Bilder från Saltspring Island

Veckans bild 1203, och frågan om vår frihet

Vecka 3 hade vi en hel del snö på Saltspring. Jag är inte så förtjust i snö. Det blir halt, och den är i vägen. För vintersportaren är inte vår snö användbar, den är vanligen för blöt. Men ändå bjuder ju snön på lite fotografisk omväxling. Så denna gång misstyckte jag inte.

Snöröjning med alla till buds stående medel!

Bland nyheterna, både från Sverige och världen, har jag hittat ett speciellt tema. Nämligen makthavarnas ansträngningar att kontrollera oss medborgare effektivare. Jag tänker dels på den nya fotografilagen, dels på ambitionerna från USA att få anhängare till det s k ACTA-fördraget. Det senare kan ge enskilda företag möjligheter att censurera nätet.

Anslut dig gärna till AVAAZ för att protestera mot ACTA.

Just nu har jag en dotter på semester i Vietnam. Hon berättar att där kommer man inte åt Facebook utan diverse trix med en proxyserver. Att kommunistländer begränsar sina medborgares frihet och lägger munkavle på både press och Internet är vi ju vana vid. Det är lite nedslående att se de västliga demokratierna rada upp sig för att införa likartade begränsningar. Och mycket nedslående att se politikerna böja sig för de stora företagens krav. Det senare förundrar mig. De behöver ju inte, det är oss väljare de är ansvariga inför.

Men nu är det inte min avsikt att debattera politik här på Fotosidan. Det finns så många andra platser att göra det på. Jag bara gör den reflexionen att vi tydligen måste vara vaksamma, så att vi inte förlorar fri- och rättigheter som vi varit vana vid och uppskattar.

Dela:

Veckans bild 1202 – en norsk viking

Vädret har under veckan inbjudit mer till inomhusfotografering än utomhusfotografering. Så jag passar på att visa en inomhusbild av en av mina vänner. Han heter Louie och är en riktig kämpe. 91 år gammal, men ytterst vital. Hans hobby är att spela dragspel. Två gånger i veckan underhåller han på olika äldreboenden.

Dragspelandet har han odlat under många år, framför allt när han arbetade i skogen i de norra vildmarkerna. Där födde han och hans fru Bunny upp fem barn i väglöst land. Förnödenheter för vintern levererades på hösten med båt, innan floderna frös till. På vintern skaffade man färsk mat genom att jaga. Louie var platschef på timmerhuggarläger. Det fanns inte mycket tillgång till underhållning, ingen TV, och faktiskt ingen radio heller, eftersom lägren låg utanför sändarnas räckvidd. Men social samvaro fanns, och bl a så fanns det folk som spelade olika instrument. Så när man träffades på lördagskvällarna var det musikunderhållning.

Louie är född i Norge. Och det är lätt att tänka sig att han har vikingablod i ådrorna. Han går på gym tre gånger i veckan, och varje dag tar han en långpromenad. För ett par år sedan målade han själv invändigt sitt lilla hus. Louie kallröker lax själv, en verklig delikatess. Ibland sticker han åt oss en bit, och då får vi fest hemma. Min fru brukar återgälda med hemkokt äppelkompott, som han är väldigt förtjust i.

Louies livsfilosofi är att alltid se den ljusa sidan av tillvaron. Ett inspirerande föredöme!

Mitt projekt med genomgång av hela mitt bildarkiv och konvertering av RAW-bilder är i princip klart. År 2007 är klart, och det var det första året då jag hade en kamera som tog RAW-bilder. För tidigare år finns en del TIFF-bilder att gå igenom, men det är ett mindre jobb. Det har varit skojigt att se igenom alla de här bilderna från tidigare år. Jag tror att jag så småningom ska välja ut en del av dem och publicera här i bloggen. Några har jag publicerat förut, men det kan vara kul att visa dem igen, och kanske ge en rikare bild av platsen där jag bor.

Jag följer inte vännernas bloggar på FS riktigt lika intensivt som tidigare. Delvis beror det kanske på att en del bloggare mest återkommer till samma tankar, och även typ av bilder. Det är inget fel med det, men för mig som åskådare finns inte mycket mer att säga. Men över tiden förnyar sig de flesta i alla fall, och rätt vad det är dyker jag kanske efter en tids bortovaro upp igen på din blogg med nya kommentarer.

Jag publicerar inte själv längre så mycket djupsinniga tankar. Det beror på att jag nu lägger mycket mer uppmärksamhet på mina bilder än på att skapa ord. Men visst funderar jag en del. T ex på vad jag vill med min fotografering – känns ämnet igen? :-) Min främsta ambition för närvarande är att utvecklas som fotograf och slipa på min personliga stil. Vissa upptäckter gör jag på den vägen.

När jag köpte min fina DSLR-kamera räknade jag med att intressera mig för makrofotografering, så jag skaffade en makrozoom. Den är väldigt allround och täcker utan vidare det brännviddspann jag använder mest. Men jag använder detta objektiv alltmer sällan, och kanske ska jag försöka sälja det. För makro intresserar mig inte alls som jag trott att det skulle göra. Och det är mycket roligare att fotografera med det ljusstarka normalobjektiv som jag senare skaffade till den här kameran.

Jag hade också tänkt mig att jag så småningom skulle skaffa en telezoom för naturbilder. Men det lockar faktiskt inte alls så mycket. Jag kommer aldrig att bli någon riktig naturfotograf. Jag har inte den nödvändiga lidelsen för att ge mig ut på tidiga morgnar eller ut till kusten för att jaga spännande motiv. Jag är road av att titta på fint naturfoto, men det är inte vad som roar mig mest.

Gatufoto är ett annat område som jag tänkt en del på. Det är alltid roligt att titta på gatufoto. Men jag är själv en ganska halvdan gatufotograf. Jag är inte djärv nog för att verkligen fotografera människor på nära håll. Jag har till och med svårt att be om lov, det känns så påfluget. Det är samma sak som med försäljning. En gång fascinerades jag av säljaryrket och tänkte utbilda mig till säljare. Men jag kom snart underfund med att det inte är min grej. Det finns väl någon psykologisk förklaring till detta, men den lämnar jag därhän.

Det här innebär förstås inte att jag saknar motiv. Inte alls. Vardagslivet är fyllt av potentiella bilder. Man måste inte genreindela dem. Min utmärkta Samsung NX100 med sitt lilla zoomobjektiv följer mig nästan överallt. Och om jag av någon anledning vill ha en kamera i fickan blir det i stället min lilla Kodak kompaktkamera. Den är visserligen jämförelsevis enkel, men verkar ändå helt överlägsen de kameror som finns i mobiltelefonerna.

Det är klart att jag av och till funderar på om jag ska utveckla min utrustning. Men det känns inte så viktigt just nu. Det kommer ju hela tiden nya och bättre grejor, jag kan lika gärna vänta ett tag till, så att jag får mer för pengarna. Det är sällan jag misslyckas med att ta de bilder jag vill ha på grund av kameran. Nu ska jag inte säga att det inte finns saker jag önskar mig. Det gör det visst. Men jag känner mig ändå rätt nöjd med att jobba vidare med det jag har.

Dela:

Veckans bild 1201 föreställer en anka

Årets första vecka var fotografiskt lite gråmurrig. Skulle jag som veckans bild välja en gråmurrig utomhusbild eller en lite färggladare inomhusbild? Jag fastnade i alla fall för en utomhusbild, eftersom jag råkade ha en som jag tycker är ganska kul.

Jag har tidigare berättat här om goda vänner som föder upp ankor. Den 11-årige sonen har det som ett 4H-projekt. Jag har inte följt detta riktigt som jag från början tänkt mig, men just den här dagen fick jag ett fint ankporträtt i alla fall. Jag vet inte vad det just nu är för ankras. Bara att det varit en hel del omsättning i flocken. Dagen var ur människosynvinkel regnig och blöt. Ur anksynvinkel var den tydligen toppen. Hela den lilla flocken sprang fritt i den stora villaträdgården som är deras värld, och de visade inga tecken på att vantrivas. Hönsen i hönsgården var inte alls lika lyckliga.

Vädret är mycket fram och tillbaka just nu. En del dagar är gräsliga. Inte så kallt, men fuktigt och blåsigt. Andra är strålande fina, man känner att våren är på väg.

Dela:

Veckans bild 1152 och ett nytt projekt

Plötsligt känns det som om veckan 52 är så länge sedan. Det var ju förra året! Här har jag i alla fall valt en bild ur veckans bildserie för publicering här på Fotosidan.

Promenad i regnet. Den lilla vovven till höger är ytterst olycklig över vädret

För övrigt tänkte jag berätta om det första större projektet detta år. Det är kanske inte så spännande, men det har sitt intresse. Jag har ju tidigare berättat att jag slutat spara bilder i RAW-format. Det visade sig att kamerans inbyggda konvertering till JPG gav minst lika bra resultat som den konvertering jag kan göra i efterbehandlingen, och jag har inte sett att JPG-bilderna har sämre kvalitet än RAW-bilderna. Inte heller att JPG minskar mina möjligheter till efterbehandling. Så nu undrar jag varför jag egentligen tog på mig merarbetet från början att jobba i RAW. Det är dock en sak man måste tänka på när man har den ursprungliga bilden i JPG, och det är att alltid ha originalet kvar och inte lagra över en bearbetad bild. Men detta är inget besvär alls med mitt förträffliga bildbehandlingsprogram ACDSeePro, som automatiskt lägger originalet åt sidan, så att jag kan hämta fram det igen när som helst.

Nu när jag är så nöjd med att jobba i JPG, så har jag börjat känna irritation över att jag har så många bilder i arkivet som är sparade i olika RAW-format. Så jag har satt igång att konvertera alla till JPG. Det är lite träigt att hålla på med och kanske kommer att ta ett par veckor. Men det känns som en satsning för framtiden. Bilderna blir lättare att använda, och JPG-formatet känns övertygande framtidsäkert. Lyckligtvis behöver jag inte konvertera varje bild för sig, utan jag gör en batchkörning för varje mapp.

Jag funderade över vad jag skulle göra med originalen i RAW, och bestämde mig käckt för att helt enkelt kasta dem. Men först gjorde jag noggranna kvalitetskontroller av de konverterade bilderna. Jag har inte kunnat se att de i något avseende är sämre än RAW-originalen. Kanske beror detta på hur man senare använder bilderna, jag vet inte. Men för mina behov går det fint att glömma RAW-originalen.

En annan viktig sak är allt jobb jag har lagt ned på taggningen av bilderna. Lyckligtvis sparas alla tags i den konverterade bilden, liksom också EXIF-data.

Efter konverteringen tar bilderna mindre plats på hårddisken, vilket förstås är en fördel. Dessutom gör detta projekt att det blir av för mig att gå igenom alla foton för flera år, och påminna mig vad som finns i mitt arkiv. Och detta är faktiskt jätteroligt. Som vanligt visar det sig att bilderna blivit bättre av att ligga till sig.

Jag ser verkligen fram mot att ha hela arkivet i JPG. Jag har också en del äldre bilder i TIFF, jag ska titta på dem med. TIFF är inte alls bra att jobba med.

Jag vet förstås att det finns olika mening om dessa saker. Vad man kommer fram till beror säkert på sådant som vilka redskap man jobbar med och vad man använder bilderna till. Om jag hade en Leica, som använder DNG som eget RAW-format, så kanske jag skulle tänka annorlunda, jag vet inte.

Hur man än ser det, umgås man rätt med JPG och aldrig sparar om en bild flera gånger, så är det ett väldigt smidigt format att jobba i.

Dela: