Bilder från Saltspring Island

Månadens favorit – januari, februari, mars 2010

Minns du stafetten ”Min bästa bild 2009”? Någon skickade dig en ”utmaning” att publicera din bästa bild för året, och så skulle du skicka utmaningen vidare till två andra fotografer.

Jag fick utmaningen och konstaterade i en bloggpost att det inte handlade om att välja en ”bästa” bild (det är alltid svårt, det där med sämst och bäst) utan den jag för tillfället tyckte mest om. När jag skickade stafetten vidare så kallade jag det också en inbjudan, inte en utmaning. Detta för att få bort känslan av tävling.

Jag tyckte att det där var en kul idé, eftersom fotograferna berättar något intressant om sig själva genom sina val. Men alla var inte lika trakterade av själva sättet att puffa för det här. Visserligen var det effektivt, eftersom många värvades, men det blev för mycket av kedjebrev över det hela, ansåg någon. Man kan också fråga sig hur många som gärna skulle velat ha en inbjudan men aldrig fick en. Fast den djärve hoppade in ändå, publicerade sitt val och skickade ut ett par nya stafettpinnar.

Denna gång har Sirpa Ukura väckt idén igen i sin blogg men nöjer sig med att i själva bloggposten utmana alla att publicera månadens favoritbild.  Jag kände mig kallad att anta utmaningen (fast jag ser det som att jag accepterade inbjudan). De bilder jag visar här har jag publicerat förut i bloggen. När jag väljer de jag tycker bäst om kan de ju inte vara diskvalificerade av att jag visat dem förut!

Januari

Jag fotograferade inte så mycket i januari, så jag har inte så mycket att välja på där. Denna bild har jag visat förut, i färg. Men jag hade känslan att den kanske skulle göra sig bättre i svartvitt. Jag har en olycklig och obesvarad kärlek till svartvita bilder, jag har hittills aldrig lyckats särskilt bra med att konvertera mina digitala bilder. Men nu har jag gjort ett nytt försök, och faktiskt tycker jag att det lyckades bättre än det brukar. Så det får bli min favorit för januari

Februari

För februari väljer jag denna bild, som jag tycker berättar på ett stämningsfullt sätt om vinterkänslan nere vid hamnen. Denna bild har jag publicerat i flera versioner, men då som exempel på resultatet efter bearbetning i olika filter. Detta är den slutliga versionen, där ingenting har tillförts eller dragits ifrån, men ljus och kontraster diskret förtydligade i filtret Orbis Luminum

Mars

Detta vårporträtt av min livskamrat Maria är min absoluta favorit från mars. Jag älskar den här bilden, men om det beror på att bilden är bra eller på att jag älskar motivet, det kan jag inte avgöra :-)

Dela:

Att stanna på Fotosidan eller gå?

Ny filosofivarning! Om du inte tycker om att läsa, hoppa över!

Thomas Engström säger i en bloggpost adjö till Fotosidan. Han berättar rätt utförligt om motiven. Det tog sin början i den inflammerade debatt som jag startade med min brandfackla om Fotosidan som porrsajt. Han poängterar att det inte var de omdiskuterade bilderna som är orsaken, utan det bedrövliga debattklimatet.

Nu ska jag inte kommentera Thomas’ personliga motiv att vilja hoppa av. Du får läsa själv och se vad det väcker för tankar hos dig. Jag ska i stället berätta om vad jag själv känt.

Jag tillhör själv de mer senkomna medlemmarna. Jag blev medlem den 15 maj förra året, men jag det dröjde till juli innan jag blev aktiv, med min första bloggpost.

Varför började jag en gång fotografera?  För att jag älskar bilder, och kameran gav mig en möjlighet att själv skapa bilder. Detta är en av mina allra första egna foton. Det visar lillbrorsan när ha kranar sin modelljärnväg. Taget med en lådkamera, Zeiss Ikon Box Tengor eller Agfa Clack

Jag har haft stort nöje av mitt medlemskap hittills. Framför allt genom bloggandet. När det gäller uppladdning av foton är jag mer tveksam. Det är för svårt att få kommentarer. Och man behöver flera intelligenta kommentarer till en bild om det ska vara riktigt meningsfullt. Jag tror dock att det finns en lösning på det här, genom att man blir aktiv i någon av de slutna sällskapen eller intressegrupperna. Jag är medlem i Dogma och Arkitektur, men inte särskilt aktiv i någon av dem. Och dessa grupper har redan så många medlemmar att ens bilder tenderar att drunkna i dem. Just detta med själva antalet publicerade bilder i en pool eller grupp är säkert en nyckelfråga. Man behöver vara en någorlunda begränsad grupp, där deltagarna lär känna varandra.

Just så funkar det faktiskt med bloggandet. Man blir intresserad av ett antal bloggare därför att man gillar deras sätt att blogga, eller för att man får intressanta kommentarer av dem i sin egen blogg. Det tycks främst vara de som bloggar själva som också kommenterar i min blogg. Så för mig är fotosidan i praktiken i första hand en blogg-community fokuserad på fotografering.

Nu ska man inte förvänta sig något slags ömsesidigt bloggande/kommenterande. Jag kommenterar flitigt vissa bloggar jag är särskilt förtjust i utan att alltid väcka motsvarande intresse hos dem jag kommenterar. Det är mycket möjligt att jag själv är lika försumlig, jag har faktiskt inte örnkoll på detta. Men jag tycker inte att detta är så väldigt viktigt. Jag svarar i alla fall alltid på kommentarer, i bland rätt utförligt. Och de som jag kommenterar gör vanligtvis likadant. Därmed tycker jag att ömsesidigheten funkar hyfsat.

Ömsesidighet är ju vad som gör en community, tycker jag.

Min första (rätt enkla) digitalkamera blåste nytt liv i mitt nästan utslocknade fotointresse. Det var något år innan vi flyttade till Canada, och tack vare det fick jag med mig lite trevliga fotominnen från Sörmland. Detta är från en liten trädgårdsservering i Goglunda utanför Nyköping, nära stranden av Yngaren och i en av Sveriges vackraste trakter. Med hembakt bröd och lokalt hantverk. Mitt i en fantastisk blomstergård. Man måste nästan ha vägbeskrivning för att hitta dit. Om den finns kvar ännu vet jag förstås inte, ägarparet var pensionärer

Jag tittade en del på andra bildforum innan jag gick med på fotosidan. De är poppis, men jag förstår sanningen att säga inte varför. Mestadels tycks det funka som att man laddar upp bilder, och har man tur så får man så småningom en svans av folk som säger ”duktig vovve” till varje foto.

Då är det roligare med fotobloggar förstås. Det finns kolossalt många sådana också. Men Fotosidan är den i mina ögon bästa, eftersom hela Fotosidan handlar om just foto. Fotobloggar på t ex Blogger eller andra allmänna bloggsajter tenderar att drunkna i mängden. Det verkar svårare att bygga upp en lokal krets av vänner på en sådan bloggsajt, att skapa just denna community-känsla. Men det kanske finns platser där det går. Jag har inte forskat tillräckligt mycket för att veta.

Jag är i alla fall ännu så länge entusiastisk FS-medlem. Stundtals nosar jag lite på FS forum också, det är en värdefull service det med. Men den kan i mina ögon inte jämföras med bloggarna. Diskussionerna blir ofta tjatiga, och debattonen tenderar att bli trist och aggressiv. Jag försökte själv sätta igång ett ”fotografiskt samtal”, men det gick sisådär. Det går bara att få tillstånd diskussioner om bilder som har ett kontroversiellt innehåll, ofta kring nakenhet. Kul för dem som har just det intresset förstås, men att t ex diskutera bilder från toy cameras gick inte alls. Intresset fanns inte.

När vi hade den ilskna porrdebatten blev jag själv, precis som Thomas, väldigt frustrerad och tyckte att debattklimatet var uruselt. Jag avsåg aldrig att dra ner debatten till ett personligt plan men fick ändå känna av vredgade personliga påhopp och försök att ställa mig mot väggen. En del andra debattörer blev så bestörta av dess oförskämdheter att de skrev privat till mig för att uttala sitt stöd, vilket förstås värmde hjärtat. Men jag försökte att inte ta det personligt. Jag har varit på nätet så länge och vet hur lätt nätdebatter spårar ur. När man sitter där vid skärmen tycks många av de vanliga sociala hämningarna falla bort.

Trots mitt försök att hålla distansen till porrdebatten så funderade jag faktiskt själv ett tag på att hoppa av. Hela min upplevelse av Fotosidan blev plötsligt färgad av just den där debatten. Jag har funderat på om detta var vad som också skedde för Therese, den första avhopparen. Och senare för Thomas. Det kändes helt enkelt inte kul längre. Men jag tänker på Peter Ljungdahls kommentar till Thomas’ avskedsbloggpost, att emotionella avhopp inte är bra. Vad som nu är bra och dåligt i just detta sammanhang – men jag kan hålla med om att sådana beslut kan vara förhastade, och därmed onödiga. Det fanns något skäl till att man gick med. Det är inte säkert att det skälet förlorat sin giltighet bara för att man just nu   är frustrerad.

Det här knyter an till något annat jag observerat på FS. Av och till klagar någon bloggare över att inspirationen tryter. Oftast är det väl inspirationen att fotografera. Men tydligen också att skriva på sin blogg. Det kan förstås finnas ett samband där. Har man inga bilder man vill visa så kanske man inte heller vet vad man ska säga. Alla är ju inte som jag, som har en språklåda som aldrig tycks sina :-)

Så vad är då receptet mot frustration eller trytande inspiration? Thomas räknar själv upp ett antal rätt välfunna tankar i sammanhanget (för mer kött på benen, läs hans bloggpost):

• Ställ upp ett mål
• Satsa på att förverkliga din idé
• Söka din motivation i den idé du jobbar med
• Undvik självkritik (detta är en så intressant punkt att den borde få en helt egen bloggpost; hmm... varning för mer filosofi i framtiden :-))
• Ha inte för bråttom (min formulering: ge prestationsdjävulen på båten)

Efter att ha lanserat dessa goda tankar rundar Thomas med att han helt enkelt ledsnat på Fotosidan, och då finns ju ingen hjälp. Men han säger samtidigt att han tänker försöka hitta ett annat forum, eller kanske starta ett eget. Så det är tydligen inte själva community-idén han ledsnat på, utan oss övriga dönickar (förlåt Thomas, frestelsen var oemotståndlig :-)). Nej, det finns säkert många av oss som han vill fortsätta att hålla kontakten med. Det är faktiskt inte så uppenbart för mig var skon klämmer för honom. Men visst blir man färdig med vissa saker i sitt liv. Själv blev jag färdig med fosterlandet och skaffade mig ett nytt. Inte för att jag inte gillar Sverige, för det gör jag, utan för att jag längtade efter förnyelse.

Fotografen själv i det vackra sörmländska sommarlandskapet i augusti 2003

Så länge lusten och glädjen rinner till spontant kanske man inte frågar sig varför man gör en sak, som t ex att fotografera eller att blogga. Men när det plötsligt tar emot (inte är roligt längre), då kommer saken i annat läge. Visst kan man skippa intresset, det är väl inget fel med det. Men det kan också bli som för Peer Gynt, att man ”går utenom”. Att man ger upp en i grunden givande sak när den känns för besvärlig.

När det tar emot kan det vara en god idé att fråga sig varför man en gång började.  Kanske är de skälen giltiga fortfarande. Kanske behöver man bara lägga saken åt sidan ett tag. Eller kanske man tvärt om behöver ge det hela ett lite mer helhjärtat engagemang. Har man tur växer motivationen när man väl är på spåret igen. Och dit kan man komma om man påminner sig varför man en gång började.

Dela:

Skitbilder och kanonbilder

Varning för en ny filosofisk bloggpost!

När de första fotografierna gjorde entré på världsarenan och visades på utställningar någon gång på 1800-talet berättas det att många blev rädda för dessa bilder. De var så kusligt verklighetstrogna.

Ett lustig kommentar till detta finns i en liten berättelse av en känd svensk författare (möjligen Frans G Bengtsson) med titeln ”Min debut hos fotografen”. Den handlar om en episod från 1900-talets början, när författaren var barn. Han får veta att han ska fotograferas. Denna upplysning försätter honom i ett tillstånd av stum skräck. Under tiden från beskedet fram till själva fotograferingen lever han i dödsångest. I hemmet har han sett foton av avlidna släktingar. Barnets uppfattning är att dessa människor förts levande till fotografen, och därefter på något sätt bringats om livet för att föras över till fotopapperet.

Ungdomsporträtt av min farfar, troligen från 1890-talet. Då fick man gå till en ateljé om man ville porträttera sig själv på sin tävlingscykel och visa upp sitt sportsmannaskap på bild

Fotografiets realism fick människor att förväxla fotot med verkligheten. De hade aldrig tidigare sett något sådant. I äldre tider reagerade förmodligen en del av dem på samma sätt när de första gången såg en riktig glas-spegel.

I dag kan vi skratta lite överseende åt sådan naivitet. Men vi gör likadant själva, fastän på ett mera sofistikerat sätt. Vi tycker att fotot är bärare av ett slags verklighet, och så diskuterar vi relationen mellan denna  och den verklighet vi ser med våra ögon. Vi vill ofta att fotot ska vara ”sant”, så att vi kan ”lita” på det. I hastigheten tänker vi kanske inte på att vi ofta inte kan lita på våra egna ögon, och i synnerhet inte på vårt eget minne. Men det är en annan historia.

Ett foto är ett konstföremål, precis som varje annan avbildning, ”sann” eller ej, av verkligheten. En bild, ett foto, är i allmänhet på något sätt berättande. Vi tolkar fotots berättelse, och denna tolkning är alltid subjektiv. Vår tolkning påverkas av vad vi får veta om fototillfället, vad vi vet om fotografen, vad vi har för uppfattning om själva motivet etc. När vi har tolkat fotot/bilden är vi beredda att avge ett omdöme. Omdömet handlar ofta om hur ”bra” bilden är.

I den syndaflod av foton som numer översvämmar oss försvinner de flesta individuella bilder i massan. De mest synliga bilderna är de som publiceras i media som betraktas av många människor. En förstasidesbild i en spridd tidning blir mer synlig än en bild som stannar i ett familjealbum. Men så har vi Internet. Bilder på nätet kan teoretiskt nå miljontals människor. Men samtidigt finns miljontals bilder på nätet. En bild som ses av många är därför ett undantag.

Som människa, som individ, längtar vi ofta efter att vara synliga, att märkas. Det gäller också det vi gör. Om vi lägger manken till på jobbet eller i skolan blir vi starkt motiverade av att våra prestationer uppmärksammas. Om våra bilder på nätet får många betraktare och kommentarer sporrar det oss att fotografera mer. De som har fotografi som yrke kan få ett mer spännande liv om deras foton uppmärksammas av en bred publik. Då hägrar kanske målet att få göra en omslagsbild till The National Geographic Magazine.

Så vare sig vi publicerar oss i en personlig fotoblogg eller kanske får med några foton på en utställning eller publicerade i en bok eller tidskrift så finns där alltid förhoppningen om uppmärksamhet. Och funderingar kring vad vi ska göra för att öka chansen till uppmärksamhet. Bilder som blir omtalade och ses av många förmodas vara bra. Bilder som knappt uppmärksammas alls måste alltså vara dåliga.

Så vi sätter igång och studerar och diskuterar vad det är som gör en bild bra, och vad som gör den dålig. Och vi diskuterar vilka metoder som är godkända när det gäller att åstadkomma en bra bild, och vilka metoder som är fusk. I det senare fallet kanske bilden är strålande, men den duger ändå inte, eftersom metoden att åstadkomma den inte är acceptabel.

Det är mycket i den skapande processen som ödeläggs i den här diskussionen. En ”bra” bild enligt kriteriet ”ses, bedöms och beröms av många” har ofta granna och anslående effekter. Eller så lyfter den fram ett mycket speciellt motiv på ett sätt som väcker starka känslor. Men många bilder utan dessa kvaliteter kan ändå berätta något viktigt och väsentligt. Det inser man när man tittar på bilder som har några decennier på nacken. De kan gå till hjärtat även om de saknar många av de kvaliteter vi annars förknippar med en bra bild.

Såg det verkligen ut så här i vår by på juldagen?

Finns det då inga verkligt dåliga bilder? Förvisso finns det bilder om vilka just du, som betraktare, tveklöst fäller omdömet ”dålig”. Men om du väljer att slänga en av dina egna bilder kan det vara intressant att fundera över precis varför. Det kan vara en väldigt konkret orsak, som t ex att exponeringen har stora tekniska brister. Eller att du har en annan exponering av samma motiv som är bättre. Då finns ingen anledning att spara den som är sämre. Men om sådana faktorer inte spelar in, varför då kasta bilden? Förmodligen därför att den helt enkelt inte säger det du vill säga med just den bilden. Och då fäller du omdömet ”dålig”, fastän det omdömet knappast berättar något alls om själva bilden och dess möjliga kvaliteter. Att klassificera verklighetens fenomen i ”bra” och ”dåliga” är många gånger uttryck för ett slags omedvetenhet.

Jag har grälat på Fotosidan med en del personer som säger att en viss bild är skräp, fastän jag själv inte tycker det. Då säger jag: ”Den här bilden har något som jag ser men inte du”. D v s jag förlägger kvaliteten till åskådarens seende i stället för till det åskådade objektet. Då kan jag få svar i stil med : ”Den här bilden har brister som jag ser men inte du”. Därmed är förstås fortsatt diskussion meningslös.

Därmed är jag framme vid vad jag anser ska vara det första bedömningskriteriet för en bild: ”Berättar denna bild något som berör mig?”. Om den inte gör det, så betyder det inte att den är dålig. Det betyder bara att just jag inte blir berörd av den. Ett rent subjektivt kriterium, m a o. I så fall finns det ingen mening med att jag fortsätter att bedöma den. Jag kan inte helt förstå vilka värden som eventuellt finns i komposition, färger etc om jag är oberörd av bilden.

Om många tycker att bilden är bra så är det roligt för fotografen. Men det säger inget om de kvaliteter som finns i en bild som inte uppskattas av en bred publik eller av någon proffstyckare. Bara för att många äter hamburgare med friterad potatis och dricker en söt läskedryck till, så säger det inget om kvaliteten på min hemkokta, saffranskryddade fisksoppa med ett fint vin. Även om den har gourmetkvaliteter får jag finna mig i att de flesta nog skulle föredra hamburgaren.

Vad är vi då tillåtna att göra för att få bilden att bli så ”bra” som vi önskar att den ska vara? I efterbehandlingen kan vi avlägsna den väldigt långt från ”direkt ur kameran”. Men vi får förstås göra precis vad vi vill med bilden, så länge den desto bättre berättar just det vi vill säga. Det kan ändå vara viktigt för vår berättelse att klargöra hur autentisk bilden är. Om vi t ex avser att berätta om vilda vargar, och vi illustrerar berättelsen med en bild av en tam varg, då kan den informationen vara betydelsefull för betraktarens tolkning av vår berättelse. Om vi inte säger att det är en tam varg är det risk att den upplevda berättelsen blir en annan än den vi avsåg att ge. Eller vill vi medvetet manipulera åskådaren, vilket väl inte är så vackert.

Jag har själv funderat kring olika genrer och tekniker, som pictorialism och makro. Och kommit fram till att just jag är mest intresserad av rak fotografi, sådan som avbildar verkligheten så som jag själv ser den. Men det är ett rent personligt förhållningssätt, som just jag har till mina egna bilder. Det viktigaste måste alltid vara: ”Vad är det som jag vill säga med just den här bilden, och hur väl sägs det?”.  När jag betraktar någon annans bild blir motsvarande fråga: ”Vad berättar den här bilden för just mig? Hur berör den just mig?”. Allt annat kommer i andra hand.

Säkert en skitbild, sett ur Fotosidans perspektiv. Men ett levande minne av en verklig plats. Den duger!

Jag har här gjort gällande att bildbedömning är rent subjektiv. Jag anser att den är det. Alltid. Att inse det, att förstå att förhållandet mellan fotograf och bild, och mellan bild och betraktare, alltid är subjektivt – det är paradoxalt nog enda sättet att nå fram till något slags objektivitet i bildbedömningen. Det förutsätter att vi håller isär verklighet från bild, att vi inser att ett foto alltid är en konstprodukt, oavsett om det är direkt från kameran  eller har genomgått hård behandling i Photoshop.

Dela:

Pictorialism, makro, dogma

När jag började fotografera igen med min första digitalkamera, efter flera års paus, då hade jag vissa tankar om vad jag skulle intressera mig för. Den digitala tekniken tycktes öppna fascinerande möjligheter, och jag tyckte att pictorialistisk fotokonst verkade spännande. Och makrofotografering var något jag länge drömt om att få pröva på. Min första, enkla digitalkamera hade makrofunktion.

Jag gjorde en del roliga experiment inom dessa områden under de kommande åren, men så mycket blev det inte. När jag sedan blev medlem på fotosidan, då blev jag rent av nästan lite chockad över att inse hur banala mina  idéer varit. Här vimlar av fotografer som odlar just dessa intressen. Och de gör det med stor passion. Jag vill nu inte säga något negativt om detta. De är kreativa. Jag har t ex sett många ytterligt anslående HDR-bilder, och vi ska inte tala om alla tjusiga närbilder på blommor. Somliga helt naturalistiska, andra elegant färglagda. Jag vet att en del här på fotosidan blir uttråkade av makrobilder på blommor, men deras formspråk är ändå outtömligt. Tröttnar du på vackra blommor i trädgården eller på matsalsbordet? Det gör inte jag.

Denna violbukett är ett vårminne från Sverige och prydde en gång en liten vas på matsalsbordet

En helt annan sak är vad jag själv ska satsa på för bilder. En och annan HDR-bild har det blivit, och en del bilder på vackra blomster också. De senare efterlyses av min fru, som älskar dem. Men när jag ser vad andra gjort är jag lite tveksam till om detta är något för mig att spilla så mycket krut på. Den där passionen för sådana bilder, som jag ser hos andra – den lever jag inte upp till själv. Så jag har i princip dragit mig lite tillbaka från både pictorialism och makro. Kanske inte för alltid, men det lockar inte som jag trodde det skulle.

Den här rhododendronblomman är rejält behandlad för att pryda min frus och mitt gemensamma visitkort


En annan intressant sak är naturfoto. Det är inte så att jag drömmer att smyga ut på småtimmarna och gömma mig i skogen, i hopp om att få fotografiskt nedlägga något storvilt eller kanske en ståtlig örn. Men jag har faktiskt funderat på att skaffa ett teleobjektiv, så att jag kan ta lite trevliga fågelbilder i omgivningarna runt mitt hus. Vi har ett ganska rikt fågelliv här, och många av fåglarna är färggranna. Främst kommer väl kolibrierna, som är vansinnigt svårfångade. De hinner försvinna ur blickfältet under tiden det tar att trycka slutarknappen från topp- till bottenläge. Men är man tålmodig och envis så kan man lyckas ibland. Och det finns många andra trevliga fåglar, som kanske är lite mer lättfångade. Hackspettar, kungsfiskare och de färgranna skatorna som kallas jay birds.

Tillsvidare har jag fått nöja mig med att plåta kolibrier vid vår matare. Och även det är knepigt nog


Men när jag nu står där med min fina systemkamera, så har det inte blivit av för mig att köpa en teleglugg. Inte ännu i alla fall. I stället blev min ursprungliga makrozoom kompletterad med ett normalobjektiv, till min egen förvåning. Eftersom jag har en kamera med DX-format, så betyder det 35 mm. Det beror på att de bästa bilderna jag tog under analogåren var tagna med normalobjektiv. Det blev lite som att återvända till rötterna. Vilket fick mig att upptäcka dogma-idén.

Nu tycker jag kanske att dogmareglerna på Fotosidan är väl strikta, men jag är med i dogmagruppen och har tagit en hel del dogmabilder, om än inte laddat upp så många ännu. Men det jag gillar med dogma är just rättframheten, det fotografiskt äkta. Det är just sådana idéer som på sin tid, för länge sedan, vände hela den fotografiska bildströmmen bort från pictorialismen och gjorde rakt och äkta foto till en konstart i sig. Den tradition ur vilken t ex en Cartier-Bresson framträdde. Han som jag tror tyckte att det var viktigare att fotografera än att titta på resultatet.

Och jag tror att mitt nästa objektiv inte heller kommer att bli det där teleobjektivet, utan en vidvinkel. Vilket väl är det sista jag skulle ha föreställt mig tidigare. Drömmen är en fullformatskamera med ett Zeiss Distagon 35 mm.

I går gick jag en liten tur med 35 mm-gluggen (som alltså funkar som normalobjektiv på min nuvarande kamera). Sådana här bilder är knappast något som avlockar åskådaren några Ooh! eller Ah!. Men om jag tittar på mina medfotografers bilder på fotosidan så är det av någon anledning ofta just sådana bilder som jag aldrig tröttnar på. Dogma är ett fint ord för det, men jag vill gärna ta mig friheten att t ex räta upp horisonten eller fixa ett snett perspektiv om det behövs. Fortfarande är det i mina ögon enkel och rak fotografi, som visar världen sådan den faktiskt ser ut.

Praktfulla, handsmidda järngrindar pryder entren till vår lokala garden shop (dogmabild)

Sådant här trädgårdskitsch är rätt poppis i byn, och trädgårdsbutiken ser till att erbjuda lite olika saker (dogmabild)

Blomsterflickan Maria med floristens senaste alster (Edit: kvalar inte som dogmabild, eftersom den är arrangerad)

Om det inte är naturen man är ute efter i första hand, utan snarare människornas spännande miljöer, då är inte Saltspring alltid så fotografiskt lättfångat. I alla fall inte jämfört med en storstad. Men det är här jag bor, och det är Saltspring jag avser att upptäcka fotografiskt. Jag har skrivit om detta tidigare.

Dela:

Efter snön

Natten till fredagen trummade regnet mot hustaket nästan hela natten. Fram mot morgonen tystnade det äntligen. Jag steg inte upp förrän efter klockan åtta (man är väl pensionär!). Då mötte mig en överraskande, för att inte säga chockerande syn. Himlen var nedmulen, och det var ett stilla snöfall. Snön låg flera cm tjockt i trädgården, och alla buskar och träd hade ett lager av snö.

När jag gjort morgontoalett och ätit frukost hade det slutat snöa, och det var plus 5 grader. Alltsammans hade smält bort efter ett par timmar.

Nere på stan hade någon varit ute tidigare än jag och tagit en bild av detta överraskande gästspel av vinter.

Vid tolvtiden hade molntäcket lättat, och solen värmde den våta marken. På nordsluttningen av berget på andra sidan dalen ångade det ur skogen

Fruktträdens blommor brydde sig inte om snön. Bergsluttningen i bakgrunden lyser alltjämt vit

Dela: