Bilder från Saltspring Island

Farväl till vintern

Ladda upp eller inte ladda upp? Jag har så många bilder som jag aldrig kommit mig för att ladda upp i mina album. Inte minst dogmabilder. Ofta känner jag helt enkelt att de behöver ligga till sig, innan jag förmår välja ut dem jag vill publicera och kanske få synpunkter på. Som jag berättat tidigare (om nu någon minns det) så hade jag bestämt för att köra ett projekt nu i vår, att gå igenom det senaste halvårets dogmabilder och se vilka jag ville publicera. Jag är ju ändå med i dogmapoolen, fastän jag just inte laddat upp många bilder där.

Nu när det börjar våras till och med i gamla Sverige, så fick jag för mig att ta fram några bilder från i vintras, och på det sättet säga adjö till vintern. Vad man än tycker om denna vinter, så har den i alla fall bjudit på en del trevliga fotomotiv. Och så har jag lovat att publicera de uppladdade bilderna här i bloggen också. Någon bild har du kanske sett förut; hoppas den håller att visas en gång till i så fall.

Bild 1

Bild 2

Bild 3

Bild 4

Bild 5

Bild 6

Dela:

Dogmafoto och bildkritik

Nu är det dags för februari månads fotoprojekt, som blivit lite sent i starten. Ämnet för månaden är dogmafoto och bildkritik. Som en förövning har jag tittat igenom och kommenterat ett antal dogmabilder.

Det är något särskilt med dogmabilder, de har ofta en omedelbarhet som man annars inte alltid ser. Det är väl just vad som är meningen med dem. Intrycket blir en blandning av brister och inspiration. Bristen ligger ofta i kompositionen. Man kan inte fixa till den i efterhand med beskärning. Inspirationen är att det är så tydligt att de tagits i stundens ingivelse.

Alla dogmabilder har förstås inte sådana brister, en och annan är en riktig fullträff i alla avseenden. Då blir jag lite imponerad.

När jag tittar på dessa bilder så måste jag fundera över det fotografiska samtalet och över ämnet bildkritik igen. Min erfarenhet är att negativ kritik nästan aldrig uppskattas av den fotograf som inte direkt bett om synpunkter. Och med negativ kritik menar jag då inte alls klander, utan mest sådana där försiktiga antydningar om vad jag själv skulle vilja se annorlunda. Så jag har kommit fram till att jag inte ska bry mig om att lämna synpunkter på bilder som inte tilltalar mig eller säger mig något. Och mina synpunkter ska i första hand gälla just vad bilden säger mig eller vad jag upplever inför den. Det smyger sig förvisso in en hel del konventionella uttryck där, som uppskattning av färger eller komposition. Men jag känner mig inte särskilt styv inom ämnet bildkommentarer, och det får bli som det blir.

Det brukar sägas att man kan bli bättre som fotograf genom att lyssna till både positiv och negativ kritik. Jag lutar allt mer åt att det är framför allt den positiva kritiken som får oss att växa. Jag har också en social värdering som säger att man inte ska ge negativ feedback som inte är uttryckligen efterfrågad. Det gäller för mig i det allmänna umgänget med medmänniskan, och jag ska göra det till en regel också när jag kommenterar bilder.

En fördel för mig själv med detta betraktelsesätt är att jag faktiskt bara kan hoppa över bilder som inte direkt inspirerar. Någon annan får kommentera de andra bilderna, det är liksom inte mitt problem. På det sättet blir det roligare att kommentera, och då kan det faktiskt bli av.

I samband med dessa bildstudier så är det också dags för mig att ladda upp lite dogmabilder själv. Jag passar på att visa de uppladdade bilderna här i bloggen också. En del bilder jag visar här har jag publicerat förut, men inga har såvitt jag minns varit uppladde i något album. Dessa bilder tar jag till bloggen från albumet. Om du vill kommentera den enskilda bilden så kan du klicka på den så att den öppnas i albumet.

Skogsvård i byn. En ruggig februaridag kom de till byn och började såga i träden

Dela:

Fotoprojekt januari och februari

För januari hade jag två viktiga fotoprojekt. Det första var deltagande i en fotoutställning. Det andra var att gå igenom och ordna upp hela mitt digitala fotoarkiv.

Utställningen är det inte så mycket att säga om. Jag hade med två foton som jag visat här på bloggen. Säkert har många människor sett utställningen, för den hängde i foajén på vårt kulturhus. Där kan vara fullt med folk i samband med konserter och andra arrangemang, och det är bara att hoppas att många besökare hade glädje av de utställda bilderna. Men mycket feed back har jag inte fått, och kanske inte så många andra heller. När jag själv gick där och tittade så drog jag den slutsatsen att större delen av lokalen inte alls var lämplig för fotoutställningar. Och de som kom dit var när allt kommer omkring där för andra orsaker än för att titta på vår utställning. Ska därtill läggas att just mina foton hängde på en extremt dålig plats.

Även om bilderna höll en genomgående hög kvalitet så gjorde dessutom utställningen ett spretigt och svåröverblickbart intryck. Det kan ha berott på lokalen lika väl som på hängningen.

Det var i och för sig en intressant erfarenhet med den här utställningen, men jag kommer knappast att medverka en gång till i den här lokalen. Nästa gång vi planerar en utställning är i kulturhusets galleri i sommar. Den lokalen är utmärkt för att visa foton. Jag kommer förmodligen att delta, men jag tror att jag ska vara med under hängningen då. För säkerhets skull.

Tack var fotoutställning har jag i alla fall nu de två foton jag medverkade med hängande på en vägg hemma, och det känns väldigt trevligt.

Detta om fotoutställningen.

Det andra stora projektet gällde alltså mitt digitala fotoarkiv. Bilderna från de senaste åren var ganska välordnade, men det har tagit tid för mig att skapa konsekvens i hur de är systematiserade. Arkivet har sträckt sig tillbaka till 2003, när jag började fotografera med digitalkamera. Totalt rör det sig om ca 3500 bilder, vilket knappast är mycket för åtta år. Men jag satte mig före att gå igenom varenda bild, kasta bort eventuella dubbletter och misslyckade exponeringar som jag råkat spara, och kontrollera och komplettera taggningen av bilderna. Dessutom förbättra den struktur av mappar som bilderna är sparade i. Nu är flertalet bilder i första hand ordnade i årgångsmappar. Varje årgång har dessutom ett antal undermappar, i första hand för platsen där bilderna i mappen är tagna. Mappstrukturen är ett ganska bra komplement till bilddatabasen.

Jag har också sett över på vilket sätt jag efterbehandlat bilderna. Det gäller i första hand bilderna från den första åren, när jag efterbehandlade i Paintshop Pro och sparade den behandlade bilden i TIFF-format. Originalet i JPG finns dock alltid sparat. Numer använder jag programmet ACDSeePro för all efterbehandling om jag inte behöver något speciellt filter som inte finns i det programmet. ACDSeePro har också en bilddatabas som är välstrukturerad och lättarbetad. Bilder som behandlas i ACDSeePro kan sparas utan att originalet skrivs över. Den primära bearbetningen görs inte på själva bilden, utan programmet skapar parametrar i databasen för hur jag behandlat bilden. Detta kallas i programmet att framkalla bilden. Det kan göras på både RAW- och JPG-formaten. En del bearbetning kan dock inte göras på detta sätt. Då går jag över till vad som i programmet kallas editering av bilden. Det gäller t ex mer avancerad perspektivkorrigering. Den editerade bilden sparar jag sedan, medan originalet läggs undan i en dold mapp, varifrån jag alltid kan hämta tillbaka den.

Det här sättet att arkivera gör bildmassan mycket överskådligt, och jag bestämde mig för att inte mer ha några bilder sparade i TIFF. Så dessa äldre bilder har jag gått igenom för att se om jag inte kunde utföra motsvarande bearbetning i ACDSeePro. Vanligtvis har det gått bra, så att jag sedan kunde kasta TIFF-bilden. Men i några fall hade jag helt enkelt inte originalet kvar av någon anledning. Eller också hade jag gjort någon editering som inte gick att utföra i ACDSeePro. Då konverterade jag i stället de flesta av dessa TIFF-bilder till lågkomprimerad JPG. Nu är det bara några få TIFF bilder som jag av olika skäl har valt att spara.

Det hade förstås varit möjligt att göra det här jobbet under januari, som planerat var. Men det är för segt att sträckjobba med arkivgenomgång, så jag har sträckt ut projektet en bit in i februari. Men nu är det klart.

Under den här tiden har jag inte tagit så många nya bilder. Det känns lite som en brist. Ändå planerar jag inte för dagen att höja ambitionen för nya bildtagning. I stället tänker jag gå igenom arkivet igen, fast ur en annan vinkel, för att välja ut bilder jag vill publicera. Jag vill äntligen få ordning på min portfölj (=portfolio) på fotosidan, och även ladda upp lite fler bilder på min fotoklubbs sajt. Jag avser inte att ladda upp några stora mängder bilder, dock. Eftersom jag själv tycker att det är tröttsamt att titta igenom stora mängder bilder som andra tagit, så föredrar jag att för egen del visa ett mindre urval. Jag kan ju också alltid omsätta de bilder jag har uppladdade, när jag har något nytt intressant att visa.

Som grundprincip har jag bestämt att publicera alla uppladdade bilder i min blogg också.

Så här såg det ut utanför vår möteslokal den 31 januari, när vi hade fotofrukost. Detta är en dogmabild

Hur länge jag kommer att hålla på med det här, och hur många bilder det rör sig om, det är något jag ännu inte alls har tagit ställning till. Men jag ser det som huvudprojektet nu under februari. Och så får jag se hur intensivt jag under den perioden satsar på att ta nya bilder.

Ett annat projekt som ligger i kön är att göra en fotobok. Men det är ännu ett väldigt vagt projekt. Jag har ingen aning om vad den ska ha för tema. Så det kan dröja innan det blir av, i väntan på att jag har fler bilder att välja från.

Dela:

Om vidvinkel och dogma

När jag började fotografera med småbildskamera så hade jag svårt att komma underfund med hur jag skulle förhålla mig till den korta brännvidden. Min första småbildskamera hade 45 mm optik. När jag så småningom hade kameror med bytbar optik använde jag oftast längre brännvidder för vardagsbruk.

När jag tittar på bilder från mina äldre kameror måste jag ändå säga att många av de bästa bilderna tagits med kameror med fasta 40- eller 45 mm-objektiv. Så jag kom till den slutsatsen att det mest handlade om bildkomposition. Jag behövde helt enkelt lära mig att komponera bilder med normalbrännvidden. Inte så sensationellt. Tanken på ännu kortare brännvidd slog jag ändå ifrån mig.

Med zoomobjektiv bortfaller lite grand av relevansen i den här frågeställningen. Till min systemkamera har jag en zoom på 24-85 mm, vilket motsvarar 36-127,5 mm i fullformat. Jag bedömde att detta zoomomfång skulle täcka alla mina vardagsbehov. Det motsvarar ju också ungefär den klassiska objektivkombinationen för systemkameror, med ca 35-45-135 mm.

Den där bedömningen visade sig vara i princip riktig, men ändå önskade jag mig ett objektiv med fast brännvidd. Och det är klart att det var normalbrännvidden för min halvformatskamera jag drömde om. Det är smidigare än en zoom, och ljusstarkare. Och så är det ofta roligare att fotografera med fast brännvidd av någon anledning. Så det blev ett 35 mm objektiv med ljusstyrkan 1,8 vilket är det ljusstarkaste objektiv jag haft. Det motsvarar ca 50 mm i fullformat. Man kan väl se det som ett normalobjektiv.

Vad jag så småningom till min förvåning upptäckte var att jag uppfattade 35 mm (motsvarande 50 mm) som lite för långt i många situationer.

Så skaffade jag mig min billiga point and shoot-kamera med en zoom som motsvarar 32-102 mm i fullformat. Och det har visat sig att jag väldigt ofta använder den kortaste brännvidden och trivs väldigt bra med den. Syftet med denna lilla kamera var att skaffa erfarenheter inför införskaffandet av en högklassig kompaktkamera/spegellös systemkamera, gärna med fast optik. Så därför hag jag nu börjat intressera mig för de kameror som har 20 mm-objektiv (motsvarande 35 mm i full format). Om man tittar på kameror med pannkaksobjektiv, så är det inte så många. Jag vet egentligen bara två, Samsung NX100 och den kommande Fuji X100. Det lutar alltså att jag kommer att skaffa någon av dem i vår. Vilken beror lite grand på priser och på vad bedömare säger om FX100.

Jag har berättat om dessa funderingar i tidigare bloggposter. Varför jag tar upp det igen har att göra med just hur man ska förhålla sig till kortare brännvidder. Om jag inte hade för avsikt att skaffa en vidvinklig småkamera skulle absolut en 20 mm glugg till systemkameran stå på min önskelista. Som komplement till snarare än ersättning för 35 mm-gluggen.

Ju mer jag experimenterar med vidvinkeln, desto mer övertygad blir jag om att resultatet handlar  om bildkomposition. Jag påstår inget generellt om olika brännvidders för- och nackdelar när det gäller bildkompositionen. Det där är helt upp till fotografen. Vad jag påstår är att bildkomposition med en modest vidvinkel har visat sig vara något väldigt intressant. Det har kommit som en överraskning för mig, för det är inte många år sedan jag deklarerade att vad jag än skulle skaffa för optik, så skulle det aldrig bli något kortare än normalbrännvidd.

Jag kan egentligen inte förklara hur jag kommit att svänga om så i min inställning. Men jag har börjat förstå varför vidvinkeln har så många entusiastiska användare. Det är helt enkelt väldigt kul att skapa bilder med vidvinkel.

Samtidigt har ju fortfarande zoom och längre brännvidder sina givna användningsområden. Man kommer inte ifrån att zoomen ger en väldigt flexibilitet. I synnerhet när jag ska jobba mer ambitiöst med något litet projekt (t ex produkt- eller porträttfoto) så känns zoomen som ett väldigt säkert kort. Det är när jag går ut för att bara ha kul med spontanfotografering som vidvinkeln verkar vara det bästa valet. Jag har ju också valt det för mitt dogmalöfte.

Jag har inte ännu laddat upp så många dogmabilder, men sedan i juli när Kodakkameran anlände har jag samlat på mig något hundratal. Några har du sett här på bloggen. Jag ska snart sätta mig och titta igenom dem ordentligt, rent allmänt begrunda vad jag lärt mig av dem och säkert ladda upp några i dogmapoolen.

Dogmabild från sommarens lördagsmarknad

Dela:

Gamla bilder och nya

Som jag har berättat så har vi inte haft mycket till vinter här på Saltspring sedan november, då vi hade en ovanligt tidig snövecka. Men snön smälte snart bort, och sedan dess har det varit omväxlande gråmulet och rena vårvädret.

Den senaste veckan har det varit lite ruggigt och kyligt, med snålblåst och nattfrost. Men fåglarna har ändå underhållit med vårsånger på eftermiddagarna. Så slog vädret om. På tisdag kom ett fuktigt lågtryck inrullande från havet och dumpade duktigt med snö över kusten och öarna. Här snöade det nästan hela natten, ett stilla och tyst snöfall med tunga och våta flingor. I gryningen var det ganska vackert, men så övergick snöandet till ett milt duggregn. Buskar och träd skakade snart av sig snön, och det började rinna och droppa från alla tak. På förmiddagen liknade vägarna i byn grunda vattendrag, invallade av den blötaste tänkbara snö.

Slask, slask, slask. Alla inläggets svartvita bilder är dogmabilder

På eftermiddagen lättade det på himlen, och vi hade rent av lite sol.

Den ljusnande himlen bjöd på ett dramatiskt spel av molnformationer

Men fortfarande mycket snö. Om det milda vädret fortsätter lär den dock snart vara borta, i synnerhet som mer regn är utlovat. Det hoppas vi på, för denna gång har de inte brytt sig om att röja bort snön. Det där med snöröjning och sandning är lite nyckfullt här.

Vad gör man när det är sådant här väder, och ingenting tvingar en att ge sig hemifrån? Inför den dagliga motionsrundan i byn åker förstås högskaftade gummistövlar på. Att plumsa genom snövallarna är det närmaste man kan komma att vada. Vi hade planerat att ta med en god vän på lunch i stan, men hon gav sig inte gärna ut i snön, hon har lite svårt att gå. Så vi bestämde att skjuta på det till nästa vecka.

Jag har mest suttit inne och fortsatt min genomgång av mitt fotoarkiv. Jag har gått baklänges genom åren och är nu inne i 2005. Många av bilderna är redan klassificerade, men en del jobb återstår. Dessutom är det lite kul att titta på dessa äldre bilder. Nu är jag tillbaka till före anskaffningen av min systemkamera. Skillnaden i bildkvalitet mellan bilderna tagna med min Canon kompaktkamera och systemkameran är påtaglig. Även min billiga Kodak är faktiskt i de flesta fall helt överlägsen den ganska dyra Canon-kameran. Kameratekniken har verkligen gått framåt enormt, och det är i allt mindre grad kameran som sätter gränser för vad jag kan åstadkomma.

Så här såg det ut i januari 2005, då vi hade rikligt med snö under en period

Men redan i maj kom sommaren. Kan vi hoppas på det i år också?

Dela: