Bilder från Saltspring Island

Den konstiga mojängen

Jag sitter här och tittar igenom sommarens bildskörd. Jag börjar äntligen komma ikapp organisering och klassificering av bilderna. En bilder gillar jag för att de är lyckade, som foton betraktade. Andra har mer värde som dokument. Eller bara kuriositetsintresse.

Till någon av de två senare kategorierna får man nog hänföra de här bilderna. Det är en person på stan som haft den här egendomliga mojängen utställd på sin tomt en lång tid. En skylt på anordningen berättade att det var ett litet kraftverk. Det kan användas på två sätt: Antingen upprättstående i luften, och då sätter minsta vind snurr på vingen. Eller också kan vingen sänkas ned i strömmande vatten. Den är gjord av glasfiberplast och vackert bemålad, och jag misstänker att strömmande vatten nöter bort färgen. Så just detta exemplar är säkert tänkt exklusivt som vindkraftverk. Som det är byggt här är det säkert dessutom tänkt för utställningar och annat mobilt bruk, för underredet är ett personbilsläp.

Vad ger det för effekt? Det har jag ingen aning om. Generatorn verkade i alla fall i mina ögon ungefär som generatorn till en bilmotor. Kanske kan man använda kraftverket för underhållsladdning av ett batteri i fritidshuset, om man råkar bo så att man inte har elanslutning.

Jag är osäker på om inte den här anordningen är roligare än bra. Men världen är full av entusiaster, lyckligtvis. Denne entusiast har nu flyttat med sitt kraftverk. Vart vet jag inte. Och inte vet jag om det finns att köpa heller. Men tillverkaren heter Art Turbine Inc. Jag lyckades inte finna någon uppgift om det på nätet, bara en mejladress som kanske går dit.

Rätt snygg i alla fall!

Förberedd för transport

Dela:

Vad ska man säga? Eller hur ska man säga det?

Här sitter jag på lördagskvällen och har gått igenom lite bloggar på FS. Tidigare i dag har jag slitit med en del uppgifter jag har som webbmaster i vår fotoklubb. Det tycks vara ett axiom att tekniken alltid strular.

Men nu har jag lagt plikterna åt sidan och borde inte sitta vid datorn mer. Så det får bli en kort bloggpost. Varför skriva något alls? Jag tänker på gubben i sockenstämman som ivrigt följt en diskussion i någon viktig fråga. Till sist kunde han inte hålla sig längre utan begärde ordet och yttrade med stort eftertryck:

”Jag har inget te säge. Men jag kan inte tige! Det var bara det jag ville säge!”

Efter att ha läst olika tankar om fotograferande, motivval, humörsvängningar etc så kan jag alltså inte tiga, så något måste jag säga :-)

Och vad ska jag då säga? Jag har hittills i mitt liv varit mycket mer ordets än bildens människa. Det sitter i, och det ser ni väl på mitt bloggande. Men nu övar jag varje dag på att uttrycka mig i bild i stället. Fast det blir ju något helt annat man säger med bilder. Och det är kanske själva vitsen med det hela. En bra bild berättar en historia. Men vilken? Det är faktiskt tittaren som avgör. Så bilden ger mottagaren oändligt mycket större frihet än texten. Orden står som staketrader, och man kan bara gå på ett visst sätt genom texten. Men bilden stänger inte in, den öppnar i stället.

Jag kommenterar rätt flitigt på de bloggar jag följer regelbundet. Kanske inte på alla. Jag har inte så mycket mer att säga om gamla Leicakameror. Eller jobbet i kemilabbet. Eller ingående närbilder på blommor och småkryp. Det är intressant, spännande, snyggt, positivt... men jag kommer inte på så många fler ord att kvittera med. Man kanske skulle bloggkommentera med en bild i stället! Fast det går visst inte att lägga bilder i kommentarer här på FS. Kanske synd.

Och snälla du som skriver om gamla kameror, analogteknik eller makrofoto, ta det inte som kritik från mig! Ni som skriver om dessa saker gör bra bloggar, och även om jag inte kommenterar så tar jag del av dem med intresse. Och förresten så kommenterar jag nog ändå rätt ofta.

Alltså: slutpratat! Nu blir det bilder i stället. De berättar vad jag vill säga. Det är du som bestämmer vad de berättar!

Dela:

Än blommar rosorna

Om du tittar på fotosidans medlemsprofiler så kan du se att många av de ivrigaste fotograferna har haft kamera och fotograferat bara i några få år. En del har kanske tidigare haft en Instamatic eller en helautomatisk kompaktkamera med medioker bildkvalitet, och de flesta bilder de gjort är maskinkopierade i ett labb med kopieringsautomat.

När de så får en modern digitalkamera i sin hand och ett bildbehandlingsprogram i datorn, då kan man tala om nyhetens behag. En helt ny värld slår upp dörrarna på vid gavel, och man kan sätta igång och leka. Skitkul att vränga med färger och effekter. Det är som att stå vid en karaokemaskin och känna sig som proffsartist. Många har också fått sitt bildseende påverkade av animerad film och dataspel.

Det är lätt att uppfatta det här som ett förytligande av fotokonsten.

Jag tror att det här kommer att mogna. De mer ambitiösa och seriösa fotograferna söker mer bestående värden i sin konst och kommer att använda de digitala verktygen på ett mer medvetet sätt i framtiden. Drar man då på med färgmättnaden, då är det för att det är någon speciell känsla som man faktiskt söker. Den typen av foto närmar sig då illustrationskonsten. Åt andra hållet har vi det mer minimalistiska fotograferandet, som inte söker effekterna för effekternas skull, utan vill återskapa i bild en upplevelse på platsen. Jag är på väg i den riktningen själv och använder reglage och digitala efterbehandlingsfilter bara om det behövs, därför att kameran inte förmått fånga motivet så som jag såg det. Vi kommer inte ifrån att ögat och hjärnan utgör ett bildbehandlingssystem som är vida överlägset kamera och dator.

Jag har prövat Photomatix och en massa andra effektskapare, och jag använder dem inte. Min kamera har ett tillräckligt dynamiskt omfång utan trixande med HDR. Men ibland använder jag ett filterprogram som heter Orbis Luminum. Och frestas nog kanske att ta i lite för mycket med det, men det växer jag väl ur. Jag använder det annars speciellt för att få detaljer att komma fram i bilder som är tagna i extremt kontrastlöst ljus. Då hjälper det inte att bara öka kontrast och färgmättnad i bilden, det kan tvärt om bli helt fel. Orbis Luminum gör det på ett intelligentare sätt.

Det är nog omöjligt att säga vart fotografin är på väg just nu. Vi är ju i det digitala fotots lågstadieålder. Om ens det. Men jag är övertygad om att våra digitala redskap kommer att bli mycket bättre och lättare att använda i framtiden. Kanske kommer vi även att kunna manipulera våra bilder rejält utan att det syns att de är manipulerade alls. Om man sedan gillar en sådan utveckling, det är en annan sak. Men det kommer alltid att finnas fotografer som inte bara tar äkta bilder utan också lyckas förmedla det äkta till betraktaren. Jag tror att det är de bilderna jag kommer att tycka bäst om.

Än blommar rosorna i trädgården. Den glansiga lystern i bladen är jag alldeles oskyldig till, det så min kamera fångade blomman i det hårda solljuset

Här på Saltspring har vi verkligen höst nu, även om rosorna fortfarande blommar. Det är svalt och ibland regnigt. I morse var det frost. Men många eftermiddagar blir det riktigt varmt och skönt i solen, och i dag kunde vi dricka kaffe på verandan. Dessförinnan var vi på fotopromenad i Duck Creek park, en av öns naturparker. Vi har hört många prisa den i alla tonarter för dess skönhet, men aldrig varit där förut. Nu blev det äntligen av. Parken består av ängsmarker, och på ena sidan finns en djup bäckravin med gammelskog. Visst är där vackert, en plats där det är populärt att promenera med hunden eller bara njuta av naturen en stund. Men annars kanske inte så märkvärdigt. Kommer man från Sverige så är man lite kräsen. Här är i alla fall några bilder.

Som Djurgården i Stockholm!

I ravinen

Egendomliga lavar växer på träden och faller av som torra löv

Dela:

Denna fantastiska Leica

Det har varit mycket tal om Leica här på FS. Både antikvariska Leica och moderna, digitala Leica. Personligen har jag varit fascinerad av Leica, jag ägde till och med en (med skruvfattning) för oändligt många år sedan. Men på något sätt har jag börjat uppleva att diskussionen gör Leica till en fetisch, dyrkad för märkets nimbus snarare än kamerans fotografiska egenskaper. Å andra sedan, vad vet jag? Det finns fortfarande flera olika Leica, och jag har ingen personlig erfarenhet av någon av dem.

Men så läste jag en blogg om saken, som kanske sätter det hela i perspektiv. Skribenten var en gång Leica- och Rolleifotograf, men tycker nu att märkesdyrkan är meningslös.

Läs själv, vad tycker du?

Dela:

Regnskogen

Innan jag första gången varit i British Columbia kände jag inte till den tempererade regnskogen. Ändå finns det sådana på många platser på jorden, till och med i Norge och på brittiska öarna.

Den tempererade regnskogen skiljer sig förstås på många sätt från den tropiska. Det som utmärker den är riklig årsnederbörd (minst 1000 mm) och en årsmedeltemperatur på mellan 4 och 12 plusgrader. Dessa speciella förhållanden skapar en speciell vegetation, precis som i den tropiska regnskogen. Träden i den tempererade regnskogen kan bli väldigt stora, och undervegetationen karakteriseras av stora ormbunkar och lavar. Man tror att en gång i tiden 0.2 procent av jordens yta var täckt av tempererad regnskog. Av detta återstår i dag omkring 10 procent. Säkerligen har människans verksamhet starkt bidragit till minskningen.

En av de viktigaste områdena för tempererade regnskog är den norra hälften av Nordamerikas västkust. Den goda tillgången på förstklassigt timmer i dessa skogar har naturligtvis lett till en hårdhänt exploatering. Under de senaste 30 åren har det varit en stark politisk opinion för bevarande av de återstående regnskogarna här i British Columbia.

På Saltspring Island finns det några partier av tempererad regnskog som av olika skäl undgått att kalhuggas. En sådan egendom erhöll redan för många år sedan tillstånd att styckas i tomter och bebyggas. Men ägaren hade då inte så stort intresse av det. Marken består till stor del av en djup bäckravin som inte är av så stort värde som tomtmark. Men tomtpriserna på ön har på senare tid rakat i höjden, och för några år sedan bestämde sig ägaren för att kapitalisera sin tillgång och sälja egendomen till ett exploateringsföretag. Omedelbart startades då en aktion för räddandet av skogen. Ägaren erbjöd sig att sälja den till staten för 3 miljoner Canada-dollar (drygt 20 miljoner kronor). Förmodligen marknadsmässigt sett ett överpris, men insamlingsaktion startade i alla fall. Bara tre månader hade man på sig. Jag var djupt skeptisk till möjligheten att lyckas med det här, men pengar flöt in i häpnadsväckande takt. Så småningom erbjöd sig också regeringen att skjuta till ett rejält belopp. Och kanske bara någon vecka för deadline var målet nått.

I dag ägs och förvaltas detta stycke särpräglade och ovanliga natur av regeringens naturvårdsmyndighet.

En höstdag med strålande sol och blå himmel bestämde vi oss för att göra en utflykt till den här regnskogen. Målet för mig var att försöka fotografera den. Jag skriver ”försöka”, för jag tycker att det är svårt att fotografera skog. Att fotografera en massa träd är inte svårt, men att skapa en bild som berättar något mer om skogen, det är en annan sak. Bäst lyckas kanske de som fotograferar djur i skogsmiljö. En ståtlig älg som skymtar genom morgondimmorna i ett skogsbryn är en effektfull bild av skogens själ. Men jag avskyr att gå upp så där tidigt på morgonen, och inte har jag någon lust att huka i morgonkylan i ett gömsle i förhoppningen om att det ska dyka upp något intressant. Det måste, tänkte jag, finnas något sätt att ”hitta” skogen på annat sätt.

En sak lärde jag mig snabbt. Det är vidvinkel som gäller. På sina ställen kan man fånga något av skogen i en storlslagen vy, särskilt om det finns något intressant element i bilden som faktiskt inte är skog. T ex en slingrande väg. Annars gäller det att gå nära, att hitta skogen i detaljerna så att säga.

Det här är inget jag är färdig med, men här är ett par exempel på mina försök.

En regnskog som besöks av turister måste ha en ordentlig, anlagd väg eller gångstig. Marken är ömtålig för slitage, och besökare uppmanas att hålla sig på stigen. Fördelen är förstås att skogen på det sättet blir lättillgänglig

Även under en solig dag råder ett dunkel inne i skogen. Men här och där bryter en solstrimma igenom

Överallt växer väldiga ormbunkar

Många trädstammar är mossbelupna, och där växer också ormbunkar på stammarna och grenarna

Dela: