Bilder från Saltspring Island

Varför fotograferar jag?

Frågan om vad som får oss att fotografera tas upp av och till på bloggarna här på FS. Nu senast t ex av Thomas Meldert i en bloggpost med den fyndiga titeln Motivet bakom kameran.

Folk motiveras att fotografera för att de t ex vill berätta för andra om något som de tycker är intressant. Eller för att komma ihåg detta intressanta själva, när de i framtiden återvänder till en bild. Detta är fotografiet som dokument, och det är kanske det allra vanligaste. Man kan bli yrkesfotograf med den inriktningen. Jag misstänker att de flesta yrkesfotografer främst har dokumentation i vid mening på sitt program. Det gäller allt från tidningsreportage till katalogbilder. Men även alla som fotograferar för familjealbumet gör detsamma.

Även om yrkesfotografen är road av sitt arbete, så är nog försörjningsmotivet den viktigaste drivkraften för hans/hennes fotograferande. Men för amatören är det lite annorlunda. Jag vill nu inte säga att faster Agda är en riktig fotoamatör, även om hon fyller ett album varje år med bilder av syskon, syskonbarn, julfirande och skolavslutningar. För faster Agda handlar det om de minnen av flydda dagar som varje foto väcker. Hon ser nog att bilderna från hennes digitala kompaktkamera för det mesta är mycket bättre än de var från hennes gamla Instamatic, men hon verkar inte fundera så jättemycket över det.

Annorlunda är det med de verkliga amatörerna, de man möter här på FS. Det är vi som fotograferar på grund av kärlek till fotografi. Visst fotografera många av oss för familjealbumet också, men det är något annat när vi väljer att publicera bilder regelbundet här på FS. Vad är det som driver oss?

Vi är roade av foto, att titta på foto och att själva skapa bilder, den saken är klar. Men ändå undrar vi ibland vad vi håller på med. Vad är det som är så roligt egentligen? Vi ansätts av tvivel och grubblerier, och ibland lägger vi kameran åt sidan för en längre tid, och vi säger att vi bara inte är inspirerade. Ibland tänds inspirationen igen, för att vi t ex tar med oss kameran på en resa. Eller så drömmer vi om en ny kamera, och rätt vad det är faller vi för frestelsen att köpa den. Och så är det kul att plåta igen. Eller vi påbörjar något större eller mindre fotoprojekt, och så har vi för en tid ett mål för fotograferandet.

Oavsett vad vi har för motiv bakom kameran, så är det ju inte givet att vi ska publicera resultatet. Somliga funderar över om de publicerar sina bilder helt enkelt för att därigenom motivera sig att ta dem.

En återkommande synpunkt jag läst är att det ger bekräftelse när andra tittar på bilderna, allra helst om de kommenterar dem. Därför är det frustrerande att ladda upp massor av bilder men sällan få någon kommentar. Fast kommentarer med nedgörande kritik är kanske inte den bekräftelse vi söker. Men för oss som bloggar är detta nog ett mindre problem. Det är lättare att få kommentarer på bloggen än i albumen. Visserligen kan dessa kommentarer ofta röra det man skriver snarare än bilderna i bloggen, men kommentarer är ändå en bekräftelse. Men de är också en del i dialogen mellan oss fotointresserade. Och den dialogen ser jag som något annat än bara – eller ens främst – en bekräftelse. För oss amatörer finns ofta en social dimension i fotograferandet. Den skapar vi genom att publicera våra foton och att samtidigt utbyta tankar om allt som rör foto.

En del av oss har konstnärliga ambitioner för vårt fotograferande. Här träder då den bildskapande processen i förgrunden snarare än dokumentationsaspekten. De behöver inte stå i motsats till varandra utan är snarare två poler i fotograferandet. Som fotograf kan man befinna sig mitt emellan, men kanske oftast närmare den ena polen än den andra. För en viss fotograf behöver det inte alltid vara samma pol, men kanske är det någon av dem som dominerar.

Jag tänkte på de här sakerna häromdagen, när jag var på en konstutställning. Det är Painters Guild här på ön som har sin årligen återkommande sommarutställning. Gillets konstnärer är amatörer på samma sätt som vi här på FS är det. Men precis som på FS, så håller många av deras verk professionell kvalitet. Och visst säljer de sina alster, ifall det finns någon intresserad köpare. Men jag tror att deras motiv för att ställa ut och att sälja en tavla är detsamma som för oss med foton. Det handlar inte i första hand om pengar, utan att man känner sig bekräftad i det man gör.

En av mina vänner i den lokala fotoklubben är också medlem av målargillet och ställde ut några tavlor. Hon råkade sitta som vakt på utställningen när jag var där. Jag tillstod för henne att jag egentligen tyckte det var roligare att gå på en sådan här utställning än en fotoutställning. Ännu roligare, skulle jag väl säga, för visst är fotoutställningar roliga. Det är ofta något visst med dessa amatörmålningar, de har ofta en fräschör och spontanitet över sig som man inte alltid hittar hos verk av konstnärer som säljer i gallerier och på auktioner. Jag är väldigt road av detta. Och målningar bär tydligare drag av konstnärens personlighet än foton brukar göra.

Den bildskapande processen är nog väldigt viktig för den som tecknar och målar. Inte för att den dokumenterande aspekten alltid saknas i deras verk.  Det finns ju  sådant som politiska karikatyrer och tidningsteckningar som kommenterar aktuella nyheter. Och så finns illustrationsteckning förstås. En konstart i sig med många dimensioner. Gränserna flyter. Men det är mycket arbete med att skapa en bild med hjälp av penna, papper och målarverktyg. Man kan skapa fotografiska dokument av visst värde utan att vara speciellt talangfull, men för att skapa intressanta bilder med penna på papper krävs alltid talang.

När jag gick där på utställningen funderade just över detta, över den bildskapande processen. Det är den som verkliga intresserar mig. Jag har inte talang för att teckna och måla. Jag har försökt, men resultatet har aldrig uppmuntrat mig att fortsätta. Men med kameran har jag tagit många bilder som jag känt stor personlig glädje över. Kameran gav mig tidigt ett utlopp för min längtan att skapa bilder.

Jag kan inte påminna mig att jag under tidigare år tänkte mycket på att få något slags bekräftelse från omgivningen när jag fotograferade. Det var inte så viktigt för mig att visa mina bilder för andra, men jag tittade mycket på dem själv. Jag var min egen kritiker, ifrågasatte en del av bilderna och uppskattade andra. Ibland kunde jag känna en stor glädje inför en lyckad bild eller bildsvit. När jag inte tyckte om en bild jag tagit var det ofta för att den hade tekniska brister som jag hade svårt att acceptera. Men ibland blev också bilder misslyckade för att jag inte bemästrade själva bildskapandet med kameran. Så jag experimenterade en hel del, läste fototidningar och fotohandböcker. Och lyckades med tiden allt bättre med att skapa bilder som jag verkligen gillade.

Det här innebar inte att jag var okänslig för bekräftelse. Men den sökte jag inom mitt skrivande. Inte för att jag hade några  litterära ambitioner. Jag utvecklades som skribent genom att skriva tekniska handböcker och utredningsrapporter. Men det var väldigt kul när det jag skrev blev väl emottaget och uppskattat i målgruppen.

Men nu är jag färdig med att skriva för mitt levebröd. Skrivarglädjen kanaliserar jag i bloggar och brevskrivande, det räcker. Och fotografin tar sin plats i detta, genom att jag illustrerar mina brev och bloggar med foton. Jag har också, som många andra, börjat fundera mer över varför jag egentligen fotograferar. Jag kan ha ett mål för något projekt, men inget övergripande mål för fotograferandet som sådant. Jag gör det för nöjes skull. Det är en hobby. Men varför är det roligt?

Säkert har olika personer olika svar på den frågan. För mig tror jag det bästa svaret är att både bilder och bildskapande fascinerar mig. Det skulle det göra, även om jag inte publicerade några bilder. Men genom fotosidan får jag tillfälle att föra en dialog kring det här intresset. Bekräftelse? Jo, beröm gärna mina bilder, om du tycker att de förtjänar det. Uppskattning är kul. Men det är själva dialogen i vidaste mening som för mig är poängen med Fotosidan.

Nedanstående bildsvit är avgjort dokumenterande. Bildkvaliteten är lite risig p g av dåligt ljus. Men bilderna är rätt kul. En av våra grannar har blivit med valpar. Rasen är  den i dessa trakter välkända s k All Canadian breed. D v s byrackor av stundom oklar härkomst. I detta fall lär det dock röra sig om pudel, shizu, malteser och yorkshireterrier. Många här föredrar blandrashundar, eftersom de anses intelligentare och friskare än rashundar. Ett ämne jag själv inte direkt har några synpunkter på. Mamman Bella är i alla fall både frisk och intelligent och allmänt sett en oerhört trevlig vovve. Detta kommer att bli hennes enda valpkull. Hennes matte avser att sterilisera henne. Här steriliserar eller kastrerar man rutinmässigt alla hundar som inte är avsedda för avel. De anses bli lugnare och mindre aggressiva på det sättet. Denna praxis rekommenderas av både veterinärer och av djurskyddsföreningen. Återigen, jag har inga egna synpunkter i frågan.

I dag, när jag tog bilderna, är valparna sex dagar gamla. Från början var det sex i kullen, men en var inte riktigt frisk och dog inom några dagar. De övriga fem verkar alla vara i bästa tänkbara kondition. Det ska bli skojigt att följa deras uppväxt. 

Dela:

Hur bra teknik behöver jag?

Tycker du att det skrivs för mycket om teknik här på FS, och för lite om bilder? Jag håller inte med. Bilderna är förstås det viktiga på en fotosajt, så långt är vi säkert överens. Men bilderna talar ju för sig själva. Vad jag själv tycker är intressant när det kommer till texten är vad bilderna föreställer och hur de kommit till. Våra redskap är en viktig och spännande del av detta. Men om du inte håller med mig, så är du välkommen att visa mig hur man skriver om själva bilderna. Det mesta jag läst när det gäller bildanalys är jag själv inte så mottaglig för, men kanske kan du visa mig hur det ska göras?

Ja, detta kan vi träta om hur mycket som helst. Men just i dag känner jag för att ventilera mina tankar om kameror. Jag har gjort det förut, men det händer ju ständigt nya saker på området. Och jag får ständigt nya erfarenheter själv. Vad jag under den senaste tiden funderat över är hur bra teknik jag egentligen behöver. Delvis förstås mot bakgrund av att teknik kostar pengar.

För en tid sedan lanserade Leica en ny M9-modell som kallas M9 P. De har sin egen marknadsföringsstrategi på Leica, och den är tydligen framgångsrik. P betyder således Professional. Aha, så tidigare M9 är främst för amatörer? Den viktigaste skillnaden mellan M9 och M9 P tycks vara att de tagit bort det blaffiga röda Leica-märket från fronten. 1000 dollar, tackar! (Jo, jag vet att P-modellen har safirglas över displayen också. Om inte annat så låter det dyrt och lyxigt).

Man kan förvåna sig över Leica. Men det hindrar inte att M9 i många avseenden är den bästa allroundkameran på marknaden. Inte för att jag prövat den själv, men när jag ser resultatet och läser entusiastiska proffskommentarer på nätet så accepterar jag det som en sanning. Den behöver säkert inte vara så dyr som den är, men det är ju som alltid marknaden som sätter priset. Kan de få ut dessa priser, så är det klart att de tar ut dem.

Vad är det då som gör Leica överlägsen? Design, byggkvalitet, sensor, optik. De är inte bäst på allt detta när det gäller alla modeller  med Leica-märke, men jag tror inte att någon kan tävla med just M9. Om man sedan inte själva gillar mätsökare så är man kanske lite sval till designen. Mina egna (erfarenhetsbaserade) känslor för mätsökare är lite blandade. Men om jag inte behövde bekymra mig för kostnaden så kanske jag skulle pröva en M9 P, och vänta med mitt slutomdöme ett tag.

Men frågan är om jag behöver en M9 för att lyckas med de bilder jag vill ta. Jag har faktiskt tagit många trevliga bilder med en liten Nikon Coolpix kompaktkamera med 2 Mbyte sensor. Just de bilderna hade säkert inte blivit så där väldigt mycket bättre med en M9. Men ibland lyckas man inte, därför att kameran sätter gränser. När det gäller billiga kompaktkameror var det förr ofta sensorn. Det som framför allt stört mig är dess bristande dynamiska omfång. Nersvärtade skuggor och urfrätta högdagrar på samma bild är hopplöst. Och de enklare sensorerna ger ofta för mycket brus, om inte ljuset är idealiskt.

Nu har sensorerna blivit mycket, mycket bättre i dessa avseenden under senare år. Så, om jag jämför bilder från Leica med dem från andra förstklassiga kameror är det inte så att alternativen visar några egentliga svagheter. De billigare alternativen har i allmänhet inga fel. Men med Leica och toppoptik läggs det till en dimension. Det är det som gör mig så svag för dem.

Frågan är förstås om just mina egna bilder skulle bli så mycket bättre av denna dimension. Just nu vet jag inte, och jag har inte råd att pröva. Säkert är de speciella kvaliteterna man får med det allra bästa inte det mest väsentliga i bilderna. Jag tror rent av att man måste vara finsmakare för att ens upptäcka dem. Jag tänker i sammanhanget på hur jag reagerat inför förstklassig musikreproduktion. En gång i tiden satsade jag på det bästa jag hade råd med när det gällde grammofon, förstärkare och kablar. Visst hörde jag skillnaden, men i längden njöt jag inte alls mer av musiken på det sättet. Så jag ledsnade. I dag har jag ganska billiga grejor för mitt musiklyssnande och är lika lycklig för det. Jag är rädd att det skulle bli samma sak med den superbästa kamerautrustningen, att jag inte skulle ha roligare med mitt fotograferande och större glädje av mina bilder med den än med enklare utrustning. Innan jag har prövat är det förstås spekulation. Men närmare Leica M9 än till spekulation kommer jag inte just nu.

Om jag ser till bildkvalitet så tror jag inte att jag kan åstadkomma så mycket bättre resultat med något annat än med min Fuji S5 Pro. Byggd på ett Nikon-hus och med Nikon-optik. Enda felet med denna kamera är detsamma som med de flesta andra digitala spegelreflexkameror. Den är för stor och tung för att jag ska ha den med mig, om jag inte gått ut med avsikt att fotografera. Och även då föredrar jag ofta min mindre och enklare Samsung NX100, även om den inte i alla avseenden kan mäta sig med Fuji-kameran.

Utbudet av högklassiga, små och lätta kameror växer hela tiden, och de blir bara bättre och bättre. Min Samsung står inte Fujikameran så långt efter. Om några år kommer antagligen spegellösa systemkameror ha kommit i kapp de halvprofessionella spegelreflexkamerorna när det gäller teknisk bildkvalitet. En del tillverkare, som t ex Panasonic, Samsung och Sony, satsar stenhårt på det. Och fler kommer efter.

I väntan på att bilderna från de spegellösa systemkamerorna blir tekniskt bättre så satsar tillverkarna just nu väldigt mycket på att göra själva kamerorna mindre och lättare. Det är väl inte dåligt, men jag tycker att de skulle lägga det krutet på bättre sensorer och optik i stället. Min NX100 är visserligen nästan stor och klumpigt jämfört med det senaste från andra märken, men mej spelar det ingen roll. Jag har inte känt att den är för tung och skrymmande. Man stoppar den inte i fickan, men det tror jag knappast att man gör med någon systemkamera med zoomoptik. Men den går lätt ned i den lilla axelremsväska jag nästan alltid släpar runt med, och det räcker för mig.

Frågan är nu om den räcker till för mina fotografiska behov. Jag har ännu inget entydigt svar. Jag behöver en sökare och fler objektiv innan jag kan svara säkert. Det står på önskelistan. När det gäller objektiv så är det först och främst en fast vidvinkel och en telezoom. Men jag vill också pröva den sökare man kan sätta på kameran.

Om vi nu gör tankeexperimentet att jag blir så nöjd med min NX100 med dessa tillbehör att jag helt slutar använda min Fuji-kamera? Jag inser att det kan hända, men helt säker är jag inte. Jag tar fram den ibland och tycker alltid att den är härlig att använda. Men det skulle i alla fall inte förvåna mig om de spegellösa kamerorna på sikt tränger undan spegelreflexkamerorna från marknaden, åtminstone när det gäller halvprofessionella kameror. Det kommer att ske i takt med att de får bättre sökare. Nåja, de behöver också  förbättring av sensorerna och snabbare fokusering. Vi är inte riktigt där än.

En som redan slutgiltigt tagit ställning är Thomas Pindelski. Jag har inte så mycket data om honom, men jag tror att han är proffsfotograf och i övre medelåldern. För ett par år sedan skaffade han sig en Panasonic G1. Han använder den mycket för gatufotografi. Han har blivit så förtjust i den att han sålt hela sin gamla proffsutrustning. Han skriver om det här.

Det har inte förbigått honom att tekniken gått framåt, så han beställde en Fuji X100. Men han prövade den aldrig utan ångrade sig och sålde den på e-bay. I stället har han nu beställt en Panasonic G3. Jag tror inte att den är väsentligt mycket bättre än G1, men det är ju alltid kul med nya häftiga prylar!

Den viktigaste skillnaden mellan de små Panasonic-kamerorna och min NX100 är att de förra har inbyggd sökare. Men de har också något mindre sensor, mikro 4/3, jämfört med vanlig halformatsensor i NX100. Detta kan bidra till att de kan göras mindre. Samsung har också en spegellös kamera med inbyggd sökare, NX11. Den är lite större och tyngre än Panasonic-kamerorna, men har också den lite större sensorn.

En mikro 4/3-sensor har måtten 17,3x13,0 mm, medan en halvformatsensor (APS-C) av den typ Samsung använder har 24,3 x 15,6 mm. Rent generellt gäller att större är bättre. Detta var en av de saker som fällde avgörandet när jag valde att satsa på Samsung i stället för Panasonic. Den andra avgörande faktorn är Samsungs användargränssnitt, som förefaller vara ett av de mest lättanvända på marknaden. Men jag är inte säker på att min NX100 i praktiken är så mycket bättre än Panasonic-kamerorna. I dag kanske jag skulle valt en Panasonic för sökarens skull. Säker är jag dock inte, åtminstone någon bedömare jag läst ansåg att Samsungs sensor gav bättre bildresultat. Sådant där är rätt svårt att veta på basis av tester som publiceras på nätet. Man måste nästan pröva själv.

Om jag inte känt några ekonomiska begränsningar hade jag kanske fastnat för en Leica X1 eller en Fuji X100. Det är ju kameror med fast optik, så det är svårt att säga hur det skulle ha påverkat min fotografering. Jag hade faktiskt tänkt skaffa pannkaksobjektivet i stället för kitzoomen till min NX100, men det hade varit ekonomiskt snurrigt visade det sig. Och nu är jag väldigt nöjd med den lilla kompakta kitzoomen 20-50 mm, precis som Thomas Pindelski är med sin kitzoom 14-45 mm. Nästa pryl blir förmodligen den elektroniska sökaren.

Det är ju mycket annat man behöver i sin bildmakarverkstad också. Framför allt en bra dator och skärm, och lämplig programvara. Det här området är lite lättare för mig än själva kameran, eftersom jag jobbat så mycket med olika datorer. Jag behöver t ex ingen Macintosh, eftersom jag vet precis hur jag ska umgås med en Windows-maskin. Jag har fastnat för Dell som leverantör av både dator och skärm. Datorn är en Optiplex 755 med Intel Core2-processor. Den är liten och ganska tystgående och passar mina behov precis. Senaste uppgraderingen har varit till en Dell Ultrasharp 2700 FP 20" monitor. Den avlöste min 8 år gamla Ultrasharp 19", som fortfarande fungerar utmärkt. Men den gamla gick bara på 220 V och måste drivas över transformator. I samband med att jag uppgraderade min batteribackup för systemet bestämde jag mig för att skaffa en ny 110 V monitor. Man kommer inte ifrån att färgvisningen på en monitor med tiden degenererar lite. Och den nya har högre upplösning än den gamla, vilket är jättebra. För mig är det A och O att ha ett bra bildsystem när jag efterbehandlar foton. Jag fattar inte hur folk står ut med att jobba med bilder på en laptop med halvdassig skärm.

När det gäller programvara behöver jag inte Photoshop. Det mesta jobbet gör jag i ACDSeePro 4. Det ska närmast jämföras med Lightroom. Men varför spendera pengar på Adobe om man inte måste? Av och till funderar jag också på att skaffa något häftigt program med effektfilter från Topaz, men hittills har det inte inspirerat mig tillräckligt. Jag har inte riktigt fallit för frestelsen att haka på den starka tendensen av pictorialism som f n fångar så många amatörfotografer. Men man kan onekligen göra spännande saker med dessa program, så vem vet? En dag kanske jag börjar leka med något av dem.  

Här är ett par veteranbilar, lätt upphottade med Topaz Adjust.

Det går att göra mycket mer. Men detta får räcka för i dag.

Dela:

Canada day

Den första juli var det som vanligt Canada Day, vår nationaldag. Detta är en helgdag som firas över hela Canada, och här på ön är det en av de största allmänna festdagarna. Det började på förmiddagen med att den traditionsenliga veteranbilshowen öppnade på skolans idrottsplats. Den pågick från klockan 10.00 till 15.00, och under tiden var det olika slags musikunderhållning.

Under dagen och kvällen hade vingårdarna och kaféerna musikunderhållnig.

Klockan 22.30 bjöd brandkåren på ett vackert fyrverkeri i hamnen.

Ja, så brukar det se ut, och så gjorde det i år också. För egen del fokuserade jag på veteranbilshowen, eftersom jag tycker att det är kul med både de gamla bilarna och med feststämningen. Förra året var stämningen lite avslagen, med färre ekipage och besökare än vanligt. Jag gissar att det var den ekonomiska recessionen som lagt sordin på festglädjen. I år var det många fler ekipage och besökare och alltså mer som vanligt, trots att vädret var lite grått och svalt.

Den här dagen ser man canadensiska flaggor överallt

Ett myller av folk och ekipage. Den här bilden kan du förstora

Bilar och vagnar, några smakprov

Veterantankbil

Landrover Dormobile 1962 – ingen stadsjeep, detta är en riktig vildmarksbil

Mercedes 230 SL 1967 i originalskick

Godsaker på hjul

Underhållningen

Saltspring Concert Band – låter stundom som Sorglösa Brunns oktett, fast större

Den yngsta publiken visade den livligaste uppskattningen!

När Salspring Pipes and Drums anslutit sig blev det en väldig schwung i musicerandet. De bägge banden spelade tillsammans med imponerande skicklighet. Till höger i bilden ser vi lokalpressens fotograf Derick Lundy med sin Nikon D3 i skjutläge. Den här bilden kan du förstora

En av konsertens höjdpunkter var salut med fem stycken sådana här små kanoner

Det smällde inte så mycket, men rökutvecklingen var imponerande

Man lyckades fixa röd rök också. Mannen i den trekantiga hatten var artilleriofficer. Styckjunkare kanske?

Och nu är det roliga slut, och the Pipes and Drums marscherar hem till taktfast trummande

Men smågrabbarna har hittat annat att roa sig med!

Dela: