Bilder från Saltspring Island

Dimma

Julhegens soliga väder följdes på annandagen av några dagar med tung, våt dimma från morgon till kväll. Just nu brukar jag ta ut en grannvovve på promenad, eftersom vovvens matte har brutit benet. Denna käcka lilla hund brukar glatt skutta iväg över tuvor och sten, hurdant väder det än är. Men nu slår det back. När jag kommer för att hämta honom försöker han gömma sig under mattes soffbord. Lite av den värsta motviljan lägger sig väl när han kommer ut och får känna alla spännande dofter. Men det har blivit korta promenader. Hela hundens gestalt förändras totalt när vi vänder om och styr hemåt.

Jag förstår den lilla krabaten, det är ingen höjdare att gå ut i det här vädret. Fukt och kyla nästan kryper under skinnet. Men för en fotograf är det ändå ett spännande ljus, där t ex konturerna av ett träd eller en kraftledningsstolpe bara anas.

Så jag spänstade upp mig och gick en vända till över fältet söder om byn, med kameraremmen om halsen i stället för vovvens koppel i handen. Kom hem ganska genomfrusen, men det blev i alla fal lite spännande bilder.

Kraftledning som poesi i dimman :-)

Och sceneriet skiftar nästan med varje steg.

Ett gammalt äppelträd

Fåglarna är livliga under sådana här gråa dagar, leker och sjunger vårsånger i träden. Hur ska man förstå det?

Gestalter skymtar hemlighetsfullt genom dimman

Bilderna finns i mitt album Dimma. Hoppas du uppskattar dem. Jag uppskattar en kommentar!

Dela:

När juldagsmorgon glimmar...

Juldagens morgon inställde sig med klar himmel och frost på gräsmattorna. Snart hade emellertid den tilltagande solvärmen smält frosten. Man skulle nästan kunna tro att det var en vårdag i byn...

På eftermiddagen hade temperaturen stigit till 6 grader.

...om det inte var för alla julprydnader.

Här har vi den allra maffigaste julprydnaden. En luftpump lyfter upp tomten ur skorstenen, och så sjunker han ned igen.

I brist på snö kan man i alla fall ha en snögubbe. Sort of, som man säger här :-)

Dela:

Julhälsning från Saltspring

Nu avslutas mitt första år på Fotosidan. Jag blev medlem i maj, och har sedan dess varit en flitig deltagare i the Fotosidan community. Både genom min blogg och mitt kommenterande.

Tyvärr har jag kanske varit mindre flitig när det gällt att bidra med egna bilder. Delvis beror detta på att jag har en upplevelse av att drunkna i Fotosidans bildmassor. I början kommenterade jag bilder mer flitigt, men nu är det mest bloggar jag intresserar mig för.

Jag tror att det är på det sättet att jag behöver smälta alla bildintryck jag fått på FS, och att få ett mer medvetet förhållningssätt till mina egna bilder. Det finns en hel del bilder från sommarens fotograferande i arkivet, som jag fortfarande inte är riktigt färdig med. Eftersom jag vanligtvis inte fotograferar så mycket under vintern, så ska det väl bli tid att se över det här materialet ordentligt och kanske ladda upp lite mer.

Jag funderar också på hur man ska få ordning på det här med bildkommentarer. Det verkar inte som om Fotosidans stab hade några idéer att komma med längre, och hur man ska kunna göra något utan deras stöd är jag inte på det klara med just nu. För det är min absoluta mening att bildkritiken inte fungerar bra. Det är för många bilder i kritikpoolerna, och betygsättningssystemet skulle enligt min mening behöva ses över.

Men det är roligt att vara med på fotosidan. Jag har lärt mig en hel del under den här tiden och håller väl på att få ett nytt perspektiv på digitalfoto. Och så har jag fått ta del av många fina och fint illustrerade berättelser. Rent allmänt tycker jag att bloggarna här är mycket roligare och mer givande än någon artikel som publicerats på papper i en vanlig fototidning.

Tack alla ni som jag bytt tankar och synpunkter med! Jag ser fram mot ett givande år 2010, och det hoppas jag ni gör också.




Just nu är det snövinter i hela Sverige har jag hört, till och med i Göteborg. Fast hur det är i Varberg och Laholm undrar jag...

Här på Saltspring är det milt och fuktigt, och barmark. Så julbilder härifrån i år är just inte mycket att komma med.  Men när det faktiskt blir snöigt och vintrigt kan det bli riktigt tjusigt också här. Så jag vågar mig på att publicera en bild från ett tidigare år.

Dela:

Blixt och dunder!

Jag har tidigare sjungit en och annan klagovisa om att de moderna systemkamerorna är för krångliga. De gamla analogkamerorna var mycket lättare att förstå, med logiska och oftast välplacerade reglage. Instruktionsboken till min kamera omfattar 240 sidor fnulig och finstilt text. Det är nästan patetiskt.

När kameran var ny läste jag förstås igenom hela instruktionsboken för att få en överblick över allting. Men inte kunde jag kameran efter detta. I synnerhet när jag står ute på fältet för att ta en bild, då är det lätt gjort att jag missar något viktigt i inställningarna. Så jag har fått inrikta mig på att erövra saker bit för bit.

Min senaste erövring är blixten. Den var lite nedprioriterad, eftersom jag föredrar att fotografera i befintligt ljus. Men det är också en prövning att drabbas av färgbrus när ljuset varit otillräckligt. Då kommer man inte ifrån att blixten, rätt använd, kan göra en del nytta.

Mitt viktigaste problem med blixten har varit att blixtbilderna alltid blivit överexponerade. Jag har försökt med manuell minskning av blixtintensiteten, och det har väl hjälpt lite. Men kameran har ju en avancerad inbyggd exponeringsautomatik för blixten. Varför har den funkat så risigt? Häromdagen bestämde jag mig äntligen för att gå till botten med den frågan. Då visade det sig att lösningen är enkel nog. Jag har rutinmässigt haft exponeringsmätaren inställd på spotmätning. Och då funkar inte alls exponeringsautomatiken för blixten. Den upplysningen är tydligt insmuget i allt det finstilta. Efter att ha ställt om mätaren till centrumavvägd ljusmätning får jag korrekt exponerade blixtbilder.

Men att plåta med kamerablixten är ju ändå långt ifrån alltid så lyckat. Ljuset är för koncentrerat. Blixtbilderna blir platta, och allt kastar hårda skuggor. Det förvånar mig att inte något slags mattskiva är standardtillbehör till kamerablixten. Det finns dock en enkelt lösning på det här: vira en bit pappersnäsduk runt kamerans pop up-blixt. Kan användas för extern blixt också. Jag lärde mig tricket av min fotohandlare, och det funkar riktigt bra. Blixtbilderna blir lite mjukare, och inga röda ögon.

Det är ändå lite klumpigt att hålla på med den där pappersnäsduken. Och förmodligen tar den ner ljuseffekten rätt mycket. Det är ju inte vad som är avsikten, utan bara att göra ljuset från blixten mer diffust.

För externa blixtar finns det en massa modeller av diffusionsanordningar att sätta på blixten. Jag hade hört att liknande anordningar skulle finnas för systemkamerans pop up-blixt också, så jag gjorde lite sökning på nätet. Snart hade jag hittat ”The Gary Fong Puffer”. Det är en smart anordning som sätts i kamerans tillbehörssko. Den håller fast en mattskärm framför blixten.

Gary Fong är en kinesiskbördig entreprenör och uppfinnare i USA. Han utvecklar och säljer olika slags smarta blixttillsatser. Här kan du se honom demonstrera sina produkter.Verkligt underhållande, faktiskt. Puffern funkar jättebra och förenklar avsevärt arbetet med kamerans blixt. Så småningom ska jag väl skaffa en extern blixt, och då ska jag botanisera mer bland Gary Fongs smarta diffusionsanordningar.

Hjälper mig då The Gary Fong Puffer att få bättre blixtbilder? Jag gjorde ett litet experiment. Jag tog två självporträtt med hjälp av kamerans självutlösare. Den huvudsakliga ljuskällan är kamerablixten. Detta är egentligen ett extremt svårt ljus för porträttfotografering, så bilderna blir i sig inte så bra. Men här var inte syftet att ta bra bilder, utan att visa pufferns effekt så enkelt och tydligt som möjligt.

Båda bilderna är tagna med kameran på stativ, 48 mm brännvidd, (motsvarar 72 mm vid fullformat, d v s typisk porträttele), bländare 3.5, exponering 1/60 s, blixten inställd på röda ögon-eliminering, vitbalans inställd för blixt. Den enda efterbehandling jag gjort är att beskära bilderna lite för att avlägsna ointressanta detaljer i omgivningen.

Denna bild är tagen utan puffer

Här är motsvarande bild, tagen med puffern monterad

Vad man först lägger märke till är kanske att bilderna har lite olika kolorit. Jag antar att det beror på att bilden tagen med puffern har tagit upp reflexljus från omgivningen mer än bilden utan. En följd av att puffern sprider ljuset från blixten. Kontrasterna är också mjukare i puffer-bilden, vilket förstås var väntat och kanske det viktigaste syftet med puffern. Pufferbilden är mörkare, vilket väl inte var avsikten. Jag förmodar att det beror på att kamerans exponeringsautomatik inte är riktigt anpassad till att man har ett diffusionsfilter på blixten. Men det är lätt att fixa i efterbehandlingen. Jag har inte gjort det här, eftersom jag så noga som möjligt ville se skillnaden mellan resultatet med och utan puffer.

En sak som inte är uppenbar här är att puffer-bilden är lite skarpare. Särskilt tydligt har jag sett det när jag studerat bilderna i DNG-format och förstoring.  Någon förklaring till detta har jag inte, men jag testade med ett antal exponeringar för att försäkra mig om att det inte var någon tillfällighet.

Mina sammanfattande slutsatser:

1. För att få intressanta bilder, välj ett mer tacksamt motiv :-)

2. Inse att kamerablixten under alla förhållanden har begränsningar. Ska man använda den så är det säkert inte ur vägen med t ex en reflexskärm, och helst också en sekundär yttre blixt. Räkna inte med att använda en bild av det här slaget utan att efterbehandla den lite mer än jag gjort här.

Dessa två slutsatser är kanske självklara och inget att orda om.

Den tredje och viktigaste slutsatsen:

3. Puffern ger faktiskt en bild som är lite bättre och mer tacksam att arbeta vidare med i efterbehandlingen.

Dela:

Brusreducering

När jag var barn fanns det en mojja som hette Tomtebrus. Det var ett pulver som såldes i små runda aluminiumdosor. Om man hällde pulvret i ett glas och fyllde på med vatten så fick man något slags läskedryck. Jag minns inte hur den smakade, men i dag skull jag nog tycka att den var förfärlig. Fast vi barn blandade inte läsk på pulvret, vi smaskade i oss det som det var. Urrk!

Nu är det dags att prata med tomten om brus igen, men denna gång av ett helt annat slag. Jag har önskat mig ett brusreduceringsprogram i julklapp. ”Så enkelt är det inte” sa tomten. ”Det finns flera att välja på, du får bestämma dig för vilket du vill ha först, så får jag överväga saken sedan.”

Jag bestämde mig för att titta på dem som jag hört mest talas om, nämligen Noise Ninja och Topaz Denoise. Båda dessa program kan hämtas på nätet i gratis pröva på-versioner.

1. Jag började med Noise Ninja. Den finns i olika versioner för olika önskemål om bildkvalitet (färgdjup) och som plug in eller stand alone. Jag kan använda en plug in, men tyckte att stand alone passade mig bättre. Det ska inte påverka resultatet. Priset på denna version (med 64 bitars färgdjup) är ca US$70.

Det finns ingen tidsgräns för Noise Ninja's testversion, men den lägger ett rutnät över bilden. Man får en god uppfattning om hur programmet jobbar och hur effektivt det är, men kan inte använda bilden. OK, det får gå. Att lära sig använda programmet tar någon minut. Men de rekommenderar att man sätter sig in i de mer avancerade funktionerna och skapar en profil för den egna kameran. Det är krångligt men anses garantera det bästa resultatet. Jag struntade dock tillsvidare i denna överkurs och körde en-minutsvarianten.  Tja, inte dåligt.

2. Så har vi Topaz Denoise. Den kostar ca US$80. Man kan inte spara bilder i Topaz utan en licensnyckel. Men man kan beställa en nyckel som räcker i 30 dagar. Den skickas med e-mail. Med nyckeln får man tillgång till alla funktioner.

Topaz är lättare att använda än Noise Ninja. Man gör ett första val av önskat resultat från en liten lista med tumnaglar som visar den valda bilden efter behandling. Sedan gör man finjusteringar med reglage.

Jag tyckte att det kunde vara kul att pröva på julgranen i min förra bloggpost. För att få en tydlig uppfattning bör du klicka på respektive bild för att se den i större format.

Original

Efter behandling i Noise Ninja

Efter behandling med Topaz

Jag bestämde mig för Topaz. Jag tycker att den ger ett bättre resultat. Kanske kan man göra något bättre med Noise Ninja, ifall man går igenom överkursen och skapar en kameraprofil. Men Topaz vinner med större enkelhet. Så nu vet du, Tomten!

Dela: