Bilder från Saltspring Island

Åren med Canon

 I mitt förra inlägg berättade jag om min Canon Demi C, Canons halformatskamera.

Min lilla Canon Demi C var behändig, och den hade egentligen en rätt påkostad optik. Men på något sätt var det ändå inte så lätt att få skarpa och bra bilder med den, jag vet inte varför. Delvis kanske det var att den saknade avståndsmätare. Eller också var fotografen inte riktigt mogen :-) Så efter några år med den ville jag äntligen satsa på något lite mer rejält. Det blev en Canonet. Jag kan inte längre säga vilken modell, men det var den bästa analoga småbildskameran jag haft. En konsumentversion av systemkameran Canon 7, den med Leica-fattning. Canonet hade fast optik 40 mm. Jag vill minnas att min modell hade största bländaröppning 2.8. Det var en mätsökarkamera med tydlig Leica-känsla, och den gav mig många fantastiskt fina bildserier. Jag hade också äntligen lärt mig att bemästra den korta brännvidden. Den här kameran var mitt viktigaste fotoredskap under kanske tio år. Det blev mest diafotografering. Men det är bara en begränsad mängd pappersbilder jag har kvar från den tiden. 

Bland mycket annat följde den med på en resa till USA och Canada år 1976. Bilderna är inscannade pappersbilder, och negativen är troligen Kodacolor. Det är svårt att säga hur autentiska färgerna är. Några har helt klart blivit rödstickiga. 

Gatumusikant i San Fransiscos Chinatown 1976

Fotografen själv i San Fransisco 1976. Bildens tekniska kvalitet har antagligen degenererat rejält med åren

Spårvagn i Toronto 1976. Detta är den klassiska PCC-spårvagnen. Jag tror inte att det finns några i trafik längre

Ett litet samhälle på Niagara Peninsula, Canada 1976  

Dela:

En tvehågsen fotoamatör

Jag fortsätter här att berätta om mina tidiga erfarenheter som fotoamatör. Tidigare inlägg:

Hur det började, Hur det fortsatte. 

Vi säger alltid att det är fotografen som tar bilderna, inte kameran. Och det säger vi med all rätt. Men man kan inte komma ifrån att många av oss fotografer är tekniknördar. Visst har vi skäl att önska oss bästa möjliga prestanda hos vår utrustning. Men vi är samtidigt väldigt roade av de olika tekniska finesserna, och även den enklaste kamera kan väcka vår fötjusning, om den har något originellt eller personligt. Och det hade många kameror på den analoga tiden. 

För att lära känna denna spännande teknikvärld tog jag jobb i en fotoaffär år 1959. Det var en tid när fotointresset i Sverige nästan exploderade. Massor av spännande nyheter kom ut på marknaden. T ex Voigtländer Bessamatic, den första SLR-kameran med zoom. Och Mamyiaflex C2, en tvåögd spegelreflex för yrkesfotografer, med utbytbar optik. Man bytte hela kamerafronten! 

Den största nyheten var Asahi Pentax, deras första SLR-kameran med prismasökare. Från början hade  SLR-kamerorna en ljusschaktsökare som man tittade ner i, och skärpan kontrollerades med en lupp som kunde fällas upp. Ingen höjdare när man hade en lång teleglugg på kameran. Med prismasökaren fick man illusionen av att titta ut direkt genom objetivet, så att säga. Detta är ju vardagsmat i dag. Den första Pentaxen hade en övergripande design som formligen revolutionerade kameravärlden och bildade ett bestående mönster för hur en kamera borde se ut. Nästan alla SLR-kameror i småbildsformat bygger vidare på den. Jag hade ett intryck av att vi skeppade lastbilslaster av Asahi Pentax från fotoaffären. Jämfört med den gick nästan inget annat att sälja.

Några år senare kom Pentax Spotmatic, en ny revolution. Det var i princip en Asahi Pentax, men med exponeringsmätaren inbyggd i sökare, med mätområdet som en i sökaren markerad fläck. Men då hade jag sedan länge slutat i fotoaffären. 

Själv var jag snart mogen att ersätta min Retinette, den som jag tidigare skrivit om. Vi befinner någonstans i mitten av 1960-talet, och jag föll för frestelsen att köpa den Yashica 44 jag skrev om ett tidigare inlägg. En fantastisk liten kamera som jag borde ha behållit. Men det var som om jag inte kunde bestämma mig för vad slags redskap jag ville använda för mitt fotograferande. En tvehågsenhet som hindrade mig att satsa ordentligt och kanske skaffa en Leica eller något annat av mer bestående värde. Så mycket pengar, och jag visste inte om det var vad jag ville ha! Det avskräckte mig.

Varför jag inte behöll Yashican har jag inte klart för mig i dag. Kanske var det att jag ville tillbaka till 135-filmen. Efter att ha tittat på lite olika möjligheter fastnade jag för en Canon, en mycket speciell sådan. Jag hade blivit betuttad i halvformat. Det var väl Olympus som uppfann formatet, och kungen var Pen-F, systemkameran i halvformat. Men jag nöjde mig med något som var lite enklare, en Canon Demi C. Den var rätt skojig, för den hade två utbytbara objektiv. Normalobjektivet var på 28 mm, och det extra objektivet (ett riktigt objektiv, inte en telekonverter) var på 50 mm. Ett kort porträtt-tele skulle man kunna säga. 50-mm gluggen var den jag använde mest. Jag hade ju haft problem med att förstå Retinettens korta brännvidd (också 50 mm), men i halvformat blev denna brännvidd mer hanterlig för mig. 

Kameran hade inbyggd, kopplad exponeringsmätare av en rätt originell typ. Man vred en ring runt objektivet för att samtidigt ställa in både slutartid och bländare. På översidan av kameran visade ett fönster när man ställt in det hela på ett sätt som svarade mot exponeringsmätarens idé om saken. Det gick att ställa in den annorlunda, men det fanns ett låst samband mellan slutartid och bländare. En begränsning vi nog inte skulle acceptera i dag. Detta var en liten skojig kamera, och den följde mig länge i vått och i torrt.

Djurgårdsbrunnsviken i Stockholm en vinterkväll 1965. Canon Demi C, filmen är troligen Kodacolor. Bilden är inscannad från en papperskopia. Det är svårt att säga om färgerna är autentiska, men jag minns fototillfället. Det såg verkligen ut ungefär så här.

Södermälarstrand i Stockholm en vintereftermiddag 1965. Canon Demi C, filmen är troligen Kodacolor. Bilden är inscannad från en papperskopia.

Dela:

Sommarväder

Saltspring gäller för att ha Canadas mildaste klimat. Vintern är ofta kort och snöfattig. Men det kan vara långa perioder med mulet väder och tidvis ymnigt regnande. Våren kommer tidigt, ibland redan i slutet av februari. Sommaren är mestadels ganska torr och sval, men det kan tillfälligtvis komma värmeböljor. Hösten är oftast lång, torr och mild. 

Men i år har vädret varit riktigt ur led. Vintern var den kallaste och snörikaste på 45 år. I vår by finns ett antal planterade eucalyptus-träd, och de vissnade allesammans. Våren var sen och kylig. Först de sista veckorna i maj hade vi skönt vårväder. Första veckan i juni hade vi så en värmebölja med upp till 35 grader vissa dagar. Resten av juni hade behagligt försommarväder, men så i början på juli slog värmen till igen. Sedan dess har vi haft intensiv hetta nästan oavbrutet under hela juli, bara med några få dagars avbrott. Tidvis har temperaturen gått upp till 40 grader på eftermiddagarna. Den heta och ofta stillastående luften över de större städerna har ovanligt höga halter av föroreningar och ibland smogg. Hälsovårdsmyndigheterna har utfärdat varningar till människor med hjärt- eller andningsproblem. Inom vårt område är detta den hetaste sommaren på 130 år. 

Märkligt nog gäller det här bara den södra delen av västkusten. Resten av Canada har haft ganska kyligt och regnigt sommarväder. 

För lördagen den 25 juli gällde prognosen fortsatt varmt och torrt. Men på eftermiddagen seglade det upp en hel del moln, och det kom en påtaglig kyla i luften. Om det varit i Sverige skulle vi sagt att nu blir det regn. Men sådana tecken slår långt ifrån alltid in här. Det kan lika gärna hända att molnen blåser bort igen, och det blir varmare.

Så inte denna dag. Det började med ett stilla duggregn. Knappt så mycket att asfalten blev synligt våt. Så hörde vi åska över havet i öster. Man kunde se hur det av och till lyste till på himlen av blixtar. Åskvädret rörde sig sakta mot norr och kom aldrig in över ön. Av någon anledning är det sällan något åskväder som går rakt över ön. Efter ytterligare någon timmas stilla regnande sveptes hela nejden in i ett trolskt skymningsljus. En praktfull regnbåge höjde sig över himlen i söder. Bilderna är tagna med en Fjuifilm S5Pro med optik 24 – 85 mm.

 

Regnbåge i skymningen. 25 mm, f:2.8, 1/60 s, ISO1000, auto WB

När molnen dragit iväg blev västerhimlen ljusare, och då lyste den i gult, som polerad mässing. 

Himlen var som polerad mässing. 25 mm, f:2.8. 1/60 s, ISO1250, atuo WB

Jag vet inte om jag någonsin sett något sådant förut. I takt med att solen sjönk under horisonten blev ljuset alltmer rödaktigt, och hela trakten framträdde i ett egendomligt rosa skimmer. Det hela var så märkligt att folk gick man ur huse för att titta på skymningshimlen. De till och med skrev om det i lokaltidningen.  

Det har för övrigt inte varit lätt att förutse vädret här i år. I synnerhet långtidsprognosen – den har skiftat om möjligt ännu mer nyckfullt än vädret. Kanske för att skoja med meteorologerna har en granne satt upp ett händigt redskap på sin tomt:

”The Prophet weather rock”

Dela: