Bilder från Saltspring Island

Tekniken, kameran och bilden II. Inspirationskris

I bland läser jag FS-bloggar där författaren klagar över brist på inspiration. Ja, det har vi väl upplevt lite till mans. Eftersom jag känt det så i perioder nu i vår, så tänkte jag att jag skulle komma med lite egna tankar om detta jobbiga ämne.

Det är bestämt inte så lätt att skriva om inspirationsproblem.  Så fort jag sätter mig att skriva om det, så sinar inspirationen. Så den här föresatsen att tänka på saken och skriva ned mina tankar om den har jag fått lägga åt sidan i minst en vecka. Men nu har jag i alla fall lyckats få något på pränt.

Vad gör man när man är oinspirerad? Man kan t ex titta på vad andra gör eller läsa vad andra skriver. Förr eller senare brukar det väcka tankar som för vidare. Just i dag har jag lyssnat på Göran Segeholms bildradio. Han intervjuar fotografen Serkan Günes, som har utställning på Riksmuséet i Stockholm. Det fick inspirationen att flamma upp en stund. Varför just denna intervju inspirerade mig är jag dock inte på det klara med. Serkan tycks vara passionerad naturfotograf, och det kan jag inte säga om mig själv. Hans sätt att upptäcka och nalkas motiv liknar inte precis mitt eget. Och hans utrustning, bl a bestående av Hasselblad med digitalbakstycke, ligger långt bortom mina möjligheter. Men inspirerande var det likafullt att lyssna på honom. Jag antar att han är en sådan människa som inspirerar.

Vad han sa ska jag inte upprepa här, du kan lyssna på intervjun själv.  Men en tanke vill jag ändå vidarebefordra. Han tycker att det är viktigt med tekniken. Det är vad jag själv alltid hävdat. Inom foto är sambandet mellan bild och teknik oupplösligt. Men jag förnekar ändå inte att storslaget foto har åstadkommits med enkla kameror, det är inte det saken handlar om. Den som blir mer inspirerad av en enkel kamera än en avancerad upplever fortfarande det starka sambandet mellan teknik och bild. Enkel teknik är också teknik.

Vart vill jag nu komma med det här? När inspirationskrisen först slog till började jag jobba med frågan om en nyanskaffning av utrustning. Jag har bloggat om det flera gånger, och som du kanske vet skaffade jag mig till sist en Samsung NX100. Och då fick jag erfara det som jag gjort förut, och antagligen du också: En ny utrustning inspirerar. Åtminstone för en tid. Har man pengar är det frestande att försöka köpa sig ur inspirationstorkan. Men det är risk att den kommer tillbaka när nyhetens behag bleknat bort från de nya prylarna.

Det finns förstås andra sätt att hitta inspiration. Man kan besöka nya platser, som förhoppningsvis erbjuder nya motiv. Man kan titta på vad andra gör och kanske därigenom inspireras att söka sig vidare. Man kan utbilda sig, och på det sättet hitta nya möjligheter. Allt det där fungerar – ibland.

Att titta på andras bilder kan ofta fascinera, men tyvärr är det inget bra sätt för just mig att hitta inspiration till eget fotograferande. Hur skulle det kunna göra det? Jag ser t ex en bild jag blir väldigt förtjust i. Skulle jag tänka att jag själv skulle kunna göra något liknande? Nej, det tvivlar jag i allmänhet på. Och det ligger väl inte heller något stort värde i att göra om det som andra redan gjort.

Men visst kan man lära av andras bilder och teknik. Liksom man kan lära ur böcker och säkert på kurser (fast jag har aldrig gått någon fotokurs). Men hur man än gör, för att utvecklas som fotograf måste man fotografera. Vare sig man är inspirerad eller inte. Så i sista hand blir det nästan en diciplinfråga.

Ett sätt för mig att väcka inspirationen är att gå tillbaka i mina arkiv och leta efter tidigare bilder jag tycker om. Ofta hittar jag då bilder som inte kändes så lyckade när jag först tittade på dem. Men när de legat till sig ett tag händer det inte så sällan att jag upptäcker dem på ett nytt sätt, så att jag blir riktigt glad. Och då kan jag fråga mig vad som gör just den bilden speciell för mig.

Förr tänkte jag inte så mycket på det. Jag bara kände, utan tankar, vilka bilder jag tyckte om. Att analysera bilder är ju populärt, men för mig är det lite främmande. Många kommentarer jag ser i bildkritiken här på fotosidan är för mig rena lustmordet på bilden. Även när det är positiv och uppmuntrande kritik. Det har inget att göra med om bilden är bra eller dålig, det är själva analysen;  tankarna kring den ena bilddetaljen eller den andra, synpunkter på beskärningen, kompositionen etc. När jag läser en bilkdommentar, även en som är mycket kort, så förvandlas ofta den levande bilden ett bildkadaver. Observera att jag inte speciellt talar om mina egna bilder, utan det är själva sättet att kommentera bilden som jag har svårt för. Lyckligtvis vaknar dock de flesta bilder till nytt liv igen efter ett tag.

Men nu är inte min avsikt att fördjupa mig i ämnet bildkritik. Det har jag gjort många gånger förut, och antagligen kommer jag att återkomma till det. Utan frågan är alltså varför jag tycker om vissa bilder mer än andra. Egentligen oavsett vem som tagit dem. Men intressantast är det kanske att förstå varför jag tycker om vissa av mina egna bilder. Kanske kan jag då se ett mönster att bygga vidare på för framtida fotografering.

Det är några saker som slår mig när jag tittar på mina bilder. Kompositionen är väldigt viktig. Det finns absolut inget teoretiskt eller vetenskapligt i det. Jag kan inte sätta upp regler för vad jag upplever som en lyckad komposition. Förmodligen är det i själva verket rätt banalt. Det handlar om balans mellan olika bildelement. Var rörelsen finns, var volymerna finns, hur de balanserar mot varandra. Antar jag :-) Men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att medvetet eller tankemässigt planera kompositionen när jag fotograferar. Det är väl en svaghet, för vissa bilder visar sig i efterhand vara totala kompositionsmissar. Men om jag ska stå där och tänka på saken blir det ingen bild alls. Så jag är hänvisad till något slags spontan och undermedveten process när jag tar bilden, och så får det bli som det blir. Misslyckat ibland, bra ibland. Men jag tänker mig att flitigt fotograferande utvecklar förmågan.

En sak accepterar jag alltid. För en slutlig bildkomposition är det OK med beskärning. Vilket gör dogmafoto (där beskärning är föbjudet) lite extra utmanande. 

En annan viktig sak är att bilden känns naturlig när det gäller färg, kontrast och ljus. Jag kan beundra andras bilder, som är hårt fotoshoppade eller färgmappade, men för mina egna bilder har jag en drift mot det naturliga. Och det är inte alltid så lätt. Det räcker inte att förlita sig på att kameran åstadkommer ett färdigt resultat. Jag pressar den ofta mot gränsen av vad tekniken klarar av när det gäller sådant som kontraster och ljus. Inte avsiktligt, men det visar sig ofta i efterhand. Många exponeringar måste efterbehandlas för att se vettiga ut. I de flesta fall inskränker jag mig till vad som kan göras i ACDSee Pro.

För de flesta fotografer är nog motivvalet en av de viktigaste  preferenserna. Jag kan se i mina bildar att det är några områden jag omhuldar särskilt. Här är ett litet axplock, med mina stundtals ganska subjektiva ideer om vad slags bild det är.

En motivkrets jag tidigt fascinerades av av dem är landskap. Då menar jag landskap i en väldigt vid bemärkelse.

1. En av mina tidigaste landskapsbilder var från en beteshage. Tagen med enkel lådkamera när jag var ca 10 år

2. Staden kan ibland ses som ett landskap

3. Parken som landskap

4. Trädgården som landskap

5. Det här skulle kanske somliga kalla en naturbild, men för mig är det en landskapsbild

Jag vill betona att jag inte avser att definiera begreppet Landskapsfoto här. Det handlar om hur jag själv upplever bilden.

Ett annat område som fascinerar mig är arkitektur. Det handlar om ytor, volymer, linjespel, ljus och skugga. Tro det eller ej, men inom samma upplevelsefack stoppar jag också bilar och andra fordon, och maskiner! :-) Återigen, gränserna flyter lite. Men för mig är alltså det bildmässigt intressanta hos en bil just volym, ytor och linjespel. När jag ser andras bilbilder så upplever jag att de oftast nalkas saken på helt annat sätt än jag. T ex kanske de ser bilen som kultföremål eller som tävlingsredskap. Men det gör inte jag, och därför är det långt ifrån alla bilbilder som jag själv roas av. Bland mina favoriter finns veteranbilar, uppställda för fotografering. Just för att de ofta är så formsköna.

6. Någon gång kan en skrotbil fascinera mig

Den största utmaningen är kanske att fotografera människor. Jag beundrar välgjorda porträtt, men när det gäller arrangerade människofoton känner jag mig riktigt usel. Gatufoto är desto roligare, när människor inte vet att de fotograferas. Det blir ett särskilt liv i dessa bilder. Det är dock ett rätt nytt område för mig att odla, och jag har lång väg att gå.

7. Alltsedan jag hade egna småbarn har jag haft en speciell kärlek för barnfoto

Tekniken har jag ett lite komplicerat förhållande till. Moderna kameror upplever jag som alltför krångliga. Samtidigt visar det sig gång på gång att jag försöker göra saker med dem som inte går. Därför är det nödvändigt för mig att lära mig mer om deras möjligheter och begränsningar. Annars hopar sig misslyckandena.

Förr hade jag alltid något slags ambition att åstadkomma bra bilder. Fortfarande finns det väl som en förhoppning i alla fall. Men som ambition är det inspirationsdödande. Jag har funnit att det är bättre att ha ambitionen att rätt och slätt fotografera.

8. Om jag i stunden ser ett motiv är det bättre att knäppa än att fundera över om det är intressant

Kanske finns i den här bloggposten fröet till ett program för att få fart på inspirationen igen. Jag tycker ju egentligen att det är roligt att fotografera. Det gäller att inte låta något slags resultatfixering kväva lusten.

Dela:

Fotoprojekt januari och februari

För januari hade jag två viktiga fotoprojekt. Det första var deltagande i en fotoutställning. Det andra var att gå igenom och ordna upp hela mitt digitala fotoarkiv.

Utställningen är det inte så mycket att säga om. Jag hade med två foton som jag visat här på bloggen. Säkert har många människor sett utställningen, för den hängde i foajén på vårt kulturhus. Där kan vara fullt med folk i samband med konserter och andra arrangemang, och det är bara att hoppas att många besökare hade glädje av de utställda bilderna. Men mycket feed back har jag inte fått, och kanske inte så många andra heller. När jag själv gick där och tittade så drog jag den slutsatsen att större delen av lokalen inte alls var lämplig för fotoutställningar. Och de som kom dit var när allt kommer omkring där för andra orsaker än för att titta på vår utställning. Ska därtill läggas att just mina foton hängde på en extremt dålig plats.

Även om bilderna höll en genomgående hög kvalitet så gjorde dessutom utställningen ett spretigt och svåröverblickbart intryck. Det kan ha berott på lokalen lika väl som på hängningen.

Det var i och för sig en intressant erfarenhet med den här utställningen, men jag kommer knappast att medverka en gång till i den här lokalen. Nästa gång vi planerar en utställning är i kulturhusets galleri i sommar. Den lokalen är utmärkt för att visa foton. Jag kommer förmodligen att delta, men jag tror att jag ska vara med under hängningen då. För säkerhets skull.

Tack var fotoutställning har jag i alla fall nu de två foton jag medverkade med hängande på en vägg hemma, och det känns väldigt trevligt.

Detta om fotoutställningen.

Det andra stora projektet gällde alltså mitt digitala fotoarkiv. Bilderna från de senaste åren var ganska välordnade, men det har tagit tid för mig att skapa konsekvens i hur de är systematiserade. Arkivet har sträckt sig tillbaka till 2003, när jag började fotografera med digitalkamera. Totalt rör det sig om ca 3500 bilder, vilket knappast är mycket för åtta år. Men jag satte mig före att gå igenom varenda bild, kasta bort eventuella dubbletter och misslyckade exponeringar som jag råkat spara, och kontrollera och komplettera taggningen av bilderna. Dessutom förbättra den struktur av mappar som bilderna är sparade i. Nu är flertalet bilder i första hand ordnade i årgångsmappar. Varje årgång har dessutom ett antal undermappar, i första hand för platsen där bilderna i mappen är tagna. Mappstrukturen är ett ganska bra komplement till bilddatabasen.

Jag har också sett över på vilket sätt jag efterbehandlat bilderna. Det gäller i första hand bilderna från den första åren, när jag efterbehandlade i Paintshop Pro och sparade den behandlade bilden i TIFF-format. Originalet i JPG finns dock alltid sparat. Numer använder jag programmet ACDSeePro för all efterbehandling om jag inte behöver något speciellt filter som inte finns i det programmet. ACDSeePro har också en bilddatabas som är välstrukturerad och lättarbetad. Bilder som behandlas i ACDSeePro kan sparas utan att originalet skrivs över. Den primära bearbetningen görs inte på själva bilden, utan programmet skapar parametrar i databasen för hur jag behandlat bilden. Detta kallas i programmet att framkalla bilden. Det kan göras på både RAW- och JPG-formaten. En del bearbetning kan dock inte göras på detta sätt. Då går jag över till vad som i programmet kallas editering av bilden. Det gäller t ex mer avancerad perspektivkorrigering. Den editerade bilden sparar jag sedan, medan originalet läggs undan i en dold mapp, varifrån jag alltid kan hämta tillbaka den.

Det här sättet att arkivera gör bildmassan mycket överskådligt, och jag bestämde mig för att inte mer ha några bilder sparade i TIFF. Så dessa äldre bilder har jag gått igenom för att se om jag inte kunde utföra motsvarande bearbetning i ACDSeePro. Vanligtvis har det gått bra, så att jag sedan kunde kasta TIFF-bilden. Men i några fall hade jag helt enkelt inte originalet kvar av någon anledning. Eller också hade jag gjort någon editering som inte gick att utföra i ACDSeePro. Då konverterade jag i stället de flesta av dessa TIFF-bilder till lågkomprimerad JPG. Nu är det bara några få TIFF bilder som jag av olika skäl har valt att spara.

Det hade förstås varit möjligt att göra det här jobbet under januari, som planerat var. Men det är för segt att sträckjobba med arkivgenomgång, så jag har sträckt ut projektet en bit in i februari. Men nu är det klart.

Under den här tiden har jag inte tagit så många nya bilder. Det känns lite som en brist. Ändå planerar jag inte för dagen att höja ambitionen för nya bildtagning. I stället tänker jag gå igenom arkivet igen, fast ur en annan vinkel, för att välja ut bilder jag vill publicera. Jag vill äntligen få ordning på min portfölj (=portfolio) på fotosidan, och även ladda upp lite fler bilder på min fotoklubbs sajt. Jag avser inte att ladda upp några stora mängder bilder, dock. Eftersom jag själv tycker att det är tröttsamt att titta igenom stora mängder bilder som andra tagit, så föredrar jag att för egen del visa ett mindre urval. Jag kan ju också alltid omsätta de bilder jag har uppladdade, när jag har något nytt intressant att visa.

Som grundprincip har jag bestämt att publicera alla uppladdade bilder i min blogg också.

Så här såg det ut utanför vår möteslokal den 31 januari, när vi hade fotofrukost. Detta är en dogmabild

Hur länge jag kommer att hålla på med det här, och hur många bilder det rör sig om, det är något jag ännu inte alls har tagit ställning till. Men jag ser det som huvudprojektet nu under februari. Och så får jag se hur intensivt jag under den perioden satsar på att ta nya bilder.

Ett annat projekt som ligger i kön är att göra en fotobok. Men det är ännu ett väldigt vagt projekt. Jag har ingen aning om vad den ska ha för tema. Så det kan dröja innan det blir av, i väntan på att jag har fler bilder att välja från.

Dela:

Återblick på advent 1

Här följer en retrospektiv utställning av bilder som jag tog under advent, och som inte kom med i min adventskalender. Jag har valt ut dem jag tycke bäst om.

Den 6 dec

6 dec var en måndag, och vi hade som vanligt fotoklubbens frukostmöte på Harbour Hous Hotel. Ellens på Saltspring, som jag kallar det. Det var en mild och grå dag med vackert ljus för fotografering, så jag gjorde en liten runda i hamnen innan jag åkte hem efter mötet.

Ett av våra många konstgallerier invid hamen har en utomhusutställning med mobilda konstverk. När det blåser snurrar dessa intrikata grunkor vackert

Den 7 dec 

Den 7 dec gick jag till vårt garden center för att jaga lite bilder.

Det nya, vackra växthuset

Bitar från skrotade maskiner kan bli spännande prydnader

Den 10 dec

Den 10 dec var kvällshimlen ganska ljus. Jag gick runt i byn för att fotografera lite juldekorationer. För dessa ljusförhållanden duger inte alls min lilla Kodak-kamera, utan jag använde min Fujifilm S5  Pro med det ljusstarka Nikon 35 mm objektivet.

Så här i juletid belyser en av grannarna sin fasad med röda strålkastare. Mycket effektfullt!

Det finns en otrolig variation av prydnadsbelysningar

Fantasin när det gäller julkitsch är också bedövande :-)

Dela:

Avbildar fotot verkligheten?

Filosofivarning! Men ni som brukar läsa min blogg känner mig ju. Och min förra bloggpost innehöll nästan ingen text, så vad kan ni vänta er? :-)

Nu har det hänt igen. En bloggare kastar in en konstteoretisk brandfackla och slår eftertryckligt fast några satser om vad fotografi är eller inte är. Det är Alf Johansson, som i sin blogg Spånerier ryter till.

Av kommentarerna kan man se att han satt rejäl fart på tänkeriet hos en del läsare.

Man kan läsa vad Alf skrivit på olika sätt, naturligtvis. Man kan läsa det som att han går till angrepp mot vissa sätt att se på foto eller arbeta med foto. Det ligger rätt nära till hands. Eller man kan se det som hans tankar kring sin egen relation till fotografi. Det är så jag läste det.

En diskussion av detta slag leder ofta till en strid om ord. Vad betyder egentligen fotografi, själva ordet? Tanken är kanske att när man väl bestämt sig för det, då kan man klassificera en del saker som foto, medan annat får sorteras in i andra fack, t ex illustrationskonst.

Jag vill inte förkasta en sådan diskussion om ord och språk. Det kan vara bra att bli mer medveten om sitt och andras språkbruk. Men på den vägen uppnås aldrig någon enighet. Ingen äger språket, varken du eller jag eller svenska akademien eller svenska språknämnden. Språket lever sitt eget liv, och tolkningen av ordens betydelse är i allmänhet inget man kan göra mycket åt. Så om man vill vara begriplig och nå ut med ett visst budskap får man lov att ta hänsyn till hur andra tolkar de ord man använder. Annars kommer de att läsa in något annat än det man ville säga.

Så som Alf  uttrycker sig utsätter han sig för en stor risk att bli tolkad i en annan riktning än jag tror han avsett.  Hans bjuder visserligen på en ordentlig defninition av vad han vill mena med foto. Men jag tror att många läsare springer förbi det viktiga. Det beror i så fall på att han skjuter in sig på själva ordet fotografi.

Personligen väljer jag just nu en annan vinkling. Jag godtar för en stund Alfs definition, alldeles bortsett från om jag egentligen instämmer i den eller ej. Och tittar på vad han själv lägger i ordet fotografi. Om du vill ha säkra besked måste du förstås själv läsa hans bloggpost. Det jag skriver här är baserat på hur just jag läst den.

Man kan säga att kameran registrerar världen utan att göra något alls åt den. Med andra ord, bilden som uppstår är inte silad genom ett subjekt som har åsikter om den. Subjektet finns där vid val av motiv och fotografisk teknik, men sedan är det kamerans tur. Den bara registrerar, gör inget i övrigt åt saken. Den producerar en fotografisk bild, varken mer eller mindre. En sådan bild kan sägas bära en sanning om ett ögonblick i historien. En sanning som emellertid går förlorad om man börjar trixa med bilden. Det ”äkta” fotografiet liksom upplöses gradvis när man manipulerar kontraster och färger, och till sist har man vad som snarare är ett artistiskt verk än ett foto.

Hu man än använder språket, så är det odisputabelt att vi har olika tendenser inom fotograferandet. En av dem är just att klippa ut och redovisa ögonblick ur verkligheten. En annan är att använda den urprungliga fotografiska bilden som ett råmaterial som ska vidareutvecklas till ett artistiskt verk.

Var Alf har sitt hjärta sticker han inte under stol med. För honom är det den omanipulerade bilden som är den intressanta. Genom att arbeta med just sådana bilder utvecklar fotografen sin egen verklighetssyn, arbetar med sin egen relation till verkligheten.

Det här är inget jag tänkte på förr i tiden. Manipulerade foton fanns väl på analogtiden också.  Men då handlade det om en svår konst som jag knappast drömde om att lära mig själv. Dock fascinerade den mig. Jag föreställde mig att när jag väl kunde arbeta med mina foton i datorn, då skulle också jag börja leka med deras färger och kontraster. Men så blev det inte alls. Jag kan fortfarande fascineras av vad andra gör med avancerade filter etc. Men så mycket mer än en viss fascination är det inte. Jag letar inte efter färgsprakande HDR-bilder att beundra. Jag är knappast alls road av att dra för mycket i reglagen i mitt efterbehandlingsprogram. Jag har landat i vad jag i brist på bättre kallar rak fotografi. Det är det som verkligen intresserar mig, det som jag helst tittar på och det som jag eftersträvar själv. Men det är svårt det här med ord. Det inser jag när jag läser Wikipedias definition av straight photography. Beskriver den definitionen vad jag egentligen menar?

Jag bryr mig i alla fall inte alls om att muta in ordet fotografi för något speciellt sätt att uttrycka sig fotografiskt. Jag accepterar gärna ordet foto som ett lösligt paraplybegrepp, eftersom jag tror det är så de flesta ser på saken.

Jag kan förstå dem som använder fotot som material för artisitiska övningar. Det är ett sätt att uttrycka sig själv, att öva sin kreativitet. Att det inte passar just mig så bra säger ingenting om konsten som sådan, bara om mig. Men varför driften att jobba med rak fotografi? Jag inser att det var vad jag gjorde redan för många år sedan, när jag använde analogkamera. Jag bara tänkte inte på det då.

Att arbeta med kameran kan verkligen vara ett stöd för att utveckla sin relation till verkligheten.  Det är något jag tror att jag gärna skulle ha skrivit under på redan för många år sedan. Det var en upplevelse jag hade. Men jag kan inte säga att jag förstod den upplevelsen. I dag kanske jag förstår den bättre. Om man vill utvecklas som fotograf måste man göra sig medveten om vad det är man egentligen ser. Att välja ett motiv, att välja att ta ett fotografi, att välja en vinkel och exponeringsdata etc, allt detta kräver en medveten akt av iakttagande. Dörför kan jag förstå dem som förbryllar sig själva med att det är viktigare att fotografera än att sedan titta på och bearbeta bilden. Fast man behöver ändå den resulterande bilden, om inte annat så som feed back på hur man valde sitt seende.

Vad jag lagt märke till under de senaste åren är att mitt bildseende faktiskt har utvecklats på något sätt. Därmed har också följt ett växande intresse för den svartvita bilden.

För detta motiv valde jag spontant svartvitt, inställt redan i kameran

Den här vackra planetering finns alldeles nära den ruffiga lilla huset. Men här tyckte jag direkt att det skulle vara färg

Båda bilderna ovan är tagna med min lilla Kodak Easyshare. En lämplig kamera att ha med sig när man vill kunna följa spontana infall utan några särskilda ambitioner. Många sådana bilder är det bara att kasta sedan, men den del tycker jag om och sparar.

Dela:

Att bygga ett trädgårdsskjul

När vi flyttade in för sex år sedan fanns utanför förstukvisten ett trädgårdsskjul av trä. Det var uppruttet och mögligt, och en av de första saker vi gjorde var att riva det. På platsen byggde vi i stället en liten veranda, där vi kan njuta av morgonsolen. Trädgårdsredskap hänvisades i stället till ena sidan av vår mycket stora huvudveranda på husets västsida. Det har fungerat, men med tiden har det känts lite stökigt att ha så mycket grejer där. Så i vår var tiden mogen att bygga ett nytt trädgårdsskjul.

Hade det varit i Sverige, så hade vi väl gått till ett byggvaruhus och köpt en byggsats till ett enkelt skjul i trä. Det kan man göra här också, men det blir förskräckligt dyrt. Inte för att det råder någon brist på virke, tvärt om. British Columbia är en av världens stora virkesproducenter. Men virket är en eftertraktad exportartikel, vilket driver upp priserna till nästan löjligt höga nivåer. Och så måste man vara lite snickarkunnig för ett sådant bygge, och jag är rädd att min egen händighet för ett sådant projekt är otillräcklig.

Det vanligaste här i byn är trädgårdsskjul i stålplåt. Man köper en byggsats och smäller upp det på några dagar utan att vara byggkunnig. Billigt blir det också. Men paradoxalt nog är dessa plåtskjul både populära och ökända. Man måste följa monteringsanvisningen till punkt och pricka, annars får man snart skruva isär saker och börja om från noll igen. Och det är som med IKEA-möbler, saker och ting passar inte alltid riktigt ihop.

Vi fastnade trots detta för ett plåtskjul och skickade efter en amerikansk byggsats på postorder. Det är en helt liten byggnad, 6x8 fot (ca 1,8 x 2,4 m).

Byggsatsen anlände i ett platt paket med IKEA-stuk

Fullt med byngliga metallbitar, som synes

Skruvar, muttrar, brickor, beslag – här gäller det att hålla tungan rätt i munnen!

Innan vi kunde börja själva byggandet måste vi ha något slags grund. Det finns olika utföranden att välja på. De flesta ställer helt enkelt skjulet på en enkel grusbädd och förankrar det i marken på något sätt. Man kan också ha ett trägolv på reglar. Men det bästa är en betongplatta, och det var vad vi fastnade för. Vi bestämde plattans mått till 8x8 fot för att få en liten förstukvist framför dörren.

För grundgjutningen hade vi hjälp av proffs

Innan vi kunde sätta igång med att montera måste vi invänta vackert väder, framför allt vindstilla. De stora plåtarna fungerar som segel, och även en lätt vind kan förstöra hela bygget innan allt är ordentligt fastskruvat. Men förra veckan kom sommaren plötsligt till ön. Det blev 20 grader varmt på dagarna, soligt och bara milda vindfläktar.

När vår stora azalea slog ut i blom var det dags att börja montera

Det är en smart konstruktion med hörnplåtarna som bärande element. Samma idé som en pappkartong. Här kan man också se bottenramens stålskenor, som är fastskruvade i betongplattan med expanderbultar av stål

Här kan man bilda sig en uppfattning om skjulets storlek. I den svaga sommarvinden slamrade de ännu lösa plåtarna en smula, så vi ställde lite trädgårdsmöbler mot dem för att hålla dem stilla

Även takplåtarna bidrar till skjulets stabilitet. Innan de är på plats är byggnaden lite vinglig. När de väl skruvats fast är hela konstruktionen styv och mycket stabil

Så här prydligt och nätt blev det

Vad är nu erfarenheterna från detta projekt?
På plussidan står att vi faktiskt fick ihop skjulet, även om det krävde en hel del mer jobb än beräknat. Monteringsanvisningen täckte nästan alla viktiga saker och utelämnade bara några få viktiga detaljer. Så att t ex en takbalk av stål hamnade uppochned (det visade sig enklare att borra nya hål i den än att skruva loss den och vända på den). Och de flesta delarna passade ihop. Skjulet är prydligt och nätt och fyller sin funktion.

På minussidan står framför allt att det var för mycket misspassningar mellan de förborrade hålen i olika delar. Alla tre takbalkarna är lite för långa, vilket också resulterade i en hel del extra knep och knåp. Man borde väl skickat tillbaks dem, men vi stod ju där med ett nästan färdigt skjul, och jag gissar att det tagit månader att få dem utbytta. Det hade varit enklare att kapa dem, men det framstod som klart att de verkligen var ca en tum för långa först när jag la på själva taknocken, det allra sista momentet i byggprocessen. Eftersom taket skjuter ut över gaveln en bit, så blir det ingen glipa mellan gavelstycken och tak. Det ser bara lite lustigt ut. Och så är det en liten glipa mellan nocken och taket vid ena gaveln. Jag vet inte riktigt om det kommer att bli problem med vattenläckage där. Om det blir det så får jag väl lösa det på något sätt.

Ett annat minus är att det inte är full ståhöjd under taket. Min fru kan stå rak där, men jag har slagit huvudet i takbalkarna många gånger. Och speciellt förargligt är det att dörren är så låg. Hur jag än böjer mig så slår jag huvudet i dörrposten med jämna mellanrum. Ändå vill jag påstå att skjulet funkar för sitt ändamål. Vi använder det ju inte till att stå därinne och arbeta, utan bara till att förvara redskap och material, och en skottkärra.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det hela är lite grand ett fuskskjul. Litet och plåtigt. Men ändå är jag lite stolt över det, för det är den hittills enda byggnad jag själv uppfört med mina egna händer. Och som vi gjort det, med den lilla förstukvisten med en blomkruka, så pryder det faktiskt sin plats i trädgården.

Dela: