Bilder från Saltspring Island

Den fotografiska bilden är inte död...

Med anledning av Dogmagruppens tvåårsjubileum har jag anställt en liten betraktelse över den fotografiska samtiden.

”Den fotografiska bilden är inte död, men den är svårt sjuk.” Så lyder den dystra upptakten till Dogma 07-manifestet. Manifestet inleds med en stillsam klagovisa över vår tids intensiva bildmanipulationer. Det går ofta inte längre att se på ett foto om det egentligen är autentiskt.

Manifestet och Dogmagruppen vill hjälpa oss att återgå till de fotografiska rötterna, så att säga. Den raka fotografiska bilden av verkligheten, en omanipulerad bild och en omanipulerad fotosituation.

Tankar liknande dessa dyker alltsomoftast upp i olika diskussioner på Fotosidan. Ett skickligt photshoppande kan vinna uppskattning, men det ska inte se photoshoppat ut. Om färger, kontraster och annat ser artificiellt ut, då anses det platt och tråkigt. 

HDR-tekniken hör väl till det djärvaste bland bildmanipulationerna. Resultatet blir ofta bildmässigt så insmickrande att sådana bilder vinner beröm. Men de ser verkligen sällan äkta ut som fotografier.

En dogmafotograf (en medlem i Dogmagruppen) får plåta och manipulera hur mycket som helst, men en bild som uppladdas till Dogmagruppens pool måste följa reglerna. Bilden ur kameran, tagen i befintligt ljus och inte fler justeringar än vad man normalt kunde göra i en kemiskt process, motivet inte arrangerat.

Själv tyckte jag att detta var en rolig utmaning, så jag ansökte om medlemskap i gruppen. Jag har tagit en hel del riktiga  dogmabilder, men ännu inte laddat upp så mycket. Det kommer. Jag tycker att idén är alla tiders.

Men påståendet att den fotografiska bilden är svårt sjuk betraktar jag personligen mest som en säljande retorik. Tyck gärna det, det gör inte ont, men jag instämmer knappast.

Tendenserna att använda den fotografiska processen som ett verktyg för fristående skapande har funnits sedan fotografins barndom. Somliga såg då foto som en lite enklare form av konstutövning. Genom skickligt fixande med den fotografiska processen kunde de skapa bilder som en smula liknade ”riktig” bildkonst. I Wikipedia läser jag att denna syn på foto tog fart runt 1885, efter introduktionen av torrplåtprocessen. Efter 1914 dog den ut. Wikipedia ser ett samband med modernismen, som då börjat sprida sig.

Kanske det. I slutet på 1800-talet rullade den industriella ekonomin ut över västvärlden, 1900-talets andra decennium såg det första moderna storkriget, och ryska revolutionen skakade om Europa ganska rejält.

Allt sådant medförde undergången för en lång rad tänkesätt och konstnärliga stilideal. ”La belle epoque” dog och världen miste på något sätt sin oskuld – om den nu haft någon, vilket kanske  kan ifrågasättas. Listan över omstörtande förändringar knutna till denna tid kan göras oändlig. För en sådan tidsålder passade ett rakt och dokumenterande fotografi som hand i handske. Det framstod som meningslöst att använda den fotografiska tekniken till att försöka efterlikna traditionens finrumskonst.

Rörelsen att göra fotografisk finrumskonst var under en tid starkt understödd av den berömde Alfred Stieglitz. Den fick så småningom namnet pictorialism. Men det ordet var återblickande, för när det kom hade fotograferna redan börjat omorientera sig mot en ny saklighet. Även Stieglitz krävde förnyelse och började förespråka rak fotografi. Så vi kan se att idémässigt föddes dogmafotot samtidigt som pictorlialismen, dess motsats, fick sitt namn.

Smaka på det: Dogmagruppen två år, dogmaidén ca 100!

Den uppblomstring vi i våra dagar sett av häftigt manipulerade foton är i mina ögon inget sjukdomsfenomen. Denna våg är resultatet av att vi fått så många nya och märkvärdiga verktyg, en följd av den digitala fototekniken. Det finns två sidor av detta. Den ena är att tekniskt avancerat foto är något som blivit tillgängligt för nya människor, riktigt många nya människor. Den andra sidan är att de nya verktygen erbjuder möjligheter som knappast alls fanns förut, och detta även till den som inte är så skicklig. Intet under att det blivit en rusning till experimentverkstaden! Och intet under att det här lekandet med Photoshop och dess likar ofta är roligare för fotografen än för betraktaren.

Det här är ett fenomen som vi sett förut. När Apple introducerade datorer med typsnittsbibliotek och laserskrivare som kunde skriva ut vad som såg ut som proffsiga tryckerialster, då hade vi en liknande leklust. Lyckliga hemmaskribenter utan någon som helst utbildning på grafisk formgivning visade upp laserutskrifter med en salig blandning av typsnitt, där kronan på verket var rubriker i gotisk frakturstil. De som sålde dessa utrustningar trumpetade ut budskapet att alla nu kunde formge professionella trycksaker. Det gjordes pengar på det här, och på många kontor fanns i ett hörn en dator med Pagemaker, en scanner och en laserprinter. I ett annat hörn satt en sekreterare och undrade när hon skulle få tid att lära sig att använda de här prylarna, och om arbetsgivaren tänker bry sig om att skicka henne på kurs.

Det finns säkert många andra exempel på hur leklusten kring en ny teknik under en tid resulterar i tokigheter. Men synsättet mognar efterhand. I dag är det åter mest utbildade grafiska formgivare som jobbar med grafisk formgivning. Många glada amatörer skapar också fina trycksaker och webbsajter, men de formger knappast själva. De använder färdiga stilmallar, av vilka det finns en oändlig mängd i dag.

Inom foto ser vi något liknande. De som har seriöst fotointresse leker färdigt och inriktar sig sedan på att använda verktygen till att skapa de bilder de har en vision av. De som inte är så engagerade har inte tålamod att lära sig de avancerade verktygen och vill kanske inte heller lägga pengar på dem. Klick med mobiltelefonens kamera, och ut med bilden på Nätet!

Så finns det dem som vill tänja på gränserna för vilka bilder man kan skapa. De griper girigt efter verktygen för att ser vad de kan åstadkomma med dem. Andra rynkar ibland föraktfullt på näsan åt dem och tycker att de bara leker med teknik. Men de som rynkar på näsan har inte riktigt förstått den kreativa lust som bryter fram överallt där det finns någon med leklusten i behåll. Vi brukar säga att bilden är målet, men faktum är att för många är det själva den bildskapande processen som är målet. Oavsett hur resultatet blir.

Jag förutspår inte direkt någon renässans för pictorialismen. Den kanske kommer, vad vet jag? Men jag tycker att det är naturligt att många människor vill se vad man kan göra med den digitala bilden, oavsett vilka de tekniska redskapen är. Naturligtvis kan redskapen missbrukas. En reportagebild ska inte vara manipulerad. Av ett naturfoto kräver vi att det ska vara äkta, annars vänder vi oss besviket bort. Den berömde Sven Gillsäter fick erfara det, när han erkände att en omtalad djurbild var tagen i en djurpark. Fram till detta erkännande hade bilden ansetts toppenbra, men sedan var den inget värd längre. Fast det var samma bild.

Det äkta och raka dogmafotot måste alltså leva vidare, och det är jättekul att det odlas här på Fotosidan. Det i sämsta mening manipulerade fotot kommer däremot knappast att leva något glansfullt liv. Säkerligen kommer det att finnas kvar, både som uttryck för nya nybörjargenerationers leklust och som verktyg för dem som vill göra sig  märkvärdiga och saknar stil och smak.  Men vi bör skilja mellan detta billiga eller smaklösa manipulerande, och att använda den fotografiska processen för att skapa bilder som går utanför vad kameran avbildat. Kanske blir resultatet inte alltid så bra, men det är en sökprocess.

Det tidiga fotografiet på 1800-talet var också väldigt bristfälligt, innan det fanns en bra teknik och en erfaren kår av fotografer. Ändå ser vi på dessa gamla foton med vördnad, för vi står på skuldrorna av dem som då vågade pröva sig fram i okända marker. När det gäller den digitala fotografiska teknikens möjligheter står vi bara i början. Titta på vad som åstadkommits inom den rena datoranimationen! Den har blivit en självständig konstart med sina höjder och sitt skräp. Kanske finns det dem som suckar frustrerat och klagar över att penna och pensel inte längre duger. Men det gör de visst! Det är bara det att det i dag finns så många andra uttrycksmedel också.

Den fotografiska bilden är inte sjuk. Men den digitala fotokonsten går kanske just nu igenom en tonårsprocess. Och det vet man ju hur odrägliga tonåringar är :-). Var lugn, det blir bra folk av de flesta av dem när de väl fått växa till sig lite!

Pictorialism – det är fult det!

Dela:

Analogtalibander och digitalfascister

Tomas Engström skrev en bloggpost med titeln Silver är guld med kisel är bättre! Det är en elakt rolig uppgörelse med vad han kallar analogtalibanerna, folk som påstår att analogfoto är lite finare än digitalfoto.

För att i rättvisans namn sparka lite åt andra hållet använder han också ordet digitalfascister.

De här begreppen kanske har funnits förut, men jag har inte själv stött på dem. Hur som helst, han slänger in denna muntra brandfackla, mycket medveten om att den kommer att skapa en reaktion. Och naturligtvis har det kommit massor av kommentarer. En av kommentarerna kommer från mig, och Tomas beklagade att jag inte gjort det inlägget som en bloggpost. Ok, tänkte jag, då gör jag en bloggpost av det! Det finns särskild anledning att göra det just i dag, när dogmagruppen fyller två år. Jag har bara bearbetat inlägget en liten smula, för att få det att stå för sig självt.

Analogtalibaner och digitalfascister! Det vet man väl, att musik lagrad på vinyl och återgiven med en retro-typ rörförstärkare låter mycket bättre än digitalt lagrad och återiven musik? Fråga en musikalisk analogtaliban, så får du besked! :-)

Kanske är det så att den analoga tekniken faktiskt inte ger full kontroll över resultatet. Så därför kan detta innehålla överraskningar av estetiskt värde, som det faktiskt inte är så lätt att reproducera digitalt. Jag tror också att mödan att få fram en analog bild kan skapa en mer seriös attityd till efterbehandlingen ibland.

Vad jag tyckt mig se är i alla fall att analogtalibanerna numer är helt inriktade på svartvitt. Och det är faktiskt inte så lätt att åstadkomma riktigt bra digitala svartvitbilder. Att det finns särskilda program för det, som t ex Silver Efex Pro, vittnar om att många skulle vilja. Men jag tycker inte det programmet når riktigt ända fram.

Annars tror jag det är med analogtekniken som med de gamla ångloken. De har ett slags säregen charm, som inte blir mindre av att det är mycket jobb med att hålla dem i gång. Som transportmedel har ångloket knappast någon fördel alls jämfört med modernare lok. Men vi älskar att titta på det och lyssna på det, och många älskar att pyssla med det.

Därmed kommer vi till den analoga kameran. Den tekniken hann mogna i mer än hundra år innan den blev omodern. Som resultat fick vi analogkameror som i sin art är oöverträffade. Och det fanns så många olika sorter för olika smak och behov. Även de mest avancerade var ofta enkla och begripliga i handhavandet. Det är så roligt att plåta med en gammal Rollei eller Leica. De digitala kamerorna, i synnerhet de som är gjorda för att prestera lite extra, de är så krångliga att ställa in. Menyer, knappar och instruktionsböcker på flera hundra sidor. Riktiga trista användargränssnitt, som man säger i den digitala världen. Så även om jag inte har någon analog kamera tittar jag ibland på dem och suckar längtansfullt.

Jag hoppas och tror att digitalkamerorna med tiden blir lika enkla och självklara i handhavandet som analogkamerorna. Och att inte nästan alla digitalkameror ska vara i grunden precis likadana. Den moderna digitalkameran är funktionellt mördande effektiv, men utan peronlighet. En ingenjörsprodukt för ingenjörer. Kanske representerar Leica M8/M9 en möjlig framtid. Men fler måste ta upp den tråden om liknande kameror ska bli tillgängliga för en pensionerad fotoamatör.

Sagt av en inbiten digitalfotograf! :-)

Dela:

Hur man läser ett fotografi

Jag har tidigare berättat hur jag blev den lycklige ägaren av boken How to read a photograph – Lessons from Master Photographers av Ian Jeffrey. En av mina bloggläsare frågade om jag inte kunde återkomma med en recension av boken. Eftersom jag inte läser mer än i genomsnitt kanske några få sidor per vecka, så lär det dock dröja innan jag kan åstadkomma något sådant – ens om jag får lust med det. Så det som kommer här är inte vad jag skulle kalla en recension, snarare några spridda betraktelser. Men de kan kanske ändå ge en uppfattning om boken, som underlag för den som funderar på att lägga en slant på den.

Ian Jeffrey har tillsammans med Max Kozlof skrivit en annan bok med liknande titel, How to read a photograph: Understanding, interpreting and enjoying the great photographers. Det är alltså inte samma bok, vilket ju kan vara lite förvirrande. Dessutom har boken jag själv läser givits ut på olika förlag i USA och Europa, med olika omslag. Men gissningsvis är innehållet i de olika nationella utgåvorna detsamma.

Ian Jeffrey är en känd författare, konsthistoriker och lärare. För oss som diskuterat ”Det fotografiska samtalet” här på fotosidan är han särskilt intressant, eftersom han är ett erkänt proffs på detta samtal.

Boken omfattar 383 sidor. Den är upplagd som en genomgång i kronologisk ordning av ett antal kända fotografer. Den första är William Henry Fox Talbot, född 1800. Den sista är Joel Sternfeld, född 1944. Inget sägs om hur urvalet gjorts. Jag antar att det är baserat på en kombination av dels vad författaren ansett som intressant, och dels tillgängligheten av material för en bok. Naturligtvis är urvalet begränsat, och bli inte förvånad om någon av dina favoriter saknas i boken. Det är ofrånkomligt, om inte annat så på grund av det begränsade utrymmet. Inte heller är det någon genomgång av olika genrer. En sådan skulle vara viktig i en fotohistoria, men här är syftet ett annat: att inspirera läsarens bildseende.

Varje fotograf presenteras med en kort biografi. Därefter ett antal bilder med författarens textkommentarer. Det är minst ett uppslag per fotograf, ibland så många som fem (eller kanske fler, jag har inte gått igenom samtliga ännu). Uppmärksamheten läggs främst på bildanalys, men om det finns särskilt intressanta tekniska fakta nämns dessa också. Om vi t ex tittar på den allra första i raden, Talbot, så uppfann han en egen metod att göra fotografiskt material och patenterade denna metod i England. Detta är nämnt i boken, eftersom det är inledningen till en ny era inom bildkonsten. Mycket lite sägs om använd kamerautrustning.

För bildanalysen har ett antal foton av varje fotograf valts ut. För bilden anges när och var den är tagen, vad den föreställer och för vilket ändamål den tagits fram, t ex publicering i en tidskrift eller ett bokverk. Givetivs måste redogörelsen vara begränsad till vad som är känt för respektive bild.

Bokens titel, How to read a photograph, förpliktigar. Visst har författaren säkert haft ett stort arbete med att ta fram bilder och dokumentera bildfakta. Men målet för framställningen är bildanalysen. Den görs mot bakgrund av den föregående faktaredogörelsen, som ibland kan spela en ganska viktig roll i sammanhanget. Men dessa bildanalyser glider lätt in i en ganska diffus subjektivitet. Det handlar inte om bildkritik i någon enkel mening. Alla bilderna är utvalda och i grunden bra och intressanta. Men om bildens komposition eller t ex belysning eller skärpa är anmärkningsvärd i något avseende fördjupar sig författaren i antaganden om varför det blivit så. Vad är fotografens avsikt? Om denna inte är känd genom fotografens egna kommentarer är fältet fritt för spekulationer.

Det intressanta med den här bildanalysen är att den uppmärksammar omständigheter i bilden som man kanske som betraktare inte omedelbart tänker på. Men spekulationerna om den bakomliggande orsaken är delvis bortkastade på mig. Det är en blandning av antaganden om vilka förhållanden som kan ha spelat in vid fotograferingstillfället, fotografens mål med bilden (om den t ex ingått i ett beställningsverk) och rent psykologiska funderingar kring bildens budskap. Kring de flesta av dessa frågeställningar kan man ha mångahanda åsikter. Det hela blir i mina ögon rätt akademiskt. Men andra läsare kanske inte skulle hålla med mig om det.

Jag ska ge ett exempel, återigen från Talbot. Denna första fotograf (och presentationen av honom) kommer ju på sätt och vis att anslå tonen för hela boken. Det är en bild av fotografens hustru och tre döttrar, troligen från familjens hem i England. Bilden är från den 19. april 1842, vilket är antecknat på fotot. De fotograferade poserar i en trädgård framför en stängd trädgårdsgrind som är delvis övervuxen av någon knotig trädgårdsväxt. Flickorna och mamman bär ett slags mössor,  ”bonnet”, som var populära i mitten på 1800-talet, och som inte har brätten men däremot skjuter fram som en liten huv som  döljer ansiktet utom rakt framifrån. Så som personerna är uppställda i trädgården är ingen av dem vänd mot kameran, och man ser därför inte minsta skymt av deras ansikten.

Kring denna lite märkliga uppställning väver nu författaren tankar om bildens budskap och vad den stängda trädgårdsgrinden kan tänkas symbolisera. Är det månne flickornas kommande levnadsöden man ska föreställa sig bakom grinden? Är ansiktena skymda bara för att de inte ska få ljuset i ögonen, eller finns någon intressant psykologisk mening med det hela? Ja, det kan man fråga sig. Men något svar finns inte. Så det är upp till varje betraktare att dra sina egna slutsatser.

Boken är vackert formgiven och tryckt på fint papper. Den presenteras som ”paperback”, men det är inte frågan om någon massmarknadsupplaga. Om den europeiska utgåvan gör samma intryck vet jag förstås inte. Det är en överflödande rikedom av bilder, på varje sida minst ett och ibland flera foton. Eftersom större delen av fotohistorien nästan uteslutande producerat monokroma bilder, så dyker den första färgbilden upp först på sidan 304, och även på de följande sidorna är de flesta bilderna i svartvitt.

Boken avslutas med en del referensmaterial. Först en omfattande bibliografi på fyra sidor. Sedan ett index över alla fotografer men också andra nämnda fakta, som bildtitlar och publikationer. Och till sist två sidor med erkännanden till dem som tillhandahållit bilderna i boken eller innehar upphovsrätten till dem.

Sammanfattningsvis är detta en sådan där angenäm bok, som man gärna har liggande framme, och som man gärna slår upp i här eller där, och läser om någon av fotograferna. Den som är riktigt intresserad kanske sträckläser den, men för mig skulle det bli korvstoppning. Vill man lära sig fotohistoria finns mycket att hämta, men i det avseendet är  boken långt ifrån uttömmande. Meningen för mig är i stället vad jag kan lära mig och inspireras till när det gäller bildseende. Och då är förstås själva bilderna det viktigaste. Författarens kommentarer kan hjälpa mig att uppmärksamma intressanta aspekter, men åtminstone jag måste läsa dem med lite distans.

Dela:

Den nordamerikanska vitsippan

Therese och jag har bytt lite tankar kring vitsippor, med anledning av hennes bloggpost ”Önskar tiden framåt”.

Där vi bor nu finns inga vilda vitsippor, men vi har en liten rabatt med dem i trädgården. Fast de ser inte riktigt likadana ut som de svenska. Bland annat är det många som har dubbla blomkalkar. Therese blev nyfiken på denna variant, som ingen av oss sett i Sverige. Det är i själva verket olika, men närbesläktade arter. Den europeiska vitsippans artnamn är Anemone nemorosa. Den nordamerikanska heter Anemone quinquefolia. Båda kallas vid samma engelska namn, Wood Anemone, skogsanemon.

Vår lilla rabatt kan förstås inte jämföras med en svensk vitsippsbacke, men sådana lever i alla fall i vårt minne som något av det vackraste som finns i den svenska naturen.

Therese var nyfiken på hur våra vitsipppor ser ut, och här är en bild från fjärde april 2005 (våren är lite tidigare här än i Stockholmstrakten). Den är faktiskt inte så jättebra, men den enda jag hade. Den visar bara ett av de typiska utseenden som dessa sippor kan ha. Det finns enkla, liksom denna helt vita invändigt. Så finns den här varianten, som är en antydan till dubbel, och till sist riktiga dubbla, som nästan är som små bollar.

Man ser ett nät över rabatten. Det är för att skydda blommorna mot hjortar, som vid den tiden härjade svårt i vår trädgård. Man kan i alla fall se att våren är rätt tidig här. I Stockholmstrakten vill jag minnas att vitsipporna slog ut i början på maj.

Till våren ska jag väl ta några nya bilder, och då kanske jag återkommer här med ett amerikanskt vitsippsporträtt som är lite mer till bild.

PS. En vårbild är kanske lite malplacerad just nu. Men titta gärna på mitt nyupplagda album Höst på Saltspring. Kommentarer välkomnas!

Dela:

Min nya fotoskrivare

Mestadels tittar jag på mina foton i datorn. Men man kommer inte ifrån det, åtminstone en del bilder vill man av olika skäl ha på papper. Under åren har jag skrivit ut en hel del av mina foton, både i litet albumformat och i lite större format. Jag har också experimenterat med olika sorters papper. Ibland är det läckert att ha foton på matt papper. Men det ska sägas att det kan vara svårt att få bra resultat på annat än högblankt fotopapper.

Jag har använt en Epson 6-färgskrivare, som jag köpte för drygt fem år sedan. Den producerade för det mesta väldigt fina utskrifter, men lyckades inte alltid, om sanningen ska fram. Och så småningom började den krångla. För någon månad sedan gav jag upp och bar den till skroten. Då hade den tjänat mig väl i fyra år. Samt inte full så väl i ytterligare ett år.

Redan under de första fyra åren hade jag gradvis ökande problem med att bläckmunstyckena blev igensatta. Man ska ju köra en sådan här skrivare regelbundet för att detta inte ska hända, och det gjorde jag. Det första året hade jag därför nästan inga problem alls, men så småningom blev de vanligare och vanligare. Det löstes genom att jag körde skrivarens rengöringsprogram. När man gör det förbrukas bläck, men det är alltid det första att ta till när det blir stopp i kanalerna. Det blev med tiden märkbart ökade bläckkostnader, utan att mängden utskrivna bilder ökade.

Till sist blev det helt enkelt outhärdligt med utskriftskostnader på kanske tio kronor per bild i albumformat. Så jag började köpa bläck från en tredjepartsleverantör. Det funkade bra under en tid, sedan förvärrades problemen med stopp i kanalerna. Om det berodde på bläcket vet jag inte, men jag läste en analys av bläck från tredjepartsleverantörer. De flesta synades ut, inte på grund av att de fördärvade skrivarna men på grund av att bläcket inte hade alls samma ljushållfasthet som originalbläcket. Så jag ifrågasatte visdomen i att byta bläck.

För att få ordning på skrivaren skaffade jag speciellt rengöringsmedel, som kunde sprutas rätt ner i munstyckena. Rengöringen resulterade i att skrivaren klarade av ytterligare något tiotal bilder. Sedan var det stopp igen. Jag försökte med upprepade rengöringar, men till sist blev resultatet ännu sämre efter rengöringen än före. Är man väldigt händig så kan man byta hela paketet med munstycken själv, men så händig är inte jag. Att låta reparera skrivaren lönar sig inte heller. Så det blev skroten.

Nu uppstod frågan hur jag skulle ta fram färgbilder till fotoalbum och till vänner och bekanta i framtiden. Faktum är att det billigaste alternativet tycks vara att gå till fotoaffären med en fil. Då blir kostnaden kanske ungefär 1:75 kronor per bild. Men den största besparingen med det alternativet är antagligen att det helt enkelt inte blir av att skriva ut så mycket. Vilket inte precis var min avsikt.

Efter att ha studerat marknaden kom jag fram till att försöka med en Canon Selphy 780. Detta är en liten, kompakt och billig skrivare som till och med kan köras på batteri. Den arbetar inte med flytande bläck utan med färg i en plastfolie. Färgen förgasas och sublimerar sedan på papperet. Man köper en sats med papper och färgbandkassett i ett, vilket gör kostnaden överblickbar. Endast originalfärg tillsammans med Canons originalpapper kan användas.

Utskriftskvaliteten från denna lilla skrivare är alldeles utmärkt. Den saknar svart färg, vilket kan inverka menligt på djupa skuggor. Men det var faktiskt något som inte heller min Epson alltid klarade så bra. Sublimeringstekniken fördelar färgen på ett diffust sätt i stället för i rasterpunkter, vilket gynnar jämnheten och skärpan i bilden. Den nominella upplösningen påstods i säljinformationen vara 300 dpi, men i skrivardrivrutinen sägs det vara 600 dpi. Utskriftsresultatet tycker jag styrker den senare uppgiften. Färgbilderna garanteras hålla färgen i 100 år, men det beror kanske lite på hur bilderna förvaras.

Den stora tekniska fördelen med den här skrivaren är att man slipper handskas med bläck. Pappers- och färgbyte är enkelt, torrt och rent, och det finns inga bläckmunstycken som kan sättas igen. En annan fördel är priset på utskrifterna, ca 3:50 kr per bild (beroende lite på var man köper färg och papper, och på förpackningens storlek).

Nackdelen med den här skrivaren är att den bara tar tre olika pappersformat:

• kreditkort
• standardformat 4x6" (100x148 mm)
• panorama 4x8" (100x200 mm).

Den är inte heller så snabb, eftersom papperet måste gå igenom mekanismen fyra gånger, en gång per färg och en extra gång när bilden förses med en skyddsfilm. Total tar det ungefär en minut för en albumbild.

De överlägset flesta utskrifterna gör jag i standardformat. Jag bestämde mig för att de få tillfällen då jag vill ha annat format får jag gå till fotoaffären.

Naturligtvis kan man skriva ut till skrivaren från vilket bildbehandlingsprogram som helst. Men dessutom följer med skrivaren ett utilityprogram där man enkelt kontrollerar skrivarinställningarna och skriver ut sina bilder. En finess med programmet är att man kan förse bilderna med ramar och text, och också skriva ut snygga kalenderblad med önskat foto på. Programmet är anpassat för faster Agda och andra, som inte är så datorvana.

Till sist ska nämnas att skrivaren kan skriva ut direkt från kameran och från de flesta minneskort. Det finns en del inbyggda funktioner för bildförbättring, som kan användas då. Jag har ingen erfarenhet av dessa funktioner, eftersom jag alltid skriver ut från datorn.

Skrivaren med pappersmagasinet monterat

Skrivaren med  färgbandskassetten delvis utdragen

En förbrukad färgbandskassett med plastfolien delvis framdragen. Här kan man se att det är en sektion för varje bild och varje färg. Tekniskt är det möjligt att rekonstruera de utskrivna bilderna från det förbrukade färgbandet – något att tänka på när man skriver ut konfidentiellt material

Dela: