Bilder från Saltspring Island

Vår, väder och vind

På torsdagskvällen tittade jag på väderrapporten. En ung och stilig kvinna med filmstjärneleende demonstrerade hur ett ofantligt vädersystem över stilla havet jagade fram mot Vancouver Islands västkust. Två väldiga fronter, kanske 100 mil långa, en kall och en varm, tycktes jaga tafatt in mot öarna och fastlandet.

Vad skulle väl följa av detta? Vindstyrkor på upp emot 25 m/s (storm, 10 på Beaufortskalan!). Eller, för att fritt citera den käcka flickan: ”nedblåsta träd över kraftledningar och kraftigt regn”. Det är ord och inga visor! Jag bestämde mig för att hela eländet skulle passera norr om oss och gick till sängs utan alltför mycket oro. För det mesta när de hotar med sådana oväder så kommer de inte hit. Vancouver Island ligger som en vall mellan oss och Stilla Havet.  Men ibland kryper stormarna in i Georgiasundet, och då får man veta att man lever.

Hur som helst, natten blev lugn, med ett mycket stilla regnande som fortsatte i perioder under hela fredagen. Och inte mycket vind alls.

Vi tog en promenad runt byn i duggregnet. Men kameran fick bli hemma, jag tog mina gångstavar i stället. Vi kunde se att våren fortsätter avancera i stadig och lugn takt. För några dagar sedan var bara ett plommonträd utslaget, nu skimrar det rosa i kronorna överallt.

Sent på eftermiddagen hade det slutat att regna. Luften var tung av fuktighet och dimmorna släpade över bergsluttningen på andra sidan dalen. Vi gick ut igen, och denna gång fick kameran hänga med.

Det är lite spännande att utforska fotografering i gråvädret

Sedan hem för att skala potatis till middagens rotmos. Ibland är det svårt att komma över kålrötter, men det går fint med morötter i stället, eller lika delar kålrot och morot. Fläskkorv finns inte att köpa här, så man får vara lite kreativ. Visste du att paté passar utmärkt tillsammans med rotmos? :-) Men i dag blev det ungsbakad, senapspanerad canadensisk ”nästan-falukorv”.

Grannens forsythia är nu riktigt grann

Denna kisse sägs vara 15 år gammal och tillbringar helst sin tid utomhus i ur och skur. Men han gillar inte för mycket uppmärksamhet och bestämde sig att gå när jag försiktigt frågade om posering för ett foto. Men jag hann i alla fall få den här bilden

Lavarna hänger tunga på plommonträden. Det lär berätta om god luftkvalitet

Detta är prydnadsträd. De blommar tidigt och rikligt men bär inte frukt

Magnolians blomknoppar sväller och påminner nästan om stora videkissar...

...men de första rhododendron har blommat nu i minst en vecka

Dela:

Going digital!

Var ska man sätta punkt för retro-eran? Somliga skulle väl säga vid digitalkamerornas intåg. Själv sätter jag just nu gränsen vid de automatiska kompaktkamerornas erövring av marknaden. Exakt när den inträffade minns jag inte, men i min egen fotografvärld var det i början av 90-talet. 

Jag hade sneglat ett tag på dessa små tekniska krutpaket, som verkade att ha allt: blixt, exponeringsautomatik, autofokus och zoom. Inte var de så dyra heller, man tycktes få väldigt mycket kamera för pengarna. Så jag städade undan allt äldre i kameraväg och skaffade mig en Pentax med långzoom. 

Min Pentax var nu inte så där väldigt kompakt, utan en rätt tung och skrymmande klump. Men det var inte det värsta. Jag lyckades just aldrig ta några spännande bilder med den. Vad som var fel vet jag inte, bara att den kändes hopplöst charmlös jämfört med äldre tiders kameror. Så efter ett tag fick en behövande familjemedlem överta den. Den hängde med några år men gav sedan upp andan, och den har inte efterlämnat några djupare spår i familjens fotohistoria. 

För att alls ha något att plåta familjesammankomster med skaffade jag i stället en lite kompakt Konica. Den hade den stora fördelen att den kunde stoppas i fickan och medföras överallt. Men någon annan fördel hade den inte. Sökarparalaxen var enorm, man visste egentligen aldrig vad som verkligen kom med på bilden. 

Frustrerat satte jag mig ner för att begrunda min fotografiska framtid. Tydligen höll i alla fall något verkligt spännande nytt på att hända. Det började komma fler och fler digitalkameror. Inte bara fruktansvärt dyra saker för den som levde på att vara fotograf, utan också billigare saker för den vanliga amatören. Jag fick låna en liten Nikon Coolpix av en god vän. Det var jätteroligt att plåta med den, och att bearbeta bilderna i datorn. Jag blev snabbt såld på idén. Fast den hade bara VGA-upplösning (640x480 pixlar, eller ca 0,3 Mpixel). Så den var inte särskilt användbar i praktiken. Jag bestämde mig för att invänta att kameror med högre upplösning skulle komma ned i överkomliga priser. Minst 1 Mpixel antog jag att en sådan kamera måste ha, helst mer. Under tiden la jag fotointresset lite åt sidan. 

År 2003 tyckte jag tiden var mogen. Den lokala fotohandlaren hade en trevlig liten kamera på extrapris, Nikon Coolpix E2000. 

2000 antyder upplösningen, som var 2 Mpixel. Den hade 3x zoom (motsvarande 38-114 mm på en småbildskamera), makrofunktion, helautomatik och en massa olika exponeringsprogram för olika situationer. Och ingen optisk sökare, man fick titta på displayen för att komponera bilden. 

Jag såg aldrig detta annat än som något att pröva på med, att lära mig att förstå den digitala tekniken och att bestämma mig för vilka krav jag skulle ställa på en bättre kamera. Men mitt fotointresse blommade upp igen, och jag tog många trevliga bilder med den här lilla pjäsen. Den funkar fortfarande fint och har vandrat vidare till en god vän, som är mycket nöjd med den. 

Nyköpingsån bjuder på många stämningsfulla miljöer. Detta är den s k Bembron, en träbro som ligger där den äldsta bron en gång tros ha korsat Nyköpingsån. Med andra ord, ett stycke av den allra äldsta Riksettan mellan Stockholm och Sydsverige. Nikon Coolpix E2000  2003 

Fotografen själv, plåtad på Jogersö i Oxelösund. Nikon Coolpix E2000 2003 

Törnros. Nikon Coolpix E2000 2003 

Den lilla staden Duncan på Vancouver Island är berömd för sina många totempålar. Har poserar fotografens maka vid en sådan. Nikon Coolpix E2000 2004 

Ett år senare, närmare bestämt när vi just kommit till Canada, kände jag att det var dags att skaffa något nytt och mer anvancerat. Den största svagheten med min Nikon tyckte jag var displayen. Man såg inget på den när det var för ljust. Att lösa detta problem med en optisk sökare trodde jag inte på, med tanke på paralaxproblemen jag haft med tidigare automatkameror. Så grundkravet på nästa kamera var en elektronisk sökare. Jag kände mig inte mogen att skaffa en systemkamera ännu, jag visste inte om mitt fotointresse verkligen skulle bära en sådan utgift. I stället blev den en Canon Powershot S1 Is.

Canon Powershot S1IS

Den hade fått betyget Toppklass av Cyberphoto. Den hade en hel del godsaker, t ex möjligheten att videofilma, och även en del manuella inställningsmöjligheter utöver de olika exponeringsprogrammen. 

Jag kunde snart konstatera att det gick att ta bättre bilder med denna kamera än Nikon-kameran. Inte bara för att den hade högre upplösning (3,2 Mpixel), utan uppenbarligen också för att den hade bättre optik. Dessutom kunde man förse den med motljusskydd och filter, vilket ju inte är möjligt på många kompaktkameror. Så jag kompletterade med motljusskydd, närbildslins (den hade inte makro), UV-filter och roterande polarisationsfilter. Och dessutom en fjärrkontroll som kommunicerade med infrarött ljus. En del av detta var väl overkill med tanke på att kameran ändå är rätt enkel. Men allt skulle prövas. 

Blommande prydnasplommon i vår by. Canon Powershot S1 IS 2005. Här kan man se svårigheten att hantera stora kontraster. Den blåa tonen i himlen framträdde först efter justering av originalbildens vitbalans 

Trillium, en vild vårblomma som förekommer sparsamt på Saltspring. Canon Powershot s1IS 2007. Bilden har en del färgbrus – det var knappt om ljus i skogens dunkel. Orsaken till de vita fläckarna till vänster på ett blad har jag inte kunnat klura ut. Damm på sensorn? Knappast, det är fast optik på denna kamera.

Saltspring har ett milt klimat, men vintern 2005 blev vår by under en tid mer eller mindre insnöad. Canon Powershot S1IS 

En av våra vänner på ön, en skotsk borderterrier. Canon Powershot S1IS 2005 

Jag levde med min Canon till sommaren 2007, plåtade tidvis rätt flitigt och hade på det hela taget mycket roligt med den. Men så till sist hade jag kommit fram till följande slutsatser: 

a) kameran räckte inte riktigt till för mitt fotointresse

b) mitt fotointresse räckte faktiskt till för en investering i en systemkamera.

Under tiden hade jag bättre börjat förstå styrkan och svagheten med digital fototeknik. Vi ska nu inte tala om den förargliga slutarfördröjningen, som förpestade livet för användare av de tidiga digitala kompaktkamerorna. Det var inte kul att t ex fotografera en hjort framifrån, och när kameran äntligen exponerade hade hjorten vänt om och börjat avlägsna sig, så att man bara såg hjortens rumpa på bilden. 

Viktigare var kanske det begränsade dynamiska omfånget. Detta hade jag förvisso sett som ett problem redan med Nikon-kameran, och det var inte ett dugg bättre med Canonkameran. Enda sättet att få lite teckning av moln på himlen en vacker sommardag utan att totalt svärta igen marken var att använda polarisationsfiltret. För att få bukt med detta insåg jag att jag först och främst måste ha en kamera med RAW-format. Men jag hade också hört att de större sensorerna på systemkamerorna hade betydligt bättre dynamiskt omfång. 

Sedan var det naturligtvis lockande med den överlägsna optiken och upplösningen på en systemkamera. 

Som du kan se på min profil fastnade jag för en Fujifilm Finepix S5 pro.

Jag ska i en kommande bloggpost skriva lite mer om den. 

Dela: