Bilder från Saltspring Island

Från Londons undre värld

I början på 1900-talet byggdes en unik tunnelbana i London. Vi skulle kanske kalla den en smalspårig industrijärnväg. Den befordrade inga passagerare, och loken var förarlösa. Det var postverket som byggde den för att transportera post mellan Londons stora postsorteringstationer. Under 70 år befordrade denna märkliga lilla järnväg miljoner försändelser. När trafiken var som tätast gick ett tåg förbi varje station var fjärde minut. Järnvägen kallades The Mail Rail.

Med Internet sjönk posttrafiken starkt, och det blev för dyrt att driva järnvägen. Den stängdes 2003, och transporterna överfördes till lastbil. The Mail Rail lades i malpåse. Men den finns kvar! Som en svår utmaning för alla äventyrslystna unga män som älskar att utforska ”glömda platser” med kameran i handen.

Att obemärkt skaffa sig tillträde till tunnlarna är emellertid inte lätt. Ingångarna är antingen effektivt förseglade, eller också inne i byggnader där posten har omfattande verksamhet. Men för inte länge sedan lyckades ett gäng äventyrare hitta ett ventialtionsschakt som ledde ned i tunnelsystemet, och som kanske var bortglömt och inte förseglat. En natt gav de sig ner där för att utforska och dokumentera tunnelsystemet.

Efter en lång vandring genom tunnlarna kom de tillbaka med en överdådig och rikt illustrerad berättelse om sitt äventyr. Det är en god berättelse, och makalöst fina foton.

Om du är road av övergivna platser, missa inte denna!

För den som vill veta hur det tedde sig när de lustiga små tågen gick i trafik har jag hittade en video, inspelad medan den ännu var i trafik. Ljudkvaliteten är inte den bästa, men det är fascinerande se.

Dela:

Tankar en vårdag

Våren har säkert kommit längre på Saltspring än någonstans i Sverige. Men den har varit ganska seg. Det är ofta kyligt och grått, och dagstemperaturerna är stadigt under det normala. Men i gengäld har vi haft en osedvanligt lång period med vårblommor.

Plommonträden har blommat i flera veckor och är ännu inte utblommade

De tidigaste magnoliorna börjar blomma ut...

 ...men en senare omgång är på väg

I byn blommar kamelian med stora, röda blommor

Påskliljor i massor, men inga tulpaner, för dem äter hjortarna

Våra trädgårdsvitsippor borde ha slagit ut, men ännu är det bara blad och knoppar. I år har vi lagt nät över dem, för förra året åt hjortarna upp alla knopparna. När de väl slagit ut tycks inte hjortarna bry sig om dem.

Här i Canada går vi snart till parlamentsval. Stephen Harper, premiärminister, tory och ledare av en minoritetsregering, kom till makten ungefär samtidigt som Fredrik Reinfeldt i Sverige. Men han har klarat sig lite sämre, han fälldes i vår av ett misstroendevotum. Så nu måste vi ha nyval. Min gissning är att han igen kommer att leda en minoritetsregering, eftersom oppositionen är splittrad. Men man vet aldrig.

I vår valkrets är det lite spännande. Vi har enpersonsvalkretsar, och under lång tid har vi nu representerats av Gary Lunn, som stöder Harper. Men en utmanare har seglat upp. Hon heter Elisabeth May och är ledare för The Green Party. De gröna är starka bland väljarna men har ännu ingen representation i parlamentet. Det är alltid väldigt svårt för ett mindre parti att få in någon, eftersom vi har enpersonsvalkretsar. Om det varit ett proportionellt valsystem liknande det svenska skulle de redan ha ett antal ledamöter. Nu hoppas de gröna att Elisabeth May ska lyckas bli invald, eftersom de gröna är rätt starka här i vår valkrets. Hon är väldigt populär och omtyckt. Men det gäller också för Gary Lunn. Dessutom kandiderar både NDP (våra sossar) med en stark kandidat, och även liberalerna, som i landet totalt är det näst starkaste partiet. Ingen av dem har förmodligen någon chans att få representera oss, men de ställer upp i alla fall. Säkert kommer de att ta en hel del röster som annars skulle gå till de gröna. Så de som är ivrigast för en förändring uppmanar oss att rösta ”strategiskt”, d v s i praktiken att inte kasta bort en röst på ett parti som ändå inte får in sin kandidat, utan i stället välja May.

Valkampanj i byn

Detta system med enpersonsvalkretsar är mycket olikt det svenska. Man får mycket närmare kontakt med kandidaterna som personer. Visserligen är systemet orättvist mot de mindre partierna, men det skapar en väldig tydlighet i politiken, vilket jag uppskattar. Man röstar verkligen på en person mer än på ett parti.

Jag läser att Fujifilm FX100 har kommit till Sverige och väckt förnyad åtrå hos många vänner på Fotosidan. Jag förstår dem. Jag planerade att själv köpa en, men backade ut. Den är lite för dyr med tanke på min uppfattning om dess användbarhet. Jag har blivit lite störd av att nästan alla som kommenterat den har varit så begeistrade över den läckra formen. Man tar inga bilder med kamerans formgivning! Men nu har jag läst en utvärdering som jag tycker är riktigt bra och balanserad, och dessutom rikt illustrerad. Den är gjord av Pedro Cardigo, som är med driver den utmärkta bloggen 135 Street.

Den bekräftar min tidigare uppfattning att det rör sig om en utmärkt kamera med bra bildkvalitet och väldigt bra ergonomi. Men inte sensationellt bra, enligt PC är den jämförbar med en medelbra DSLR-kamera. Han anser att Leica X1 presterar bättre, fastän FX100 är överlägsen i hantering och hastighet. Nåväl, det är bra nog. Men för mig kan $1200 dollar spenderade på min fotohobby användas bättre.

Jag lyssnade nyss på en radiointervju med Hans Hammarskiöld, som är en av mina favoritfotografer.
Han är 86 år gammal och arbetar fortfarande heltid med foto. Det var ett sant nöje att lyssna till honom, skärpt och vital som en 40-åring. Han arbetar uteslutande analogt. Han har inga fördomar mot digitalfoto, men han säger att när han nu äntligen (!) lärt sig analogtekniken, så vill han fortsätta med den. Dessutom är han djupt fascinerad av hantverket i mörkrummet. Så vår vän Rei på Fotosidan har ett högt föredöme :-).

En som gått i rakt motsatt riktning är Thomas Pindelski, som gjort sig av med både avancerad analogutrustning och sin Canon EOS 5D fullformatskamera. Numer använder han bara Panasonic G1, en micro 4/3-kamera. Här förklarar han varför.

För övrigt väntar han på en FX100, men han tycker liksom jag att den egentligen är för dyr.

Det är mitt intryck att efter en lång period av stark teknisk utveckling men väldigt lite variation i utbudet så har vi nu en osedvanligt dynamisk period när det gäller både fotoutrustning och människors val av utrustning. Samtidigt lär iPhone 4 vara på väg att bli den mest populära kameran på Flickr. Det är många som upptäckt att en mobiltelefonkamera i fickan är en bättre kamera än en Leica hemma i skåpet.

Själv tummar jag på filmrullen som ligger på mitt skrivbord och ska snart samla mig till att pröva min gamla Mamiyaflex C3. Men ännu är det för roligt att upptäcka mer av min nya lilla Samsung NX100, som slog ut FX100 i min utvärdering. Men så har jag fått en obehaglig överraskning. Jag brukar rutinmässigt konvertera mina RAW-bilder till DNG-format innan jag bearbetar dem vidare. Innan jag började med det så kollade jag att Adobes DNG-konverterar framkallade bilderna lika bra som mitt bildbehandlingsprogram ACDSee Pro. Jag fortsatte med den här rutinen när jag började med Samsung-kameran. Men så upptäckte jag, mer eller mindre av en slump, att när det gäller RAW-bilderna från Samsung gör ACDSeePro ett mycket bättre jobb än Adobes DNG-konverter.

Så nu får jag lägga av med den där konverteringen, och spara bilderna i det ursprungliga RAW-formatet tillsvidare. Och jag undrar hur många bilder i de första serierna jag tog som jag faktiskt mer eller mindre förstört genom att konvertera dem. Tur att jag inte haft kameran så länge, det kan inte röra sig om så väldigt många.

Glas påsk!

Dela:

En snabbkurs i gatufoto

Joel Meyerowitz bor i New York och är en intressant gatufotograf. Detär inspirerande att ta del av hans tankar om gatufoto. Ett svar på Henri Cartier-Bresson? 

Dela:

Olika stil på gatufoto

Jag tänkte dela med mig några exempel på gatufotografer. Först ut är Bruce Gilden. Han ber inte om lov. Inte heller är han som en fluga på väggen. Nej, hans fotografstil är rak och brutal.

Scott Schumann är inte heller någon fluga på väggen. Men hans stil är lite mer hänsynsfull. Han ber artigt om lov. Det underlättar att många vet vem han är, när han berättar att han tar bilden för sin modeblogg The Satorialist.

Matt Weber är en känd gatufotograf. Här har han fångat en annan gatufotograf, en kalasbild!

Fler gatufotografer presenteras på ploggen 135street.com.

Gatufoto är kul! Men i det här sällskapet törs jag inte smyga in någon egen bild :-)

Dela:

Första marknadsdagen

I lördags hade vi säsongens första marknadsdag. Hur det är en sådan dag är mycket beroende på vädret. Om det är kallt och regnigt ser man glest utspridda stånd där några tappra säljare hukar under sina regnskydd. Enstaka besökare masar sig runt under paraplyer. Det hela gör ett patetiskt och ödsligt intryck. Men så inte i lördags! Det var strålande vårväder, soligt om än inte precis varmt. Och fullt med folk, både säljare och marknadsbesökare.

Marknaden äger rum i en park mitt i stan

Jag flanerade runt, hälsade på gamla vänner och föll för frestelsen att köpa lite godsaker.

Denna dam sålde bakelser gjorda av choklad och rostat rist. Jag föll förstås för frestlesen att hemföra två stycken!

Utbudet är stort. Här säljs trä- textil- och keramikhantverk. Och smycken, kroppsvårdsprodukter och en hel del annat. Flera musikinstrumentmakare kan man få se. Och så är det allt godis. Hembakt bröd, kakor, hemlagad sylt, förnämliga dessertostar. Hemrökt tonfisk som är en makalös delikatess. Och kravodlade grönsaker.

Man kan utan vidare fördriva några timmar på marknaden, och dessutom göra sig helt pank.

Men det är inte bara kommers. Ofta bjuds man på musikunderhållning. Denna lördag var det några barn och ungdomar som musicerade. Man blir imponerad, både av deras skicklighet och av den oförvägenhet även de minsta visar, där de står mitt bland all publik.

Dagens yngsta musiker

I dag är det tisdag, och vädret har återigen blivit sämre. Under 10 grader, småregnigt, och i morse blåste det. Men eftermiddagarna blir ofta lite mildare och vänligare. Nog avancerar våren, om än långsamt.

Dela: