Bilder från Saltspring Island

Varför fotograferar jag?

Frågan om vad som får oss att fotografera tas upp av och till på bloggarna här på FS. Nu senast t ex av Thomas Meldert i en bloggpost med den fyndiga titeln Motivet bakom kameran.

Folk motiveras att fotografera för att de t ex vill berätta för andra om något som de tycker är intressant. Eller för att komma ihåg detta intressanta själva, när de i framtiden återvänder till en bild. Detta är fotografiet som dokument, och det är kanske det allra vanligaste. Man kan bli yrkesfotograf med den inriktningen. Jag misstänker att de flesta yrkesfotografer främst har dokumentation i vid mening på sitt program. Det gäller allt från tidningsreportage till katalogbilder. Men även alla som fotograferar för familjealbumet gör detsamma.

Även om yrkesfotografen är road av sitt arbete, så är nog försörjningsmotivet den viktigaste drivkraften för hans/hennes fotograferande. Men för amatören är det lite annorlunda. Jag vill nu inte säga att faster Agda är en riktig fotoamatör, även om hon fyller ett album varje år med bilder av syskon, syskonbarn, julfirande och skolavslutningar. För faster Agda handlar det om de minnen av flydda dagar som varje foto väcker. Hon ser nog att bilderna från hennes digitala kompaktkamera för det mesta är mycket bättre än de var från hennes gamla Instamatic, men hon verkar inte fundera så jättemycket över det.

Annorlunda är det med de verkliga amatörerna, de man möter här på FS. Det är vi som fotograferar på grund av kärlek till fotografi. Visst fotografera många av oss för familjealbumet också, men det är något annat när vi väljer att publicera bilder regelbundet här på FS. Vad är det som driver oss?

Vi är roade av foto, att titta på foto och att själva skapa bilder, den saken är klar. Men ändå undrar vi ibland vad vi håller på med. Vad är det som är så roligt egentligen? Vi ansätts av tvivel och grubblerier, och ibland lägger vi kameran åt sidan för en längre tid, och vi säger att vi bara inte är inspirerade. Ibland tänds inspirationen igen, för att vi t ex tar med oss kameran på en resa. Eller så drömmer vi om en ny kamera, och rätt vad det är faller vi för frestelsen att köpa den. Och så är det kul att plåta igen. Eller vi påbörjar något större eller mindre fotoprojekt, och så har vi för en tid ett mål för fotograferandet.

Oavsett vad vi har för motiv bakom kameran, så är det ju inte givet att vi ska publicera resultatet. Somliga funderar över om de publicerar sina bilder helt enkelt för att därigenom motivera sig att ta dem.

En återkommande synpunkt jag läst är att det ger bekräftelse när andra tittar på bilderna, allra helst om de kommenterar dem. Därför är det frustrerande att ladda upp massor av bilder men sällan få någon kommentar. Fast kommentarer med nedgörande kritik är kanske inte den bekräftelse vi söker. Men för oss som bloggar är detta nog ett mindre problem. Det är lättare att få kommentarer på bloggen än i albumen. Visserligen kan dessa kommentarer ofta röra det man skriver snarare än bilderna i bloggen, men kommentarer är ändå en bekräftelse. Men de är också en del i dialogen mellan oss fotointresserade. Och den dialogen ser jag som något annat än bara – eller ens främst – en bekräftelse. För oss amatörer finns ofta en social dimension i fotograferandet. Den skapar vi genom att publicera våra foton och att samtidigt utbyta tankar om allt som rör foto.

En del av oss har konstnärliga ambitioner för vårt fotograferande. Här träder då den bildskapande processen i förgrunden snarare än dokumentationsaspekten. De behöver inte stå i motsats till varandra utan är snarare två poler i fotograferandet. Som fotograf kan man befinna sig mitt emellan, men kanske oftast närmare den ena polen än den andra. För en viss fotograf behöver det inte alltid vara samma pol, men kanske är det någon av dem som dominerar.

Jag tänkte på de här sakerna häromdagen, när jag var på en konstutställning. Det är Painters Guild här på ön som har sin årligen återkommande sommarutställning. Gillets konstnärer är amatörer på samma sätt som vi här på FS är det. Men precis som på FS, så håller många av deras verk professionell kvalitet. Och visst säljer de sina alster, ifall det finns någon intresserad köpare. Men jag tror att deras motiv för att ställa ut och att sälja en tavla är detsamma som för oss med foton. Det handlar inte i första hand om pengar, utan att man känner sig bekräftad i det man gör.

En av mina vänner i den lokala fotoklubben är också medlem av målargillet och ställde ut några tavlor. Hon råkade sitta som vakt på utställningen när jag var där. Jag tillstod för henne att jag egentligen tyckte det var roligare att gå på en sådan här utställning än en fotoutställning. Ännu roligare, skulle jag väl säga, för visst är fotoutställningar roliga. Det är ofta något visst med dessa amatörmålningar, de har ofta en fräschör och spontanitet över sig som man inte alltid hittar hos verk av konstnärer som säljer i gallerier och på auktioner. Jag är väldigt road av detta. Och målningar bär tydligare drag av konstnärens personlighet än foton brukar göra.

Den bildskapande processen är nog väldigt viktig för den som tecknar och målar. Inte för att den dokumenterande aspekten alltid saknas i deras verk.  Det finns ju  sådant som politiska karikatyrer och tidningsteckningar som kommenterar aktuella nyheter. Och så finns illustrationsteckning förstås. En konstart i sig med många dimensioner. Gränserna flyter. Men det är mycket arbete med att skapa en bild med hjälp av penna, papper och målarverktyg. Man kan skapa fotografiska dokument av visst värde utan att vara speciellt talangfull, men för att skapa intressanta bilder med penna på papper krävs alltid talang.

När jag gick där på utställningen funderade just över detta, över den bildskapande processen. Det är den som verkliga intresserar mig. Jag har inte talang för att teckna och måla. Jag har försökt, men resultatet har aldrig uppmuntrat mig att fortsätta. Men med kameran har jag tagit många bilder som jag känt stor personlig glädje över. Kameran gav mig tidigt ett utlopp för min längtan att skapa bilder.

Jag kan inte påminna mig att jag under tidigare år tänkte mycket på att få något slags bekräftelse från omgivningen när jag fotograferade. Det var inte så viktigt för mig att visa mina bilder för andra, men jag tittade mycket på dem själv. Jag var min egen kritiker, ifrågasatte en del av bilderna och uppskattade andra. Ibland kunde jag känna en stor glädje inför en lyckad bild eller bildsvit. När jag inte tyckte om en bild jag tagit var det ofta för att den hade tekniska brister som jag hade svårt att acceptera. Men ibland blev också bilder misslyckade för att jag inte bemästrade själva bildskapandet med kameran. Så jag experimenterade en hel del, läste fototidningar och fotohandböcker. Och lyckades med tiden allt bättre med att skapa bilder som jag verkligen gillade.

Det här innebar inte att jag var okänslig för bekräftelse. Men den sökte jag inom mitt skrivande. Inte för att jag hade några  litterära ambitioner. Jag utvecklades som skribent genom att skriva tekniska handböcker och utredningsrapporter. Men det var väldigt kul när det jag skrev blev väl emottaget och uppskattat i målgruppen.

Men nu är jag färdig med att skriva för mitt levebröd. Skrivarglädjen kanaliserar jag i bloggar och brevskrivande, det räcker. Och fotografin tar sin plats i detta, genom att jag illustrerar mina brev och bloggar med foton. Jag har också, som många andra, börjat fundera mer över varför jag egentligen fotograferar. Jag kan ha ett mål för något projekt, men inget övergripande mål för fotograferandet som sådant. Jag gör det för nöjes skull. Det är en hobby. Men varför är det roligt?

Säkert har olika personer olika svar på den frågan. För mig tror jag det bästa svaret är att både bilder och bildskapande fascinerar mig. Det skulle det göra, även om jag inte publicerade några bilder. Men genom fotosidan får jag tillfälle att föra en dialog kring det här intresset. Bekräftelse? Jo, beröm gärna mina bilder, om du tycker att de förtjänar det. Uppskattning är kul. Men det är själva dialogen i vidaste mening som för mig är poängen med Fotosidan.

Nedanstående bildsvit är avgjort dokumenterande. Bildkvaliteten är lite risig p g av dåligt ljus. Men bilderna är rätt kul. En av våra grannar har blivit med valpar. Rasen är  den i dessa trakter välkända s k All Canadian breed. D v s byrackor av stundom oklar härkomst. I detta fall lär det dock röra sig om pudel, shizu, malteser och yorkshireterrier. Många här föredrar blandrashundar, eftersom de anses intelligentare och friskare än rashundar. Ett ämne jag själv inte direkt har några synpunkter på. Mamman Bella är i alla fall både frisk och intelligent och allmänt sett en oerhört trevlig vovve. Detta kommer att bli hennes enda valpkull. Hennes matte avser att sterilisera henne. Här steriliserar eller kastrerar man rutinmässigt alla hundar som inte är avsedda för avel. De anses bli lugnare och mindre aggressiva på det sättet. Denna praxis rekommenderas av både veterinärer och av djurskyddsföreningen. Återigen, jag har inga egna synpunkter i frågan.

I dag, när jag tog bilderna, är valparna sex dagar gamla. Från början var det sex i kullen, men en var inte riktigt frisk och dog inom några dagar. De övriga fem verkar alla vara i bästa tänkbara kondition. Det ska bli skojigt att följa deras uppväxt. 

Dela:

Dagens bild 2 december

En bild om dagen. Visst tar jag i allmänhet fler än 30 bilder i månaden, men jag är inte precis van att fotografera varje dag. Jag tittade ut och fann att det var väldigt grått. Inte hade jag tid att åka ned till stan eller till stranden heller. Där hittar man ju fotomotiv i alla väder. Nej, jag var hänvisad till byn för dagens foto i dag. Och inte hade jag mer än någon timma på mig heller. Jag började undra om jag tagit mig vatten över huvudet genom att bestämma mig för ett nytaget foto varje dag.

Men jag gav mig ut i gråvädret i alla fall, med min ljusstarka 35 mm glugg. Den har många möjligheter som jag inte utforskat än.

Utmaningen i det här åtagandet är ju bl a att upptäcka fotomotiv där man kanske inte räknar med att hitta dem. Man vill ju gärna att det ska bli någon intressant eller bra bild också, men jag kände att det får bli som det bli med den saken.

När jag kom hem hade jag i alla fall 14 exponeringar. Av dem kasserade jag snabbt 7. Men kvar fanns alltså 7 att titta närmare på. Flera av dem kunde väl duga som dagens bild. Till sist fastnade jag för denna.

Den här kissen har jag känt i sex år, men den anser sig fortfarande inte känna mig. Den låg på motorhuven på bilen (en vanlig favoritplats). Jag smög mig försiktigt närmare med kameran, men då bestämde den sig demonstrativt för att vända mig ryggen och dra

En sådan här bild kan jag inte ta med min lilla kompaktkamera, den har för lång slutarfördröjning. Det var riktigt spännande att se om det skulle lyckas med DSLR-kameran. Jodå, den hann med i svängarna! Skärpan kunde kanske ha varit bättre. Men om man ska stå och fumla med inställningarna så försvinner motivet innan man trycker av. Jag funderade också på om jag skulle beskära den lite. Den är inte precis avsedd som dogmabild. Men så tänkte jag att trots allt säger bilden mer så här, men scenen inplacerad i sin miljö.

Så tänkte jag berätta om en bok jag just läst ut.

Det här är det bästa jag läst om USA på många år. Alla tycker vi saker om USA; ofta (och med skäl) kritiskt. Men det mesta tyckandet är rätt värdelöst. Denna bok är skriven av en man som vet vad han talar om. Och en man med hjärta för sitt land. Precis som många av oss andra är han kritisk. Men han vet vad konstruktiv kritik (en honnörsord på Fotosidan!) är. Han skrev boken medan han var senator för Illinois. I dag, som president, skulle han säkert ha mycket att tillägga. Jag är övertygad om att han en dag kommer med en bok om presidenttiden också. Jag kommer att läsa den med.

Dela:

Disfarmer - och våren ...

Jag har som så många andra med stort nöje tittat på TV-dokumentären om den amerikanske fotografen Disfarmer.

Både Disfarmers bilder och själva dokumentären är dokument av stort kulturhistoriskt intresse. Det var märkligt att få följa historien om denna enstöring och excentriker och hans liv och gärning. Och om hur hans bilder upptäckts av ”stora världen” och klättrat från skräpgömmorna till konstsamlarna och blivit investeringsobjekt. Det spekuleras tydligen också kring hur medveten han var i sitt sätt att skapa bilder. Den svarta bård som finns i bakgrunden på en del bilder t ex. Ett genigrepp anser somliga. Medan andra gissar att han helt enkelt använt svart tejp (den enda som fanns) för att tejpa ihop de vita bakgrundsskivorna. Utan att närmare fundera över att det blev ett svart band på bilden. Själv lutar jag åt den senare hypotesen. Men svaret på den frågan får vi aldrig veta.

Disfarmers bilder har prisats för sin okonstlade enkelhet. De visar människorna just så som de är, sägs det. Utan poser och arrangemang. Detta anses vara en mer eller mindre unik kvalitet. Fastän riktigt unik är den kanske inte. Det fanns en tradition bland amerikanska dokumentärfotografer att visa fram människor på det sättet. Tänk bara på t ex Dorothea Lange.

När jag någon gång bedömer porträttfotografier brukar jag nämna något om hur jag uppfattar fotografens kontakt med den fotograferade. Disfarmers bilder får knappast något högt betyg på den punkten. Jag ser framför mig hur han instruerar sitt fotooffer i ateljén: ”Stå precis där, och absolut stilla tills jag är klar. Och var snäll och försök åtminstone att se ut som en telefonstolpe!”

Det kulturhistoriska värdet av Disfarmers bilder ifrågasätter jag inte, men inte alla hans bilder framstår för mig som stor fotokonst. När jag hör vad de betalar för originalen, så tycker jag det är en hype.

För en vecka sedan bröt vintern in över Saltspring med förbluffande kraft, så som jag visade i bilder i en tidigare bloggpost.

Det kom mer snö under veckan. Men på fredagseftermiddagen började ett stilla regn. Temperaturen steg till straxt över noll. Och det regnade hela natten. På lördagsmorgonen klarnade det, och det blev varmare. Den mesta snön var borta, och det plaskade och rann överallt. Det var som en strålande vårdag. Tänk om vi slipper mer vinter nu! Men det törs man väl inte lita på. Jag gick en runda i byn med min systemkamera och 35 mm-objektivet, för att se vad gluggen gick för i det hårda ljuset. Flera bilder är tagna i hårt mottljus. Sådant vågade jag mig aldrig på förr, det brukade bara leda till kasserade bilder.

1. Ett par grannar njuter av vårsolen

2. Det skarpa solskenet driver upp dimmor ur dalen

3. Denna imponerande brandpost är vi tacksamma för. Det finns flera stycken i byn. Tack vare dem får vi rabatt på brandförsäkringspremien. Men brandkåren använder dem inte, för de är kopplade till hushållsvattensystemet, som inte har kapacitet så det räcker för att släcka en brand

4. Snömassorna har brutit av grenar på åtskilliga träd i byn

5. Nästan rakt mot solen. En liten linsreflex syns, men jag är förvånad att det alls blev en bild

Dela:

Kisse skaffar sportaffär

Sportaffärn har just nu rabattdagar. Jag passade på att gå dit för att se om de hade en trevlig sportjacka åt mig. När jag kom in möttes jag av något alldeles nytt. På kassadisken låg en kisse makligt utsträckt.

Jag frågade om de skaffat ett nytt husdjur. Nej, det var alldeles tvärt om, kisse som skaffat sig en affär. Den hade kommit inglidande en dag och bara tagit butiken i besittning.

Sportaffären har en dörrvakt som motsatt sig saken med största bestämdhet. Men Kisse ignorerade henne med ustuderad likgiltighet. Så vovve dörrvakt fick ge upp.

Kunderna har i gengäld visat desto större uppskattning.

Dela:

Månadens favoritbild juni 2010

Hög tid att välja ut en Månadens favoritbild ur juniskörden. Och här kommer den.

Den här lilla krabaten heter Hobbit, och den (han? hon?) har en intressant historia, och möjligen ett tragiskt öde. Minns du Simon, grabben som föder upp ankor? Nåväl, i hans skola har man haft ett kreativt kycklingprojekt nu i vår. Skolan har i egen regi kläckt fram en kycklingkull, och barnen har fått följa kycklingarna under deras första tid.

Hobbit fick en miserabel start i livet. Den lyckades inte ta sig ur ägget på egen hand. Ett helt dygn kämpade Hobbit, så småningom allt mattare. Då hjälptes den ut av mänskliga händer. Men det var inte mycket bevänt med Hobbit. Den orkade inte stå på benen, och ingen trodde att den skulle överleva mer än ett dygn. Ingen utom Simon, som insisterade på att få ta hem Hobbit och vårda honom igenom denna födelsekris.

Hemma gjordes ett terrarium med värmelampa i ordning, och Hobbit fick hjälp att stå upp, så att den kunde äta och dricka. Hobbit kom sig och blev snart hela familjens kelgris. Så här ter den sig efter tre veckor. Älskar att sitta på ett finger eller på någons axel, och att krypa ner i fickan på en fleecejacka för att ta sig en lur. När ingen människa finns inom synhåll tjirpar Hobbit oavbrutet, tills någon dyker upp.

Detta var alltså i början på juni. Men i går (söndag) inträffade kanske en tragedi. Hobbit var ute i hönsgården, i sin egen lilla inhägnad, för man var rädd att den inte skulle reda sig mot de andra kycklingarna där. Under dagen lyckades Hobbit krypa under nätet till denna inre gård, och sedan blev den förmodligen jagad av de större kycklingarna, och lyckades ta sig ut genom det yttre nätstängslet, som inte är anpassat för småttingar som Hobbit. Och nu vet ingen vad som hänt den. Man har sökt överallt, i skogen bredvid hönsgården och under alla byggnader. Kanske har en katt tagit Hobbit, eller en mink eller en hök. Ingen vet, men det var lite sorgligt.

Dela: