Bilder från Saltspring Island

FX100 och rhododendron

FX100 blir allt hetare, i och med att flera fått tillfälle att klämma på den. Flera på FS har också beställt den, men jag vet inte om de börjat leverera än.

Som jag berättat var jag på väg att beställa en själv, men ändrade mig i sista stund och köpte en Samsung NX100 i stället.

En annan som också ångrade sig var Thomas Pindelski. Han köpte den visserligen, men packade aldrig upp den ur kartongen utan sålde den på e-bay med viss förtjänst i stället. Fujis leveransproblem har skapat en grå marknad. Vad fick Thomas att backa ut? Det får han berätta om själv.

Man behöver inte hålla med honom förstås, men om habegäret ansätter dig, så varför inte i alla fall läsa vad han skriver. Jag vet ju inte vad jag själv skulle tycka om FX100, men jag är i alla fall väldigt nöjd med min NX100. På önskelistan står nu komplettering med en elektronisk sökare, ett pannkaksobjektiv och en blixt.

Om FX100 är het, så är våren här på Saltspring desto kyligare. Man säger att vi haft den kallaste april sedan de började föra statistik. Våren började tidigt. Redan i slutet på januari visade sig de första snödropparna. Men våren har segat sig fram och pågår fortfarande. Vi har i alla fall kunnat glädja oss åt en rekord lång säsong för alla blommor. Nu börjar det äntligen bli lite varmare och soligare, även om det inte är någon riktig försommarvärme. Eller, som en förtjust granne sa: ”Det är nästan varmt!” På måndagskvällen tog jag en promenad genom byn, och fåglarna höll den mest bedårande konsert. På vägen framför mig skuttade små söta kaniner.

Det finns rätt gott om förvildade kaniner i byn, och det blir bestämt fler för varje år. Sägs vara typiskt för kaniner!

Jag har passat på i vår att göra ett anspråkslöst litet fotoprojekt. En av de växter som trivs särskilt bra här i byn är rhododendron. Det finns massor av dem i byn. Jag bestämde mig för att dokumentera de olika färgvarianterna. Just i år har de tidigblommande fortfarande stått i blom när de mer senblommande slagit ut. Denna vecka tycks de allra senaste ha kommit fram. Jag är inte säker på att jag fått med precis alla varianter, men det kan inte vara många som saknas.

Etit 2011-09-30: Någon Rhododendron får du inte se längre. Dessa bilder låg i ett album som jag numer raderat. Men kanske var det inte så spånnande.

Dela:

Det blev ingen FX100!

Jag har ofta på senare tid antytt att jag går i inköpstankar. Jag vill ha en liten kamera med mig överallt, men den lilla point and shoot-kamera från Kodak jag skaffade räcker helt enkelt inte till för mina krav.

Så klart har jag, som så många andra, sneglat på Fuji X100. I början på året fanns den mest bara på papper, men förföriskt formgivna prototyper har visats. Nu har de börjat sälja den, och även om man antagligen får vänta i evighet på leverans, så går den att beställa. Men redan i januari började jag studera marknaden, för att ta ställning till om jag skulle köpa något då, eller vänta på utvärderingar av Fuji X100. Det finns självklart flera alternativ, beroende på vad man vill kosta på och vad man tänker använda kameran till.

Nu när alltså Fuji X100 har börjat levereras och utvärderas så kände jag att det var tid att titta på vad jag skrev i slutet på januari.

Står sig de tankarna?

Inte helt, för nu vet vi mer. Något pris på Fuji fanns inte då, men jag hade bestämt mig för att om det översteg $1000 så fick det vara för mig. Priset är nu satt till $1200. Innan jag bestämde mig för att avstå så försökte jag ändå skaffa lite mer info.

Fortfarande är det sparsamt med kommentarer från testare. Det jag hittills fått fram är i alla fall att bildkvaliteten på Fuji X100 är mycket bra, men inte mirakulös. Som alla bildsystem har det tydligen både starka och svaga sidor, vilket väl inte bör förvåna.

Det alternativ jag skrev om var Samsung NX100. Den har fått lovord för sitt logiska och effektiva användargränssnitt, som inte är kopierat från analogkameror (som Fuji) utan en nykonstruktion allt igenom. Fuji må vara det läckraste man sett sedan Eva tappade fikonlövet (sagt av en norsk testare), men funktionellt anser jag att Samsung har gjort en bättre formgivning. De har inte varit ute efter att förföra utan för att erbjuda något praktiskt.

De som prövat NX100 tycker att bildkvaliteten är fullgod för en kamera av detta slag, överlägsen vanliga kompaktkameror men kanske inte fullt ut jämförbar med vad man får från en högklassig DSLR. Detta kunde vara ett skäl att vänta på Fuji, eftersom priset föreföll bli ungefär detsamma, som det såg ut då. Dessutom gick det inte att köpa NX100 i Canada heller i januari. I alla fall inte från något inköpsställe jag känner till.

Nu har det klarnat i den frågan. NX100 kan köpas från en leverantör jag anlitat förut, och jag kan till och med hämta den i en butik på ön. Och den säljs till ett introduktionspris som inte är mer än $500.

Andra alternativ jag tittat på är Olympus EP1, Panasonic GF2 och Sony Nex 3. Ingen som studerat detta marknadssegment må bli förvånad över dessa alternativ. Men jag har bestämt mig för att satsa på NX100. Den verkar ge mycket för pengarna, och användargränssnittet är helt överlägset alla alternativen. Men hur är det med bildkvaliteten? Nå, om jag ska göra någon mer krävande fotografering har jag ju min DSLR. Den har fem år på nacken och i dag finns säkert bättre grejor. Men den räcker till för allt jag själv vill göra. Jag får skaffa mer erfarenheter av min NX100. Bildkvalitet är inget entydigt begrepp, det varierar med vilken typ av bilder man är ute efter.

Jag hade tänkt köpa min NX100 med ett pannkaksobjektiv, men det förmånliga priset avser kit-zoomen 20 – 50 mm. Brännvidden täcker det spann jag är mest intresserad av, och även om den kanske inte ger samma bildkvalitet som en fast brännvidd så är det något att börja med. Vi ska betänka att den här kameran kostar mig under 4000 kr i det skick jag köpt den.

Så därmed fick FX100 vara för mig. Rätt eller fel beslut? Jag tror den frågan är irrelevant. Om jag verkligen inte behövt tänka på priset så hade det förmodligen blivit en Leica X1. Och blir jag inte helt nöjd så kostade den nya kameran inte skjortan.

Fördelen med min NX100 är i alla fall att det är en systemkamera. Det har redan kommit en väl genomarbetad serie med objektiv till den. Dessutom finns det ytterligare ett antal smarta tillbehör, t ex flera olika blixtaggregat (den har inte inbyggd blixt, vilket jag inte heller är intresserad av), elektronisk påstickssökare (vad det nu kan vara värt) och en GPS-modul som positionstaggar bilderna. Något för den som tar med kameran på fjällvandring! Mer kommer nog, Samsung har i andra sammanhang visat sig ha mycket duktiga konstruktörer och en ingenjörstradition som är förstklassig.

Och vem vet, om några år kanske jag tycker att min DSLR är överårig och bestämmer mig för att skaffa en efterföljare till NX10, Samsungs serie av DSLR-liknande kameror med elektronisk sökare. Jag har inte givit så mycket för sådana förut, men nu har jag sett att de börjar bli så bra att de kan jämföras med spegelreflex. I så fall kan de objektiv jag skaffat till NX100 direkt användas. Så detta beslut öppnar för olika alternativ i framtiden.  

Därmed övergår vi till att titta på underverket. Du vet väl att det viktigaste på en ny kamera är kartongen? :-) Det har Leica bevisat för oss med sin X1.

Den här förpackningen har den rätta, lyxiga känslan, den saken är klar. Ok, inte lika lyxig som boxarna till de allra första Leica X1-köparna. Men detta verkar lovande nog

Nu har vi hela härligheten framför oss

Inte precis retrostuk. Men faktiskt ganska läcker

Själva kameran känns väldigt gedigen. Alla reglagen är fasta i känslan. Det är inte för många knappar, om jag så säger. Kit-zoomen 20-50 mm är nätt, som vi kan se på bilderna, och den skjuter inte ut mer än 2 cm extra vid zoomning. Instruktionsboken omfattar inte fler än 99 sidor. Det är dessutom bara sidorna t o m 72 som handlar om hur man jobbar med själva kameran. Resten avser utskrifter  direkt från kameran (med s k pictbridge) och användning av den medföljande programvaran för bildredigering. Jag kommer inte att använda de möjligheterna. Till min stora glädje stöds konvertering av kamerans RAW-format till DNG av Adobes DNG-konverter. Så all efterbehandling kommer jag att göra i mitt vanliga bildbehandlingsprogram, ACDSee pro.

Det första intrycket är således väldigt positivt. Men sedan handlar det ju om bilderna. Det är något jag får återkomma till. I övrigt tänker jag inte fördjupa mig i detaljerna på själva kameran, för det finns ingen anledning till det. Titta hellre på Samsungs sajt!

Det är inte bara Fuji som kan hypa! :-)

Så snart jag börjat använda kameran återkommer jag. Just nu ligger batteriet på laddning, och första gången man laddar ett sådant här batteri kan det ta lite tid. Det ska inte användas förrän det är fulladdat.

Dela:

Tekniken och den personliga fotografiska signaturen

I dag tänkte jag på ett bräde ta upp två olika ämnen som är föremål för en del bloggares återkommande intresse. Det ena är teknik. En del av oss klagar på att FS handlar för mycket om teknik. Det andra är den personliga stil man utvecklar som fotograf, det som ibland kallas den personliga fotografiska signaturen.

Många av oss längtar väl efter att nå fram till ett starkt personligt uttryck i vårt foto. Så att när andra ser våra bilder gissar de rätt när de gissar på vem som tagit dem. De stora fotograferna tycks ha den förmågan, så om man når dit kan man känna att man verkligen lyckas. Men hur gör man? Och vad är egentligen det där personliga uttrycket? Kan det definieras och beskrivas i ord?

När jag tittar på FS-medlemmarnas bilder så tycker jag faktiskt ofta att den personliga signaturen finns där, mer eller mindre. Det gäller i synnerhet hos dem som faktiskt lägger lite passion i fotograferandet. Det är inte i och för sig en estetisk kvalitet. Åtminstone tror jag inte det. Men det är något personligt, och det är förnimbart. Mitt problem är att jag förnimmer det intuitivt, och det är hopplöst för mig att uttrycka det i ord. Dessutom tror jag att om jag försökte så skulle intrycket blekna bort för mig.

Jag är inte så säker på den här saken att jag skulle kunna namnge våra fotografer i ett blindtest. Men än sedan? Jag känner tydligt att olika sorters vin från olika sorters druvor smakar olika. Ändå kan jag knappast tala om vad det är för vin jag dricker. Det finns andra som kan det, vad det nu är för gåva de har som jag saknar. Jag tror att det kan finnas bildbegåvade personer också, som skulle kunna känna igen de personliga särdragen i bilderna från våra olika fotografer. Men jag tycker inte att det är så viktigt. Det är en kvalitet som finns där, och den bidrar till den totala bildupplevelsen. Varför denna bildupplevelse är viktig – varför det känns viktigt att fotografera – det är en annan sak. Den tänker jag inte ta upp här; kanske en annan gång.

Frågan är varför vi är så petiga med vår utrustning. Men jag tycker inte det är konstigt alls. Utrustningen är det verktyg som gör det möjligt för oss att skapa bilder med just det där personliga uttrycket, den personliga signaturen. Vi kanske inte kan beskriva den i ord, men den finns där. Särskilt om vi känt att det var roligt att ta bilden. Utan rätt utrustning åstadkommer vi sämre. Kanske inte estetiskt sämre bilder, men bilder som inte lika tydligt bär fram det personliga.

Om vi hade obegränsat med resurser kunde vi kanske pröva oss igenom en massa olika sorters utrustning och den vägen komma fram till vad vi var lyckligast med. Men för de flesta av oss är det en kännbar investering att köpa en kamera, och därför försöker vi göra ett gott val från början.

När man ska välja teknik försöker man väl vara lite metodisk, tänka igenom vad som är viktigtast och sedan matcha det mot utbudet av prylar. En del går kanske på ren känsla i stället, man blir spontant attraherad av en viss kamera och vill helt enkelt ha den. Det kan nog fungera, det också. Och alltid lär man sig något. Men själv försöker jag vara en smula metodisk och tänka igenom vad jag vill uppnå. Mina ekonomiska tillgångar är begränsade, så det är bra om jag kan undvika dyra misstag.

Vad ska man titta på när man väljer kamera? Det finnas nog olika mening om det, men man kan i alla fall titta på vissa nyckelkomponenter och vilken karaktär de har i olika system. Frågan är aktuell för mig, eftersom jag planerar att skaffa en ny kamera. Köpet ska baseras på mina sju år av erfarenhet av digitalfoto. Jag avser inte precis att gå till botten med allting just här, men i alla fall ta upp det mest grundläggande:

– basteknik (analog/digital)
– negativ- eller sensorformat
– optik
– sökare
– reglage
– byggkvalitet.

Vad är det som gör att man föredrar det ena framför det andra? I mitt fall är det styrande vilka bilder jag kan göra och känner mig inspirerad att göra. Digitalteknik valde jag redan för många år sedan, innan det fanns tillräckligt bra digitalkameror till överkomligt pris. Så jag fick lov att skjuta upp ett planerat kameraköp åtskilliga år. Jag valde digitaltekniken därför att jag hade datorvana och behärskade digital bildbehandling. Jag hade kunnat köra analogt och scanna in negativ, men det framstod för mig som en orimlig omväg om jag kunde få bilden digitalt från kameran till datorn.

När det gäller format så fastnade jag redan i tonåren för småbild och har alltid trivts med det. Men frågan är inte riktigt lika viktig när man kör digitalt som när man kör analogt. Visst skulle jag vilja ha en kamera med fullformatsensor, men då betalar jag troligen för något jag inte behöver. När man tittar på mångsidighet och bildkvalitet så är en APS-C-sensor (vanlig halvformat) och kanske till och med Micro 4/3 tillräckligt bra. Det finns också bra kompaktkameror med miniatyrsensor numer, men jag tycker det verkar dumt att satsa på en sådan, med de begränsningar den ändå har.

Det senaste halvåret har jag använt en liten billig kompaktkamera med zoom jättemycket. Den räcker inte alls till för mina behov, men den har givit värdefulla erfarenheter. Det visar sig att jag använder den kortaste brännvidden överlägset oftast, vilket motsvarar 34 mm i småbild. Näst oftast är det full längd vilket motsvara 102 mm i småbild. Det är rätt intressant att det är dessa extremer som jag tycker är mest användbara.

För en ny favoritkamera tror jag inte att jag vill ha zoom. Det är roligare att köra med fast brännvidd, och därför tänker jag mig en kamera med motsvarande 35 mm. För en APS-C sensor innebär det ca 23 mm, för en Micro 4/3 ca 17-18 mm. Dessa världen är inte kritiska. Vad det handlar om är en kompakt systemkamera med pannkaksobjektiv, eller en kamera med fast vidvinkeloptik och APS-C sensor.

När det kommer till sökare, så vill jag dela in dem i två grupper. I den ena gruppen hittar vi optiska genomsiktssökare och mätsökare, i den andra gruppen spegelreflex och elektroniska sökare. Jag har tidigare inte varit intresserad av elektroniska sökare, och de är fortfarande ofta för dåliga. Men jag har sett nu att det faktiskt finns högupplösande elektroniska sökare som är nästan jämförbara med spegelreflex, och det är min prognos att den tekniken på sikt helt ersätter spegelreflex. Om den elektroniska sökaren verkligen ger en bra bild, så är den tekniken mycket enklare och mer praktisk än spegelreflexsökaren.

Min erfarenhet är att för brännvidder från ekvivalent 45 mm och uppåt lyckas jag själv bättre med spegelreflex än med mätsökare. Då vi talar om ekvivalent 35 mm är den erfarenheten inte tillämplig. En mätsökare skulle kanske vara idealet, men där är utbudet begränsat till Leica. Det är acceptabelt med en kombination av genomsiktssökare och bra autofokus tycker jag. En mycket kompakt kamera med en riktigt bra elektronisk sökare skulle kanske också fungera. Att bara använda displayen som sökare fungerar bra i vissa sammanhang men inte i alla.

När det gäller reglage så vill jag så långt som möjligt slippa krångliga menyer, det är det viktigaste. Ett genomarbetat gränssnitt som bygger på inställningsrattar är det bästa. Det finns många olika lösningar på reglage-problemet, och man får titta på hur det är löst på olika kameror när övriga aspekter på kameran är godkända.

När vi kommer till byggkvaliteten så är det också svårt att säga något generellt. Ofta är förstås kamerahus av metall trevligast. Men detta är kanske inte den viktigaste frågan. Som när det gäller reglage får man titta på känslan.

Vad som ligger bakom ovanstående preferenser är alltså att jag vill ha en kamera som inspirerar  mig att utveckla min fotografiska signatur så bra som möjligt. När jag tittar på vad marknaden erbjuder, så finns en del klara kanditater:

1. Leica X1 verkar perfekt, i alla fall om jag har den optiska sökaren till. Det har funnits en del kritik mot den, framför allt kanske att den fokuserar långsamt. Med den typ av motiv jag favoriserar tror jag inte att det är något stort problem. Den har APS-C sensor, vilket är bra.  Den tycks ha just den typen av reglage som jag är mest intresserad av. Men den är väldigt dyr.

2. Fuji X100 verkar också vara ett perfekt svar. Men vi har inte sett den ännu. Det verkar som om man får mer än vad Leica X1 ger till hälften av priset. Men det återstår att se. Troligtvis är den i alla fall mer prisvärd.

3. Olympus EP2, eller den sannolikt mer prisvärda EPl-2, med 17 mm pannkaksobjektiv är också något att titta på. Jag har känt på EP1, och den känns väldigt gedigen. Reglagen verkar trevliga. Genom att det går att komplettera med fler objektiv så kan den vara mer framtidsinriktad än t ex FX100. Men den har en mindre sensor, micro 4/3, vilket möjligen är en nackdel. Den finns med två olika sökaralternativ, en optisk sökare och en elektronisk. Jag vet inte hur bra den elektroniska är, men den är vinklingsbar, vilket ju är en fördel. Annars verkar den optiska också intressant. Det finns många entusiaster för den nya serien av Olympus EP-kameror. Rent allmänt är de rätt dyra, särskilt om man ska ha tillbehör som elektronisk sökare till.

3. Panasonic GF2 med 20 mm pannkakan och en optisk sökare är en billigare lösning än de ovanstående, men kanske är den ändå jämförbar med Olympus. Den elektroniska sökare man kan köpa till har jag hört är värdelös. Tidigare fanns en modell, GF1, som hade en trevlig inställningsratt. På   GF2, har de tyvärr slopat den. I stället har de en inställning via touchscreen. De som prövat den verkar dock anse att den är väldigt bra. GF2 verkar ligga bäst till prismässigt av de nämnda kamerorna.

Det finns flera alternativ i den kompakta systemkameraklassen, men ingen stämmer riktigt. Sony NEX-3 t ex har större sensor än Panasonic GF2, men ingen optik som motsvarar 35 mm. Samsung NX100 verkar ha en närmast perfekt design, men tydligen har den inte en sensor i klass med de övriga – de bildrecension jag läst har inte varit övertygande.

Och så finns det ett antal i och för sig intressanta kameror som har för liten sensor för att jag ska vilja satsa på någon av dem.

Under alla förhållanden kommer jag att invänta FX100 innan jag bestämmer mig. Men det är inte retrolooken som frestar mig. Det är framför allt den nydesignade optiken, men även reglagen och den märkliga hybridsökaren.

Och nu vill jag knyta ihop trådarna med inledningen igen. Det handlar om min personliga fotografiska signatur, sådan den nu är, och sådan jag upplever den själv – vare sig den är synlig för andra eller inte. Det är helt uppenbart att vissa egenskaper hos kameran inspirerar mig mer än andra när det gäller detta personliga drag i fotograferandet. Därför är det självklart att försöker förstå vilka dessa egenskaper är, och sedan leta på marknaden efter en kamera som stämmer så bra som möjligt. Vad det än blir, så kommer jag säkert att behålla min systemkamera och fortsätta att använda den. Det finns trots allt situationer där t ex min utmärkta zoom eller det trevliga 35 mm objektivet ger bättre resultat än en vidvinkelkamera. Jag vill inte vara utan möjlighet att ta de bilderna.

Men när jag väl har den utrustning jag önskar mig, hur ska jag då använda den för att vidareutveckla den där fotografiska signaturen? Jag har ingen teori för det. Vad det handlar om är att fotografera så mycket som möjligt. Och då är det viktigt att trivas med utrustningen och att ha just den utrustning som inspirerar mest. Om min billiga point and shoot-kamera inte misslyckades så ofta skulle jag kanske nöja mig med den. Men den är helt enkelt inte tillräckligt bra, och därmed inte heller tillräckligt inspirerande.

Bonusbilder

Detta är öns äldsta brandbild. Men den har aldrig tjänstgjort på Saltspring Island utan användes på 30- och 40-talet i något litet samhälle i Ontario. Märket är Bickle Pumper, årsmodell 1920, och antagligen byggd efter kundspecifikationer. Den ägs av Saltsprings brandkår, som förvärvade den 1976. Våra brandmän har egenhändigt renoverat den

Detta är den äldsta brandbilen som har jobbat på ön och som finns kvar här. Men kanske inte öns första brandbil. Den är av mäkret Willys Jeep. Tyvärr har jag inga ytterligare data om den. Men jag ska väl skaffa vid tillfälle. Den ägs av Saltsprings brandkår, men jag tror att den såldes till en samlare i samband med en nyanskaffning för många år sedan. Senare har den så kommit tillbaka hem

Dela:

FX100 bilder

Historien kring FX100 går framåt.

Nu har Fujifilm lagt upp ett litet galleri med bildexempel, med EXIF-data för varje bild. Bildexempel i både färg, svartvitt och sepia. Jag noterade att de flesta (kanske alla) bilderna var tagna med bländarförval. Precis som jag skulle gjort det själv.

Vad jag kunde se ingen bild med extremt ISO-värde.

Så de här bilderna visar väl vad kameran presterar under ideala förhållanden. Faktiskt inte dåligt alls! Nu vill vi bara veta hur den presterar i dåligt ljus inomhus t ex.

Dela: