Bilder från Saltspring Island

Canada day

Den första juli var det som vanligt Canada Day, vår nationaldag. Detta är en helgdag som firas över hela Canada, och här på ön är det en av de största allmänna festdagarna. Det började på förmiddagen med att den traditionsenliga veteranbilshowen öppnade på skolans idrottsplats. Den pågick från klockan 10.00 till 15.00, och under tiden var det olika slags musikunderhållning.

Under dagen och kvällen hade vingårdarna och kaféerna musikunderhållnig.

Klockan 22.30 bjöd brandkåren på ett vackert fyrverkeri i hamnen.

Ja, så brukar det se ut, och så gjorde det i år också. För egen del fokuserade jag på veteranbilshowen, eftersom jag tycker att det är kul med både de gamla bilarna och med feststämningen. Förra året var stämningen lite avslagen, med färre ekipage och besökare än vanligt. Jag gissar att det var den ekonomiska recessionen som lagt sordin på festglädjen. I år var det många fler ekipage och besökare och alltså mer som vanligt, trots att vädret var lite grått och svalt.

Den här dagen ser man canadensiska flaggor överallt

Ett myller av folk och ekipage. Den här bilden kan du förstora

Bilar och vagnar, några smakprov

Veterantankbil

Landrover Dormobile 1962 – ingen stadsjeep, detta är en riktig vildmarksbil

Mercedes 230 SL 1967 i originalskick

Godsaker på hjul

Underhållningen

Saltspring Concert Band – låter stundom som Sorglösa Brunns oktett, fast större

Den yngsta publiken visade den livligaste uppskattningen!

När Salspring Pipes and Drums anslutit sig blev det en väldig schwung i musicerandet. De bägge banden spelade tillsammans med imponerande skicklighet. Till höger i bilden ser vi lokalpressens fotograf Derick Lundy med sin Nikon D3 i skjutläge. Den här bilden kan du förstora

En av konsertens höjdpunkter var salut med fem stycken sådana här små kanoner

Det smällde inte så mycket, men rökutvecklingen var imponerande

Man lyckades fixa röd rök också. Mannen i den trekantiga hatten var artilleriofficer. Styckjunkare kanske?

Och nu är det roliga slut, och the Pipes and Drums marscherar hem till taktfast trummande

Men smågrabbarna har hittat annat att roa sig med!

Dela:

Tekniken, kameran och bilden II. Inspirationskris

I bland läser jag FS-bloggar där författaren klagar över brist på inspiration. Ja, det har vi väl upplevt lite till mans. Eftersom jag känt det så i perioder nu i vår, så tänkte jag att jag skulle komma med lite egna tankar om detta jobbiga ämne.

Det är bestämt inte så lätt att skriva om inspirationsproblem.  Så fort jag sätter mig att skriva om det, så sinar inspirationen. Så den här föresatsen att tänka på saken och skriva ned mina tankar om den har jag fått lägga åt sidan i minst en vecka. Men nu har jag i alla fall lyckats få något på pränt.

Vad gör man när man är oinspirerad? Man kan t ex titta på vad andra gör eller läsa vad andra skriver. Förr eller senare brukar det väcka tankar som för vidare. Just i dag har jag lyssnat på Göran Segeholms bildradio. Han intervjuar fotografen Serkan Günes, som har utställning på Riksmuséet i Stockholm. Det fick inspirationen att flamma upp en stund. Varför just denna intervju inspirerade mig är jag dock inte på det klara med. Serkan tycks vara passionerad naturfotograf, och det kan jag inte säga om mig själv. Hans sätt att upptäcka och nalkas motiv liknar inte precis mitt eget. Och hans utrustning, bl a bestående av Hasselblad med digitalbakstycke, ligger långt bortom mina möjligheter. Men inspirerande var det likafullt att lyssna på honom. Jag antar att han är en sådan människa som inspirerar.

Vad han sa ska jag inte upprepa här, du kan lyssna på intervjun själv.  Men en tanke vill jag ändå vidarebefordra. Han tycker att det är viktigt med tekniken. Det är vad jag själv alltid hävdat. Inom foto är sambandet mellan bild och teknik oupplösligt. Men jag förnekar ändå inte att storslaget foto har åstadkommits med enkla kameror, det är inte det saken handlar om. Den som blir mer inspirerad av en enkel kamera än en avancerad upplever fortfarande det starka sambandet mellan teknik och bild. Enkel teknik är också teknik.

Vart vill jag nu komma med det här? När inspirationskrisen först slog till började jag jobba med frågan om en nyanskaffning av utrustning. Jag har bloggat om det flera gånger, och som du kanske vet skaffade jag mig till sist en Samsung NX100. Och då fick jag erfara det som jag gjort förut, och antagligen du också: En ny utrustning inspirerar. Åtminstone för en tid. Har man pengar är det frestande att försöka köpa sig ur inspirationstorkan. Men det är risk att den kommer tillbaka när nyhetens behag bleknat bort från de nya prylarna.

Det finns förstås andra sätt att hitta inspiration. Man kan besöka nya platser, som förhoppningsvis erbjuder nya motiv. Man kan titta på vad andra gör och kanske därigenom inspireras att söka sig vidare. Man kan utbilda sig, och på det sättet hitta nya möjligheter. Allt det där fungerar – ibland.

Att titta på andras bilder kan ofta fascinera, men tyvärr är det inget bra sätt för just mig att hitta inspiration till eget fotograferande. Hur skulle det kunna göra det? Jag ser t ex en bild jag blir väldigt förtjust i. Skulle jag tänka att jag själv skulle kunna göra något liknande? Nej, det tvivlar jag i allmänhet på. Och det ligger väl inte heller något stort värde i att göra om det som andra redan gjort.

Men visst kan man lära av andras bilder och teknik. Liksom man kan lära ur böcker och säkert på kurser (fast jag har aldrig gått någon fotokurs). Men hur man än gör, för att utvecklas som fotograf måste man fotografera. Vare sig man är inspirerad eller inte. Så i sista hand blir det nästan en diciplinfråga.

Ett sätt för mig att väcka inspirationen är att gå tillbaka i mina arkiv och leta efter tidigare bilder jag tycker om. Ofta hittar jag då bilder som inte kändes så lyckade när jag först tittade på dem. Men när de legat till sig ett tag händer det inte så sällan att jag upptäcker dem på ett nytt sätt, så att jag blir riktigt glad. Och då kan jag fråga mig vad som gör just den bilden speciell för mig.

Förr tänkte jag inte så mycket på det. Jag bara kände, utan tankar, vilka bilder jag tyckte om. Att analysera bilder är ju populärt, men för mig är det lite främmande. Många kommentarer jag ser i bildkritiken här på fotosidan är för mig rena lustmordet på bilden. Även när det är positiv och uppmuntrande kritik. Det har inget att göra med om bilden är bra eller dålig, det är själva analysen;  tankarna kring den ena bilddetaljen eller den andra, synpunkter på beskärningen, kompositionen etc. När jag läser en bilkdommentar, även en som är mycket kort, så förvandlas ofta den levande bilden ett bildkadaver. Observera att jag inte speciellt talar om mina egna bilder, utan det är själva sättet att kommentera bilden som jag har svårt för. Lyckligtvis vaknar dock de flesta bilder till nytt liv igen efter ett tag.

Men nu är inte min avsikt att fördjupa mig i ämnet bildkritik. Det har jag gjort många gånger förut, och antagligen kommer jag att återkomma till det. Utan frågan är alltså varför jag tycker om vissa bilder mer än andra. Egentligen oavsett vem som tagit dem. Men intressantast är det kanske att förstå varför jag tycker om vissa av mina egna bilder. Kanske kan jag då se ett mönster att bygga vidare på för framtida fotografering.

Det är några saker som slår mig när jag tittar på mina bilder. Kompositionen är väldigt viktig. Det finns absolut inget teoretiskt eller vetenskapligt i det. Jag kan inte sätta upp regler för vad jag upplever som en lyckad komposition. Förmodligen är det i själva verket rätt banalt. Det handlar om balans mellan olika bildelement. Var rörelsen finns, var volymerna finns, hur de balanserar mot varandra. Antar jag :-) Men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att medvetet eller tankemässigt planera kompositionen när jag fotograferar. Det är väl en svaghet, för vissa bilder visar sig i efterhand vara totala kompositionsmissar. Men om jag ska stå där och tänka på saken blir det ingen bild alls. Så jag är hänvisad till något slags spontan och undermedveten process när jag tar bilden, och så får det bli som det blir. Misslyckat ibland, bra ibland. Men jag tänker mig att flitigt fotograferande utvecklar förmågan.

En sak accepterar jag alltid. För en slutlig bildkomposition är det OK med beskärning. Vilket gör dogmafoto (där beskärning är föbjudet) lite extra utmanande. 

En annan viktig sak är att bilden känns naturlig när det gäller färg, kontrast och ljus. Jag kan beundra andras bilder, som är hårt fotoshoppade eller färgmappade, men för mina egna bilder har jag en drift mot det naturliga. Och det är inte alltid så lätt. Det räcker inte att förlita sig på att kameran åstadkommer ett färdigt resultat. Jag pressar den ofta mot gränsen av vad tekniken klarar av när det gäller sådant som kontraster och ljus. Inte avsiktligt, men det visar sig ofta i efterhand. Många exponeringar måste efterbehandlas för att se vettiga ut. I de flesta fall inskränker jag mig till vad som kan göras i ACDSee Pro.

För de flesta fotografer är nog motivvalet en av de viktigaste  preferenserna. Jag kan se i mina bildar att det är några områden jag omhuldar särskilt. Här är ett litet axplock, med mina stundtals ganska subjektiva ideer om vad slags bild det är.

En motivkrets jag tidigt fascinerades av av dem är landskap. Då menar jag landskap i en väldigt vid bemärkelse.

1. En av mina tidigaste landskapsbilder var från en beteshage. Tagen med enkel lådkamera när jag var ca 10 år

2. Staden kan ibland ses som ett landskap

3. Parken som landskap

4. Trädgården som landskap

5. Det här skulle kanske somliga kalla en naturbild, men för mig är det en landskapsbild

Jag vill betona att jag inte avser att definiera begreppet Landskapsfoto här. Det handlar om hur jag själv upplever bilden.

Ett annat område som fascinerar mig är arkitektur. Det handlar om ytor, volymer, linjespel, ljus och skugga. Tro det eller ej, men inom samma upplevelsefack stoppar jag också bilar och andra fordon, och maskiner! :-) Återigen, gränserna flyter lite. Men för mig är alltså det bildmässigt intressanta hos en bil just volym, ytor och linjespel. När jag ser andras bilbilder så upplever jag att de oftast nalkas saken på helt annat sätt än jag. T ex kanske de ser bilen som kultföremål eller som tävlingsredskap. Men det gör inte jag, och därför är det långt ifrån alla bilbilder som jag själv roas av. Bland mina favoriter finns veteranbilar, uppställda för fotografering. Just för att de ofta är så formsköna.

6. Någon gång kan en skrotbil fascinera mig

Den största utmaningen är kanske att fotografera människor. Jag beundrar välgjorda porträtt, men när det gäller arrangerade människofoton känner jag mig riktigt usel. Gatufoto är desto roligare, när människor inte vet att de fotograferas. Det blir ett särskilt liv i dessa bilder. Det är dock ett rätt nytt område för mig att odla, och jag har lång väg att gå.

7. Alltsedan jag hade egna småbarn har jag haft en speciell kärlek för barnfoto

Tekniken har jag ett lite komplicerat förhållande till. Moderna kameror upplever jag som alltför krångliga. Samtidigt visar det sig gång på gång att jag försöker göra saker med dem som inte går. Därför är det nödvändigt för mig att lära mig mer om deras möjligheter och begränsningar. Annars hopar sig misslyckandena.

Förr hade jag alltid något slags ambition att åstadkomma bra bilder. Fortfarande finns det väl som en förhoppning i alla fall. Men som ambition är det inspirationsdödande. Jag har funnit att det är bättre att ha ambitionen att rätt och slätt fotografera.

8. Om jag i stunden ser ett motiv är det bättre att knäppa än att fundera över om det är intressant

Kanske finns i den här bloggposten fröet till ett program för att få fart på inspirationen igen. Jag tycker ju egentligen att det är roligt att fotografera. Det gäller att inte låta något slags resultatfixering kväva lusten.

Dela:

Första marknadsdagen

I lördags hade vi säsongens första marknadsdag. Hur det är en sådan dag är mycket beroende på vädret. Om det är kallt och regnigt ser man glest utspridda stånd där några tappra säljare hukar under sina regnskydd. Enstaka besökare masar sig runt under paraplyer. Det hela gör ett patetiskt och ödsligt intryck. Men så inte i lördags! Det var strålande vårväder, soligt om än inte precis varmt. Och fullt med folk, både säljare och marknadsbesökare.

Marknaden äger rum i en park mitt i stan

Jag flanerade runt, hälsade på gamla vänner och föll för frestelsen att köpa lite godsaker.

Denna dam sålde bakelser gjorda av choklad och rostat rist. Jag föll förstås för frestlesen att hemföra två stycken!

Utbudet är stort. Här säljs trä- textil- och keramikhantverk. Och smycken, kroppsvårdsprodukter och en hel del annat. Flera musikinstrumentmakare kan man få se. Och så är det allt godis. Hembakt bröd, kakor, hemlagad sylt, förnämliga dessertostar. Hemrökt tonfisk som är en makalös delikatess. Och kravodlade grönsaker.

Man kan utan vidare fördriva några timmar på marknaden, och dessutom göra sig helt pank.

Men det är inte bara kommers. Ofta bjuds man på musikunderhållning. Denna lördag var det några barn och ungdomar som musicerade. Man blir imponerad, både av deras skicklighet och av den oförvägenhet även de minsta visar, där de står mitt bland all publik.

Dagens yngsta musiker

I dag är det tisdag, och vädret har återigen blivit sämre. Under 10 grader, småregnigt, och i morse blåste det. Men eftermiddagarna blir ofta lite mildare och vänligare. Nog avancerar våren, om än långsamt.

Dela:

Dagens bild 1 december

En del bloggare kör med en alternativ adventskalender. Ideerna är lite olika, men grundprincipen tycks vara: en bild om dagen fram till jul. Det är en bra idé, jag hakar på. För mig gäller att det ska vara en bild tagen samma dag, och helst något spontant. Här är den första.

Mitt bidrag till den aktuella debatten om slöja? :-) Nej, det bara blev så här. Flickan är tre år, och när hon såg mig ta fram kameran bestämde hon sig för att skoja med mig

Dela:

Vad ska man säga? Eller hur ska man säga det?

Här sitter jag på lördagskvällen och har gått igenom lite bloggar på FS. Tidigare i dag har jag slitit med en del uppgifter jag har som webbmaster i vår fotoklubb. Det tycks vara ett axiom att tekniken alltid strular.

Men nu har jag lagt plikterna åt sidan och borde inte sitta vid datorn mer. Så det får bli en kort bloggpost. Varför skriva något alls? Jag tänker på gubben i sockenstämman som ivrigt följt en diskussion i någon viktig fråga. Till sist kunde han inte hålla sig längre utan begärde ordet och yttrade med stort eftertryck:

”Jag har inget te säge. Men jag kan inte tige! Det var bara det jag ville säge!”

Efter att ha läst olika tankar om fotograferande, motivval, humörsvängningar etc så kan jag alltså inte tiga, så något måste jag säga :-)

Och vad ska jag då säga? Jag har hittills i mitt liv varit mycket mer ordets än bildens människa. Det sitter i, och det ser ni väl på mitt bloggande. Men nu övar jag varje dag på att uttrycka mig i bild i stället. Fast det blir ju något helt annat man säger med bilder. Och det är kanske själva vitsen med det hela. En bra bild berättar en historia. Men vilken? Det är faktiskt tittaren som avgör. Så bilden ger mottagaren oändligt mycket större frihet än texten. Orden står som staketrader, och man kan bara gå på ett visst sätt genom texten. Men bilden stänger inte in, den öppnar i stället.

Jag kommenterar rätt flitigt på de bloggar jag följer regelbundet. Kanske inte på alla. Jag har inte så mycket mer att säga om gamla Leicakameror. Eller jobbet i kemilabbet. Eller ingående närbilder på blommor och småkryp. Det är intressant, spännande, snyggt, positivt... men jag kommer inte på så många fler ord att kvittera med. Man kanske skulle bloggkommentera med en bild i stället! Fast det går visst inte att lägga bilder i kommentarer här på FS. Kanske synd.

Och snälla du som skriver om gamla kameror, analogteknik eller makrofoto, ta det inte som kritik från mig! Ni som skriver om dessa saker gör bra bloggar, och även om jag inte kommenterar så tar jag del av dem med intresse. Och förresten så kommenterar jag nog ändå rätt ofta.

Alltså: slutpratat! Nu blir det bilder i stället. De berättar vad jag vill säga. Det är du som bestämmer vad de berättar!

Dela: