Bilder från Saltspring Island

Bloggdöden på fotosidan?

Varning! Mycket text och lite bild, hoppa över om du inte är på diskussionshumör!

Äsch! Vem bryr sig?

Den här bloggposten kom till spontant på fredagsförmiddagen, som en respons på Mikael Goods bloggpost ”Bloggdöden på fotosidan”.

Det är trendigt just nu att ifrågasätta bloggandet! :-)

Var det inte Obama själv som ådrog sig kritik för att ha yttrat sig nedsättande om sociala medier? Ett tecken i tiden! Bloggkritiska artiklar har ju också förekommit i pressen, jag hat tappat räkningen på dem. Mitt eget intryck är att vi står inför ett fenomen (sociala media i allmänhet, och just här specifikt bloggandet) som vår kultur så att säga inte tagit ställning till ännu. Både som bloggare och bloggläsare måste man ta ställning till vad man vill och varför. Vilket vi i allmänhet är rätt tröga att göra.

Jag noterar din journalistiska rutin: du har satt en utomordentligt säljande rubrik på din bloggpost. Den har helt klart lockat läsare, och just sådana som liksom du och jag funderar över saken. Det syns på mängden av kommentarer.

För mig tog det lång tid innan jag började läsa bloggar regelbundet. Jag prenumererar på dem med hjälp av Google Reader, utom just fotosidans bloggar. Bloggarna jag läser regelbundet omsätts långsamt. Av och till hittar jag någon ny intressant blogg, och efter ett tag gallrar jag bort dem jag är mindre intresserad av. Oftast därför att de efter ett tag inte förnyar sig så mycket. Men jag sparar adressen till dem och kanske droppar in någon gång för att se om de känns intressanta igen.

Jag tror som de flesta andra att skälet till att en viss blogg (vilken som helst) kanske får färre läsare nu än för några år sedan är ökat utbud. Då konkurrerar bloggarna på FS med hela blogosfären, det måste man komma ihåg. Även den fotointresserade hittar massor av material på nätet. Sedan är frågan den hur folk väljer bloggar. Själv väljer jag alltid ut dem som intresserar mig och följer dem under en kortare eller längre tid. Fotosidans bloggar bevakar jag genom min intressant-lista. Ett bra sätt för mig att ta ställning till hur intressant bloggen är för mig är att se hur ofta jag får lust att kommentera. De flesta bloggar jag verkligen läser kommenterar jag regelbundet. Men det är klart, det tar tid!

När det gäller just fotosidan, så är det fotointresset som är vägledande. Bloggar som till alltför stor del handlar om annat kliver jag av igen, i den mån jag alls följer dem. Bloggarna är intressantare än fotoalbumen, eftersom fotografen väljer bilder efter andra kriterier (verkar det som) och har mer att säga om bilderna i bloggen. Därmed inte sagt att man alls alltid hittar de bästa bilderna i bloggarna, men jag är inte ute efter de bästa bilderna. Det är fotografernas förhållningssätt till fotografi och till sina egna bilder som intresserar (inspirerar) mig. Mycket därför att jag är inne i en sökprocess själv, för att klura ut vad jag vill med mitt fotograferande.

En del bloggare, även här på FS, tycks först och främst ha bloggen som ett slags emotionell dagbok. Det är OK naturligtvis, men det vill till att bilderna är intressanta om jag ska följa en sådan blogg.

Vaddå väcka uppmärksamhet? Har aldrig sett det som ett problem!

Vad som är intressanta bilder är ju dock fullkomligt subjektivt. Så bara för att jag kliver av en blogg med vackra närbilder på blommor, beledsagade av någon lite poetisk betraktelse, så betyder det inte alls att just en sådan blogg är sämre än någon annan. Bara att den intressemässigt konkurreras ut av annat. Kanske mycket just för att den inte säger mig som mycket om just det som intresserar mig mest, nämligen fotografens relation till bild och fotografi.

Jag är ingen vän av att säga något negativt om det som inte intresserar just mig. Jag läser många kommentarer här på FS, både i bloggar och bildalbum, som går ut på att det kommenterade objektet är dåligt. Sådana kommentarer är dåliga. Låt bli att följa det som inte intresserar dig, och uppmuntra det som intresserar dig, det är mitt allmänna råd! Strunta i det du inte gillar, du sprider bara misstämning med eventuell negativism.

Som bloggläsare sitter man alltså vid ett smörgåsbord. Det är bara att ta för sig av det som smakar, är det inte en väldigt positiv situation? Att man bör lära sig att sovra, det är ju bara banalt. Sådant får man lära sig när man nalkas ett överlastat julbord också. Ät dig mätt på allting, och du mår inte bra efteråt. Eller, som min gamla mormor brukade säga (om just julbordet): ”Det snåla ögat vill ha vad magen ej kan fördra” :-).

För den som skriver en egen blogg kanske frågan känns mera brännande. Ivrigt väntar man kanske på kommentarer eller studerar läsarstatistiken. Jag tror att vi olika skribenter motiveras av helt olika saker. För mig har bloggen på FS blivit ett sätt att få kontakt med andra som är intresserade av fotografi.

Jodå, vi är jätteintresserade! Har du en godis?

Som jag bor har jag inte så rika tillfällen till sådana kontakter annars. Närmaste fotoklubb är i Victoria, dit jag måste ta färjan för att komma. Här på ön finns ingen fotoklubb. Det finns många som fotograferar, men att organisera kontakten med dem skulle just nu kräva av mig att jag startade en fotoklubb själv. Det finns ett nätverk av fotografer som organiserar en årlig fotoutställning av hög kvalitet. Men de är proffs allesammans, och jag är inte inbjuden att delta. Hur intresserade de är att ventilera fotografi vet jag inte, de är nog snarast konkurrenter.

Fotosidans bloggande ger mig två möjligheter: att hålla kontakten med fotointresserade på precis rätt nivå för mig, och att hålla kontakt med gamla Sverige. Det sistnämnda är en trevlig aspekt. Om den inte fanns kunde jag väl lika gärna leta rätt på en canadensisk sajt och se vad den kunde erbjuda.

Hur ska jag nu summera dessa tankar? Bloggandet på FS är för mig en fortgående dialog med andra fotointresserade. Det är uppmuntrande att se att se att en hel del folk droppar in på min blogg, men det viktigaste är dialogen. När jag nu sitter för långt borta för att kunna gå på Ellens :-).

Om min läsarstatisitk gick ned till noll (eller nära noll) skulle jag kanske lägga av att blogga här. Men när så många som hundra kanske droppar in ibland, då räcker det mer än väl för att jag ska känna mig uppmuntrad. I synnerhet om en eller annan kommer med någon trevlig kommentar.

Dela:

Att bygga ett trädgårdsskjul

När vi flyttade in för sex år sedan fanns utanför förstukvisten ett trädgårdsskjul av trä. Det var uppruttet och mögligt, och en av de första saker vi gjorde var att riva det. På platsen byggde vi i stället en liten veranda, där vi kan njuta av morgonsolen. Trädgårdsredskap hänvisades i stället till ena sidan av vår mycket stora huvudveranda på husets västsida. Det har fungerat, men med tiden har det känts lite stökigt att ha så mycket grejer där. Så i vår var tiden mogen att bygga ett nytt trädgårdsskjul.

Hade det varit i Sverige, så hade vi väl gått till ett byggvaruhus och köpt en byggsats till ett enkelt skjul i trä. Det kan man göra här också, men det blir förskräckligt dyrt. Inte för att det råder någon brist på virke, tvärt om. British Columbia är en av världens stora virkesproducenter. Men virket är en eftertraktad exportartikel, vilket driver upp priserna till nästan löjligt höga nivåer. Och så måste man vara lite snickarkunnig för ett sådant bygge, och jag är rädd att min egen händighet för ett sådant projekt är otillräcklig.

Det vanligaste här i byn är trädgårdsskjul i stålplåt. Man köper en byggsats och smäller upp det på några dagar utan att vara byggkunnig. Billigt blir det också. Men paradoxalt nog är dessa plåtskjul både populära och ökända. Man måste följa monteringsanvisningen till punkt och pricka, annars får man snart skruva isär saker och börja om från noll igen. Och det är som med IKEA-möbler, saker och ting passar inte alltid riktigt ihop.

Vi fastnade trots detta för ett plåtskjul och skickade efter en amerikansk byggsats på postorder. Det är en helt liten byggnad, 6x8 fot (ca 1,8 x 2,4 m).

Byggsatsen anlände i ett platt paket med IKEA-stuk

Fullt med byngliga metallbitar, som synes

Skruvar, muttrar, brickor, beslag – här gäller det att hålla tungan rätt i munnen!

Innan vi kunde börja själva byggandet måste vi ha något slags grund. Det finns olika utföranden att välja på. De flesta ställer helt enkelt skjulet på en enkel grusbädd och förankrar det i marken på något sätt. Man kan också ha ett trägolv på reglar. Men det bästa är en betongplatta, och det var vad vi fastnade för. Vi bestämde plattans mått till 8x8 fot för att få en liten förstukvist framför dörren.

För grundgjutningen hade vi hjälp av proffs

Innan vi kunde sätta igång med att montera måste vi invänta vackert väder, framför allt vindstilla. De stora plåtarna fungerar som segel, och även en lätt vind kan förstöra hela bygget innan allt är ordentligt fastskruvat. Men förra veckan kom sommaren plötsligt till ön. Det blev 20 grader varmt på dagarna, soligt och bara milda vindfläktar.

När vår stora azalea slog ut i blom var det dags att börja montera

Det är en smart konstruktion med hörnplåtarna som bärande element. Samma idé som en pappkartong. Här kan man också se bottenramens stålskenor, som är fastskruvade i betongplattan med expanderbultar av stål

Här kan man bilda sig en uppfattning om skjulets storlek. I den svaga sommarvinden slamrade de ännu lösa plåtarna en smula, så vi ställde lite trädgårdsmöbler mot dem för att hålla dem stilla

Även takplåtarna bidrar till skjulets stabilitet. Innan de är på plats är byggnaden lite vinglig. När de väl skruvats fast är hela konstruktionen styv och mycket stabil

Så här prydligt och nätt blev det

Vad är nu erfarenheterna från detta projekt?
På plussidan står att vi faktiskt fick ihop skjulet, även om det krävde en hel del mer jobb än beräknat. Monteringsanvisningen täckte nästan alla viktiga saker och utelämnade bara några få viktiga detaljer. Så att t ex en takbalk av stål hamnade uppochned (det visade sig enklare att borra nya hål i den än att skruva loss den och vända på den). Och de flesta delarna passade ihop. Skjulet är prydligt och nätt och fyller sin funktion.

På minussidan står framför allt att det var för mycket misspassningar mellan de förborrade hålen i olika delar. Alla tre takbalkarna är lite för långa, vilket också resulterade i en hel del extra knep och knåp. Man borde väl skickat tillbaks dem, men vi stod ju där med ett nästan färdigt skjul, och jag gissar att det tagit månader att få dem utbytta. Det hade varit enklare att kapa dem, men det framstod som klart att de verkligen var ca en tum för långa först när jag la på själva taknocken, det allra sista momentet i byggprocessen. Eftersom taket skjuter ut över gaveln en bit, så blir det ingen glipa mellan gavelstycken och tak. Det ser bara lite lustigt ut. Och så är det en liten glipa mellan nocken och taket vid ena gaveln. Jag vet inte riktigt om det kommer att bli problem med vattenläckage där. Om det blir det så får jag väl lösa det på något sätt.

Ett annat minus är att det inte är full ståhöjd under taket. Min fru kan stå rak där, men jag har slagit huvudet i takbalkarna många gånger. Och speciellt förargligt är det att dörren är så låg. Hur jag än böjer mig så slår jag huvudet i dörrposten med jämna mellanrum. Ändå vill jag påstå att skjulet funkar för sitt ändamål. Vi använder det ju inte till att stå därinne och arbeta, utan bara till att förvara redskap och material, och en skottkärra.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det hela är lite grand ett fuskskjul. Litet och plåtigt. Men ändå är jag lite stolt över det, för det är den hittills enda byggnad jag själv uppfört med mina egna händer. Och som vi gjort det, med den lilla förstukvisten med en blomkruka, så pryder det faktiskt sin plats i trädgården.

Dela:

Första svalan

Den första svalan visade sig i vår by för ett par dagar sedan. Det finns gott om svalor som bygger bo här. Även vårt hus visar spår efter tidigare svalbon, men så länge vi bott här har vi inte haft svalor under taknocken.

En svala gör ingen sommar, men faktum är att de senaste dagarna har det av och till varit sommardoft i luften. Ändå är det förstås ännu för kallt för att det ska kännas som riktig sommar. Vi kan dock många dagar sitta ute på verandan och äta eller fika.

Jag har inte lyckats fotografera några svalor. Bland många andra förutsättningar måste man ha ett längre teleobjektiv än vad jag förfogar över. Så vi får nöja oss här med en bild av en robin. Det är amerikansk robin, som inte alls är någon rödhake, utan en trast. Den tycks fylla ungefär samma nisch här som björktrasten i Sverige, men den är lite färggrannare, och dessutom sjunger den rätt vackert. Dock inte alls som koltrasten, som vi tyvärr inte har här.

American robin jagar mask i vår trädgård

Jag tänker inte ta upp tävlan med alla duktiga makrofotografer och blomsterporträttörer här på fotosidan, men jag vill ändå visa en bild på den blomma som här kallas blåklocka, bluebell. Den här blomman kommer från Europa, och dess svenska namn är klockhyacint. I skogarna i England bildar de mattor, i sydsverige växer de i trädgårdar och lär förekomma sparsamt som förvildade. Det finns flera olika arter. Jag tror att detta är en Hyacinthoides × massartiana, en hybrid som är vanlig här och växer både i trädgårdar och förvildad.

Klockhyacinten har självsått sig i vår trädgård. Den är 150–200 mm hög, och själva blomman är 10–15 mm

Dela:

Projekt anka II

Jag tidigare bloggat om Projekt anka. Det är den tioårige grabben i en familj bland våra vänner som bedriver detta 4H-projekt. Tanken är att resultatet i form av vuxna ungankor ska förevisas på lantbruksmässan i höst.

The duckmaster himself!

Vid min förra fotosession med ankungarna var de en månad gamla och bodde inomhus i ett stort terrarium. Varje dag fick de komma ut en stund för att bada och plaska på verandan. Nu är de sex veckor gamla och har flyttat ut till  ett lustigt litet hönshus i trädgården. Där delar de plats med en liten flock kycklingar, som håller till i en avbalkning i hönshuset under en värmelampa.

Kycklingarna är jämnåriga med ankungarna

Fortfarande får ankungarna förstås komma ut och leka i plaskbassängen med jämna mellanrum. Annars är deras favoritsysselsättning att äta, och de älskar maskors- och salladsblad. När de blivit lite större tänker man släppa ut dem i köksträdgården på snigeljakt. De lär vara effektiva för det ändamålet och ger sig inte på odlingarna så länge det finns sniglar. Säger dom som vet :-)

Matdags!

Lillasyster har kommit med lite maskrosblad

Någon frågade mig om vad för slags ankor det är, och nu har jag tagit reda på det. De tillhör rasen Khaki Campbell,  förädlad under slutet av 1800-talet för hög äggproduktion. Så nu lär man väl så småningom för första gången i sitt liv få smaka ankägg.

Dela:

Sköna maj väkommen...

...till vår byggd igen!

Här på ön har syrenerna redan blommat i flera veckor.

I vår by domineras nu blomsterprakten av rhododendron. De finns i en mängd olika färger.

Björkarna är utslagna.

En egendomlig beskärning!

Det märkliga trädet med vackra vita blommor hette från början dagwood. Det fick sitt namn på grund av sitt hårda och beständiga trä, som var lämpligt för tillverkning av s k dags, d v s grillspett av trä. Men sådana har inte använts på långliga tider, och själva ordet är bortglömt. Så den folkliga missuppfattningen är att det handlar om dog. Trädet kallas därför numer allmänt för dogwood, men ingen kan tala om vad det har för samband med hundar. Det finns en mängd olika arter, och de tillör samma familj som den i svenska trädgårdar förekommande cornell. 

Detta är Pacific dogwood. Blomman är oficiell provinsblomma för British Columbia

Vad vi har att vänta härnäst är bl a klematis. Detta är en härlig tid med alla blommor!

Dela: