.

 

Detta foto är från vårt sommartorp i Västergötland i juli 1965. Jag har tagit det med en av mina absoluta favoritkameror, en Yashica 44. En tvåögd spegelreflexkamera för film på 127-spole (4x4 cm). Jag övergick senare till en Canon småbildskamera och tappade intresse för Yashican, men visdomen i det beslutet ifrågasätter jag i dag. Som med så mycket annat vet jag inte vart den tog vägen. Kanske sålde jag den.

 I en kommande postning tänker jag ta upp erfarenheter från lite mer udda kameratyper. 

Dela:

Hur det började

År 2004 flyttade jag från Sverige med min fru för att pensionera mig på Saltspring Island i Canada, där redan en del av familjen hade slagit sig ned. På den här bloggen hade jag tänk visa alster av mitt fotointresse från Saltspring och Canada. Men det började egentligen långt tidigare. Så innan vi dyker ned i Saltsprings bildvärld tänkte jag berätta lite om mitt tidigare liv som fotoamatör.

Mitt fotointresse vaknade när jag var i tioårsåldern. 

Min far fick för sig att visa mig sin Rolleiflex. Det var en tvåögd spegelreflexkamera, och på den tiden kanske en av de mest berömda och kända kamerorna. Hans exemplar var dock nästan ett museiföremå (troligen modell Standard), han hade köpt den på en resa i Tyskland före kriget. Det var den enda kamera han någonsin ägde, och han använde den mest i sitt jobb som antikvarie, för att dokumentera antika byggnader. 

När han såg hur intresserad jag blev så bestämde han sig visst för att uppmuntra mig, för det tog inte så lång tid förrän jag fick en egen kamera, en Zeiss Ikon Box Tengor 56/2. Den var egentligen tekniskt föråldrad redan som ny, en kosmetiskt uppfiffad lådkamera från 30-talet. Men den hade en del finesser. 

Optiken vill jag minnas var en två-linsig akromat, vilket innebär att den var färgkorrigerad och gav lite skarpare bilder än de enklaste menisklinserna. Största bländaren var 9, men med ett reglage på framsidan kunde man blända ner i två steg till 11 och 16. Det var en rörlig skiva med hål i som då fördes in bakom linsen. 

Närgränsen var 8 meter, men med en liknande anordning med inskjutbara extra linser kunde man gå närmare, till 2 meter och 1 meter. 

Bildformatet var 6x9 cm, med film på träspolar. Jag brukade fotografera med Kodak Plus-X. Ibland fick jag i stället nöja mig med t ex Ilford FP3, beroende på vad den lokala pressbyråkiosken råkade ha på sina hyllor. Svartvit film förstås. Känsligheten mättes då för tiden vanligen i tiondels DIN-grader, även om ASA också fanns angivet på kartongen. ASA blev sedermera ISO (för Plus-X är det 125).

Som andra liknande lådkameror hade den två prismasökare, en för porträttformat och en för landskapsformat. Dessa sökare var på gränsen till odugliga för bildkomposition, men så var det på den tiden. 

Att ta bilder med denna kamera var lätt – att ta bra bilder svårare än man kanske skulle kunna tro. Vilket inte hindrade den lycklige ägaren att utforska dess möjligheter. Jag lärde mig till och med att framkalla filmen själv och att göra kontaktkopior. Som mörkrum användes familjens gästtoalett, det enda utrymmet i bostaden som var mörkt nog.

  

Den här bilden är kopierad av ett kommersiellt labb någon gång i slutet på 1950-talet. Den är från en svensk sommarhage, på den tiden då det fortfarande betade mjölkkor i hagarna. Den ger en viss uppfattning om vad man kunde åstadkomma med min Box Tengor. Vad som bl a saknades var förstås ett gulfilter, för att få någorlunda rätt ton på himlen och i grönskan. Men så här blev det. 

Med stor iver kastade jag mig över K. O. Sjöströms bok ”Amatörfotografen”, som jag läste fram- och baklänges, för att förstå mer om foto och vad jag skulle göra för att få bättre bilder. Faktum är att en bättre kamera verkade vara ett av villkoren. 

Med förundran ser jag i dag vilket intresse som skapats kring Toy Cameras. På lådkamerornas tid längtade man efter skärpa och riktig återgivning av kontraster. Det vill nog till att man först hittat perfektionen, innan medvetet skapade brister i bilderna kan upplevas som en tillgång. 

Jag ska i ett följande inlägg berätta om hur jag gick vidare med mitt fotointresse. 

Dela: