Bilder från Saltspring Island

Nytt för analogfreakar

Om du inte redan har sett det...

Lomography har redesignat sin sajt och startat en nättidning om analogfoto. Alltså inte bara om sina egna produkter.

http://www.lomography.com/magazine 

Dela:

Min fantastiska kamera

Sommaren 2007 fattade jag det stora beslutet att köpa mig en riktig systemkamera. Trots att jag varit väldigt fotointresserad ända sedan 10-årsåldern och nu är pensionär, så har det aldrig blivit av förut med en sådan investering i utrustning. Jag har märkt att en del äldre gentlemen firar sin pension genom att skaffa sig en Harley-Davidson-MC, något de kanske drömt om sedan tonåren. Jag kan tänka mig hur de känner inför det – för det var nog så jag kände mig själv när jag tog detta steg. 

I dag när jag ser vilken utrustning många av fotosidan medlemmar har, och att en del av dem kanske började fotografera helt nyligen och nu har toppengrejor, då blir jag förundrad. Det måste vara en generationsskillnad som gör det så enkelt för yngre människor att kosta på exklusiv utrustning för en sådan hobby som foto. För all del, det handlar ju också om att helt enkelt ha råd. Men jag har vid åtskilliga tillfällen faktiskt både haft råd och funderat på att ta ett sådant här steg. Alltid har det stupat på att jag varit osäker på om mitt engagemang i foto varit starkt nog för att motivera en sådan utgift. 

Det var intressant att höra vännernas kommentarer i alla fall. De framhöll samfällt att de tyckte jag gjorde rätt och inte snålade utan skaffade något som verkligen var bra. Och det är klart att jag inte ångrar mig, tvärt om. Jag har fått blodade tand! 

Så här såg utrustningen ut som jag skaffade: 

• 
  kamerahus Fujifilm Finepix S5 Pro
  
  Detta är egentligen ett Nikon D200-hus, fast med Fujis elektronik och sensor. Jag valde just detta hus eftersom sensorn är mycket speciell. Man ser två olika uppgifter om dess upplösning, dels 6 Mpixel, dels 12 Mpixel. Denna förvirring kommer sig av att sensorn har två typer av pixlar, med olika ljuskänslighet. Så man kanske skulle säga 2x6 Mpixel. Tack vare detta får den i alla fall ett enastående stort dynamiskt omfång. RAW-filerna är också mycket informationsrika, normalt omkring 25 Mbyte. Nackdelen är att det tar tid för kameran att föra över så stora filer till minneskortet. Detta är inte en kamera för snabb serietagning av bilder. Den är således inte idealisk för sport- och reportagefotografi. Men den ger en suverän kvalitet på bilderna. Jag har ofta förundrat mig över hur till synes rejält felexponerade bilder enkelt fixas till i efterbehandlingen. Partier som tycks helt igensvärtade visar sig vara fulla av detaljer när jag ljusar upp dem. Det enda man inte kan göra mycket åt är urfrätta högdagrar, så regeln är att hellre underexponera än överexponera.

• objektiv Zoom-Nikkor AF 24-85 mm f/2.8-4 D. Det säljs som makrozoom.
  
  Detta är inget kit-objektiv. Först hade jag tänkt att köpa ett makroobjektiv med fast brännvidd. Men t ex Nikons eget fasta makroobjektiv har en brännvidd på 60 mm. Det är lite för mycket för kamerans halvformat för att ha något bredare användningsområde. Ungefär som en porträttele. Jag fastnade för det här zoomobjektivet därför att det tycktes mig täcka in den motivkrets som jag föreställde mig att jag skulle intressera mig mest för.

Jag är väldigt nöjd med denna kombination, men ändå har jag börjat längta efter en komplettering. Det första jag avser att skaffa är ett 35 mm objektiv, som ju fungerar som normalobjektiv för en sådan här kamera. På sikt skulle nog också ett längre teleobjektiv sitta fint. 

En sak jag tänker använda den nya gluggen för är dogmafoton i svartvitt. Men jag vill inte vänta på att få den, så jag har redan anmält mig till dogmagruppen (om du inte vet vad dogma är, titta här).

När jag ansökte så erkände jag att jag förmodligen skulle byta objektiv under det föreskrivna halvåret. Men jag börjar med dogmafoton med zoomen inställd på 35 mm, så det ska inte vara någon avgörande skillnad. I övrigt tänker jag köra med ISO 400 och svartvitt. Det ska bli lite spännande att pröva på det här. 

Att man tar dogmafoton utesluter ju inte alls att man dessutom plåtar på som vanligt, i färg och med hela batteriet av hjälpmedel för efterbehandling. Jag förmodar att många på fotosidan använder Photoshop, men det gör inte jag. Mitt viktigaste program för RAW-konvertering och efterbehandling av foton är ACDSee Pro. Det gör ett bättre jobb än det tämligen värdelösa program som följde med kameran, och det förefaller mig vara enklare att jobba med än Photoshop. Dessutom innehåller det en databasfunktion, som jag knappast skulle klara mig utan. Den är smart utformad och till stor hjälp när det gäller att hålla ordning på den växande bildmassan. 

Du hittar mina recensioner av de här prylarna på fotosidan, om du är intresserad. 

Efter ett par år med dessa fantastiska grejor har jag fortfarande mycket att lära. Dels om kameran och hur den fungerar, men framför allt kanske om hur jag ska välja och nalkas motiv med en sådan här kamera. Om jag jämför med tidigare erfarenheter, så är kanske en gammaldags tvåögd spegelreflexkamera av typ Rolleiflex det som varit lättast för mig att använda för att nalkas mitt motiv. Ändå har jag aldrig haft någon sådan kamera, vilket jag idag beklagar. Många anser ju att Leica är det yppersta som den analoga tekniken erbjudit, och jag förstår den synpunkten. Jag har också prövat Leica lite grand. Men för mig intogs toppen av Rollei. Dock tänker jag inte skaffa någon sådan idag, eftersom trots allt den digitala tekniken ger mig så mycket mer. Men jag måste tillstå att jag sneglat lystet på Lubitel. Den verkar förödande charmig! Om jag någonsin skaffar en, så blir den min dogmakamera. Dock, nu är det min Fuji som gäller! 

Huvudorten på Saltspring heter Ganges. Här ser vi en veteranbogserbåt på besök. Fuji S5pro 2009

Dela:

Going digital!

Var ska man sätta punkt för retro-eran? Somliga skulle väl säga vid digitalkamerornas intåg. Själv sätter jag just nu gränsen vid de automatiska kompaktkamerornas erövring av marknaden. Exakt när den inträffade minns jag inte, men i min egen fotografvärld var det i början av 90-talet. 

Jag hade sneglat ett tag på dessa små tekniska krutpaket, som verkade att ha allt: blixt, exponeringsautomatik, autofokus och zoom. Inte var de så dyra heller, man tycktes få väldigt mycket kamera för pengarna. Så jag städade undan allt äldre i kameraväg och skaffade mig en Pentax med långzoom. 

Min Pentax var nu inte så där väldigt kompakt, utan en rätt tung och skrymmande klump. Men det var inte det värsta. Jag lyckades just aldrig ta några spännande bilder med den. Vad som var fel vet jag inte, bara att den kändes hopplöst charmlös jämfört med äldre tiders kameror. Så efter ett tag fick en behövande familjemedlem överta den. Den hängde med några år men gav sedan upp andan, och den har inte efterlämnat några djupare spår i familjens fotohistoria. 

För att alls ha något att plåta familjesammankomster med skaffade jag i stället en lite kompakt Konica. Den hade den stora fördelen att den kunde stoppas i fickan och medföras överallt. Men någon annan fördel hade den inte. Sökarparalaxen var enorm, man visste egentligen aldrig vad som verkligen kom med på bilden. 

Frustrerat satte jag mig ner för att begrunda min fotografiska framtid. Tydligen höll i alla fall något verkligt spännande nytt på att hända. Det började komma fler och fler digitalkameror. Inte bara fruktansvärt dyra saker för den som levde på att vara fotograf, utan också billigare saker för den vanliga amatören. Jag fick låna en liten Nikon Coolpix av en god vän. Det var jätteroligt att plåta med den, och att bearbeta bilderna i datorn. Jag blev snabbt såld på idén. Fast den hade bara VGA-upplösning (640x480 pixlar, eller ca 0,3 Mpixel). Så den var inte särskilt användbar i praktiken. Jag bestämde mig för att invänta att kameror med högre upplösning skulle komma ned i överkomliga priser. Minst 1 Mpixel antog jag att en sådan kamera måste ha, helst mer. Under tiden la jag fotointresset lite åt sidan. 

År 2003 tyckte jag tiden var mogen. Den lokala fotohandlaren hade en trevlig liten kamera på extrapris, Nikon Coolpix E2000. 

2000 antyder upplösningen, som var 2 Mpixel. Den hade 3x zoom (motsvarande 38-114 mm på en småbildskamera), makrofunktion, helautomatik och en massa olika exponeringsprogram för olika situationer. Och ingen optisk sökare, man fick titta på displayen för att komponera bilden. 

Jag såg aldrig detta annat än som något att pröva på med, att lära mig att förstå den digitala tekniken och att bestämma mig för vilka krav jag skulle ställa på en bättre kamera. Men mitt fotointresse blommade upp igen, och jag tog många trevliga bilder med den här lilla pjäsen. Den funkar fortfarande fint och har vandrat vidare till en god vän, som är mycket nöjd med den. 

Nyköpingsån bjuder på många stämningsfulla miljöer. Detta är den s k Bembron, en träbro som ligger där den äldsta bron en gång tros ha korsat Nyköpingsån. Med andra ord, ett stycke av den allra äldsta Riksettan mellan Stockholm och Sydsverige. Nikon Coolpix E2000  2003 

Fotografen själv, plåtad på Jogersö i Oxelösund. Nikon Coolpix E2000 2003 

Törnros. Nikon Coolpix E2000 2003 

Den lilla staden Duncan på Vancouver Island är berömd för sina många totempålar. Har poserar fotografens maka vid en sådan. Nikon Coolpix E2000 2004 

Ett år senare, närmare bestämt när vi just kommit till Canada, kände jag att det var dags att skaffa något nytt och mer anvancerat. Den största svagheten med min Nikon tyckte jag var displayen. Man såg inget på den när det var för ljust. Att lösa detta problem med en optisk sökare trodde jag inte på, med tanke på paralaxproblemen jag haft med tidigare automatkameror. Så grundkravet på nästa kamera var en elektronisk sökare. Jag kände mig inte mogen att skaffa en systemkamera ännu, jag visste inte om mitt fotointresse verkligen skulle bära en sådan utgift. I stället blev den en Canon Powershot S1 Is.

Canon Powershot S1IS

Den hade fått betyget Toppklass av Cyberphoto. Den hade en hel del godsaker, t ex möjligheten att videofilma, och även en del manuella inställningsmöjligheter utöver de olika exponeringsprogrammen. 

Jag kunde snart konstatera att det gick att ta bättre bilder med denna kamera än Nikon-kameran. Inte bara för att den hade högre upplösning (3,2 Mpixel), utan uppenbarligen också för att den hade bättre optik. Dessutom kunde man förse den med motljusskydd och filter, vilket ju inte är möjligt på många kompaktkameror. Så jag kompletterade med motljusskydd, närbildslins (den hade inte makro), UV-filter och roterande polarisationsfilter. Och dessutom en fjärrkontroll som kommunicerade med infrarött ljus. En del av detta var väl overkill med tanke på att kameran ändå är rätt enkel. Men allt skulle prövas. 

Blommande prydnasplommon i vår by. Canon Powershot S1 IS 2005. Här kan man se svårigheten att hantera stora kontraster. Den blåa tonen i himlen framträdde först efter justering av originalbildens vitbalans 

Trillium, en vild vårblomma som förekommer sparsamt på Saltspring. Canon Powershot s1IS 2007. Bilden har en del färgbrus – det var knappt om ljus i skogens dunkel. Orsaken till de vita fläckarna till vänster på ett blad har jag inte kunnat klura ut. Damm på sensorn? Knappast, det är fast optik på denna kamera.

Saltspring har ett milt klimat, men vintern 2005 blev vår by under en tid mer eller mindre insnöad. Canon Powershot S1IS 

En av våra vänner på ön, en skotsk borderterrier. Canon Powershot S1IS 2005 

Jag levde med min Canon till sommaren 2007, plåtade tidvis rätt flitigt och hade på det hela taget mycket roligt med den. Men så till sist hade jag kommit fram till följande slutsatser: 

a) kameran räckte inte riktigt till för mitt fotointresse

b) mitt fotointresse räckte faktiskt till för en investering i en systemkamera.

Under tiden hade jag bättre börjat förstå styrkan och svagheten med digital fototeknik. Vi ska nu inte tala om den förargliga slutarfördröjningen, som förpestade livet för användare av de tidiga digitala kompaktkamerorna. Det var inte kul att t ex fotografera en hjort framifrån, och när kameran äntligen exponerade hade hjorten vänt om och börjat avlägsna sig, så att man bara såg hjortens rumpa på bilden. 

Viktigare var kanske det begränsade dynamiska omfånget. Detta hade jag förvisso sett som ett problem redan med Nikon-kameran, och det var inte ett dugg bättre med Canonkameran. Enda sättet att få lite teckning av moln på himlen en vacker sommardag utan att totalt svärta igen marken var att använda polarisationsfiltret. För att få bukt med detta insåg jag att jag först och främst måste ha en kamera med RAW-format. Men jag hade också hört att de större sensorerna på systemkamerorna hade betydligt bättre dynamiskt omfång. 

Sedan var det naturligtvis lockande med den överlägsna optiken och upplösningen på en systemkamera. 

Som du kan se på min profil fastnade jag för en Fujifilm Finepix S5 pro.

Jag ska i en kommande bloggpost skriva lite mer om den. 

Dela:

Mera retro: Kodak Disc

I min bloggpost "En pärla till kamera" skrev jag om min Pentax Auto 110, systemkameran för Pocket Instamatic-film. Kameran var det inget fel på, men jag blev efterhand missnöjd med färgbehandlingen av bilderna. 

År 1982 dök det upp något nytt på marknaden: Kodak disc. 

En alldeles platt kamera utan några inställningar alls, med inbyggd blixt och fixfokus. Filmen var en platt, rund skiva som vred sig automatiskt när man exponerade. Den låg i en kasett som man enkelt laddade kameran med. Bara att skjuta in, som en CD-skiva ungefär. Fast mindre. Negativformatet var bara 11x8 mm. Man kunde bli förundrad över att de lyckades ta fram några bilder från så små negativ. Och den tekniska kvaliteten på bilderna var väl inte den bästa. Detta var mest en leksakskamera tänkte jag, kanske en partykamera. Men prylnörden i mig slog till i alla fall och köpte en år 1983. 

Mina lågt ställda förväntningar på bildresultat gjorde att jag blev positivt överraskad av min Kodak Disc. Den var riktigt händig, en verklig peka och skjut-kamera. Bilderna var väl inte mycket att visa upp, men för familjealbumet dög de. De första åren var färgkvaliteten just inte mycket bättre än för Pocket Instamatic-filmen, men 1985 kom tydligen en ny lab-process. Man kunde få bilderna i lite större format (ca 10x12 cm mot 9x11 cm) än tidigare, bilderna var blankare och färgerna bättre. 

För att få lite bättre bilder blev det dock att återgå till småbildsformatet. Men jag hade blivit bortskämd med att ha en liten och smidig kamera. Jag hade länge sneglat på Minox 35 GL, ni vet den där hopfällbara Minoxkameran för 35 mm film. Men jag tyckte den var för dyr. Så en dag hittade jag en Voigtländermodell, som till det yttre var nästan en kopia av Minoxen. Jag slog till direkt, de hade den rent av för specialpris. 

Min lilla Voigtländer tog utmärkta bilder. Slutaren var helautomatisk, det enda man ställde in var avståndet. Jag vill minnas att det fanns en knapp för motljuskompensation också. Tyvärr saknar jag tekniska data för den här kameran. Jag har märligt nog inte lyckats hitta en enda referens till den på nätet. Kanske någon läsare känner till den?

Annars är det inte mycket att säga om den. Den hade en bra optik, och det enda som kändes för begränsande var motljuskompensationen. Jag gissar att förlagan från Minox varit ett bättre köp. Tyvärr kan jag inte visa några bilder jag tagit med den, för jag har inte dokumenterat vilka bilder som är tagna med den. Men jag hade den inte så länge – jag gav faktiskt bort den till min dotter, som blev väldigt förtjust i den och använde den tills den gick sönder.

Nedanstående är exempel på bilder från min Kodak Disc. Alla tre är tagna på Nyckelvikens herrgård i Nacka år 1985. De är inscannade från pappersoriginal, och jag har inte korrigerat färger eller gjort någon annan redigering, förutom att retuschera bort lite damm.

Vintern 1985 var rätt snörik, kan man se här

Våren var förstås efterlängtad och bjöd på en ymnig blomning av vitsippor

Man kan fundera kring detta gamla skeppsvrak. Hur länge har det legat där? Vart har master, däck och större delen av skrovet tagit vägen? Var det en gång en ketch av det slag som lär ha varit vanlig i Stockholms vatten? De flesta lär ha riggats om till galeaser när de fick motor. När de tjänat ut som självständiga skutor riggades de av och blev pråmar. Av vilket skäl har skutan lämnats på grunt vatten i Nyckelviken? Kanske har den lämnats här som strandad pråm

Dela:

Meningsfulla bilder

Det som från början väckte mitt fotointresse var själva möjligheten för mig själv att skapa en bild. Jag beundrade folk som kunde teckna och måla. Mina egna försök i den vägen var allt annat än uppmuntrande. Och så stod jag där en dag med kameran i handen och kunde avbilda verkligheten alldeles på egen hand. Jag kom snart underfund med (utan att ha orden) att det fanns en massa saker gjorde att en bild fungerade eller inte fungerade. Som ljus, kontrast och bildkomposition. Så läste jag om foto och fick ett språk för det jag såg. 

Det viktigaste för mig med bilder, både mina egna och andras, är att jag själv känner för dem. Min känsla för bilder har förstås utvecklats med åren, och framför allt min förståelse för vad det är som fängslar mig hos en bild. Men jag har aldrig fotograferat med tanken att andra skulle betygsätta mina bilder. Min främsta kritiker är min hustru, som har många års erfarenhet som bildredaktör. Hennes kommentarer är snabba, säkra och precisa. När jag jämför med bildkritik här på fotosidan, så är hon jämförelsevis mycket säkrare i sitt omdöme än de flesta jag sett här. 

Jag har ingen lust att ändra stil och göra bilder med ambitionen att få bra kritik på dem, men det är klart att jag blir lite påverkad av strömningarna på fotosidan. Min ambition är att fortsätta att göra bilder som jag själv känner för. Känner också du för dem – kul! Känner du inte för dem – kan inte hjälpas. Men det hindrar ju inte att bildkommentarer kan hjälpa mig att utvecklas. Jag är villig att pröva idén. En sak som helt klart är utvecklande är min egen kritiska granskning av andras bilder. Den gör att jag förstår bättre mitt eget sätt att se på bilder. 

Mitt sätt att se på bilder är mycket spontant. Man skulle kunna säga att det handlar mest om ifall bilden går till hjärtat eller inte. Det här har jag inte funderat så mycket över tidigare, men det blir tydligt när jag själv ska ge bildkritik. Bilden behöver inte precis vara perfekt för att jag ska tycka om den. Och det är inte alls säkert att jag tycker om den just för att den är perfekt. Det är andra saker som avgör. I det enskilda fallet kan jag nog sätta ord på vad som gör att jag tycker om en viss bild, men orden är en efterkonstruktion. Att generellt beskriva vad som gör att jag tycker om vissa bilder tror jag skulle skjuta bredvid målet. Saken är för mångdimensionell. Då är det lättare för mig att säga vad jag inte tycker om. 

Här på fotosidan har det blivit tydligare och tydligare för mig hur olika vi reagerar på bilder. Bilder som lämnar mig likgiltig kan väcka andras förtjusning. Bilder som berör mig ligger utan kommentarer. Men framför allt finner jag att andras s k konstruktiva kritik ofta försöker fånga helt andra saker hos bilden än sådant som är viktigt för mig. Många kommentarer innebär för mig ett rätt meningslöst petande i oväsentliga detaljer. Det är ju möjligt att andras bedömning av min kritik är likadan – att de tycker att jag skjuter in mig på något oväsentligt eller helt enkelt har fel. 

Den som lämnar bildkritik berättar ofta mer om sig själv än om bilden. 

Jag har läst olika artiklar här på fotosidan om bildkritik, och det är helt klart att de som skapat fotosidan har en pedagogisk eller rent av folkbildande ambition. De filosoferar kring psykologin att ge och ta bildkritik och hoppas kanske att vi ska utvecklas till proffsiga fotografer. De väljer också skickligt bland uppladdade bilder sådant som de vill lyfta fram som veckans bild eller omslag till papperstidningen. 

Hur ska en enkelt amatör förhålla sig till dessa utvalda bilder och till idén om att bli en bra fotograf? De flesta av oss kommer aldrig att hamna i berömmelsens rampljus ens här på fotosidan. Så om förhoppningar i den riktningen motiverar oss, då kan vi lika gärna lägga av. En och annan är lycklig nog att nå dit, men de flesta gör det aldrig. Beror det på att de är sämre, eller deras bilder mindre intressanta? Jag tror inte det. Varje människa gör sin egen bedömning, och att bli utvald säger egentligen bara vad vissa andra personer vill se. Om de inte blir charmade av just mina bilder, så betyder det inte att inte rätt betraktare kan uppleva charmen hos dem. 

Ett problem på en växande fotosida är att vi tycks bli alltmer anonyma. Personligen har jag fått aktiva kontakter på fotosidan genom att läsa bloggar och skriva en egen blogg, inte i första hand genom bilder. Men självklart är intresset för foto och bilder det centrala i dessa kontakter. Ofta uppstår också personliga diskussioner kring t ex bildkritiken. Det finns ju lite utrymme för det i kommentarfunktionen, och så kan man fortsätta i gästboken. Dessa diskussioner ger mycket mer än bara själva bildkritiken. 

En funktion som jag uppskattar mycket är möjligheten att ange bilder som egna favoriter och få dem samlade på min sida. Där uppstår ett slags album med det som jag funnit av största värde för mig själv. Utan den funktionen skulle det bli rätt omständligt att nå tillbaka till bilder som jag funnit särskilt angelägna. Jag har vissa idéer om hur den funktionen skulle kunna förbättras ytterligare. 

Jag fortsätter med att försöka fördjupa min förståelse för vad som gör en bild meningsfull för mig, och hoppas att det så småningom ska öka min förmåga att själv göra bilder som åtminstone jag upplever som meningsfulla. 

Lämna gärna en kommentar till denna bild.

Dela: