Bilder från Saltspring Island

Krokiga tankar om rakt foto

I photoshoppandets tidsålder ser man två mycket olika strömningar. Den ena är en bildmanipulationsfest av aldrig tidigare skådat slag. Sprakande färger, avancerad bildmanipulering, den fotografiska bilden som ett slags råvara till vad som avses vara ett artistiskt verk.

Den andra strömningen är en motreaktion. Den kommer ytterligt starkt till uttryck i Dogma-sällskapets manifest: ”Den fotografiska bilden är inte död. Men den är svårt sjuk.”

Själv kan jag inte hålla med om att manipulationsfesten är ett bildens sjukdomssymptom. Jag ser det i stället som en intensivt blommande kreativitet. Många fotografers yrvakna förtjusning över vad de kan åstadkomma med de moderna fotografiska verktygen. Det är inte så att jag är så förtjust i resultatet alla gånger, men det är ju en annan sak. Människor mognar, även bildmakare. Vart det hela barkar på lång sikt kan vi bara gissa, och förmodligen gissar vi fel.

Men fräsig manipulation är inte mitt intresse. Jag och andra har på sista tiden tagit upp vad jag valt att kalla rak fotografi. Det är fotografi som söker fånga och återge ögonblicket så naturligt som möjligt. Så därför är jag medlem i Dogma-sällskapet. Nu ska jag tillstå att jag inte laddat upp så många bilder där, men jag har överhuvudtaget inte varit flitig med uppladdning. Sedan jag skaffade min lilla Kodak Easyshare har jag taget en massa dogma-bilder, men jag har i stort sett inskränkt publiceringen av dem till min blogg. Fast jag ska väl ta och slänga in en del av dessa bilder i Dogma-poolen i alla fall.

Dogma-bilden är ett bra exempel på rak fotografi tycker jag. Men en del av reglerna för Dogma-sällskapet känns lite som en tvångströja. Som det där med en kamera, ett objektiv. Och att man inte får göra den allra minsta beskärning. Jag menar, jag kanske tar en jättelyckad bild, men jag har råkat hålla kameran lite snett. Då vill jag så gärna skära till den så att horisonten blir horisontell. I Dogma-poolen är det bara att glömma sådana små korrigeringar. Som om en bild med upprätad horisont skulle vara mindre naturlig än en som avslöjar att fotografen inte haft en perfekt balans när han sköt!

Så även om dogma-fotot är ett exempel på rak fotografi är det många andra bilder som jag tycker kvalar in under det begreppet också. Frågan är var precis gränsen går mellan rakt och krokigt, förlåt manipulerat foto. Fotosidans definition av manipulerad bild tillåter oss ju att se en bild som omanipulerad om man justerat ljus, vitbalans och kontrast. Så länge syftet är att få bilden att motsvara vad man såg i verkligheten vid fototillfället, så är det helt enkelt efterbehandling. Något som är nödvändigt vid all fotografering.

Om vi jämför med analogfoto, där innebär ju sådant som val av framkallare, framkallningstid och kopieringsförfarande (pappersval etc) nödvändiga ingrepp i det slutliga bildresultatet. Så när ska man betrakta en bild som manipulerad intill krokighet?

Det är väl svårt att dra precisa gränser. Egentligen är det kanske delvis en smaksak. Men behandling av en bild med kreativa effektfilter avlägsnar den snabbt från den raka världen. Att beskära den just så mycket som behövs för att göra horisonten horisontell tycker jag själv inte är att kröka bilden. Och så har vi det där med perspektivkorrigering. Inte bara Dogma-sällskapet, utan också Fotosidan, anser att det är manipulation i en annan skala än justering av färgerna. Det förstår inte jag. Jag riktar t ex min kamera upp mot ett kyrktorn, för att få med hela. På bilden tycks tornet ramla baklänges. Det är väl manipulation, om något! Att återställa det naturliga perspektivet, hur kan man se det som en överdriven manipulation? Det förstår i alla fall inte jag. Visst kan man göra det på ett galet sätt, verktygen i programmet måste hanteras med viss kunnighet. Men det gäller ju hela den fotografiska processen.

Så hur ska man definiera rak fotografi? Jag är rätt övertygad om att alla som är intresserade av den här frågan har sitt eget förslag. En del kommer vi att vara överens om, men inte allt. Om man forskar på nätet får man inga entydiga synpunkter. Wikipedia t ex, slår man upp Straight Photography där så hamnar på en sida som behandlar Pure Photography. Det är bara en stubb, och den är rätt surrig. Men den tycks se det hela som en utveckling ur pictorialismen, och det är inte precis vad jag menar med rak fotografi. Så finns det de, som anser att rak fotografi är dokumentär fotografi. Och det kan ju stämma ibland, men inte ska väl ändå rak fotografi begränsas till rent dokumentärt bildskapande?

Anledningen till att jag funderar över de här sakerna är att jag tänkt att det skulle vara kul med en bildpool (grupp) för rak fotografi här på FS. Om man ska starta en måste man ju presentera ett tydligt syfte. Och man måste ställa upp regler som förhindrar en alltför godtycklig tolkning av syftet.

Jag har diskuterat denna fråga bakom kulisserna med Thomas Meldert, som är en riktigt klok gubbe. När vi bollat frågan fram och tillbaka ett tag så kände till sist både han och jag att saken var mer oklar än den verkade från början. Eller den kanske är klar för Thomas (han är välkommen att redovisa sin uppfattning själv). Men varken han eller jag tycker i alla fall att den är så klar för mig.

Kanske kommer jag att föreslår att det bildas en grupp för rak fotografi. Men jag är långt ifrån mogen att konkretisera eller precisera ett sådant förslag just nu. Även om jag själv känner i magen vad som i mina ögon är rak fotografi, så verkar det som om mina försök att sätta ord på saken ännu så länge ger ett alltför krokigt resultat för att det ska kunna läggas till grund för en grupp.

Jag har för övrigt det intrycket att många grupper har det här problemet. Enklast är det ju för grupper som är riktade mot en väl preciserad motivkrets. Alla bilder i arkitekturpoolen kanske inte är arkitekturbilder, men i alla fall det överväldigande flertalet. Och i bilpoolen dyker det visserligen upp en hel del motorcyklar och kanske en eller annan entreprenadmaskin, men alla tycks anse att det är OK.

När det gäller grupper som mer handlar om den fotografiska inriktningen, då blir det knepigare. Jag ser t ex en hel del bilder i mode-poolen som jag själv inte för mitt liv tycker har där att göra. I Dogma-poolen är det kanske lite lättare, för där är reglerna tekniskt definierade. Även den som ignorerar reglerna (jag vet inte om någon gör det) måste inse vad reglerna egentligen betyder.

Min slutsats är att om jag ska ställa mig bakom en grupp för rak fotografi, då måste jag se en väldigt klar och otvetydig definition av vad som inom gruppen avses med rak fotografi. Vad begreppet avser på andra ställen kan man kanske bortse från. 

Kanske man skulle starta en diskussion i frågan? Fast kvaliteten på diskussionerna på FS är inte alltid så uppmuntrande. Så det frestar faktiskt inte. Men någon annan kan ju göra det, om det känns att det behövs.

Duger som rakt foto men inte som dogma. Brännvidden är för lång för mitt dogmalöfte

Rakt besked, om inte annat. Detta är vad som drabbar dig om du pillar på elskåpet!

Dela:

Avbildar fotot verkligheten?

Filosofivarning! Men ni som brukar läsa min blogg känner mig ju. Och min förra bloggpost innehöll nästan ingen text, så vad kan ni vänta er? :-)

Nu har det hänt igen. En bloggare kastar in en konstteoretisk brandfackla och slår eftertryckligt fast några satser om vad fotografi är eller inte är. Det är Alf Johansson, som i sin blogg Spånerier ryter till.

Av kommentarerna kan man se att han satt rejäl fart på tänkeriet hos en del läsare.

Man kan läsa vad Alf skrivit på olika sätt, naturligtvis. Man kan läsa det som att han går till angrepp mot vissa sätt att se på foto eller arbeta med foto. Det ligger rätt nära till hands. Eller man kan se det som hans tankar kring sin egen relation till fotografi. Det är så jag läste det.

En diskussion av detta slag leder ofta till en strid om ord. Vad betyder egentligen fotografi, själva ordet? Tanken är kanske att när man väl bestämt sig för det, då kan man klassificera en del saker som foto, medan annat får sorteras in i andra fack, t ex illustrationskonst.

Jag vill inte förkasta en sådan diskussion om ord och språk. Det kan vara bra att bli mer medveten om sitt och andras språkbruk. Men på den vägen uppnås aldrig någon enighet. Ingen äger språket, varken du eller jag eller svenska akademien eller svenska språknämnden. Språket lever sitt eget liv, och tolkningen av ordens betydelse är i allmänhet inget man kan göra mycket åt. Så om man vill vara begriplig och nå ut med ett visst budskap får man lov att ta hänsyn till hur andra tolkar de ord man använder. Annars kommer de att läsa in något annat än det man ville säga.

Så som Alf  uttrycker sig utsätter han sig för en stor risk att bli tolkad i en annan riktning än jag tror han avsett.  Hans bjuder visserligen på en ordentlig defninition av vad han vill mena med foto. Men jag tror att många läsare springer förbi det viktiga. Det beror i så fall på att han skjuter in sig på själva ordet fotografi.

Personligen väljer jag just nu en annan vinkling. Jag godtar för en stund Alfs definition, alldeles bortsett från om jag egentligen instämmer i den eller ej. Och tittar på vad han själv lägger i ordet fotografi. Om du vill ha säkra besked måste du förstås själv läsa hans bloggpost. Det jag skriver här är baserat på hur just jag läst den.

Man kan säga att kameran registrerar världen utan att göra något alls åt den. Med andra ord, bilden som uppstår är inte silad genom ett subjekt som har åsikter om den. Subjektet finns där vid val av motiv och fotografisk teknik, men sedan är det kamerans tur. Den bara registrerar, gör inget i övrigt åt saken. Den producerar en fotografisk bild, varken mer eller mindre. En sådan bild kan sägas bära en sanning om ett ögonblick i historien. En sanning som emellertid går förlorad om man börjar trixa med bilden. Det ”äkta” fotografiet liksom upplöses gradvis när man manipulerar kontraster och färger, och till sist har man vad som snarare är ett artistiskt verk än ett foto.

Hu man än använder språket, så är det odisputabelt att vi har olika tendenser inom fotograferandet. En av dem är just att klippa ut och redovisa ögonblick ur verkligheten. En annan är att använda den urprungliga fotografiska bilden som ett råmaterial som ska vidareutvecklas till ett artistiskt verk.

Var Alf har sitt hjärta sticker han inte under stol med. För honom är det den omanipulerade bilden som är den intressanta. Genom att arbeta med just sådana bilder utvecklar fotografen sin egen verklighetssyn, arbetar med sin egen relation till verkligheten.

Det här är inget jag tänkte på förr i tiden. Manipulerade foton fanns väl på analogtiden också.  Men då handlade det om en svår konst som jag knappast drömde om att lära mig själv. Dock fascinerade den mig. Jag föreställde mig att när jag väl kunde arbeta med mina foton i datorn, då skulle också jag börja leka med deras färger och kontraster. Men så blev det inte alls. Jag kan fortfarande fascineras av vad andra gör med avancerade filter etc. Men så mycket mer än en viss fascination är det inte. Jag letar inte efter färgsprakande HDR-bilder att beundra. Jag är knappast alls road av att dra för mycket i reglagen i mitt efterbehandlingsprogram. Jag har landat i vad jag i brist på bättre kallar rak fotografi. Det är det som verkligen intresserar mig, det som jag helst tittar på och det som jag eftersträvar själv. Men det är svårt det här med ord. Det inser jag när jag läser Wikipedias definition av straight photography. Beskriver den definitionen vad jag egentligen menar?

Jag bryr mig i alla fall inte alls om att muta in ordet fotografi för något speciellt sätt att uttrycka sig fotografiskt. Jag accepterar gärna ordet foto som ett lösligt paraplybegrepp, eftersom jag tror det är så de flesta ser på saken.

Jag kan förstå dem som använder fotot som material för artisitiska övningar. Det är ett sätt att uttrycka sig själv, att öva sin kreativitet. Att det inte passar just mig så bra säger ingenting om konsten som sådan, bara om mig. Men varför driften att jobba med rak fotografi? Jag inser att det var vad jag gjorde redan för många år sedan, när jag använde analogkamera. Jag bara tänkte inte på det då.

Att arbeta med kameran kan verkligen vara ett stöd för att utveckla sin relation till verkligheten.  Det är något jag tror att jag gärna skulle ha skrivit under på redan för många år sedan. Det var en upplevelse jag hade. Men jag kan inte säga att jag förstod den upplevelsen. I dag kanske jag förstår den bättre. Om man vill utvecklas som fotograf måste man göra sig medveten om vad det är man egentligen ser. Att välja ett motiv, att välja att ta ett fotografi, att välja en vinkel och exponeringsdata etc, allt detta kräver en medveten akt av iakttagande. Dörför kan jag förstå dem som förbryllar sig själva med att det är viktigare att fotografera än att sedan titta på och bearbeta bilden. Fast man behöver ändå den resulterande bilden, om inte annat så som feed back på hur man valde sitt seende.

Vad jag lagt märke till under de senaste åren är att mitt bildseende faktiskt har utvecklats på något sätt. Därmed har också följt ett växande intresse för den svartvita bilden.

För detta motiv valde jag spontant svartvitt, inställt redan i kameran

Den här vackra planetering finns alldeles nära den ruffiga lilla huset. Men här tyckte jag direkt att det skulle vara färg

Båda bilderna ovan är tagna med min lilla Kodak Easyshare. En lämplig kamera att ha med sig när man vill kunna följa spontana infall utan några särskilda ambitioner. Många sådana bilder är det bara att kasta sedan, men den del tycker jag om och sparar.

Dela:

The season of the falling leaves

Fall. Det är vad hösten kallas här. Säsongen när löven faller från träden

De här präktiga kottarna är ett annat hösttecken

Några blåklockor bland höstlöven påminner oss om sommaren, som så nyss lämnade oss

Det grannaste färgspelet bjuder de japanska lönnarna på

För bara några dagar sedan firades Halloween i byn. Tja?

Och än blommar rosorna. Kommer knopparna att orka slå ut? Det beror på hur varmt det blir under den kommande veckan

Detta skriver jag onsdag kväll den 3e november. I dag har hösten tagit paus. Himlen har varit fullständigt molnfri hela dagen. Det har varit nästan fullkomligt vindstilla. På eftermiddagen var det plus 24 grader på verandan, så att vi kunde sitta ute och dricka kaffe. I morgon utlovas också en fin dag, men till fredagen varskos om regn och svalare. Vi får väl se. Man njuter i alla fall av det härliga vädret så länga det varar.

Dela:

Månadens favoritbild oktober 2010

Varje månad undrar jag, medan tiden går, om jag verkligen kommer att ha någon bild som förtjänar att bli favorit när månaden är slut. Och sedan visar det sig ofta att jag har flera kandidater, så att det blir riktigt svårt att välja. Men vilken jag än väljer, så är det förstås alltid en bild jag tycker om.

Här är oktobers utvalda bild. Du har sett den förut, men jag kan ju inte diskvalificera den bara för att jag redan en gång tidigare tyckte att den var värd publicering.

Från vår regnskog, som jag skrev om i en tidigare bloggpost

Dela:

Svartvitt och djupdimensionen

Tomas Engström skrev i en bloggpost om hur djupet i bilden påverkar vår upplevelse av den. Ibland, menar Thomas, blir en bild sämre än förväntat, därför att den inte förmår återge något av djupet i motivet. Hans idé är att om man blundar med ena ögat (och alltså ”stänger av” sitt stereoseende) så får man en bättre uppfattning om hur motivet kommer att bli på foto.

Det här fick mig att fundera lite grand över bilddjup. På bilden tar vi ju bort det bokstavliga djupet och lägger ut ett tredimensionellt motiv på en plan yta. Det finns andra avbildingskonster som behåller de tre dimensionerna, t ex skulptur och modellbygge. Men i foto får man återge djupet med indirekta metoder. Det mest avancerade är förstås stereofotot, som skapar en fullständig illusion av djupdimensionen. Men det är inte den tekniken jag sysslar med här.

När man fotograferar mycket så växer så småningom känslan fram av hur man ska komponera bilden med hänsyn till motivet, så att den eftersträvansvärda djupkänslan inte går förlorad. Olika slags motiv ställer olika krav, beroende på vilken betydelse avstånden i djupled har. Landskapsfotot är kanske det som är mest krävande. Ibland lyckas man skapa en fin djupkänsla, där förgrund och bakgrund, ljus och skuggor, spelas ut mot varandra så att djupkänslan är där. Ibland blir ett vackert och fängslande motiv bara platt och ointressant på fotot. Men den växande fotografiska erfarenheten vägleder.

Kommen så långt i mina funderingar slog det mig att man ställs inför det här problemet i ett helt annat sammanhang, nämligen konvertering av färgbilder till svartvitt. Det är en speciell teknik att konvertera till svartvitt, och jag har aldrig sett någon bra beskrivning av hur man ska göra. Tekniskt är det inte svårt, de flesta fotohanteringsprogram kan nog göra det. Men resultatet blir ofta en besvikelse. Svartvitt analogfoto blir mycket bättre. Vad är det då som skiljer en svartvit analogbild från en konverterad digital färgbild? Hur ska man bära sig åt för att få ett lika bra resultat utan att blanda in analogtekniken?

Nils Bergqvist är en av Fotosidans främsta experter på mörkrumsarbete. Han har skrivit en bloggpost om just vad det är som gör att en svartvit analogbild blir bra. Inspirerad av hans djuplodande i det här har jag experimenterat vidare.

Den fundamentala skillnaden mellan en färgbild och en bra svartvit bild är hur ljusintensiteten i bilden fördelar sig mellan skuggor och högdagrar. Detta tycks vara nyckeln till lösningen på konverteringsproblemet. Om man bara gör en enkel konvertering av en färgbild och lägger färgbilden och den konverterade bilden bredvid varandra, så ser man direkt att de har samma ljushet över hela bildytan. Hur bra färgbilden än må vara, så blir svartvitbilden vanligen rätt platt och ointressant.

En färgbild rakt konverterad till svartvitt. Det är tydligt att ljusintensiteten i de båda bilderna är densamma

Det som enligt Nils B gör en bra svartvit bild är att den inte fördelar intensiteten jämt mellan högdagrar och skuggor, utan lägger största delen av kontrasten i bilden i mellanregistret. Den här fördelningen av ljushet kallas tonkurva när man jobbar med färg. I svartvitt förekommer traditionellt begreppet svärtningskurva. Det här utreds ganska bra på Wikipedia. Det fina resultatet i analogt svartvitfoto är resultatet av hundra år av tekniskt utveckling av framkallningsmetoder och fotografiskt material.

När man har klart för sig det här, så går det att efterlikna analogprocessen vid konvertering av en digitalbild. Själv justerar jag tonkurvan före konverteringen, av någon anledning tycker jag att resultatet av konverteringen blir bäst så. Möjligen för att den justeringen görs på en bild i RAW-format. Men det går naturligtvis också att justera i den konverterade bilden.

Den tonjusterade färgbilden är i allmänhet helt onjutbar. Den resulterande svartvitbilden blir inte automatiskt bra, man kan få experimentera lite med tonkurvans lutning. Grundprincipen är i alla fall att tonkurvan ska vara s-formad, och luta brant över hela mellanregistret. I skuggor och högdagrar planar den sedan ut, annars blir skuggorna igensvärtade och högdagrarna urfrätta.

Så här blev denna bild efter justering av tonkurvan och konvertering till svartvitt. Efter den här behandling har färgbilden blivit överdriven och gräll, medan svartvitbilden har fått bättre djup och kontrast

En av de frågor jag grubblat mycket över: vad är det en svartvit bild har, som en färgbild saknar? Vad färgbilden har behöver man inte fråga. Den har färg. Men hur kan det komma sig att svartvitbilden också tycks ha något som färgbilden saknar? Svaret är att den svartvita bilden har ett större djup, skapat av den s-formade svärtningskurvan. Det här kan man inte åstadkomma i färgbilden. Vårt färgseende slår bakut om vi manipulerar med färgerna på samma sätt.

Det kan naturligtvis också finnas andra skillnader som är viktiga för bildupplevelsen, men för mig var den här insikten en ren aha-upplevelse.

Därmed är jag tillbaka till Tomas’ tankar kring bilddjup. Det som kanske först och främst skapar djup i en fotografisk bild finns i själva bildkompositionen. Men uppenbarligen kan också fördelningen av ljusintensitet spela en viktig roll. Om motivet naturligt har en bra sådan fördelning, så understödjer det bildens djupverkan. Om en färgbild av ett vackert motiv upplevs som platt kan en förklaring vara att varken bildkomposition eller tonkurva ger djupkänsla. Då kan det kanske löna sig att konvertera bilden till svartvitt, och passa på att med svärtningskurvan förse den med det saknade djupet.

Till sist ska det väl tilläggas att det finns tekniska hjälpmedel som fixar det här svartvita problemet digitalt utan att man behöver förstå det. Många kameror kan göra konverteringen vid fototillfället, men jag vill inte påstå att det alltid blir så där jättebra. Det finns också en del specialprogram för ändamålet, t ex Silver Efex Pro. För 200 US-dollar (omkring 1500 kr) får man ett program som kan efterlikna olika analoga processer, färgfilter på kameran och olika film- och kopiematerial. Somliga tycker att det är ett helt suveränt program, men jag har provat det och var inte alls nöjd med resultatet. Kanske förstod jag inte hur det egentligen skulle användas, men det är också så att jag tycker att jag behöver förstå vad det är som egentligen skapar kvaliteten i ett bra svartvitfoto. Alla efterbehandlingsprogram gömmer förstås mycket bakom eleganta gränssnitt, men i mina ögon gömmer Silver Efex Pro alltför mycket. Fast det är väl en smaksak.

Dela: