Bilder från Saltspring Island

Ord om bilder

Jag tidigare bloggat och diskuterat en hel del kring detta med betygsättning av bilder. När jag nu ser tillbaka på en längre tid som sporadisk bildkritiker, så kan jag se följande mönster hos mig själv:

Jag har i första hand valt ut de bilder som jag gillar bäst, för att ge kommentarer till. Det har alltså blivit mycket klappande på axeln och många förtjusta hejarop. Men betyg har jag oftast inte satt något, eftersom jag tycker att betyget blir alldeles för endimensionellt. Som jag brukar säga, en femma visar inget annat än att man gillar bilden skarpt, och ett lägre betyg kräver ju i alla fall en förklaring om det ska vara till någon hjälp.

Men så drabbades jag av en viss motivationskris när det gällde kommenterandet. Jag ville inte ”förfalla” till det där med ”vilken bra bild”, så jag måste vara lite uppfinningsrik när jag sa just det, fast på ett omväxlande sätt :-) Och så har jag funderat på Fotosidans ”folkbildande” roll, att vi ska hjäpa varandra att bli bättre. Genom att ge kritik lär man sig se på bilder, men då bör man nog också granska de bilder man inte tycker är toppen. Och själv har jag funnit att anmärkningar mot det ena eller andra felet i mina egna bilder också hjälpt mig att bli mer medveten. Inte för att man alltid måste hålla med den som har någon invändning, men det kan ändå vara en värdefull tankeställare.

Som jag berättat har jag experimenterat med ett eget, fördjupat betysystem. Jag har trixat lite hit och dit med det, och jag förklarar förstås alltid hur jag tänker när jag använder det. Det som nu har utkristalliserat sig för mig efter åtskilligt experimenterande är följande bedömningsgrunder:

A. Exponering (ljus, kontrast)
B. Fokusering (skärpa, vinjettering)
C. Färg (vitbalans, färgmättnad)
D. Komposition, beskärning
E. Motivtolkning (gör bilden rättvisa åt motivet?)

För varje grund sätter jag en poäng 1-5, där 5 är bäst. Men jag har slutat att detaljbeskriva vad varje poäng ska betyda. I stället räknar jag fram ett avrundat medelbetyg och klämmer dit det som slutpoäng.

När jag ger bildkritik väljer jag i första hand en pool där jag tänker lägga upp en bild själv. Lämpligt, inte minst nu när man måste kvalificera sig till en del pooler, så att det blir nobben om man inte ligger på minst 1 plus (jag har minsann noterat att mitt tidigare kommentaröverskott gick förlorat när den nya kvoteringen infördes :-)). Jag har bestämt mig för att för varje bild jag själv laddar upp, så kommenterar jag två.

Jag försöker alltid i första hand välja ut en bild som inte är kommenterad förut, och börja med den. Vare sig jag gillar den eller ej. Det har visat sig att min egen lilla betygskala faktiskt har hjälpt mig riktigt bra att formulera ett omdöme, vad jag än tycker om bilden. Nu har jag inte ännu kommenterat någon bild jag tyckt varit riktigt dålig, men med min skala behöver jag inte heller låta för gnällig. Är bilden suddig, har svårt färgstick och strängt taget inte tycks föreställa något, så kan jag rent sakligt säga några ord om det utan att förfalla till negativism. Hoppas jag!

Bild nummer två som jag väljer ut kan vara antingen en som inte är kommenterad förut eller en som jag direkt tycker om. Jag vill inte avstå från att ropa hurra när jag ser något jag riktigt gillar!

På det här sättet så skapar jag ett överskott av kommentarer, och så kan jag med gott samvete lägga en kollektion i en pool, för den räknas i kvoteringen som en bild. Smart va! Nej, jag gör det inte för att vara smart, utan för att jag ibland tycker det är fint med kollektioner.

Exempel på det är den senaste kollektionen jag laddat upp i dogma-poolen. Jag gjorde den från början i tanke att det skulle bli en svartvit kollektion, och så blev det inget med det. Det passar mig tydligen inte med svartvitt, vilket jag utvecklat i tidigare bloggposter. Det kändes riktigt befriande att ladda upp dessa bilder i den ursprungliga färgversionen.

Den här bilden är från en demonstration av ett museitröskverk på Saltsprings höstmarknad i september förra året. Den ingår i den senaste kollektionen jag laddat upp, och kollektionen består av dogmabilder

Hoppas du gillar bilderna. Jag gilllar dina kommentarer!

Dela:

Inspiration och fotomotiv

Den ö jag lever på är ovanlig och intressant på många sätt. Men för fotografen erbjuder den utmaningar. I alla fall för den här fotografen. Jag har tidigare alltid bott på platser som varit ganska insmickrande, fotografiskt sett. Jag är  t ex road av arkitektur. Vilken rikedom av spännande arkitetkurmotiv erbjuder inte en stad som Stockholm!

Natur och landskap erbjuder överallt i Sverige så lättillgängliga fotomotiv. Till dels kan man kanske tacka allemansrätten för det. Till och med i och nära Stockholm finns nationalparker och naturreservat fulla av spännande vyer och skönhet.

De sista åren jag bodde i Sverige var Nyköping min hemstad. För att vara en småstad i landsorten är Nyköping förbluffande rik på vyer och vackra platser. Runt ån genom staden finns vackra historiska platser och flera spännande vattenfall.

Prosten Pihls gård vid Nyköpingsån – en vacker 1700-talsgård som restaurerats av den berömde arkitekten Erik Lundberg, och där Svenska kyrkan numer driver ett trevligt kafé

Fågellivet runt ån och vid åmynningen är inte bara överdådigt rikt, det är lättillgängligt för åskådaren också. Och på den omgivande landsbygden hittar man en del vindunderligt vackra platser.

Det gamla odlingslandskapet i Sörmland är numer till stor del igenplanterat med skog. Men där det fortfarande öppnar sig kan det vara betagande vackert

Så innan jag kom till Saltspring var jag riktigt bortskämd med goda fotovyer.

Här på ön finns förvisso mycket intressant och spännande att upptäcka, men jag måste lära mig ett annat slag av bildseende för att hitta intressanta fotomotiv. Folkvimlet på stan erbjuder väl goda motiv för en gatufotograf, men det rör sig inte om mycket mer än en halv kilometer av vimmelgator. När det gäller arkitektur, så kan man konstatera att ett hus byggt före kriget kallas ”heritage building” – även om det bara är en gammal risig trävilla med eternitfasad. Här finns bara några få mer monumentala byggnader, de allra flesta små efter storstadsförhållanden och byggda i trä.  Inte så jättemycket för en arkitekturfotograf att bita i. Men visst har de sitt intresse.

Mahon Hall i Ganges. Byggd 1904 som Community Hall och används fortfarande för olika slags aktiviteter: konserter, teater, konsthantverksmarknader m m

Men det är ju en ö. Det måste väl finnas spännande stränder och kustlinjer? Javisst, här finns överdådigt vackra vyer. Men de är inte så lättillgängliga för fotografen alla gånger. Många stränder stupar brant i havet, och alltför många av de övriga är avspärrade av privata markägare som inte vill ha främlingar trampande runt där. Den i mina ögon vackraste stranden når man efter en halvtimmas knogande på en liten oländig gångstig där man delvis tvingas klättra i besvärlig terräng för att ta sig fram. Fördelen är att man mer eller mindre har den för sig själv när man väl är där.

Den tjusigaste vyn över omgivningarna hittar man från toppen av ett berg som det skulle ta många timmar att ta sig upp till, ifall man gick till fots. På sluttningarna lär finnas vild puma. Men lyckligtvis går det en bilväg nästan hela vägen upp till toppen. Man bör dock inte försöka sig på den annat än när vädret är torrt och sikten klar. Det tar en nästan en halvtimma att ta sig upp, för man får köra långsamt och försiktigt på den smala och dåliga vägen, med en hotfull brant på ena sidan.

Trots allt talar jag nu om de där platserna där vilken fotograf som helst skulle hitta en vacker bild. Att jag själv skulle lyckas ta en bild där som ingen tagit förut, det tvivlar jag på.

Om jag nu inte blir tillräckligt inspirerad kan jag förstås ge mig iväg från ön, t ex över till Vancouver Island. Där finns det massor av storslagna landskap och väldiga strandvyer. Det blir ett försvarligt bilåkande för att hitta dem, men inget som bör avskräcka den verklige entusiasten. Men det är inte det storslagna jag är ute efter, inte just nu i alla fall. Bilder finns ju faktiskt överallt, det handlar om sättet att se, att ta fram bildseendet och hitta det där speciella, som uppenbarar sig på de mest oväntade ställen. Kanske utanför den egna stugknuten, om man bara håller ögonen öppna. Så nu kanske du förstår vad slags utmaning jag tagit på mig. Jag vill lära mig att fotografera Saltspring. Jag har strövat runt några år på ön och har faktiskt en hel del bilder. Men ännu känner jag inte att jag riktigt hittat greppet. Kanske är det också så att man måste börja med att ta alla de där lättköpta bilderna, de som alla andra också tar, helt enkelt för att bli fri från dem. Jag hörde en gång ett citat från en lärare på en konstskola, som hävdade att bildkonstnären först måste måla alla de dåliga bilder han bar på, innan han hade täckt av de som var bra, unika, spännande.

Jag ser på fotosidan att en del söker inspiration genom att ta på sig olika projekt. Det kan vara t ex ”ett foto på samma plats varje dag under ett år” eller ett månadens tema som föreslås i en grupp. Eller något man tänker ut själv och kör så länge man har lust. Tanken är god, och jag tror att jag ska göra så själv. Ta upp några projektidéer, t ex arkitektur, stränder, ovanligt väder etc. Fokusera på projektet någon tid och se vart det leder. Det hindrar ju inte att jag kan ta med kameran och gå ut på måfå, när andan faller på. Men kanske tiden är mogen för mig att engagera mig lite djupare i några utvalda idéer.

Dela:

Dogma, svartvitt och silver

Jag har inte antecknat precis när jag avgav mitt Dogma-löfte. Men någon gång i september förra året tror jag. Jag citerar ur Dogma-sällskapets manifest:

Därför har vi startat sällskapet ”Dogma 07”, inspirerade av fotografins pionjärer söker vi fotografins rötter. Genom att avsäga oss all onödig teknisk barlast vill vi nå fram till motivet – bilden – fotografiet. Vi är inte teknikfientliga, vi accepterar den digitala kameran som den filmbaserades jämlike, vårt fokus är på bilden – inte tekniken. Men när vi minskar antalet tekniska valmöjligheter inför motivet genom att låsa oss vid en brännvidd och en film/kamerainställning vill vi frigöra kreativiteten och seendet till att upptäcka motivet.

Fotografins rötter! Det väckte genklang. Att (i all anspråkslöshet) gå i de stora fotografernas fotspår. Att ta svartvita bilder av världen just sådan den ser ut. Nobelt! Så jag bestämde mig förstås, som så många andra, för att mitt Dogma-löfte skulle gälla svartvita bilder.

På den tiden jag körde med film var det annars nästan aldrig svartvitt. Så jag har väldigt lite erfarenheter av det. Men jag har ju sett en hel del exempel här på Fotosidan på att svartvitfotografier inte är dött.

Som du ser i manifestet så accepteras digitalkameran som den filmbaserade kamerans jämlike. Men digitalkameran är i grunden gjord för färg. Detta tänkte jag inte på när jag avgav mitt dogmalöfte. Det fanns ju en inställning på kameran just för svartvitt. Men den visade sig utan effekt när man fotograferar i RAW-format. Och för övrigt så är det färg som sensorn registrerar. Om man vill ha svartvitt får man konvertera, vare sig man överlåter det jobbet till kamerans processor eller gör det i datorn.

Nåväl, det finns massor av verktyg för sådan konvertering. Jag har nog prövat dem allesammans. Och kommit fram till att det finns verkligen inget naturligt i att konvertera digitalbilder till svartvitt. Ibland blir resultatet acceptabelt eller till och med bra, men ofta blir det trist och platt.

Jag har inte gjort någon noggrann genomgång av Dogma-poolen, men mitt allmänna intryck är att det framför allt är där som analognördarna härjar med sina Rollei, Zorki, Leica och vad de nu har. Och det är inte att undra på. Vill man ta fina svartvita bilder, då ska det vara svartvitt från början. Då är det silver som gäller. Då kan man verkligen prata om ”åter till rötterna”.

Sedan jag avlade mitt löfte så har jag tagit flera serier med bilder som uppfyller manifestets krav: en kamera, en brännvidd, en inställning på kameran. Färgbilder har det blivit, en del av dem riktigt trevliga. Men sedan kom det sista steget: konvertering till svartvitt. Jag har skrivit en tidigare bloggpost om mina vedermödor på det området.

Jag vet inte om jag ska betrakta dessa försök som ett fullkomligt fiasko, men faktum är att det knappast finns en bild som inte är bättre i originalskicket, som färgbild. Inte är det mycket av fotografiska rötter i att slita med reglagen i bildbehandlingsprogrammet för att försöka få lyster i det svartvita heller.

Andra må ha andra uppfattningar. Min egen är att ska man dogmafotografera i svartvitt, då får man vackert hålla sig till silver. Så om jag ska fortsätta med dogma, då får jag ändra mitt löfte. Jag har två vägar att välja på: antingen skaffa en kamera för film (jag har ingen kvar längre) eller skippa den där delen med svartvitt.

Nu har jag tidigare bestämt mig för att inte syssla mer med analogteknik, för jag tänker inte skaffa mörkrumsprylar och försöka lära upp mig på det området. Jag lämnade det i princip tillsammans med lådkameran. Men numer lär man kunna få filmen digitaliserad på det kommersiella labbet. Riktigt silver blir det ju inte då, men kanske en fungerande kompromiss. Alla de fina svartvita bilder från analogkameror som publiceras på Fotosidan har ju gått igenom den processen.

Lite frestande är det. En begagnad Rollei t ex, eller kanske en Lubitel, eller varför inte börja med en Holga? Eller om jag ska botanisera på nätet efter någon enklare begagnad kamera med mellanformat. Alltid lär man sig något!

Hur som helst, det är tänkt att Dogma-löftet ska räcka för ett halvår, men jag har i princip redan övergivit det. Några fler ansträngningar att konvertera digitalbilder tänker jag inte satsa på, ifall det inte dyker upp någon bild liksom inbjuder till det. Så om jag ska fortsätta med Dogma, då blir det färg. Omedelbums.  För någon nyanskaffning av kamera är inte aktuell just nu, det är annat som går före. Kanske kan jag också gräva från något av intresse bland de redan tagna Dogma-bildernas original. En retroaktiv ändring av Dogma-löftet kanske inte är mycket till löfte, men det är ju inte frågan om något religiöst!

Det här har jag grunnat på i minst en månad, vilket saken förmodligen inte alls är värd. Fotografera gör man ju för sitt nöjes skulle, inte för att gräva ned sig i tekniska eller estetiska grubblerier. Men nu får det bli dags. I dag antecknar jag mitt nya Dogma-löfte på poolens klotterplank:

Fujifilm Finepix S5 Pro, 35 mm, färg, standardinställningar.

Punkt!

Få se om jag har någon analogkamera om ett halvår, då kanske det blir ett nytt löfte. Lite frestande är det ju, det  där med att gå tillbaka till rötterna :-)

Den här bilden från Riddarholmskanalen i Stockholm är tagen runt 1965, förmodligen med en Yashica 44. Den skulle kanske platsa som Dogmabild i dag. Det är i alla fall silver :-)

Dela:

Flashigt värre!

Annonser på webbsajter är ett omdiskuterat ämne. Vi får ju tillgång till många tjänster på nätet utan att betala för det. Dagliga nyheter t ex. Och även grundmedlemskapet på Fotosidan är gratis.

Någonstans måste förstås de människor som gör allt detta jobb tjäna sitt levebröd, för att inte tala om maskiner och andra resurser som nätet kräver. En del av dessa gratistjänster finansieras via donationer, t ex Wikipedia. Hur andra får inkomster för sin service är gåtfullt för mig, som t ex laget bakom den populära programvaran Wordpress. Men en inkomstkälla finns, som man inte har problem att förstå, och det är annonser. Välbesökta webbsajter har ofta annonser, och annonsörernas pengar håller dem i luften.

Om man inte tycker om annonser så tycker man kanske att detta är irriterande, men samtidigt måste man ju förstå att pengarna för jobbet måste komma någonstans ifrån. Själv har jag inget emot annonser som sådana, vare sig i tidningar eller på nätet. Om jag läser dem, det är en annan sak. Jag känner mig inte skyldig att ta del av annonser, bara för att annonsören betalar för tjänsten jag utnyttjar. Om det är en för mig viktig tjänst så är jag å andra sidan beredd att betala en slant för den.

Fotosidan erbjuder sina silver- och guldmedlemmar att stänga av annonser inne i artikeltexterna (s k Stora annonser). Troligen stör det inte annonsörerna så värst mycket, för även om antalet betalande medlemmar (som kanske inte ser annonserna) uppgår till ca 2300, så är de övriga fler än 140000, som annonsören alltså når.

Vad man än anser om annonser, det finns en typ som jag störs riktigt av, och det är animerade annonser. De är helt enkelt ergonomiskt höggradigt störande för mig, och jag har jobbat en del med frågan hur jag ska kunna stänga av dem.

Flera webbläsare erbjuder ju möjligheten att blockera utvalda webbadresser, vi kan kalla det adblockers. Det funkar effektivt på de flesta typer av annonser. Men det finns i princip två typer av animeringar som används i annonser: GIF och Flash. GIF-annonser är det aldrig några problem att blockera med adblockers. Men Flash är en annan femma. Adblockern förutsätter nämligen att man kan högerklicka på den blinkande bilden, så att adblockern kan fånga adressen och blockera den. Men Flash-bilder fungerar på ett annat sätt, och man får inte adressen till Flashfilen genom att peka på bilden. Det finns sätt att gå runt detta och vaska fram adressen i alla fall, men det är rätt bökigt. Jag tror inte att alla ens vet hur man gör.

Under en tid la jag ned en hel del jobb på att vaska fram adresserna till Flash-annonser. Jag använder Firefox, och  nu har det kommit ett i alla fall för mig nytt verktyg för att hantera det här. Det är alltså inte det välkända Firefoxtillägget Adblock Plus, som fungerar utmärkt för alla slags annonser utom Flash. Utan det tillägg jag tänker på heter Flashblock.

Flashblock blockerar inte Flashsajter. Den byter i stället ut hela Flashbilden mot en enkel knapp. Den verkar likadant på alla Flashbilder, oavsett varifrån de publiceras. Om man vill startar man Flashfilen genom att klicka på knappen. Annars får knappen vara kvar, hur enkelt som helst.

Så här kan det se ut när några Flashannonser blockeras av Flashblock. Är du nufiken på dem, så klicka bara f-knappen i mitten. Även sådant som inte är annonser visas förstås på samma sätt, men det stör inte. Är det något du vill se, så startar det direkt när du klickar.

Jag tycker att Flashblock är den slutgiltiga lösningen när det gäller Flashanimeringar. Man väljer snabbt vad man vill och inte vill titta på, och inga annonser blinkar i blickfältet om man inte uttryckligen tillåtit det.

Detta är en resurs som bara finns för ett fåtal webbläsare, inklusive Firefox. Men behöver man något annan än Firefox?

Här hittar du den!

Dela:

Fotosidan och bildkritiken – igen!

Här är åter lite funderingar kring bildkritiken på Fotosidan. Jag koncentrerar mig på Bildkritikpoolen, för den tycker jag är viktigast.

Så här säger Fotosidan om den bild jag med darrande knän ska våga publicera i poolen:

Du bör ha gjort en hel del självstudier och använt en rejäl dos självkritik först innan du lägger upp bilder för kritik! Du har gjort ditt yttersta för att skapa en riktigt bra bild som intresserar betraktaren!

Det är utmärkt att FS vill att man ska visa lite omsorg om de bilder man vågar publicera för kritik. Men för egen del tycker jag inte att det alltid är mina bästa bilder som jag mest behöver kritik på. Jag vågar ibland ladda upp en bild som jag vet inte är perfekt, men där jag inte riktigt kan komma på vad som är fel. Det är ofta kritiken på sådana bilder som är mest värdefull för mig. Det känns faktiskt inte riktigt som om jag blir bemött som en vuxen i den där skrivningen. Just nu har jag emellertid inget alternativt förslag till råd åt fotografen. Jag har i stället tagit det från den andra sidan, nämligen kritikerns.

Då kommer vi till de s k gemensamma betygsdefinitionerna:

1. Inte alls bra/ointressant

2. OK

3. Ganska bra

4. Väldigt bra

5. Klockren

Men ett betyg enligt denna definition tycker jag blir för torftigt, i alla fall om vi ska ha ambitionen ”Konstruktiv kritik”.  Skalan ser faktiskt mest ut som en poängskala för en tävling. Om du får betyget 5 vet du visserligen att någon tyckt att du gjort bra ifrån dig. Och visst utvecklas man av beröm! Men att precis förstå ett lägre betyg, det kan man inte utan en engagerad verbal kommentar.

Själv har jag för det mesta helt enkelt låtit bli att betygsätta bilder, eftersom jag tycker att den där betygskalan är för substanslös för att vara användbar. Jag har alltså mest hållit mig till en verbal kritik. Men så småningom tyckte jag att det blev jobbigt. Jag orkar helt enkelt inte med att fördjupa mig i den ena bilden efter den andra för att ge den där ”konstruktiva” kritiken. Ett kort beröm till bilder man gillar är väl lätt nog, men det var ju något mer om Fotosidan ville. Så jag tappade sugen och slutade under en tid att kommentera bilder.

Nu har jag försökt ta ett nytt grepp på den där frågan. Jag har utformat en egen betygskala, som jag tycker funkar bättre än Fotosidans. Men för att använda den måste jag förklara den i kommentaren. Den är under utveckling men ser just nu ut så här. Jag har en lathund som jag kopierar in i kommentarfältet:

Jag tycker inte Fotosidans betygsdefinitioner fungerar så bra utan förtydligar mina bedömningar i en skala från 1 (minst positiv) till 5 (mest positiv) på följande bedömningsgrunder:

A. Exponering (ljus, kontrast):

B. Fokusering (skärpa, vinjettering):

C. Färg (vitbalans, färgmättnad):

D. Beskärning:

E. Komposition:

F. Motivtolkning (gör bilden rättvisa åt motivet):

Poängskala:

1 = bör förbättras (se kommentar)

3 = OK; kräver ingen kommentar

5 = Guldstjärna.

Jag tycker inte att 2 och 4 behövs i skalan, så egentligen skulle jag kunna använda 1-3, men genom att använda 1-5 kan jag räkna fram ett medelbetyg som stämmer med Fotosidans standardbetyg.

En särskild kommentar till F: Fotosidan säger att vi ska kommentera bilden, inte motivet. Men de två hänger ju så intimt samman, och i praktiken är det väldigt ofta som motivet kommenteras i första hand. Om det är spännande eller originellt så kan en bild får en massa beröm fastän den som bild är medioker. Det här problemet försöker jag fånga upp genom att fokusera på motivtolkningen i stället för på motivet som sådant. Till den verkan det hava kan.

Om man sedan tycker att motivet som sådan är spännande, så är det ju OK att säga det i den verbala kommentaren.

När jag väl satt dessa poäng är det lättare för mig att bifoga en lämplig verbal kommentar och att till sist sätta det där totalbetyget. Den som sedan ser betyget kan se vad det bygger på.

Tänk vad fint det skulle vara om Fotosidan implementerade något liknande i den systemunderstödda betygsättningen! Och varför inte? Det är ju inte bara vi som fotograferar som behöver utvecklas och bli bättre. Lite kreativ utveckling av Fotosidan som sådan kan väl också vara välkommet!

Mitt fotografiska nyårslöfte var att visa lite fler egna bilder. Just nu är vintern på Saltspring inte så mycket att fotografera. Den är helt enkelt så förbaskat grå och våt. Och jag har inte ännu utvecklat något fotografiskt förhållningssätt till detta slag av väder. Ifall jag skaffar den där Holgan jag nämnt i andra sammanhang, så kanske det blir den jag använder för att utforska Saltspring-vintern!  Men som det är nu så bjuder jag på en sommarbild i stället. Denna bild är en monterad panormavy över östra delen av Ganges’ hamn (Ganges är namnet på huvudorten på Saltpsring Island, uppkallad efter ölogsfartyget HMS Ganges, som i slutet av 1800-talet hade denna plats som hemmahamn).

Fler bilder finns i mitt album Ganges Harbour.

Jag hoppas du gillar någon av dem. Jag gillar skarpt dina kommentarer!

Dela: