Bilder från Saltspring Island

Brittsommar!

Förra veckan dog vårt kyl/frysskåp. Det är mycket stort, det har varit fantastiskt, det bästa vi någonsin haft. Enligt reparatören är den beräknade livslängden 8-10 år. ”Det här var i tidigaste laget” tyckte han. Man kan inte annat än hålla med. Det var kompressorn som givit upp. Det går att byta kompressor, men kostnaden motsvarar omkring hälften av ett nytt skåp. Och man har ingen garanti för hur länge skåpet kommer att gå sedan. Så reparatören rekommenderade oss att köpa ett nytt skåp.

Adjöss med den inte så gamla trotjänaren

En vecka och sju tusen kronor senare kom så vårt nya skåp i dag. Sju lakan, för det hade jag kunnat få ett nytt kameraobjektiv! Men jag får erkänna att ett kylskåp är viktigare. Efter en vecka utan så inser man hur beroende man är av ett sådant. Vi har överlevt tack vare den extra frysboxen och en kyllåda.

Det nya skåpet är av samma modell som det gamla, lyckligtvis. För kylskåpen här håller inte standardmått. De blir större och större för varje år som går. Kanske var detta sista gången vi kunde köpa ett nytt skåp utan att bygga om i köket. Fast vissa förbättringar har dom gjort. Det sitter digitala termostater i det här skåpet, och strömförbrukningen uppges vara ca 20 procent lägre än för det gamla skåpet.

För några dagar sedan kändes det som om hösten definitivt var här. Varmare skor och regnkläder åkte fram, det var grått, ruggigt och svalt. Jag har suttit inne och bl a jobbat på en ny design för vår fotoklubbs webbsajt.

Men så fick vi sommar igen i dag. 22 grader varmt på eftermiddagen. Shorts, bara armar och sandaler. Helt fantastiskt! Och nu tror profeterna att det kommer att vara så här hela veckan. Lite svalare framöver kanske, men soligt och vackert.

Det är härligt att bo på landet
Edit: fast just detta hus är inte vårt, men jag tyckte vyn var så mysig

Det ser för läckert ut!

Den här soffan tror jag aldrig någon sitter i. Men den skapar lantlig stämning

Dela:

Hösten, Ellens och Nikon

Nu har hösten kommit till Saltspring. Tecknen är många. Under den gångna veckohelgen hade Farmers Institute sin tvådagars höstmarknad. Man gynnades av anständigt väder, men det var nog lämpligt att ta på gummistövlar för besöket där. Natten till söndagen regnade det rejält.

Som vanligt lämnade de flesta turisterna och sommargästerna ön den här helgen. En påtaglig frid lägrade sig över stan, och på vägarna har trafiken glesnat. Öborna andas ut.

Ett annat hösttecken är att vårt pampasgräs nu börjat blomma med sina stora vita vippor.

Pampasgräs på vår tomt

I måndags hade vi vår sedvanliga fotofrukost på vårt eget Ellens, som i själva verket heter Harbour House Hotel och nog inte uppvisar några yttre likheter med Ellens i Stockholm. Det var som vanligt välbesökt, och hela fyra tjejer lyste upp samvaron med kvinnlig espri och fägring.

Ellens på Saltspring i strålande brittsommarsol

En av damerna visade sitt nyförvärv, en Nikon D5000 med kitobjektivet 18-55 mm. En trevlig liten gynnare med vikbar display och utan den där displayen på kamerans översida. Jag minns när jag såg den första kameran med display i stället för rattar på översidan. Det var en analogkamera, en Minolta SLR. Det var en smärre chock för mig, för jag insåg då att den traditionella kameran med sina enkla och lättarbetade reglage var död. Tyvärr är inte D5000 bättre i detta avseende, de har bara flyttat inställningsinformationen till displayen på baksidan. Men det är nog ett riktigt beslut ändå, för det gör kameran mindre och lättare. Det som avslöjar att detta är en instegsmodell är väl närmast att den har en inställningsratt med motivprogram. När får man se en sådan ratt med tidförval i stället, så som det borde vara? Och då förstås bländarförval på en ring på objektivet!

Men fotografvännen var strålande lycklig över sitt nyförvärv, och det förstår jag. Särskilt som hon inte betalat, som hon uttryckte det, en cent för den. Hon hade råkat på en sajt där man kunde köpa den för Air-miles, och hon hade tillräckligt många sådana hopsamlade från tidigare års flitiga resande.

D5000 tycks mig vara ett uttryck för Nikons aktuella policy att på bred front försöka erövra mer av marknaden för kameror som inte är i proffsklass men ändå ger hög bildkvalitet. DX-objektiven är ett tecken på det. De är helt anpassade för halvformatet och har fokusmotor inbyggd i objektivet. Kameror som D5000 är helt anpassade för dessa objektiv och saknar autofokusmotor i kamerahuset. Lite blandade känslor har jag för det här. DX-objektiven är väldigt prisvärda, men det 35 mm DX-objektiv jag har själv tycks mig inte riktigt jämförbart med fullformatsobjektiven. Så vad blir slutsatsen? Att man troligen får mer för pengarna om man köper en modern, halvprofessionell ”ädelkompakt”. Trots att D5000 är mindre och lättare än de fullvuxna DSLR-kamerorna så är den rätt stor och skrymmande.

Just nu är det faktiskt inte så där jättelätt att välja favorit i kamerautbudet. Det är oklart, åtminstone för mig, vart marknaden egentligen är på väg. Lyckligtvis står jag inte själv inför uppgiften att välja en DSLR-kamera idag. Jag är däremot på spaning efter en lämplig ädelkompakt. Den nya Fujifilm Finepix-x 100  är för närvarande den som intresserar mig mest, den kom som en stor överraskning häromdagen. Men vi vet ännu inte vad den kommer att kosta.

Det är fotografen som tar bilderna, inte kameran. Men det är tusan så svårt att inte ändå lägga ned en massa tid och intresse på kamerafrågan :-)

Dela:

Vad vill jag helst fotografera?

Varning! Mycket text och en massa självupptaget rundsnack! Men det finns i alla fall några foton  också. :-)

Man ska inte tro att man vet vad man vill eller vem man är förrän man prövat och skaffat sig erfarenheter. Tänk bara på ett så stort beslut som att gifta sig. En del är tillsammans i åratal, och när de äntligen gifter sig så kommer de underfund med att det var med fel person. Så försöker de kanske med en ny, och tvingas inse att det var ändå inte partnern det var fel på, utan själva idén att vara gift.

Efter mitt eget första äktenskap var jag singel i sex år för att tvingas inse att jag faktiskt hellre ville leva i ett äktenskap.

Även i smått är det hopplöst att veta vad som är rätt utan att lära av misstag och framgångar. Det har jag erfarit när det gäller foto. Det har varit nödvändigt för mig att pröva en massa olika tekniker, kameror och motiv. Och jag har dystert fått slänga en massa dåliga bilder innan jag ens kommit i närheten av vad jag helst vill se i mina bilder.

Somliga har själva tekniken som inspirationskälla. Det gäller kanske främst våra analogfotografer, som älskar att skriva om sina dyrgripar till kameror, och om njutningen av att stå i labbet och slaska med film och kemikalier. Även dessa analogentusiaster ser nog bilden som målet. De åstadkommer ofta spännande och intressanta bilder. Men om man ska döma av vad de själva uttrycker, så är den speciella och ofta  hantverksmässiga tekniken en viktig inspirationskälla för dem.

Även om jag förstår fascinationen för analogtekniken, så blev det aldrig något helhjärtat med mitt fotograferande så länge jag var hänvisad till den. Det var en befrielse för just mig att börja jobba digitalt. Kanske för att jag som gammal datanörd är så förtrogen med det digitala. Att ha mörkrummet i datorn – inget kunde passa mig bättre.

Kamera: Zeiss Box Tengor, troligen 1955. Troligen Kodak Plus-X framkallad av mig själv i skål (inte dosa) i D76. Troligen inlämnad till kommersiellt labb för kopiering

Men själva tekniken är knappast en viktig inspirationskälla för just mig. Jag gillar tekniken bättre ju mindre väsen den gör av sig själv. Jag vill att tekniken ska vara en möjlighet att skapa de bilder jag vill ha. Jag vill inte att den ska bli ett självändamål. När jag skaffar ny utrustning så är det inte för att jag är prylnörd. Jag har helt enkelt slagit huvudet i taket med de grejor jag har. Jag sträcker mig efter något jag inte når fram till med min kamera och min optik.

Yashica 4x4 (klon av Baby Rolleiflex) någon gång i mitten på 1960-talet, kanske Verichrome Pan. Dosframkallad av mig (i Rodinal?), inlämnad för kommersiell kopiering

Jag har hållit på nu i kanske åtta år med digitalfoto. Gick ut väldigt försiktigt i början med den billigaste Nikon-kameran, mest för att lära känna digitaltekniken.

Nyköping i juli 2003, Nikon Coolpix E2000. Fest på stan!

För sex år sedan graderade jag upp till en Canon kompakt långzoomkamera. Då var jag fortfarande mycket osäker på vad jag egentligen behövde. Jag ville inte satsa på en systemkamera förrän jag kände att jag faktiskt behövde den.

Den där Canon-kameran var väldigt lärorik. Jag var jättelycklig när jag tog hem den från butiken, men sedan blev jag aldrig riktigt nöjd med den. Den elektroniska sökaren t ex, den verkade vara en perfekt kompromiss mellan SLR och en enklare sökare. Men jag trivdes inte med den alls. Enda fördelen med den jämfört med displayen på kamerans baksida var att den funkade även i starkt solljus. Ingen liten fördel kanske, men annars inget att ha i mina ögon.

Det stora pappersbruket i Crofton på Vancouver Island. Canon Powershot S1 IS, oktober 2004

Canon-kameran presterade bättre bilder än den enkla Nikon-kameran, rätt ska vara rätt. Men det dynamiska omfånget var en katastrof. Den hade inte makrofunktion. Att manövrera zoomen med motor var absolut ingen höjdare, och den manuella avståndsinställningen med motor var om möjligt en ännu sämre idé. Och så åt den batterier. Jag måste alltid ha en reservomgång laddade batterier med mig när jag gick ut med den. Den hade en slutarfördröjning som det i längden knappast gick att leva med.

Jag använde Canon-kameran i tre år. Även om jag tog en del trevliga bilder med den kameran, så gav den inte tillräckligt mycket mer än den billiga Nikon-kameran; en viktig lärdom för mig. Ingen idé att hålla på med kompaktkameror (det fanns inga med RAW-format då, i alla fall inga som jag kände till). Utan nu fick det bli något riktigt! Det blev en Fuji S5 pro, i princip en Nikon D200 fast med Fujis sensor och elektronik. Jag valde den i stället för Nikon främst för att den för sin tid påstods ha det största dynamiska omfånget av alla halvformatskameror.

Som första objektiv valde jag inget kitobjektiv utan en makrozoom för mellanområdet, 24-85 mm. Jag bedömde att det täckte in de motivområden som jag tyckte var intressantast för mig.
Nu skulle det väl vara sjutton om jag inte kunde göra de foton jag ville ta!

Saltspring Island september 2008. Fujifilm FinePix S5 pro med zoomen på 36 mm. Jag gillar verkligen detta objektiv

En hel del intressant har jag lärt på vägen. Det stora dynamiska omfånget gör det mycket lättare att ta bilder i skarpt solljus med denna kamera än med något annat jag prövat. Men det är fortfarande svårt av olika skäl. Inte riktigt samma problem med urfrätta högdagrar som förr, men bilder man tar utomhus under soliga dagar tenderar ändå att bli förfärligt plottriga. Enda sättet att hantera det här är att lägga ned mycket mer omsorg på bildkompositionen än jag varit van vid.

Makro hade jag prövat på tidigare, eftersom den billiga Nikon-kameran hade en bra makrofunktion. Den bildvärlden fascinerade mig, och jag trodde att jag skulle komma att utforska den. Men icke! Efter ett tag insåg jag att makro inte alls var så spännande. Jag kom aldrig i närheten av den hängivenhet som många här på FS har för makrofoto. Det hade jag aldrig upptäckt utan ett objektiv med makro.

Ibland är det ju lite kul med makro. Saltspring Island september 2008. Fujifilm FinePix S5 pro

Naturfoto? Jag har prövat lite, men som jag ser det måste man ha en längre teleglugg för att det ska bli något. Och när jag tittar på andras bilder är naturfoto inte mitt största intresse. Älgtjurar i dimma är ståtliga, men i längden lika spännande som solnedgångar. En av de bästa naturbilderna jag sett är en helt vanlig ekorre som sitter på marken och dricker ur en vattenpöl. På min sida över favoritbilder från andra fotografer finns faktiskt en del andra naturbilder också. Sådana som jag tycker är väldigt bra. Jag inser att om jag skulle komma i närheten av sådan naturbilder i mitt eget fotograferande, då måste jag gå in för det väldigt helhjärtat. Och investera i en telezoom.

Kanske blir det senare, det har ingen prioritet just nu. När naturen stövlar omkring i min trädgård i gestalt av en hjort som äter på mina blommor blir det kanske en och annan naturbild. Eller om jag har turen att råka på en utterfamilj när jag är på promenad. Men som du kanske anar av denna bildsvit så räcker brännvidden inte riktigt till. Bilderna är hårt beskurna och mer förstorade än vad som är nyttigt för dem.

När naturen hälsar på i trädgården blir till och med jag naturfotograf. Saltspring Island, maj 2005. Canon Powershot S1 IS

Landskap är något som jag tänker utforska mer. Jag har haft den fördomen förut att en småbildskamera inte var lämplig för landskapsfotografering. Jag ska inte gå in på varför, men jag tror att detta var en vanlig uppfattning bland fotografer på 1950-talet. Och mina första trevande försök med min gamla Kodak Retinette och diafilm blev mest en besvikelse. När jag avbildat ett mäktigt fjällandskap, och det såg ut som de små kullarna hemma i Tessinparken på mina bilder, då gav jag upp.

Numer har jag lärt mig en läxa som jag ofta konfronteras med: jag måste utveckla min bildkomposition. Det är där hemligheten till framgångsrikt landskapsfoto ligger. Och det är kort brännvidd som gäller. I alla fall för de bilder jag själv söker efter.

Brahehus 1989. Retrobild tagen med Hanimex Sport småbildskamera, optik kanske 40 mm. Denna bild övertygade mig om att det går att göra landskapsbilder med småbildskamera och kort brännvidd

Annars är det som lockar mig allra mest att avbilda människor. Det är också kanske det svåraste. Jag tycker att gatufoto är oerhört intressant, och jag tittar gärna på vad andra gör i den genren. Gatufoto kräver påpasslighet, snabbhet och ytterlig diskretion. Min Fuji-kamera är helt enkelt inte alls bra för det. Med zoomobjektivet på är den direkt hotfull. Så jag har skaffat ett 35 mm objektiv, och det funkar lite bättre. Men inte heller det är tillräckligt diskret. Så nu gatufotar jag med min lilla Kodak Easyshare C142. Jag får kassera väldigt många av dessa bilder, men om jag har åtminstone en bra exponering med mig hem så är jag jättenöjd.

Bilder på människor tröttnar jag inte på. Saltspring Island juli 2010, ekvivalent brännvid 34 mm. Kodak Easyshare C142. Detta är en dogmabild

Porträttfoto är spännande, men där är jag ännu hopplöst outvecklad. Jag håller det för att vara något av det svåraste som finns. Allt från belysning och miljö till att kommunicera bra med modellen är saker som ställer mig inför rejäla utmaningar. Jag kan förstå att mycket av det bästa porträttfotot är taget i ateljé. Där har man i alla fall kontroll över miljö och belysning. Ifall man lär sig att använda dessa resurser effektivt alltså. Så visst skulle det vara fint med en fotostudio med ateljéblixtar, reflexskärmar och möjlighet att ha olika bakgrunder. Men någon sådan planerar jag verkligen inte. Att sätta upp en i bostaden har jag inte plats för. Så därför är jag mest inställd på porträttfoto utomhus i befintligt ljus.

Den i mina ögon bästa porträttfotografen här på ön arbetar alltid utomhus i befintligt ljus. Vad jag vet använder hon inte blixt eller reflexskärm. Hon tycks ha en väldig intuition när det gäller att fånga upp dagsljuset på rätt sätt, och när det gäller kommunikation med modellen är hon väldigt bra. Jag tänker mig att om jag ska försöka utveckla mig som porträttfotograf är det spåret jag ska följa.

Min inriktning som fotograf i dag skiljer sig rätt mycket från vad jag tänkte mig för tre år sedan, när jag köpte min systemkamera. För porträtt- och landskapsfoto tror jag min systemkamera är ganska perfekt. Faktiskt är både zoomobjektivet och det fasta 35 mm objektivet lämpliga. För gatufoto och spontanfotografering får tillsvidare min Kodak räcka till. Den duger fint för mig att öva mig på uppgiften. Men med tiden ska jag nog gradera upp till en fickkamera med RAW-format och bytbar optik.

Till sist har vi detta med avancerad efterbehandling. Det finns massor av spännande filterprogram nuförtiden, och man kan trolla med bilderna med dem. Det går en ström av pictorialism genom modernt digitalfoto. Delvis är väl detta en följd av att digitalfotot har öppnat dörren för så många att bli kreativa med foto. Och så har vi alla dessa program för bildbehandling. Adobe skeppar förmodligen pråmlaster med Photoshop över världen. Många här på FS berättar om sin förtjusning i det här programmet, och en del är imponerande skickliga med det. Och sedan har vi dessa stora sviter med specialprogram för att skapa anslående effekter, där kanske HDR är det viktigaste exemplet.

Det här är faktiskt en HDR-bild. Här har jag använt HDR enbart för att eliminera de hårda kontrasterna och urfrätta högdagrarna man annars lätt får när vårsolen strålar som hårdast. Det är således inte alls nödvändigt att trixa till bilden med en bjärt tonemapping. För sådant här är HDR egentligen väldigt bra, men det är ganska maktpåliggande att ta sex exponeringar på stativ och sedan lägga ihop dem. Så jag har inte fortsatt med det. Tro det eller ej, så här såg det ut på Saltspring den 19 februari i år

HDR fascinerar mig, och jag var säker på att jag skulle börja jobba med det. Men när jag väl fick verktygen i min hand och prövade dem så tappade jag intresset. Jag fann att det snarast var s k straight photography som var mitt intresse. Inte precis dogmatiskt (ifall målet inte är en dogmabild), jag tillåter mig själv en viss efterbehandling av mina bilder. Men vanligen bara för att verkligen få dem att se naturliga ut. Förutom mitt standardprogram ACDSeePro för efterbehandling, så använder jag bara ett filterprogram, Orbis Luminum. Men bara när det verkligen behövs, och då med försiktighet.

Svartvitt har jag brottats mycket med, vilket väl har framgått av min blogg. När jag började med digitalt svartvitfoto tyckte jag resultatet blev en stor besvikelse. Men nu, efter något år med olika försök, så bemästrar jag det bättre och bättre. Svartvitt fascinerar mig, det kommer fram en helt annorlunda känsla i svartvita bilder än i färgbilder. Så jag lär fortsätta att jobba med det.

Jag tycker att jag idag vet bättre än för ett par år sedan vart jag är på väg som fotograf. Och inte riktigt dit jag trodde. Men det känns bra i alla fall att ha hittat en kurs. En med lite lagom variationer. Visst kan jag ta en makrobild någon gång, och min fru ger mig ofta i uppdrag att fotografera blommor. Då gör jag förstås det. Men det roligaste är ofta att gå ut och röra mig bland människor med kameran i beredskap. Eller att stanna med kameran på något ställe där jag har en fin landskapsvy.

Måste man begränsa sig? Det tror jag inte. Men jag tror att man måste satsa på sådant som man verkligen kan ha lite passion för, om det i längden ska bli riktigt intressant. Det jag kommit fram till för egen del är resultatet av många experiment och en hel del frustration och misslyckanden.

Dela:

Torgdag

Jag tidigare visat bilder från Saltsprings lördagsmarknad. Den startades från början av bönderna på ön, som sålde sina produkter direkt till allmänheten på lördagsmarknaden.

Så småningom växte marknaden och togs mer och mer över av konsthantverkare och turister. Fortfarande säljs en hel del livsmedel där, men dessa stånd försvinner nästan i mängden av annat.

För något år sedan bestämde sig några av bönderna att ha en torgdag för bara produkter från lantbruken. Denna gång etablerade man sig i en park som tillhör ett av kyrkosamfunden. Jag antar att man där får bättre kontroll över utvecklingen än om politikerna ska vara med och bestämma, vilket de gör på lördagsmarknaden. Kanske får de också stå där gratis, det finns en stor generositet i detta samfund.

De nya torgdagarna är sommarhalvårets tisdagar.

I måndags var det ruskväder, men tisdagen bjöd på riktigt brittsommar, varmt och soligt. Vi bestämde oss för att promenera till stan för att njuta av det vackra vädret och få lite motion. På vägen passerade vi parken där det var torgdag, och det slog mig att jag aldrig varit där för att fotografera. Som jag berättat, så har jag numer alltid den lilla kameran med, så den åkte fram.

Det skarpa solljuset var förstås svårt för kameran, så jag ställde in den på svartvitt. Min fru blev lite besviken, hon menade att jag förlorade färgglädjen som fanns i torgstånden. Ja, det är ju sant. Men i det ljuset tror jag inte att resultatet hade blivit bra i färg. Och det svartvita har ett annat sorts liv. Detta annorlunda intresserar mig mer och mer. Men vad är rätt?

Dela:

Giftfria analognördar, är sådant möjligt?

Man kommer inte ifrån det, analognördarna slaskar med för mycket kemikalier. Fast de är ju så få numer att det kanske inte gör så mycket. Men ändå, skulle man inte kunna tänka sig en någorlunda giftfri analogfotograf? Jo, möjligheten finns. Ifall du glömmer D76, Rodinal och andra djävulsbrygder, och framkallar din film i kaffe i stället.

Tror du jag skämtar? Det går utmärkt, men kaffet måste förstärkas med C-vitamin om det ska bli riktig fräs på framkallningen. Och tvättsoda, men det är ju inte särskilt giftigt.

Tyvärr har vi kvar problemet med fix efter framkallningen. Till detta kan man använda natriumtiosulfat. Jag vet inte var det finns att köpa, förr kunde man få det på närmsta apotek.

Här finns detaljerade anvisningar för hela processen. Nu hoppas jag att någon av Fotosidans analognördar känner sig manad av miljösamvetet att pröva. Det skulle vara kul att få höra lite erfarenheter! Själv har jag ju f n ingen analog kamera.

Giftfri digitalbild, för dig som hellre dricker ditt kaffe än framkallar  i det

Dela: