Bilder från Saltspring Island

Om mitt liv som fotoamatör på en liten ö på andra sidan klotet

Bloggsemester

En del av våra bloggare är otroligt aktiva och publicerar ibland flera poster per dag. En del har hållit på i åratal och publicerat tankar och bilder i sina bloggar. Själv hör jag långt ifrån till de mest aktiva. Kanske är jag ovanligt aktiv när det gäller att kommentera. För att jag tycker att dialogen är rolig.

Jag har hållit på och blogga nu i åtta år. Först på min egen numer nedlagda blogg, senare här på Fotosidan. Men jag har inte varit bland de mest aktiva på FS, ibland har det bara blivit ett par publiceringar per månad. Fast när jag tittar på statistiken så har jag i alla fall under mina 34 månader publicerat 251 bloggposter. I själva verket är antalet ännu lite större, några har jag tagit bort. Och det blir i genomsnitt ca 7 postningar per månad eller något under två per vecka. Mer än jag trodde, faktiskt.

I början blev jag känd som framför allt en flitig skribent. Det fanns så många ämnen kring digitalt foto att fundera över och skriva om. Det senaste året har det inte varit alls lika mycket skrivande. Åtskilliga gånger på senare tid har jag faktiskt bara publicerat veckans bild, med minsta möjliga text till.

Vad man nu än ska tycka om detta, så känner jag att det är dags för mig att ta lite bloggsemester. Både från publicering av bloggposter och från att skriva kommentarer. Jag kommer troligen ändå att läsa en del, när andan faller på. Jag blir väl för en tid en s k lurkare :-)

Hur lång den här semestern blir har jag inte bestämt i förväg. Mitt silvermedlemskap är betalt till och med juli 2013, så det finns gott om tid för mig att fundera, men på något sätt vill jag ta ställning till hur jag i fortsättningen ska förhålla mig till Fotosidan. Ni som känner mig vet att jag inte är så flitig på att publicera bilder.

Egentligen tycker jag att Fotosidan är en mycket bra idé. Visst finns det saker som jag skulle vilja se lite annorlunda, men de som gör Fotosidan kan inte räkna med att alla ska tycka att allt är jättebra. Vi är för många för att det ska vara möjligt. Men ett intryck står sig sedan jag först blev medlem. Fotosidan är stor och svåröverskådlig. I början var det väldigt frustrerande att försöka skaffa sig en överblick över vad som fanns, och att ta ställning till hur jag själv skulle nalkas sajten. Men vad som så småningom händer är ju att man vänjer sig. Man inrättar sitt eget lilla hörn och håller sig mest där. Inom en begränsad krets av andra medlemmar. Jag vet inte hur ni andra gör, men det verkar som om den sortens anpassning är typisk.

Detta är egentligen andra gången jag flaggar upp att jag avser att dra mig baklänges lite grand. Det har dock inte blivit så mycket med det ännu, vanan sitter i. Det kommer mig att tänka på ett par ämnen som andra bloggare tar upp ibland:

1. Varför fotograferar man?

2. Varför bloggar man?

Intressant nog tycks svaret ofta vara att man fotograferar för att ha något att blogga om. Och man bloggar för motivera sitt fotograferande. Ett nätt cirkelresonemang, om du så vill. Men det är intressant att fråga sig varför det finns behov av sådana funderingar. Tydligen känner flera bloggare ibland av en viss motivationskris. Kanske är det också det som jag gör själv. Åtminstone när det gäller att blogga och kommentera. Man tömmer ut saker och behöver förnya sig. Det gäller i alla fall mig.

Nu hör det också till saken att jag är aktiv på två andra foto-communities. Det ena är den lokala fotoklubben, där jag är webmaster för klubbens sajt. En uppgift jag försöker sköta till allas belåtenhet. Fast i andra avseenden behandlar jag sajten rätt styvmoderligt och hör inte ofta av mig till den med t ex egna bilder. Den andra communityn jag är aktiv på heter blipfoto. Jag har skrivit om blipfoto förut, kärnan där är att varje deltagare publicerar en fotojournal med en nytagen bild varje dag. Hur mycket man skriver till bilden är upp till var och en. Och man är inte tvingad att publicera varje dag, men det är vad jag bestämt mig för att göra. De där bilderna är ibland bättre och ibland mer medelmåttiga, men av de kommentarer jag får tycks de i allmänhet hålla måttet någorlunda. Fast jag gör det inte för att få beröm, även om sådant alltid är uppmuntrande. Jag ser det som min dagliga träning i bildseende. Det är faktiskt utvecklande.

Det här betyder inte att jag säger adjö till vännerna på Fotosidan. Snarare på återseende. Och vem vet, jag kanske inte denna gång heller kan hålla tassarna borta från era bloggar! Vi får se. Men om ni finner att mina kommentarer inte dyker upp så ofta längre, så ta det inte personligt. Och om andan verkligen faller på, så kommer fler bloggposter från mig. Men inga fler ”veckans bild”.

Tills sist vill jag tacka alla er som följt min blogg och kommenterat på den. Någon sällsynt gång har någon av er skrivit dumheter, men numer går det visst för bloggägaren att radera värdelösa kommentarer. Det är i alla fall undantagsfall och gäller ingen som jag haft regelbunden kontakt med via bloggandet. Och så hoppas vi på en tidig vår och en solig och varm sommar, med eller utan koldioxid!

Inte menat som veckans bild, utan som en vårhälsning från Saltspring. Om du är uppmärksam kan du se en Kolibri som sitter på en av körsbärsträdets kvistar

Postat 2012-03-22 03:01 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Veckans bild 1211, och frågan om RAW och JPG

Förra året skrev jag ett par bloggposter (1), (2) om min uppgörelse med RAW-formatet. På senare tid har flera bloggare tagit upp samma ämne. Bl a har Bengan ställt frågan vad som är bäst, JPG eller RAW.

Som man kan förutse så har det blivit livlig diskussion. RAW har sina hängivna anhängare, medan de som nöjer sig med JPG är lite mer lågmälda i sina argument. Men vad jag lagt märke till i de här diskussionerna är att det kommer fram många åsikter men inte så mycket fakta. I första hand för att klara ut de här sakerna för mig själv, så bestämde jag mig för att tänka igenom hela ämnet ordentligt. Kanske kan någon annan ha glädje av mina tankar.

Låt oss börja med själva utgångspunkten för diskussionerna: vad har de två formaten RAW resp JPG för för- och nackdelar om man jämför dem? Redan själva frågan är faktiskt felställd.

RAW är inget filformat. RAW är ett format för representation av en digital bild i själva kameran. Man brukar säga att det är den bild sensorn levererar, utan bearbetning. Fast det där med ”utan bearbetning” är inte riktigt sant. Kamerans processor måste arbeta en hel del med att sätta ihop sensorinformationen till en bild. Låt oss säga ”minsta möjliga bearbetning” i stället. När bilden är klar packas den i en fil och läggs på minneskortet. Denna fil kallar vi RAW-fil. Men både bildformatet och filformatet är specifika för kamera och tillverkare.

RAW-bilden kan inte användas som den är och visas i datorn. Innan man gör något med den måste den omvandlas till RGB-format, vilket är en förutsättning för att den ska kunna visas på datorns skärm. Med ett ord från analogfotografering brukar denna konvertering av bilden kallas framkallning. Precis som vid analog framkallning så beror resultatet av den digitala framkallningen både på RAW-bildens egenskaper och på framkallarens (programmets) egenskaper. Det kan alltså bli olika resultat, beroende på vilket program som används.

Den framkallade bilden kan inte återsparas i RAW-format. Framkallningsprogrammet rör i själva verket inte originalbilden alls. Men de inställningar du gör för framkallningen kan sparas av programmet, så att du senare kan öppna bilden med dessa inställningar, och göra om dem. Vill du spara den framkallade bilden för användning utanför framkallningsprogrammet, så är det en RGB-bild som sparas. För det ändamålet finns olika filformat. Om du t ex framkallat bilden i Photoshop och vill spara den för fortsatt redigering, så sparar du den kanske i PS-format. Många bildbehandlingsprogram har sina egna filformat. Bilder sparade i dessa format kräver alltid ett bildbehandlingsprogram för att visas.

För många år sedan var de olika bildbehandlingsprogrammens egna format de enda som fanns. Det betydde att det kunde bli problem om du ville ge bilden till någon som inte hade ditt bildbehandlingsprogram. Så därför tog Microsoft i samarbete med Aldus 1986 fram ett mer generellt filformat för digitala bilder. Det formatet fick namnet Tagged Image File Format, TIFF. Aldus har senare gått upp i Adobe, som numer äger copyright för TIFF-formatet. Specifikationen utvecklas inte längre.

TIFF fick på sin tid stor betydelse för alla som jobbade med foton och scannade bilder. Formatet används bl a för att lagra bildinformation inuti PDF-filer. En TIFF-fil kan också innehålla en mängd bildinformation användbar under redigeringsarbetet, t ex information om olika lager, och inbäddade bilder i andra format.

Många fotografer använder det som arkivformat, eftersom det inte är knutet till något bestämt program och eftersom det anses framtidsäkert.

TIFF har i princip samma begränsning som bildbehandlingsprogrammens interna format, en TIFF-bild kräver ett bildbehandlingsprogram eller ett särskilt visningsprogram för att visas. Fördelen är att alla moderna bildbehandlingsprogram kan öppna och spara bilder i TIFF. Det finns (eller har i alla fall funnits) digitalkameror som kan spara i TIFF.

TIFF flyttade fram positionerna för digital bildbehandling, men formatet kan vara besvärligt. Förr i tiden förekom det att en TIFF-bild sparad i ett visst program inte gick att öppna i ett annat. Det lär bero på att specifikationen på vissa punkter lämnade för mycket till programmeraren. Den resulterande filen kan också bli olika stor från olika program, och jag har råkat ut för att en bild sparad i TIFF-format blivit större än filen som håller originalbilden i RAW-format. Det är länge sedan jag slutade använda TIFF. Det är inte gjort speciellt för foton, och man behöver det inte för hantering av foton.

Ett bättre format för fotofiler är JPEG, ursprungligen från 1992. Ofta kallar vi JPEG-filer för JPG, eftersom JPG används som filtypbeteckning i filnamnen. JPEG är först och främst en standard för komprimering av digitala bildfiler med bevarande av halvtoner i bilden, alltså för komprimering av foton. Till JPEG är knuten olika standarder för lagring av de komprimerade bilderna i filer. Standarden kring JPEG är stabil och tydlig, och det finns massor av program som kan visa JPEG-bilder. Viktigt i sammanhanget är att våra webbläsare öppnar bilderna direkt, utan några hjälpprogram. En JPEG-bild kan i dag sparas av varje bildbehandlingsprogram och visas på i princip alla datorer. JPEG är idealiskt för fotografen och för användning på Internet.

Nu har JPEG ett litet problem. Kompressionen tar bort lite information ur bilden. Det kallas ibland ”förstörande kompression”. Ju kraftigare man komprimerar bilden, desto mer förstörd blir den. Det dyker upp konstigheter i den, s k JPEG-artefakter. Om man sparar om en bild flera gånger i JPEG blir den gradvis sämre och till sist oanvändbar. När man arbetar i JPEG måste man vara medveten om de här sakerna. Om du har kvalitetskrav på bilden ska du alltså först och främst spara den i högsta kvalitet = lägsta kompression. Och du ska alltid samla på originalet. Om du bearbetar bilden ska du alltid utgå från originalet, inte gå in och vidarebearbeta en redan förut bearbetad och sparad bild. Men om du har dessa saker i åtanke, så kan du utan kvalitetsproblem använda JPEG-bilder för alla fotografens behov.

Det kan tyckas knöligt att man alltid måste utgå från originalbilden när man jobbar i JPEG, men om du har ett bra bildbehandlingsprogram så sköter det om saken. Programmet har alltid kvar originalbilden och en parameterfil med de bearbetningar du gjort, så du kan öppna bilden hur många gånger som helst och ändra på din bearbetning utan förlust av bildkvalitet.

Som digital fotograf utgår du således från den RAW-bild som kameran skapar utifrån sensordata. Sedan följer en process i flera led. Slutresultatet är en RGB-bild som du troligen sparar i JPEG, eftersom detta är en praktisk förutsättning för att dela bilden med andra.

Kärnpunkten i diskussionerna är i vilket läge du ska skapa RGB-bilden. Kameran gör det gärna åt dig, och en bra kamera gör ett bra jobb. Men en del av våra fotografer tycker inte att kameran gör det tillräckligt bra. Så de vill i stället ta in RAW-bilden i sin dator, med tanken att deras bildbehandlingsprogram gör ett bättre jobb än kamerans processor. Dessutom menar de att man har större möjligheter att ”fixa” en besvärligt (t ex väldigt kontrastrik) bild om man får in den i datorn i RAW-format. Om de har den erfarenheten så finns det ingen anledning att gräla med dem om det. De använder andra kameror och program än jag, så jag kan inte säga att de har fel. Men själv kan jag inte åstadkomma bättre bilder med de kameror och program jag använder om jag tar in RAW-bilden från kameran jämfört med om jag låter kameran framkalla RGB-bilden. Tvärt om har det visat sig att jag får säkrare resultat med bilder framkallade i kamerorna. Så för mig finns ingen anledning att labba med RAW-bilder. Det är snabbare och smidigare att gå direkt på JPEG-filer från kamerorna. Men jag måste förstås respektera begränsningarna i JPEG, d v s hela tiden arbeta med högsta JPEG-kvaliteten, och inte spara om samma bild efter bearbetningen. Det är inga problem med det, mitt program har alltid det ursprungliga originalet kvar.

Man brukar säga att den bästa kameran är den du har med dig. På samma sätt kan man hävda att den bästa metoden för fotobehandling är den metod du själv behärskar. Att hitta en arbetsgång och en uppsättning med verktyg för din digitala bildbehandling som du är lycklig med kan ta tid. Oftast är det ju så att när man en gång hittat något som fungerar och som man trivs med, då är man inte så benägen att försöka något annat. Att jag själv gick ifrån RAW-bilder beror på att jag faktiskt inte var nöjd med hur det fungerade. Det var lite snopet för mig att se att jag i vissa fall fick mycket bättre resultat med bilder som kameran framkallat till RGB än med bilder som jag tagit in som RAW-bilder i datorn och framkallat där. En gräns för resultatet sätts ju också alltid vid själva exponeringstillfället. En bild som från början har alltför mycket brus blir aldrig förstklassig, vad man än gör med den i efterhand. Teoretiskt sett borde man kunna göra mer åt problemet om man tagit in RAW-bilden i datorn, men jag nöjde mig inte med teorin utan jämförde. Just nu tror jag inte att jag kommer att gå tillbaka till RAW.

I ett längre framtidsperspektiv tror jag att det kommer ny teknik som gör den här diskussionen överspelad. Men JPEG kommer säkerligen att leva kvar, och dina JPEG-bilder kommer troligen för all framtid att kunna öppnas, betraktas och skrivas ut. Därför menar jag att JPEG är det säkraste och bästa arkivformatet.

Och här kommer veckans bild!

Den här trevliga vovven sprang ut från en villatomt invid vägen. Om du kan hundspråk så ser du att kvisten den har i munnen är en inbjudan till mig att leka

Postat 2012-03-19 03:52 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera