Bilder från Saltspring Island

Gallery8

Det finns ett häpnadsväckande stort konstintresse här på ön, i alla fall om man får döma efter antalet konstnärer och konstgallerier. Jag har skrivit om det några gånger, t ex om Painters Guilds årliga utställning och om akvarellisten Carol Evans.

Ibland utspelar sig charmiga historier. Galleriet där Carol Evans signerade sin bok drevs av sedan många år av en äldre dam som i höstas ville pensionera sig. Eftersom ingen varit intresserad av att ta över galleriet så bestämde sig ägaren för att stänga det när hyreskontraktet för lokalen löpte ut. Det hela ansågs ganska tråkigt, eftersom hon specialiserat sig på att visa öns egna konstnärer.

Sista dagen kom en nykomling till Saltspring in på Galleriet. Han tittade runt lite och sa sedan att han ville köpa det! Så de stängde aldrig. Tvärt om, den nya ägaren har utvidgat lokalen rejält. Nu har galleriet också fått nytt namn: Gallery8.  Söker man på nätet så visar det sig att detta är ett rätt vanligt namn. Kanske beroende på att det finns många asiater här på västkusten, och för dem är 8 ett lyckotal.

För den nya innehavaren kommer från sydostasien. Han berättade för mig att han varit verksam som dataingenjör. Om tack vare denna verksamhet eller på annat sätt, tydligen har han en ekonomi som numer möjliggör för honom att odla sitt stora konstintresse. Nyligen invigde han sin lokal under det nya namnet, och naturligtvis kom det massor med folk.

Den stolte galleristen Razali Wahab vid den officiella invigningen av galleriet under det nya namnet

Öppningsutställningen hade namnet ”Symbolically 8”. Den här tavlan illustrerar temat

Naturligtvis bjöds det på godsaker, det hör till på ett sådant här evenemang. Små sandwichar med ost och färska jordgubbar var en helt ny erfarenhet för mig

Bland gästerna märktes Michael Flannigan, inredningsdesigner och möbelhandlare. Hans företag Yorkshire Design delar lokal med Gallery8. Här i samspråk med min maka Maria

Galleriet visar skulptur, måleri och konsthantverk. Utbudet är brett

Utsikten från balkongen på övervåningen är ganska läcker

Dela:

Projekt anka

Goda vänner har skaffat en liten flock ankungar. Planen är att anlägga en ankdamm på tomten. Något slags ankhus behövs också, som skyddar dem från mink, det enda rovdjur här som tar ankor. Förmodligen måste man skydda dem från rovfågel också, så det är inte helt lätt att fixa till saker och ting. Tidigare har de förlorat en hel liten flock med höns till höken.

Innan allt är fixat bor ankorna inomhus, i ett terrarium som de håller på att växa ur. Så något nytt måste snart ordnas. Varje dag får de tillbringa någon timma i en liten plaskdamm på verandan. Ett evenemang som är lika poppis bland familjens barn som bland ankungarna.

Dagens bad är ett populärt spektakel

Ankungarna matas med små bitar av salladsblad

Medge att dom är söta!

Dela:

Första sommardagen på Saltspring

På fredagen kom plötsligt sommaren till Saltspring. På morgonen var det +10°, solen sken, luften doftade aromatiskt och byn genljöd av fågelkvitter.

Våra stora rhododendron på nordsidan börjar slå ut nu. Den här busken har varit på gång länge men tydligen väntat på lite värme. Byns tidigaste rhododendron är redan utblommad

Efter lunch åkte vi ned till stan för att gå på konstutställning. Jag hade på mig en fleecejacka, men det blev på tok för varmt, så jag lämnade den i bilen och gick i bara skjortärmarna. Första gången i år. När jag kom hem såg jag att temperaturen gått upp till +20°. Det står sig väl inte, men vad man njuter medan det varar!

Utställningen ägde rum på ArtSpring, vårt fina kulturhus. Våren har svept in ArtSpring i lummig grönska

En harpist fyllde utställningslokalen med himmelska toner

Det är öns Painters Guild som har sin årliga utställning

Painters Guild är en förening för öns amatörmålare. De ordnar träffar varje vecka där folk tecknar och målar efter modell. Flera av dessa amatörer har hög klass på sitt arbete. Jag antar att det är det bästa ur årets skörd som de visar på utställningen.

Vår trädgårdsmästare Josie visade dessa oljemålningar i år. Vi har följt hennes utveckling under flera år, och är imponerade av hennes växande skicklighet

Mycket annat fanns också att se

Efter utställningen gick vi till ett närbeläget bageri för att köpa lite gott matbröd. Det finns flera bagerier på ön. De största mataffärerna har egna bagerier. Riktiga bagerier, så det är inte bara så att de gräddar bröd i butiken. Åtminstone ett av kaféerna bakar både matbröd och kaffebröd själva. Och så finns det flera bagerier som i princip bara bakar och säljer bröd. Så det finns på sätt och vis ett gott utbud av både matbröd och konditorivaror, men faktum är att vi inte tycker att utbudet lever upp riktigt till vad vi är vana vid från Sverige. Man är så van vid hur ett gott fralla eller wienerbröd ska smaka, eller en vanlig kanelbulle, att man inte tänker på att det är något särskilt med det. När vi kom hit kände vi oss nästan lite vilsna inför det lite egendomliga och ofta medelmåttiga utförandet på bröd. Kanelbullar som är övergjutna med sockerglasyr t ex, det är förskräckligt. Mazariner som har en alldeles för tjock glasyr. Glöm chokladbiskvier och de flesta sorters bakelser som är standard på ett bra svenskt konditori. Även på tårtfronten är det ganska medelmåttigt. Och nästan omöjligt att komma över vanligt fralla med riktigt skorpa och den rätta stunsen. Bara för att nämna några  exempel. En gång fanns det under en tid riktiga europeiska konditoribakverk på ett av kaféerna på stan. De hade då en tillfälligt anställd bagare. När han försvann så försvann godsakerna med honom.

Det äldsta och största och absolut bästa bagerierna heter Embe Bakery. Även om man inte hittar riktigt samma saker där som vi varit vana vid från Sverige, så finns där ändå både bra matbröd och en del smaskigt godis till kaffet. Så det var dit vi styrde stegen.

Embe Bakery har en hel del gott, men i dag tittade vi inte för djupt i kaffebrödsavdelningen. I stället tågade vi iväg med lite gott matbröd

Turen till stan avslutades med en promenad och lite ärenden.

Hemma i byn har fruktträden redan blommat ut, men på stan fanns flera träd som fortfarande stod i blom

Dela:

Min Rodinal-emulator

I min förra post visade jag en svartvit bild framställd från ett digitalt färgoriginal med hjälp av min nya Rodinal-emulator. Nu ska jag visa hur den fungerar.

Men låt oss ta det från början, för er som inte står med fötterna i den gamla analoga myllan. Rodinal är en framkallningsvätska för svartvit film som togs fram av Agfa någon gång under den fotografiska medeltiden. Den har lite andra kemiska egenskaper än den kanske populäraste konkurrenten, som heter D-76.

Jag använde själv Rodinal på 1950-talet, mycket för att den var så bekväm. Man köpte en sats i en orangefärgad plastflaska, eller snarare ett slags stor plastampull. Efter en användning kasserade man den bara. Det passade mig bra eftersom jag inte framkallade film så regelbundet, så det var alltid lite besvärligt att spara framkallare som inte var förbrukad. Jag tror att det fanns många som föredrog Rodinal av det skälet.

Men det fanns andra skäl att gilla Rodinal också, ifall man nu låg åt det hållet. Rodinal ger ett grövre korn än D-76. Här har man sett två strömningar inom analogt svartvit-foto. Den ena är att sträva efter så fint korn som möjligt, den andra är att göra en konst av själva kornigheten. Det blir en speciell grafisk effekt. Somliga kallar den ”rå”. Men det är lite svårt att sätta ord på den. Den korniga ytan får i bästa fall en säregen lyster, en materialverkan om man så vill. Jag odlade inte detta under mina analogår, eftersom jag snart övergav svartvitt och började med färgdia i stället. Men jag har alltid varit lite svag för den där lätt silvriga ytan som man ibland kan se hos korniga svartvita bilder.

Jag är för övrigt väldigt förtjust i svartvita bilder, och jag trodde tidigare att det var enkelt att konvertera färgbilder från digitalkameran till svartvitt. Det är det också, ifall man bara godtar resultatet. Men det blir inte riktigt som analoga svartviltbilder. Jag ska inte en gång till tjata om den frågan, för jag har skrivit jättemycket om det förut. Jag gav helt enkelt upp mina konverteringsförsök efter tag och tänkte att jag nog fick kultivera färgfotot efter bästa förmåga. Men det har kliat i fingrarna på mig att jobba med svartvitt också. Så jag har förstås sneglat på analoga kameror. Sneglat? Nja, snarare hängt med ögonen vid bilder på gamla Leica och Rolleiflex. Och till och med Holga och Lubitel :-)

Nu beskrev Martin Hertsius en annorlunda metod för konverteringen. Hans mål var att åstadkomma svartvita konverterade bilder med något av den naturliga kornighet som man t ex återfinner i Rodinalframkallad film. Metoden är lite arbetskrävande, men kräver förstås ändå inte alls lika mycket jobb som den riktiga analoga filmen. Jag tror Martin jobbar i Photoshop, som jag inte har. Jag har förstås Paintshop Pro, som är ganska likt Photoshop, men det är inte det redskap jag i första hand väljer. Så jag experimenterade fram en likartad metod baserad bland annat på programmet Xara Xtreme Pro, som är en av mina stora favoriter.

När jag talar om Rodinal-emulator så kan det verka som om jag hade något slags särskild gadget som jag körde bilden genom, men det rör sig alltså om en process eller ett arbetsflöde. Så här ser det ut.

Originalbilden från min kamera

 Jag har inte gjort något annat än att justera vitbalansen i bilden och ökat kontrasten lite. Det senare är nödvändigt, eftersom emulatorn tar bort en del kontrast. Förmodligen bör jag ha ännu mer kontrast i originalet. Det är för övrigt en dogma-bild. Jag har flera gånger fått frågan vad dogma-foto egentligen är. Om du är nyfiken kan du läsa en finfin artikel om det här på FS.

Här har jag kört originalbilden genom filterprogrammet Orbis Luminum, för att accentuera de olika färgerna

Syftet med Orbis Luminum är att få en svartvit bild som indirekt återger något av originalets färgrikedom i form av en lämpliga tonskala. Detta är ett av de svåraste problemen vid svartvitkonvertering. Resultatet blir ofta för platt. Martin Hertsius använder sig av en mer avancerad metod, där han först konverterar bilden till CMYK, och sedan ökar svärtan i svartkanalen. Det är i och för sig en vits med det, för orsaken till att konverterade färgbilder ofta är för tama är förmodligen att RGB-skalen saknar svart. Så det går inte att på ett bra sätt styra svärtan i en RGB-bild. Man kan tycka att det borde gå genom att man justerar färgkanalerna separat vid konverteringen, men jag har inte fått det resultat jag ville ha på det sättet. Nu använder jag alltså Orbis Luminum i stället för att jobba med en CMYK-bild. Jag vet inte om det är bättre eller ens lika bra, men det är i alla fall bekvämare.

Här ser vi så den konverterade bilden utan kornighet, d v s i princip en D-76-emulering

Det kan vara intressant med en svartvit bild som är utan korn, men så här tycker jag inte den duger. Den är för tam. Förmodligen måste jag utgå från ett original med högre kontraster för att få mer sting i den. Nu godtog jag den så här i alla fall, eftersom jag ville se vad Rodinal-emuleringen kunde tillföra.

Här ser vi masken med korn

Jag har skapat masken  i XaraXtreme genom att först granulera bilden med ett särskilt filter. Det behöver inte bli så här grov granulering, det finns olika inställningar i filtret som justerar detta. Men det är inte självklart vilka inställningar som ger det resultat jag vill ha i slutändan.

Här är en halvtransparent version av den granulerade bilden (70% transparens)

Transparensen minskar den visuella effekten av granuleringen.

Till sist har jag lagt den halvtransparenta masken ovanpå den ursprungliga bilden

Det gäller nu att utveckla och förfina metoden så att jag får precis lagom mycket korn, och samtidigt lite mer sting i bilden.

Dela:

Nikon F, Tri-X och Rodinal

Vad har hänt? Har någon givit den där digitalnörden Ernst en riktig kamera?

Åh nej, du låter nog inte lura dig! Detta är resultatet av min första provkörning av min Rodinal-emulator på en digital färgbild. Inte helt lyckat, det är förmodligen lite för mycket korn. Men för att vara första försöket är det kanske inte så tokigt. Eller vad säger du?

I nästa bloggpost ska jag berätta hur den fungerar.

Dela: