Bilder från Saltspring Island

En skatt i garderoben

Vi har alla hört talas om de där historierna, när någon träffar en gammal bonde långt ute på landet. Och bonden berättar i förbigående att han på 1920- eller 30-talet eller i något den stilen använde en bil. Men så kunde han ett tag inte nyttja den längre, så han ställde in den i ladan. Om den finns kvar? Javisst, kom och titta! Och där står den, kanske en T-ford pickup, otroligt dammig men i övrigt i perfekt skick!

Något av en liknande upplevelse (nåja, fastän i lite blygsammare skala) hade jag i dag. Jag var med min fru hemma hos en god vän som fyllde 89 förra veckan. Vi hade med oss en päronkaka min fru bakat för att fira lite.

När vi satt där och pratade, så nämnde jag för vår värd Louie om den nya fotokluben.

”Så intressant” sa han. ”Jag var en gång i tiden mycket intresserad av foto och sysslade mycket med det.”

Sedan berättade han att han hade sin utrustning kvar. Jag spetsade öronen och frågade honom om han ville visa den. Jodå, gärna! Så han grävde fram lite grejor ur en garderob. Närmare bestämt en gammaldags fotoväska i skinn, patinerad och grann. Ur väskan tog han fram en Pentax S1a.

Detta är en billighetsversion av Pentax S1, tillverkad omkring någon gång mellan 1960 och 1965. Kanske  den sista kameran Pentax tog fram innan de började med Spotmatic med inbyggd exponeringsmätare. Märkligt nog är S1a identisk med S1, men de har tagit bort märkningen för 1/1000 sek slutarhastighet från inställningsskivan. Officiellt har den alltså ingen snabbare tid än 1/500 sek, men det är bara att vrida skivan förbi denna märkning till nästa klick. Slutaren är identisk med den på S1-modellen.

På kameran satt monterad ett Super Takumar-objektiv 1:2 55 mm. Alltsammans i fantastiskt fint skick. Kamerakroppen uppvisade inga spår av slitage, den vara bara lite smutsig. Men om man skulle börja använda kameran igen borde nog en verkstad gå igenom slutaren först.

Louie trodde inte att han tagit en bild med den på 20 år, men det satt fortfarande en 200 ASA-film i, med 8 rutor exponerade.

Det var med andakt jag vägde denna juvel i handen. Tung och gedigen, och inställningarna på objektivet mjuka och fasta. Som en dröm! Och jag tänkte, att det är en massa jäkla plastskit de kränger på oss nuförtiden. Så här ska en kamera kännas!

Nästa gång jag kommer dit ska Louie gräva fram de övriga objektiven, han mindes inte längre vad det var för några.

I väskan låg också en Kodak exponeringsguide. En liten bok med styva sidor, var och en innehållande en räkneskiva av papp. Med dessa räkneskivor kunde man kalkylera sådant som motljuskompensation, bländarinställning för blixt med olika ledtal och val av färgfilter och exponeringsdata för fotografering med svatvitfilm, där man ville ha någon speciell kontrastverkan.

Efteråt tog vi en kvällspromenad i byn. Klockan var halv sju, solen strålade från en molnfri himmel och termometern visade på plus 26 grader. Jag själv medförde min billiga och plastiga Kodak-kamera, som inte inbjuder till samma vördnad som Pentax-kameran med dock är väldigt funktionell på sitt sätt. Man tager vad man haver!

En del är besvärade av förklarande bildtexter. Här erbjuder jag ingen. Men det är i alla fall en dogmabild. Vad den berättar får du klura ut själv :-)

Dela:

Ellens på Saltspring – nästan

Jag har ibland lite avundsjukt följt reportagen från klubbmedlemmarnas samling på Ellens. Någon sa till mig: ”Du får väl sätta igång något liknande där du bor!”

Ja, tanken föresvävade mig. Men jag är lite trött på att vara den som fixar och arrangerar. Har hållit på med det så mycket förr om åren, nu vill jag hänga med på vad andra gör och nöja mig med det. Ambitiöst, inte sant? :-)

På fotoutställningen som jag berättat om i förra bloggposten mötte jag en gammal bekant, som berättade för mig att det faktiskt startat en fotoklubb på ön någon gång under förra året. Vilket jag inte ens hört talas om! De hade väl hittills värvat medlemmar med mun-till-mun-metoden, och för närvarande var de 47 stycken. Och nu har de sedan några månade en webbsajt, vilket säkert kommer att öka tillströmningen.

Gissa om jag blev entusiastisk! Nu är jag den 48:e medlemmen. Och klubben har en frukostträff varje måndagsmorgon klockan 10 på ett näringsställe i närheten av där jag bor. Så i dag störtade jag ivrigt dit och hamnade på ett tydligen ovanligt välbesökt möte.

Det var en härlig sommarmorgon!

Jag räknade till sammanlagt 14 klubbmedlemmar inkl mig själv. Det blev kaffe med muffins, samt mestadels mycket ostrukturerade och spontana samtal, där jag lite försiktigt kunde lära känna åtminstone några av medlemmarna. Och så var det en huvudpunkt. En av medlemmarna har ställt till klubbens förfogande en avancerad elektronisk anslagstavla. Den ser ut som en flat datormonitor, men arbetar helt fristående. Man laddar upp bilder till den, och sedan kör den bildspel på bilderna. Den kommer att ställas ut på öns största fik. Det kommer säkert att resultera i fler medlemmar.

Visningen av den nya digitala tavlan följdes med stort intresse

Den här klubben kommer dock aldrig att bli så där väldig som fotosidan. För ett villkor för medlemskap är att man bor här på ön, och även om fotointresset säkert är ovanligt stort här, så kan vi troligen inte bli mer än något hundratal. Kvaliteten på medlemmarnas foto kan du för övrigt se på vår webbsajt. Det är en hel del fina saker.

Vad jag vet finns det dock inga Leica- eller mellanformatsnördar här, vilket ju är en brist. Jag får väl fundera ett tag igen på om jag ska bli en :-). Fast klubben riktar sig uttalat till folk som jobbar digitalt förstås.

Dela:

Årets fotoevenemang

På onsdagen var det dags för årets stora fotoevenemang här på ön. Utställningen Photosynthesis 2010 på Artspring, vårt kulturhus. Photosynthesis är en grupp bland öns främsta fotografer. Deras årliga utställning är särskilt intressant, eftersom de valt ut de bilder de för närvarande tycker är mest aktuella, och många är säkert tagna under det gångna året. På så sätt blir Photosynthesis  en trendbarometer.

Jag skulle önska att jag kunde publicera utställningens bilder här, men det går förstås inte. De här fotona från utställningen visar jag inte för att de är särskilt lyckade, utan bara som ren dokumentation. De är tagna med min lilla Kodak-kamera. Inte tusan skulle jag våga mig in på utställningen med min stora Fuji-kanon :-)

Fotograferna bjuder på flottare vernissagebyffé än någon annan. Kan den bidra till att deras vernissager alltid är ytterligt välbesökta? :-)

Fast utställningen konkurrerade ganska framgångsrikt med byffén om uppmärksamheten

Kanske kan man från dessa bilder ana lite av vad som fanns att se

Men hur tolkar jag då den aktuella trenden? I år tycker jag att det finns en stark pictorialistisk ådra hos våra fotografer. Det ska vara vackert och perfekt. Tendensen går igen i motivval, efterbehandling och numer också i hög grad i reproduktionen. Man ser mer och mer av flotta tryck på kanvas och på linnestrukturerat papper. Det är väl delvis en följd av att fler och fler servicebyråer behärskar den här tekniken.

Pictorialism eller ej, det är ett odlande av det bildmässigt behagliga och anslående. Det är många vackra landskap, dekorativa stilleben och stiliserade naturbilder. Och förstås en del porträtt. Men inte mycket av vad jag skulle kalla rak fotografi. Det finns en egendomlig paradox i detta. Allt är vackert, men man förmår inte vara så intresserad. Det är kanske samma sak som man ser på Galleri FS? Den fotografiska bilden är inte död, men om denna tendens fick råda ensam så skulle det bli en död i skönhet.

Motmedlet är inte i mina ögon främst bilder av en Anders Petersen eller färgsprakande reportage från prideparader. Det spektakulära sociala reportaget har alltid sin plats inom fotografi, men vi kommer inte ifrån att den moderna pictorialismen speglar en genuin skönhetslängtan. Denna måste bara få ett mer levande konstnärligt uttryck. Som exempel vill jag helst nämna Mikael Goods utställning ”Greetings from Latvia”. Den är i mina ögon något av det bästa i fotografiväg som året har bjudit på. Mikael har ett socialt och politiskt budskap med dessa bilder, det är han noga med att framhålla. Men bilderna har ett liv som sträcker sig bortom alla sådana budskap. Man möter levande människor.

Mycket annat kunde förstås sägas i dessa frågor. Fotoprofeten Scott Bourne har till exempel rutit till ordentligt i sin bloggpost Products and People Over Process and Dogma.

Åsså ett riktigt foto! :-) Till höger min vän fotografen Shari Macdonald, som är representerad på utställningen. Här tillsammans med sin dotter Kai utanför utställningslokalen på vernissagedagen

Jag börjar redan se fram mot vad nästa års Photosynthesis ska komma med.

Dela:

Storbandsjazz i parken

Veckohelgen runt 8 augusti var det lite halvdant väder. Regnigt på lördagen, men på söndagen klarnade det så småningom. Perfekt ljus för fotografering. Veckan därefter bjöd i gengäld på  angenämt högsommarväder med klar himmel, sol och omkring 25 grader på eftermiddagarna.

Fredagen den 13 blev det varmare, och vi var tvungna att sätta på luftkonditioneringen. Lördagens prognos var 24 grader på eftermiddagen, men det trodde vi inte på. Vi räknade med betydligt varmare. Och faktiskt, på eftermiddagen visade vår termometer 34 grader.

Denna veckohelg var det jazzfestival på ön, arrangerad av Saltspring Jazz & Blues society. Fullt med större och mindre konserter alla dagarna, med storbandsjazz i Centennial park som en höjdpunkt på lördagen. Naturligtvis begav jag mig dit. Konserten började klockan 11, när det fortfarande var dräglig temperatur. Orkestern hade parkerat sig i skuggan i parkens stora lusthus, och det fläktade svagt från havet utanför. En perfekt dag för en utomhuskonsert.

Saltsprings eget Swing Shift Big Band underhöll i parken. Det är mest duktiga amatörer

Denna gång fick den stora kanonen följa med, min Fuji S5 Pro, med det utmärkta zoomobjektivet Nikon 24-85 mm f/2.8. Den här utrustningen ser verkligt proffsig ut, tung och hotfull :-). När jag tassat runt estraden en stund och skjutit kom en funktionär fram till mig och undrade om jag inte kunde skicka dem några bilder från konserten. Tänka sig, jag blev nästan utnämnd till officiell konsertfotograf!

Vädret må ha varit perfekt för en konsert, men för fotografering var det minst sagt besvärligt, glödande sol med maximalt hårda kontraster. Men det blev förstås en hel del bilder. När jag i efterhand tittar på dem funderar jag över en sak. Det är så förledande enkelt att ta sådana här bilder med en zoom. Hur hade det blivit om jag i stället hade haft ett fast vidvinkelobjektiv? Någon gång måste jag pröva.

En annan sak är den ständiga frågan om färg och svartvitt. En sak jag blir mer och mer medveten om är att färgen är en del av bildkompositionen. Hur välkomponerad en bild än är, om den är färgmässigt plottrig så fungerar den inte. Och det kan man lösa genom att konvertera den till svartvitt. Dessa bilder togs i RAW-format, så jag har dem i färg, men kombinationen av hårda kontraster och brist på färgmässig harmoni (hur styr man det i en orkester där medlemmarna är ledigt sommarklädda?) gjorde att jag först var rätt besviken på vad jag åstadkommit. I svartvitt blir bilderna mycket lugnare, och de hårda ljuskontrasterna stör inte alls lika mycket.

Trumpetaren till höger heter Ron Nordin. Fast han stavar det Nordine, på grund av ett infall hans pappa hade en gång. Som man förstår av namnet var Rons pappa svensk. Rons fru Margareta är värmländska. Ron talar själv flytande svenska och har arbetat en tid i Stockholm. Han har spelat trumpet sedan gymnasiet. Till vardags är han fiskhandlare och producerar en gudomlig, kallrökt tonfisk.

Den kvinnliga trumpetaren heter Shinobu Verhagen och är bland mycket annat källarmästare på ett av öns utvärdshurs

Basisten blundade mestadels när hon spelade, hon kunde nog det mesta utantill

Vad gör man med ett färdigspelat notblad? Stoppar det i munnen! Fast det var inget bekvämt, så efter ett tag satte hon sig på det i stället :-)

Ett oumbärligt instrument i storbandsjazz

Här får jag bekänna min brist på bildning. Är detta en barytonsax?

Något riktigt batterisolo blev det tyvärr inte under den tiden jag lyssnade

Flickan med trombonen (egentligen en ventilbasun, har jag senare erfarit) var också orkesterns vokalist

Hon hade en klangfull stämma och ett osentimentalt föredrag. De obligatoriska kärlekslåtarna var mer fyllda av glädje än trånsjuka i hennes tolkning

Några småflickor underhöll med dans bredvid scenen

När jag drog mig hemåt för lunch hade hettan blivit nästan outhärdlig, i synnerhet när jag lämnat den svalkande vinden vid havet. Resten av dagen fick jag hålla mig inne. Inte förrän efter 8 på kvällen blev det drägligt ute. Då var det ljummet och angenämt i luften, det var som en sommarkväll vid Medelhavet.

Dela:

Hur bra kamera behöver man?

Här på FS blommar ibland diskussionen upp om hur bra kamera man egentligen behöver. När jag t ex visat bilder från min enkla Kodak Easyshare-kamera så har flera kommentarer väckt frågan. Och Bengt Björkbom har nyligen skrivit en tänkvärd betraktelse om det här.

Jag har försökt samla mig till en egen uppfattning i den här frågan. Det skulle ju vara dumt att börja spara pengar till en fullformatskamera eller en digital Leica, om jag kan ta precis lika bra (eller i alla fall tillräckligt bra) bilder med något enklare (och mycket billigare).

Låt mig först återupprepa igen min tes, att det är fotografen som tar bilden, inte kameran. En tekniskt mycket avancerad kamera kanske kan återge det motiv jag valt med större briljans och ännu bättre färger än min gamla DSLR-kamera. En del som granskar bilden kritiskt kommer att tänka den tanken. Men det är ändå nästan aldrig tekniken som avgör bildupplevelsen.

Jag kan jämföra med musikåtergivning. Under en tid (för många år sedan) försökte jag ha så perfekt musikanläggning som jag hade råd med. Monsterkabel till högtalarna etc. Men när CD-skivorna kom tänkte jag om. Jag ska inte fördjupa mig här i den ständiga trätan om vilket ljud som är bäst, det analogt inspelade eller det digitala. Det är en ännu hårdare debatt om det än om analogt versus digitalt foto. Vad jag rent subjektivt själv kom fram till är att skillnaden i återgivning mellan en enkel digital anläggning och en ruskigt dyr analog var för liten för att i någon högre grad påverka min subjektiva musikupplevelse. Visst kunde jag njuta av den tekniska perfektionen från den högklassiga anläggningen. Men den kunde ändå inte jämföras med vad jag hörde under en live-konsert. Hellre skaffa flera skivor än att stoppa alla pengar i anläggningen, det blev min slutsats. I dag lyssnar jag gärna också på Mp3-inspelningar, fastän den tekniken har så många belackare. Det är inte frekvensomfånget jag lyssnar på när jag avnjuter en Mozart- eller Bach-konsert. Det mesta när det gäller musikernas tolkning av musiken är viktigare.

Lite av detsamma tycker jag mig känna när det gäller den fotografiska bilden. De gamla mästarnas bilder kan skänka mig mer glädje än en nytagen bild som tagits med en oerhört mycket bättre kamera än de hade tillgång till.

Inte för att jag vill kritisera dem som eftersträvar teknisk perfektion. Men jag tycker själv ofta att den bländande tekniken i praktiken går ut över andra kvaliteter i bilden. Och jag har sett bilder tagna med leksakskameror som skänkt en stark bildupplevelse.

Trots detta är jag nu inne på min fjärde digitalkamera, och jag funderar på en femte. Vad söker jag egentligen?

När jag tittar tillbaka på de senaste sju åren (så länge som jag plåtat digitalt) så finner jag att varje nytt kameraköp styrts – inte precis av att jag inte kunde ta bra bilder med den kamera jag hade, men att det fanns bilder jag ville ta men inte kunde åstadkomma på grund av tekniska begränsningar i kameran. De här begränsningarna behöver inte nödvändigtvis bero på att kameran är för enkel. Jag tror inte att jag ännu på länge tömt ut möjligheterna med min Fuji S5 pro. Ändå köpte jag min lilla Kodak, eftersom jag behövde en liten smidig kamera som inte väckte uppmärksamhet. Det är ju ett slags teknisk begränsning hos Fujikameran, att den är stor och tung och skriker ”ambitiös fotograf” långa vägar.

Det finns förstås bilder jag inte kan ta med min Fuji-kamera just nu, eftersom jag inte har optik för det. Jag skulle vilja ha en lång telezoom och en ljusstarkt vidvinkelglugg av god kvalitet. Men detta är inte precis en brist hos själva kameran.

När jag skaffade Kodak-kameran så var tanken närmast att känna efter om jag verkligen hade så stor nytta av en liten smidig kamera. Och att i så fall komma fram till vilka krav jag borde ställa på en som kostade lite mer, ifall jag inte tyckte att den billiga räckte till. Ännu tror jag att jag kan ha mycket glädje av den lilla kameran utan att direkt slå huvudet i taket, men det börjar onekligen växa fram en föreställning om vad jag skulle vilja kräva av en liten kamera som var bättre. Inte för att jag tror att jag i allmänhet skulle ta bättre bilder med en dyrare kamera, utan för att det är vissa bilder jag skulle kunna ta med den, som jag inte lyckas med just nu.

Svagheterna hos Kodak-kameran är ungefär de väntade. Den har en kännbar slutarfördröjing, autofokuset missar lite för ofta, det blir snabbt lite för mycket färgbrus när ljuset är dåligt. Den hanterar färger och starka kontraster förbluffande bra, men i kontrastrika motiv blir det brus i skuggorna. Men den är rolig att använda och kan slinka med i fickan var som helst.

Vad jag nu skulle önska mig är något i den här vägen:

En ordentlig bildsensor för att få mer brusfria bilder. Det betyder en systemkamerasensor, det finns ju lite olika varianter. Four thirds, APS-C etc. De är nog ganska likvärdiga. De bästa ordinära kompaktkamerorna har mycket mindre sensorer, även om de åstadkommer väldigt bra bilder.

Fast vidvinkelglugg är mitt önskemål för optiken. Det finns ju nu ett antal små systemkameror med ”pannkaksobjektiv”. Det är något sådant jag är ute efter. Inte en zoom. Men om jag köper en systemkamera har jag ju möjlighet att köpa till något annat senare, om andan faller på.

Optisk sökare och vinklingsbar skärm ingår bland önskemålen. Men det tycks för närvarande inte finnas någon lämplig kandidat. Leica X1 (som är på tok för dyr egentligen) kan man ha optisk sökare till, men vad jag förstått är inte skärmen vinklingsbar. T ex Canon G11 (en av de få med inbyggd optisk sökare) har en typisk kompaktkamera-sensor och ej utbytbart zoomobjektiv, så den faller helt utanför vad jag söker, även om den tycks vara en höjdare. Vad jag kan få om jag kompromissar med sökarkraven är en elektronisk sökare som tillbehör. Om den är vinklingsbar ersätter den i någon mån den vinklingsbara skärmen. När jag så småningom är beredd att köpa något kanske detta problem har lösts. Om jag skulle ha något just nu, så fick det bli en kompromiss med sökarkravet.

Det finns onekligen en del intressant att titta på. Här är vad jag tror är de viktigaste kandiaterna.

Olympus Pen EP2 med pannkaksobjektiv. Pris omkring 10700 kr. Vinklingsbar elektronisk sökare ingår.

Panasonic DMC GF-1 med pannkaksobjektiv. Pris omkring 9900 kr med vinklingsbar elektronisk sökare.

Sony NEX-3 har en större sensor än de ovanstående, en riktig APC-sensor. Det finns ingen optisk eller elektronisk sökare till den, men en vinklingsbar skärm. Priset är bara ca 5500 kr inkl pannkaksobjektivet, vilket jag tycker är jämförelsevis väldigt prisvärt. Trots att den inte riktigt har vad jag vill ha när det gäller sökare, så är det ett väldigt intressant alternativ. Och den är faktiskt kolossalt liten och kompakt.

Ricoh GXR är en mycket intressant produkt, men för närvarande tycks den inte finnas med den optik jag vill ha.

Jag har sett bildexempel från de här kamerorna, och det är genomgående toppprodukter.
Som det ser ut så är det Sony NEX-3 som just nu bäst motsvarar mina krav. Fast jag är som sagt ännu inte på väg att köpa någonting.

Den här bilden från Ganges hamn under förra söndagseftermiddagens gråväder tog jag med min billiga Kodak. Hade den blivit bättre med en dyrare kamera? Kanske i meterförstoring, men knappast här i min blogg

Dela: