Bilder från Saltspring Island

X100 och X100 – och kanske en hype

Fujifilm X100 var en av de viktigaste nyheterna på Photokina i höstas. Men det som visades var ingen färdig kamera, bara ett idékoncept och en s k mock up, d v s i praktiken ett tomt skal. Man kan fråga sig varför denna tillsvidare tomma nyhet väckt så mycket uppseende.

Nu har Fuji släppt ett förseriexemplar till – av allting – en norsk journalist, som kommit med ett fösta omdöme. Vi tackar Thomas Meldert för detta tips.

Den norske skribenten inleder på ett ganska festligt sätt med förklaringen till varför så många av oss blivit charmade av Fujis ickekamera: ”Det är det läckraste vi sett sedan Eva tappade fikonlövet”. Det är stuket av 50-tals-Leica som fått oss på knä, fastän det är en ren designfråga utan praktiskt betydelse för själva fotograferandet.

Det var naturligtvis oerhört intressant att läsa om hur det kändes att använda kameran. Men detta förseriexemplar var egentligen inte användbart. Och skribenten fick inte heller lov att visa några bilder. Vilket kanske var lika bra, för kamerans firmware gjorde inget bra jobb med bilderna. Firmware är helt enkelt inte färdig än, det rör sig närmast om en alfatestversion. Den kan inte läggas till grund för någon seriös bedömning. Skribenten uttalar sig ändå försiktigt positivt.

Själv blev jag lite förvirrad av den där artikeln. Jag går i inköpstankar och är en bland säkert många som bestämt sig för att skjuta upp nyinköpsbeslut tills jag fått se vad FX100 går för i praktiken. Och det är för tidigt ännu. Ändå blev jag lite betänksam. Jag kände att det var tid att komma ned på jorden lite grand. Så jag bestämde mig för att jämföra det lilla jag vet om FX100 med en på sätt och vis liknande kamera, som jag vet något lite mer om, nämligen Samsung NX100. Kalla det X100-racet :-) NX100 gav inte lika mycket eko i Sverige som FX100, men utländska skribenter nämnde den om en av Photokinas viktigaste nyheter. Och den var verklig, inte bara en mock up.

Här är ett omdöme om NX100.

Låt oss börja med utseendet. Fuji har verkligen lyckats släppa en kosmetisk bomb. Men hur lyckad är egentligen denna formgivning? FX100 är en pastisch, och de har säkert mycket medvetet spelat på känslosträngar med den formen. Samsung har gått en helt annan väg, som egentligen är mer nyskapande. En stram och strikt funktionell formgivning. Båda kamerorna uppges vara gediget byggda, och en smula för stora och tunga för att vara fickkameror. Men hur vitsigt är det med Fujikosmetiken?

Vi går vidare, till sökaren. Fuji har gjort stort nummer av sin hybridsökare. Den kan växla mellan optisk och elektronisk sökare. Jag är inte förtjust i elektroniska sökare, de är för mig mest en ursäkt för att inte ha en riktig sökare. Ändå är de dyra (eller fördyrande). Jag har hela tiden tyckt att det bästa med den elektroniska FX100-sökaren tycks vara att den går att stänga av. På NX100 är det en påsticksmojäng som man inte ens behöver betala för, ifall man inte vill ha den. Att FX100 har en optisk sökare tycker jag är alla tiders. Jag skulle nöja mig med bara den, och därmed en kamera som blev lite billigare.

Displayen är en obligatorisk del av den moderna digitalkameran. Jag törs inte säga vilken som är bäst utan att ha sett båda, men min gissning är att Samsung, som är experter på denna teknik, har den bästa displayen. Ingen av dem är vikbar, vilket jag tycker är en brist. Ur den synvinkeln är t ex Sony NEX3 mer intressant, men deras pannkaksobjektiv har så väldigt kort brännvidd. Det är därför jag inte har jämfört med den utan i stället valt NX100.

Fuji har skördat mycket beröm för reglagen på FX100. En riktig bländarring, och en ratt för tidsinställning på översidan. Och så en extra ratt för exponeringskompensation. Så enkelt och självklart att det är obegripligt att kameratillverkarna någonsin gick ifrån det. Även den manuella avståndsinställningen sitter på objektivet, men det är lite båg. För den manuella avståndsinställningen är i själva verket motordriven. Något som jag tycker är rena skräpet. Å andra sidan kanske det inte spelar någon roll, eftersom man ändå inte kan kontrollera skärpan på något annat sätt än i den elektroniska sökaren. En idé jag sätter tummen ned för.

Återigen har Samsung för NX100 valt något helt nyskapande, som också verkar oerhört enkelt och logiskt. Ratten på översidan är en programvalsratt, något vi sett på många kompaktkameror. Men det är inte ett myller av mer eller mindre kryptiskt beskrivna program, utan man kan ställa in t ex bländarförval, tidförval, programautomatik och ett par andra saker. Det som på en äldre kamera var bländarringen används på NX100 för att precisera det val man gör. Samsung kallar det i-Function. Har man t ex valt bländarförval så ställs bländaren in med ringen. Är det tidförval så är det tiden som ställs in där. Genom att trycka en liten knapp bredvid ringen får man kameran att stega fram till något annat man kan ställa in, t ex vitbalans. Det hela är snabbt och ytterst intuitiv. Testaren lånade ut kameran till några olika vänner utan att ge några instruktioner alls, och bad dem pröva den och komma med ett omdöme. Inte en enda av dem hade haft några svårigheter att komma underfund med hur man ställde in kameran.

Fuji och Samsung har valt olika vägar att skapa en kameran som är enkel och självklar att handha. I mina ögon är Samsungs väg inte i något avseende underlägsen Fujis.

Så kommer vi till optiken, och här är det lite svårare att jämföra. För NX100 är en riktig systemkamera, medan FX100 har fast optik. Fuji har valt en 20 mm vidvinkel, motsvarande 35 mm i fullformat. NX100 har ett pannkaksobjektiv 20 mm, vilket skiljer den från andra små systemkameror, som har kortare brännvidd på sina pannkakor. Så det kommer så småningom att bli relevant att jämföra FX100 med NX100 med pannkakan. Men Fuji har skapat ett helt nytt objektiv för denna speciella kamera, och det väcker förväntningar om något utöver det vanliga.

När det gäller praktisk användning så finns det information att få om NX100. Vad jag har läst mig till är att den är en smula långsam, och att den fasta vidvinkeln 20 mm ger bättre bildkvalitet än zoomobjektivet 20-50 mm. Kameran har K-fattning, så det finns fler objektiv som passar, men dessa två är ännu de enda som ger tillgång till i-Function. Flera ska komma, har Samsung lovat. Hur som helst, bildkvaliteten är ju en funktion av sensor och optik. NX100 uppges erbjuda en god bildkvalitet, men inga sensationer.

Priset är viktigt när man står inför ett inköpsbeslut. Det gäller inte bara att få något bra, vi vill ha något riktigt bra för de pengar vi är villiga att spendera. NX100 med pannkakan kostar i Sverige ca 6000 kr. Förhållandevis billigt jämfört med andra kompakta systemkameror med pannkaksobjektiv. Vad FX100 kommer att kosta är alltjämt en hemlighet.

Mitt intryck är att NX100 är en prisvärd, mångsidig och behändig kamera som utlovar ett enkelt och elegant handhavande men inga bildmässiga sensationer. När det gäller FX100 är jag hänvisad till gissningar. Jag tror fortfarande att den är bra. Troligtvis är den enkel att handa. Med tanke på det nyutvecklade objektivet och en antagligen förstklassig sensor borde den erbjuda högklassiga exponeringsresultat, men det återstår att se. Prismässigt hamnar den säkert någonstans mellan Leica X1 (16000 kr) och NX100 (6000 kr).  Men precis var? Det är faktiskt ganska viktigt.

Efter att ha nyktrat till när det gäller FX100-kosmetiken säger jag att det vill till att bildkvaliteten är något utöver det vanliga och priset under 10000 kr, om jag ska fortsätta att vara intresserad. NX100 räcker antagligen väl till för mina behov, och den är faktiskt i vissa avseenden mer framtidsinriktad, eftersom det är en systemkamera. Om jag hade en och verkligen gillade den skulle den kanske kunna ersätta min systemkamera, som ju nu har några år på nacken. FX100 kan däremot knappast bli enda kameran. Så om jag hade pengar i spargrisen just i dag kan det hända att jag struntade i att vänta på FX100 och i stället beställde en NX100 direkt. Men det har jag inte, så jag får i alla fall vänta.

Man kan säga som Bengt Björkbom med flera, hoppas inte FX100 är alltför bra, så att man måste köpa den :-) Men av någon anledning tvivlar jag.

Bonusbilder

Lördagen den 29 januari vilade ett grått dis över ön. På eftermiddagen strilade ett stilla duggregn.

Hamnen i Ganges

Dela:

Vårtecken

I höstas utlovade meteorologerna en ovanligt lång och sträng vinter. Och visst kom den rekordtidigt. Massor med snö redan i november. Fast efter en vecka var den borta. Sedan dess har det inte velat sig med vinter här hos oss. Det har varit en ganska typisk vinter, med mycket regn och minst en soldag varje vecka. De senaste veckorna har temperaturen stadigt legat över det normala. I dag hade vi plus 10 på eftermiddagen.

Längre österut har de däremot haft hårt väder. Vid Atlantkusten en riktigt sträng och besvärlig vinter.

Men hos oss börjar naturen tänka på vår nu. På eftermiddagen höll fåglarna i byn en bedövande vacker konsert. Och de första snödropparna har slagit ut. Min yngre bror har ett sådant trevligt uttryck för sådana här dagar, när allt är jättefint: ”Livet är rättvist!”. Fast alla håller inte med. Citat från en äldre dam i grannskapet, visserligen uttalat med viss munterhet:”Vad har vi gjort för att förtjäna det här?”

Soligt och vackert

Trädgårdsmästaren är i gång med vårbruket

Solen driver upp fuktiga dimmor ur bergsluttningen

Dela:

Min lyckodag

Att gå på matinékonsert är ett utmärkt sätt att spendera en regnig söndagseftermiddag. Så jag gav mig ned på stan i god tid, i förhoppningen om att det skulle finnas biljetter kvar. Jodå, biljettkassan var fortfarande öppen 15 minuter före föreställningen.

Men ack, när damerna precis före mig i kön fått sina biljetter satte damen i kassan ut utsåltskylten. Så jäkla snopet! Nåväl, jag visste att jag chansat. Så jag vände för att bege mig hem igen. Då steg en man i foajén fram till mig och frågade om jag ville ha en biljett. Han hade en till övers. ”Jag vill inte ha betalt för den” påpekade han. Jag blev förstås jätteglad och tacksam och tyckte att jag absolut måste betala för mig. Nä det kom inte på tal, detta var en fribiljett för hans fru, som satt i styrelsen. Men just i dag kunde hon inte utnyttja den.

Så där stod jag plötsligt med en biljett, plus en besparing på en hundralapp! Så nu vet du varför detta är min lyckodag.

Söndagsmatinéerna är sällan slutsålda, men denna gång borde jag inte bli förvånad. Det var en barockkonsert, framförd av Tafelmusik Baroque Orchestra, en av Canadas och kanske världens främsta barockorkestrar. Jag blir alltid lika förvånad att de ständigt lyckas locka musiker av världsklass till lilla Saltspring. Och musikerna till och med tackar för att de blivit inbjudna! Det är tydligt att vårt kulturhus har det bästa tänkbara anseende.

Lokalen är verkligen bra. Akustiken är utmärkt, och det är inte fler än 265 plaster. En intim och fin lokal, som särskilt väl lämpar sig för kammarmusik.

Mina öron kunde glädja sig åt att detta var en rent akustisk konsert. Ingen mikrofon i sikte, ingen elektronisk tomatketchup ovanpå musiken. Bland annat spelades JS Bachs konsert för oboe och orkester i C moll, en variant av BWV 1060 (denna konsert finns alltså i flera olika instrumenteringar), en av mina stora favoriter.

Konserten var en fantastisk upplevelse. Man spelade förstås utan dirigent, och samspelet var så perfekt att det var nästan otroligt. Allt satt precis rätt, både tempo och dynamik. Och en påtaglig spelglädje, orkesterledaren Jeanne Lamon log ofta under spelet, som om hon var riktigt lycklig över att få vara med och spela.

Jag hade tagit med min lilla Kodakkamera i förhoppningen om att scenbelysningen skulle vara tillräcklig för några bilder. Och ljuset skulle nog räckt till hjälpligt, men trots att jag numer behärskar kamerainställningarna mycket bättre än förr så kan jag inte förmå kameran att ha en längsta slutartid. Brusiga bilder är en sak, men suddiga på grund av rörelseoskärpa fungerar sällan. Så det är bara att ge upp idén att ta konsertbilder med denna kamera. Min systemkamera klarar det förstås, men jag vill inte hålla på och slamra och vifta med den under en konsert. Så jag får vänta tills jag skaffat en ny liten kamera innan jag tar konsertbilder. Lite ironiskt, för jag är övertygad om att en mobiltelefon med anständig kamera skulle klara det.

Jag fick nöja med mig några bilder från Foajén. På väggen skymtar foton som ingår i fotoklubbens pågående utställning. Detta är dogmabilder

I mellanakten kunde jag ta den här trevliga bilden från parken utanför

Dela:

Fotografisk felångest

Den här bloggposten är en kommentar till en bloggpost av Lena Pesula.

För många år sedan sa jag upp mig från en välbetald tjänstemannaanställning för att starta eget. Det var längtan efter frihet som drev mig. Men jag stod inför ett nytt problem: att sälja mig själv, mina tjänster, till företag som jag trodde skulle behöva mina tjänster. I tjugo år lyckades jag leva på det där, fram till min pension. Det gick, tack vare att några kunder verkligen gillade det jag gjorde och kom tillbaka, ibland år efter år. Men den där nyförsäljningen var en mardröm för mig.

På sätt och vis var mitt yrke också min hobby. Så jag tog upp en bit av det här i Canada. Jag gjorde webbsajter åt småföretagare. Men jag gjorde inga försök till aktiv försäljning. Den blygsamma verksamheten fick sina kunder genom rekommendationer. Så då slapp jag i stort sett den där försäljningsmardrömmen. Samtidigt började jag odla fotohobbyn, och efter några år tog den mer eller mindre över. Förra året bestämde jag mig för att inte ta några nya uppdrag utan bara ägna mig åt fotograferandet. Och så gick jag med i öns fotoklubb. Det blev en ny dimension, nu är jag med på min första utställning i klubbens regi.

Det kändes först nästan som en katastrof. Killen som skulle göra inramningen åt mig hade för bråttom, och ramarna blev alldeles fel. Och mina bilder hängdes på en fullständigt omöjligt plats i lokalen, för högt upp och med reflexer från ett fönster i glasen. Det är i en teaterfoajé, och det kostade inget, så jag fick finna mig. Men jag bestämde mig för att fiaskot var ett faktum, det var bara att vänja sig. Sedan kom ramkillen och tog ned fotona och ramade om dem. Han sa att han ville känna sig stolt över sitt jobb. Ett par dar senare mejlade en god vän som råkat vara på teatern och berättade att han sett mina bilder, och han öste beröm över mig.

Situationen är ett typiskt exempel på hur man skapar sig en negativ bild av sig själv och vad man gör, och den stämmer inte med omgivningens bild. Det är konstruktion i den egna fantasin. Kalla det Jantelagen om du vill. Eller felångest. Vi är tränade att inte tro på oss själva, att vara rädda för misslyckanden, att vara värdelösa. Vi har prestationsångest. Vi tränas till en sådan inställning från barnsben, inte minst i skolan.

Men jag har bestämt mig för att foto är något jag gör enbart för mitt nöjes skull. Jag behöver ju inte tjäna pengar på det. Så om jag plötsligt drabbas av felångest när jag publicerar bilder (eller ställer ut) så säger jag till mig själv: ”Skärpning nu! Om jag inte kan göra detta för mitt nöjes skull, då är det bättre att låta bli!”

I min portfölj här på FS har jag skrivit en presentation (på engelska) av mig själv. Där finns en programförklaring:

To be an amateur (from Latin amator: lover) is to do something out of love for it rather than for money. I love the art of photography, and so I call myself an amateur photographer.

När ambitionsdjävulen slår sina klor i mig påminner jag mig detta. (Inskjuten kommentar: vänta dig inga storverk i min portfölj, den är under ombyggnad just nu.)

Just i dag har jag faktiskt varit på ett litet uppdrag som jag får åtminstone symboliskt betalt för. En enkel produktfotografering. Jag har varnat beställaren om att resultatet kan blir mediokert, för jag har ingen riktig studio. Senare i år ska jag få tillgång till en studio genom fotoklubben, och då ska jag kunna ta bättre produktbilder. Men som det är nu ville en del av mig tacka nej. Och så hörde jag mig säga i stället: ”Ok, vi gör ett försök!” Så är det med oss människor, om vi inte bestämt oss för att ge upp och dränka våra självtvivel i tidsfördriv, då hoppar vi på de tåg som finns. Och så vänjer vi oss, bit för bit, vid att världen inte går under, och inte vi själva heller, ifall det senaste projektet blir ett fiasko. Vilket det sällan blir. Men det händer! Då gäller det att påminna sig vad en av mina vuxenårs lärare framhöll: ”Vi brukar säga att misslyckanden är något negativt. Men det är i själva verket det mest positiva man kan råka ut för. För det finns ingenting man lär så mycket av som ett misslyckande. Och utan att lära utvecklas man inte.”

Vad är det då som är viktigt med fotograferandet? Den som måste försörja sig på det är beroende av framgång, av rent ekonomiska skäl. Vi andra kan betrakta det så som vi betraktar vädret. Stockholm lär i genomsnitt ha tio riktiga högsommardagar per år. Trots att dessa dagar ofta är så få är det dem vi minns. Man får låta de små glimtarna av fotografisk framgång bli som högsommardagar, inget att sträva efter (vem kan styra vädret?), men att glädja sig åt då de kommer. Dessemellan gäller: ”Det finns inget dålig väder, bara fel kläder.” Med andra ord: ”Det finns inga dåliga bilder, bara bilder som man tycker mer eller mindre om. ” Och hur ska man göra för att ta bilder man tycker om? Svaret är enkelt: genom att fotografera. Plåta på! Ju mer desto bättre.

Tänk på Vivian Maier.  Hon tog tiotusentals bilder på gatorna i Chicago, och tydligen visade hon inte någon av dem för någon annan. Ändå var hon en absolut passionerad fotograf. Hon fotograferade för nöjet att fotografera. En sann amatör! Arkivet efter henne är en bildskatt.

När man fotograferar mycket växer så småningom något personligt fram. Man utvecklas som människa. Och inte minst utvecklas bildseendet, bilduppfattningen. Jag är nästan sur på mig själv för att jag, som började fotografera i tioårsåldern – och älskade det redan då – inte satsat ordentligt på det förrän nu på gamla dar. Men det är meningslöst, jag får ta igen vad jag hinner. Och visst går jag framåt. Två steg framåt för varje steg bakåt.

I sommar ska klubben ha en till utställning, denna gång i ett riktigt galleri. Naturligtvis ska jag vara med. Jag har redan börjat våndas över vad jag ska välja för bilder. Men jag har bestämt mig för en ledande princip: det ska vara bilder jag själv tycker om. Om de är bra eller dåliga, det lämnar jag till andra att tycka till om. (Detta sista påståendet hör till kategorin goda föresatser :-))

Dagens fotouppdrag: produktfoton för en leksaksmakare

Dela:

HDR i regnskogen

I min förra bloggpost berättade jag om en förenklad teknik att skapa HDR-bilder.

Här är resultatet av ett nytt och lite mer ambititöst försök. Detta är en av mina favoritbilder från 2010. HDR-versionen är uppbyggd av den riktiga exponeringen plus frya simulerade exponeringar, två över- och två undeexponeringar, EV -1 och -2 samt EV +1 och +2. Jag rekommenderar dig att titta på bilderna i förstoring.

Regnskogen, originalbild

HDR-versionen. Den blev först en liten smula för färgrann för mig, så jag efterbehandlade den genom att minska färgmättnad och kontrast en aning

Jag har varit ganska nöjd med originalbilden, och jag vet inte om HDR-bilden faktiskt är bättre. Men den är i alla fall lite annorlunda. Vad tycker du?

Dela: