Bilder från Saltspring Island

Veteranbåtar – och att vara sparsmakad

Saken är klar – i min förra bloggpost (”Hjälp, jag drunknar i bilder”) gjorde jag mig nästan till åtlöje, genom att klaga över att 300 obearbetade bilder var något att komma med. Om det hade varit 3000 hade jag kanske mött mer förståelse :-)

Nu har det i alla fall blivit 50 exponeringar till, för på söndagen var det veteranbåtparad i hamnen och fjärden utanför. Och jag kunde förstås inte motstå frestelsen att gå dit med kameran. Det är en förening av ägare till gamla arbetsbåtar som har ett årligt möte i hamnen hos oss. Jag tror att ca 35 båtar var där, de flesta från Canada, men en del också från USA.

Båtarna det rör sig om är gamla arbetsbåtar (bogserare, fiskebåtar och båtar för transport av material och passagerare till skogsarbetarläger längs kusten etc). Efter kriget användes de allesammans i nyttotrafik, men med tiden tog modernare båtar och flyg över deras jobb. Det har funnits många fler. De som finns kvar är numer fritidsbåtar, de flesta renoverade till vad man här kallar ”mint condition”. När jag tänker på alla projekt jag sett längs kajerna i Stockholm, i åratal liggande i mer eller mindre halvfärdigt skick, så är det bara att inse att båtarna här är inga hobbyprojekt enligt svensk standard. Det rör sig om miljonärsleksaker, för att tala klarspråk. I alla fall när det gäller de större och lyxigare båtarna.

Nu har jag funderingar kring kommentarerna jag fick om det där med att drunkna i bilder. Någon tyckte t ex att man inte borde lägga ned tid på andra bilder än de kanske 2–3 av 300 exponeringar som verkligen kunde bli en bra bild. Och då frågar jag mig, är egentligen någon av de här båtbilderna verkligen en bra bild? Förutsättningarna var inte de bästa. Hur åstadkommer man en fin bildkomposition, när det bara finns några få ställen där man alls kommer åt att fotografera? Och ute på vattnet är det en sagolik röra av båtar. Sedan har vi ljuset. Skarpt solljus från en molnfri himmel, extrema kontraster och till råga på allt hårt motljus ut mot havet. Hur hanterar man hårt motljus? Jag har äntligen lärt mig att i skarp sol måste jag underexponera med ca 0,7 för att inte högdagrarna ska bli hopplöst förlorade. Men – underexponera i hårt motljus? Om man står nära motivet och kan lätta upp skuggorna med blixt kan det väl gå an, men om motivet är en båtflottilj på avstånd är sådant inte att tänka på. Så här var det utmaningar!

För egen del är jag inte alls road av att vara till sjöss. Men jag faller för skönheten hos dessa värdiga gamla båtar, som nu fått ett nytt liv som små flytande palats. Men hur många har förutsättningar att posera för en bra bild? På den tiden när varje exponering kostade en kännbar slant, då ransonerade jag plåtandet. Nu knäpper jag på, för att inte missa en möjlighet. Jag undrar vilka effekter detta har för kvaliteten på bilderna. ”Knäpper på” innebär väl inte att jag stänger av bildkänslan, men det kritiskt granskande ögat sparas nog mest till bearbetningen av bildskörden. Frågan är om jag inte borde skärpa mig mer på fotoplatsen. Det är därför jag är så fascinerad av dogma-foto, för när det gäller en dogma-bild måste man så att säga göra hela jobbet (nästan) innan man trycker på exponeringsknappen. Och man har bara en enda brännvidd att jobba med. Det manar till omsorg. Jag undrar hur jag skulle ha lyckats i dag, om jag bestämt mig för att bara ta dogma-bilder? Men så tuff var jag inte, utan zoomen användes flitigt.

Nu kan man väl säga att jag inte alls behövde så många som 50 exponeringar från det här tillfället. Om min uppgift varit att dokumentera händelsen är det en annan sak, men vad jag var ute efter var helt enkelt (om möjligt) ett par-tre trevliga bilder från båtparaden. Jag tror också att jag har några som är tillräckligt bra för att jag ska känna mig nöjd. Kanske är det normalt att 2-3 av 50 bilder är justa? Vad gör jag med resten? De borde väl gå i papperskorgen. Men det är svårt att slänga en bild som kanske trots allt kan användas till något, någon gång.

Kanske tycker de flesta att jag överdrev i min förra bloggpost, när jag menade mig drunkna i bilder. Kanske meriterar jag mig för sådana klagomål först när jag räknar bilder att ta ställning till i tusental i stället för i hundratal. Men jag undrar om det inte är bra att vara lite  sparsmakad redan vid fototillfället. Här är i alla fall några bilder från båtparaden.

 

Klicka på bilden så får du den lite större

Fjärdens drottning, Midnight Sun. Byggd 1938. 80 fot, 200 ton, användes i kommersiellt fiskeri ända till 2001. Därefter på varv för renovering i fyra år. Som en flytande möbdel, inredd i mahogny och polerad mässing. Oceangående och fullspäckad med modern navigationsutrustning. Och till och med styrpropeller i fören. Sirenen är fantastiskt: Ett lältt kvitter i diskanten (för att slippa skrämma ihjäl gamla tanter?), ett tjut i mellanregistret som kunde väcka de döda till liv, en baston som fick knotorna i skelettet att rassla. När de demonstrerade hela registret gick ett sus av skratt genom åskådarna på pryggan.  För den specialintresserade finns det en förnämlig dokumentation

 

Klicka på bilden så får du den lite större

Master. Västkustens enda kvarvarande träbåt med ångmaskin. Här avger ångvisslan ett hest och majestätisk bröl, med åtföljande ångplym

 

 

Klicka på bilden så får du den lite större

I hårt motljus stävar flottiljen ut på fjärden

 

 

Klicka på bilden så får du den lite större

En katt bland hermelinerna! :-)

Hjälp, jag drunknar i bilder!

I fredags kväll kom jag hem efter dagens lilla utflykt med kameran och fann att minneskortet innehöll 125 bilder och var nästan fullt. Det var bildskörden från hela den gångna veckan – lite större än vanligt. Men jag hade försummat att ta hand om bilderna från förra exkursionen.

Annars är arbetsgången denna:

1. Dumpa bilderna till en arbetsmapp på datorns skrivbord

2. Sätta vettiga namn på bildfilerna med hjälp av mitt bildbehandlingsprogram, som kan gå igenom en hel batch och sätta nytt namn plus ett nummer på varje bildfil

3. Grovgallra bilderna och ta bort alla eventuella dubbletter och alla uppenbart hopplösa exponeringar

4. Gå igenom samtliga bilder en och en, beskära dem och justera parametrarna för vitbalans, skärpa, ljus, kontrast och färgmättnad (var det något mer?)

5. Fingallra, eftersom ett antal bilder efter justering visar sig vara för bristfälliga för att sparas

6. Tagga bilderna och flytta dem till lämpliga arkivmappar

7. Eventuellt printa någon bild eller skicka någon till vänner och bekanta

8. Eventuellt låga någon bli utgångspunkt för en bloggpost

9. Uppladdning av utvalda bilder till fotosidan

10. En sista gallring för att bara spara de bilder som verkligen är värda att sparas. Detta är faktiskt det som är svårast, för när jag har suttit och nött med ett antal bilder tillräckligt länge tycker jag inte att en enda en är värd att ha. Det är som när jag hållit på ett par timmar och laga mat. Det spelar ingen roll vad andra tycker om den, själv tycker jag inte den smakar någonting alls. Så den där allra sista kvalitetsgallringen får vänta i kanske ett halvår eller mer, så att jag kan se bilderna med ny, fräsch blick innan jag bestämmer om deras slutliga öde ska vara papperskorgen eller långtidsarkivet.

Det visar sig att det ligger bilder från hela sommaren i arbetsmappen i olika stadier av behandling, och nu tillkom ytterligare 125. Totalt rör det sig kanske om 300 bilder som måste åtgärdas. Och antalet växer hela tiden. Hur ska jag bära mig åt för att komma ikapp?

Särskilt den där nionde punkten, där ligger jag efter så det räcker. Jag har varit medlem sedan nionde maj och fortfarande inte laddat upp en enda bild, utom här på bloggen! Jag har skjutit på det för att hinna kapp med att få alla bilder i ordning – en ambition jag får sluta med om det någonsin ska bli av att ladda upp något.

När det gäller andras bilder har jag varit lite flitigare, och i skrivande stund kommenterat sammanlagt 89 bilder. Med tanke på att de jobbar på nya regler för uppladdning av bilder i kritikpoolerna (något i stil med högst en bild per avgiven kommentar, vet dock inte hur det blir med detta) så bör jag i alla fall ligga bra till för uppladdning just nu.

För att komma ikapp bestämde jag mig för att inte ta med kameran på lördagseftermiddagens promenad till stan. Annars hade jag väl kommit hem med kanske 30 bilder till att lägga i arbetsmappen. I stället passade vi på att besöka den stora årliga fotoutställningen Photosynthesis 2009. Genomgående hög kvalitet på alla foton där, både tekniskt och konstnärligt. Det är synd att de inte lagt upp hela utställningen på nätet, men här är i alla fall en sajt med de medverkande fotograferna och exempel ur deras produktion:

http://www.saltspringphotographers.ca/

Vi hade visserligen redan varit där på vernissaget, ett evenemang man inte gärna missar. Massor med folk och mingel, live musik och en buffé som man drömmer om sedan. Men med alla människor där kan man inte riktigt unna sig att avnjuta det bästa bland bilderna, så i regel går vi dit minst två gånger.

Att nästan alla bilder som idag tas fram för den här utställningen är digitalt tryck förvånar inte. Att faktiskt kanske 5-10 bilder totalt var analoga förvånar kanske mer. En fotograf visade mig sitt bidrag av tre bilder, varav två var analogt kopierade och en var digitaltryck. Jag kunde inte se någon skillnad alls mellan dem och måste läsa etiketten för att se vilken som var vad. Det var en gammal fotoräv som hade gjort mörkrumsarbetet själv. Men han trodde inte att analogtekniken hade någon vidare framtid ens bland entusiaster som honom själv. Tidsödande, sprider kemikalier genom avloppet, och enligt honom kunde man göra allt digitalt numer utan påverkan på kvaliteten. Men han visste att en del entusiaster höll ställningarna. Jag berättade inte för honom om vår dogmagrupp :-)

Nu visade det sig att i dag och på söndag är det veteranbåtsmöte i hamnen. Man kunde höra det över hela stan, när alla gamla ombyggda bogserbåtar och fisketrålare från hela västkusten gav salut med sina signalhorn. Under tio minuter var det ett tjutande och ett råmande som kunde göra ett barn hänfört. Man fick gå ombord på några av båtarna. Och där gick jag utan kamera! Kanske tur... men i morgon, söndag, paraderar hela flottiljen utanför hamnen. Jag funderar på att gå dit. Med kameran :-)

I alla fall är vädret härligt. Vi har fortfarande sommar, för ett par dagar sedan var det plus 20 grader klockan 21. På eftermiddagen den dagen var det  nästan 30 grader. Nu är det lite svalare, kort sagt väldigt skönt att vara ute. Nästan varje dag skiner solen från en i stort sett molnfri himmel. Men det har varit några regniga nätter, så naturen grönskar. I år har det annars varit den varmaste sommaren här sedan de började mäta för 130 år sedan. Nästan helt fri från mygg och getingar också. Skörden av frukt och bär har varit överdådig. Inte bara äpplen, som vi vanligen har i riklig mängd varje år, utan även fantastiskt stora och söta päron och plommon. Också kvittenträdet bär rikligt med frukt som snart ska skördas.

Vi har inga egna fruktträd, men tillgång till byns gemensamma fruktträdgård där inte många förser sig. Och dessutom inbjuder en del grannar att komma och plocka från deras träd.

Plommonskörd i byn

 

Medan jag sitter vid datorn och svettas med alla foton ägnar sig makan åt att skörda frukt, att frysa in och att göra fruktkompotter. Den för året nyinköpta frysboxen börjar bli full. Frukt till frukostyoghurten är säkrad för hela vintern!

Edit: Bilden ovan är i själva verket en dogmabild. Men mitt dogmalöfte är just nu svartvitt. Så det finns en svartvit version av den. Hör och häpna – jag har nu skapat mitt första album, som är för svartvita bilder, och laddat upp denna bild där. Samt publicerat den i Dogma-poolen. En enda bild ännu så länge, inte mycket till vernissage :-) Men det kommer mera, jag lovar!

Konvertera färgbilder till svartvitt

I min bloggpost Fotografiska karamellfärger berättade jag om hur jag jobbat med att få en lagom färgmättnad i mina bilder. Som du kan se av kommentarerna till den posten så har olika personer högst olika mening om vilken färgmättnad de önskar. En del önskar sig faktiskt mer intensiva färger, och vill man ha det, så vill man. Vad jag själv var ute efter var att göra bilder med vad jag upplever som en naturlig färgmättnad. Fast även detta är ju subjetkivt.

Jag nämnde i det inlägget att den arbetsgång jag beskrev avsåg just bilder där jag ville ha slutresultatet i färg. För svartvita bilder blir det en lite annan tågordning, i alla fall för mig. Jag har jobbat en del med detta, eftersom jag för närvarande satsar på att göra dogma-bilder i svartvitt. Eftersom jag fotograferar i RAW får jag alltid färgbilder från kameran, och då ställs jag inför uppgiften att konvertera dem till svartvitt och få ett naturligt resultat.

Det absolut enklaste är att dra ner färgmättnaden till noll, och sedan lagra bilden i JPG-format. Resultatet blir en gråskalebild som jag kanske inte är helt nöjd med. Jag har haft en känsla av att bilderna känns lite gråa eller beslöjade på det sättet.

Dogmabild som konverterats genom att jag ställt in färgmättnaden till noll och sedan sparat i JPG-format

Ett annat sätt att göra det är att spara bilden i JPG-format, och sedan använda ett verktyget Channel Mixer (finns i ACDSeePro och säkert också i Photoshop). Detta verktyg konverterar varje färgkanal för sig till svartvitt. Jag kan justera hur mycket ljus som varje kanal ska ha efter konverteringen.

I en panel kan jag se bilden samtidigt i original och efter konverteringen, vilket är nödvändigt om jag vill ha koll på hur de individuella färgerna framträder efter konvertering.

Panelen i Channel mixer

Jag tycker att jag med denna Channel mixer faktiskt kan få fram en bättre klarhet i den svartvita bilden.

Bild konverterad med Channel mixer

Om man använder Photoshop finns det mer sofistikerade metoder, där man arbetar i flera lager. Jag har ingen aning om ifall det ger ett bättre resultat än Channel mixern i ACDSeePro – jag har inte Photoshop.

Men så fick jag ett tips av Thomas Meldert (tack Thomas!). Det finns ett särskilt program för svartvit konvertering som heter Silver Efex Pro .

Det är inget fristående program, utan det levereras som plugin till Photoshop och Lightroom. Jag beslöt att titta på det. Kunde det göra ett bättre jobb än jag kunde med den enkla Channel mixern i ACDSeePro? Nu har jag ju inte Photoshop, men däremot Paintshop Pro, som är en rätt bra ersättning för Photoshop och kan använda samma plugins. Så jag tog hem ett gratis 15 dagars provexemplar för att se vad jag kunde göra. Silver Efex Pro har en massa olika filter för emulering av olika pappersstrukturer och pappersbaser. Dessutom kan jag lägga på färgfilter av olika slag, för att emulera svartvitfotografering med färgfilter på objektivet. Jag kan också justera sådant som ljushet och kontrast, effekter som finns i alla bildbehandlingsprogram. En rolig sak är att det finns speciella filter för att emulera Holga- och Pinholekameror.

Det är alltså ett kraftfullt program. Men jag var nu inte så intresserad av att lägga till märkvärdiga effekter. Det stämmer inte med dogma-intentionen. Jag bara ville ha en så naturlig svartvit bild som möjligt.



Så här blev bilden efter konvertering i Silver Efex Pro. Den liknar faktiskt rätt mycket den neutralt gråa bilden jag fick direkt från RAW-formatet.

Jag vill inte ifrågasätta att Silver Efex Pro kan göra saker som jag inte kan åstadkomma så lätt på annat sätt. Priset verkar vara anpassat till Adobe-användare :-). För det kostar US$ 199, vilket jag tycker är ganska dyrt.

Om jag nu tittar på mina behov, så verkar det just nu inte som om jag behövde Silver Efex Pro. Eftersom det framför allt är mer klarhet i de svartvita bilderna jag är ute efter, så bestämde jag mig för att pröva något mycket enklare. Jag använder sällan Paintshop Pro, men där finns en del smarta verktyg inbyggda. Ett av dem är ett filter som heter Clarify. Precis vad det gör vet jag inte, men jag använde det ofta på den tiden jag gjorde grundbearbetningen av bilder i Paintshop Pro (innan jag skaffat ACDSeePro). Resultatet blir, som filtret heter, klarare.

Jag tog helt enkelt den bild jag konverterat i RAW-formatet till svartvit genom att bara sätta ner färgmättnaden till noll, och sedan sparade i JPG. Så körde jag den genom Clarify-filtret.

Så här blev bilden efter behandling med Clarify

Skillnaden mellan de här olika bilderna är inte överdrivet stor. Men det är subtila kvaliteter som avgör om en svartvit bild verkligen är bra eller ej. Själv tycker jag bäst om den bilden som jag konverterade med Channel mixer, men frågan är om inte den som kördes med Clarify-filtret är lika bra. För att få ett bättre resultat med Silver Efex Pro lär jag få jobba en del med det programmet och testa de olika verktygen. Just nu är jag osäker på om något finns att vinna på det. Kanske om jag jobbade kommersiellt – då duger ju bara det bästa. Men för mina dogma-bilder på Fotosidan verkar det inte stämma. 

Jag har inte bestämt ännu precis hur jag ska gå tillväga i framtiden. Men det finns ett starkt subjektivt inslag i den här konverteringen. Det blir särskilt tydligt när jag använder Channel Mixer. Jag tenderar att då skapa mer kontrastrika bilder. Om jag vill ha en strömlinjeformade metod där jag inte behöver experimentera så mycket kan Clarify-filtret i Paintshop Pro kanske bli en standardlösning. Men jag behöver säkert jobba mer med detta innan jag vet precis hur jag ska göra.

Fotografiska karamellfärger

På 1960-talet, när jag började fotografera i färg, funderade jag en del på de olika filmernas färgegenskaper. Många fotografer älskade Kodachrome, men jag tyckte att den filmen ofta gav en för intensiv färgmättnad. Min favorit var i stället Ektachrome, som jag tyckte gav mer naturliga färger. Jag vill för övrigt minnas att Kodak marknadsförde Ektachrome som yrkesfotografernas diafilm.

Jag har tänkt på det här nu när jag fotograferar digitalt och faktiskt själv kan bestämma bildens färgegenskaper. Både genom inställningar i kameran och i efterbehandlingen.

Nu ska det sägas att jag låter kameran göra så lite som möjligt åt exponeringen på sensorn. Men det leder i alla fall till att färmättnad redovisas som ”låg” innan jag bearbetat bilden.

Hur ska jag nu göra för att få den mest naturliga färgmättnaden? Det verkar enkelt, men slutresultatet beror inte bara på hur jag ställer in just färgmättnaden, utan också kontrasten. Jag sitter där och föser reglagen hit och dit i bildbehandlingsprogrammet, och ofta blir det inte som jag vill ha det. Antingen verkar bilden färglös, eller också lyser den av dessa karamellfärger som ofta är typiska för digitalfoton.

I början kände jag kanske samma glädje över de dramatiskt färgmättade bilderna som 1960-talets Kodachrome-entusiaster. Men efterhand har jag börjat eftersträva en lite mer ”poetisk” färgsättning. Hur jag nu ska åstadkomma det.

För mig har detta blivit en fråga om metodik. Den lösning som funkar för mig är följande. Den gäller alltså bilder som ska visas i färg:

1. Jag brukar alltid som ett första steg kontrollera vitbalansen. För det mesta har kameran varit inställd på auto vitbalans, och det funkar inte alltid perfekt. En solig sommardag kan t ex himlen bli en smula urfrätt på grund av fel vitbalans. Kan man hitta något objekt i bilden att lägga till grund för justering av vitbalansen, så kan det leda till att högdagrarna får mer innehåll och inte blir för urfrätta.

2. Jag drar ner färgmättnaden till noll. Bilden visas då rent svart/vit.

3. Jag justerar skärpa (oskarp maskning), exponeringsdata (ljus, kontrast) så att jag får en bild som i svart/vitt verkar så naturlig som möjligt. Det gäller här att inte falla för frestelsen hatt ha en alltför kontrastrik bild. Man måste alltid se upp med att högdagrarna fräts ur om kontrasterna är för hårda. Hårdare kontraster gör också färgerna mer intensiva.

4. Nu är det bara att dra upp färgmättnaden igen, och lätt att hitta det läge där färgerna är levande och lagom mustiga utan att bildens gräsmattor verkar gjorda av plast.

Det här verkar ju störtenkelt, men faktum är att jag hållit på i flera år med digitalfotografering och först nubörjatjobba på det här sättet.

För svartvita bildern blir arbetsgången lite annorlunda.Vad som är effektivast när det gäller svart/vita dogmabildern är jag inte riktigt på det klara med än. Jag ska kanske ta upp det senare.

Här är i alla fall ett exempel på hur jag jobbat med en rätt slumpmässigt vald bild. Jag tog just denna eftersom jag tyckte att den var alltför karamellig efter mitt första försök. Den innhåller också mycket grönska, vilket kan göra att den lätt ser kladdig ut med för hög färgmättnad. Sedan får jag reservera mig lite – jag har bearbetat den i RAW-format, och den blir inte exakt likadan efter konvertering till JPG. Inte heller visas den exakt likadant i  webbläsaren som i andra program. Men vi bortser från det nu. Jag försöker illustrera arbetsgången så gott det går. 

 

Så här såg bilden ut direkt från kameran. Vad som gäller är alltså låg kontrast och färgmättnad i kameran, för att fixa dessa saker manuellt sedan. Om man tar ut bilderna från kameran direkt i JPG måste kameran ställas in annorlunda

 

Här är färgmättnaden nedragen till noll

 

Här är bilden skärpt och ljushet och kontrast justerade. Vilka verktyg jag väljer för detta beror lite grand på hurdan bilden är. I detta fall har jag först använt ett verktyg som heter Highlight recovery, för att få lite mer substans i högdagrarna.Sedan har jag försiktigt justerat ljushet och kontrast en smula

 

Så har jag dragit upp färgmättnaden igen, just till det läge som bilden hade från början. Kameran anser att detta är låg färgmättnad, och det kan man ju hålla med om ifall man tittar på den första bilden. Men efter justering av ljus och kontrast får jag en hyfsat färgmättad bild trots den nominellt låga färgmättnaden 

Damm på sensorn – usch vad hemskt!

Jag har haft min systemkamera nu i mer än två år, och hittills aldrig haft problem med damm på sensorn. Förklaringen till denna lyckosamma erfarenhet är antagligen att jag satte på objektivet omedelbart när jag fick hem kameran. Och sedan dess har jag aldrig tagit av det.

Jag har läst om detta med sensorrengöring. Det finns en anvisning i instruktionsboken, och den är inte uppmuntrande. Det verkar besvärligt och farligt. Och så hör jag om folk som klantat när de försökt, och fått olja på sensorn. Varifrån den kommer förstår jag inte – är det inifrån kameran? Så objektivet har fått sitta på. Fastän till och med då kan det bli damm på sensorn, har jag hört. Och min kamera är före den tid när det fanns inbyggd sensorrengöring, om sådant nu hjälper.

Men nu stundar nya tider. Jag är på väg att skaffa ett nytt objektiv, så det är väl bara en tidsfråga innan jag sitter där, jag också, med fläckiga bilder. Jag ser inte fram mot det, även om jag ser fram mot det nya objektivet. Så vad gör man?

För flera år sedan rekommenderade en vän till mig, en proffsfotograf, ett händigt verktyg för att göra ren objektivets frontlins. Det heter Lenspen, och är faktiskt en Canadensisk pryl. Den är behändig att använda och jätteeffektiv, fastän jag sällan har behov av den. Men sedan jag köpte den på nätet har leverantören regelbundet skickat info till mig olika slags produkter får kameravård. Och det visade sig att de också har en del smarta grejor för att fixa sensorn.

Här är ett videoklipp som beskriver saken närmare:

Så jag klämde till och köpte en sats. Den består av ett pennliknande verktyg med en speciell dyna i nosen, ett litet instrument för att blåsa ren sensorn, och en smart lupp, så att man kan kolla vad man gör och vad resultatet blir. Grejerna kom med bud i dag.

Satsen var inte direkt billig, men leveransen var snabb, och allt verkar mycket gediget och välbyggt. Jag har förstås inte använt de här verktygen än, jag har inte det nya objektivet. Och jag vill inte påstå att jag ser fram mot att använda dem heller. Jag föredrar att det inte blir smuts på sensorn.  Men jag känner faktiskt lite mer självförtroende nu, så att jag kommer att våga skruva av objektivet när den dagen kommer.