Bilder från Saltspring Island

Bilder, bloggar och belöningar

Varenda gång jag sätter mig vid datorn (och det är flera gånger om dagen) så börjar jag med att kolla lite på Fotosidan. För det mesta börjar jag med de bloggar jag följer regelbundet, och om det kommit något svar på kommentarer jag givit. Kommentaren  är mitt sätt att visa uppskattning till dem som publicerat bilder jag tycker om. Ibland kommenterar jag bilderna, ibland bara texten. Det beror på vad jag spontant känner för.

Bloggarna ger mig inte bara möjlighet att titta på nya bilder, de innehåller också en social dimension. Det blir ofta en dialog mellan dem som bloggar och de som läser bloggarna, och många av läsarna bloggar dessutom själva. Så efter ett tag lär man känna varandra en smula. Det är en del av behållningen.

Nu är jag inte ute efter den sociala dimensionen som sådan, det är fotografi som är mitt intresse här på Fotosidan. Men när den sociala dimensionen utvecklas kring det fotointresse som vi har gemensamt  tycker jag det är roligt. Lite för roligtkanske... det visar sig att jag spenderar en hel del tid med att läsa bloggar, kommentera bloggar och läsa kommentarsvar. Ibland flera timmar per dag, vilket är nästan otroligt. Det blir inte så mycket tid över för att botanisera bland Fotosidans album. Om jag tittar på albumbilder blir det i första hand sådana som lagts upp av bloggare jag följer, och av dem som kommenterat min egen blogg.

Det är risk för att detta ivriga följande av Fotosidan går ut över både mitt eget fotograferande och mitt eget bloggskrivande. Så nu har jag bestämt mig för att ransonera åtminstone kommentarskrivandet en smula. Ifall det nu lyckas :-)

En aspekt av bloggarna som social mötesplats är de utmärkelser som en en del ger till bloggar de tycker särskilt mycket om. Den som får en sådan utmärkelse blir förstås ofta lite stolt, fastän utmärkelsen knappast säger mer än kommentarerna man får. Ändå känns kanske utmärkelsen finare, fastän den delas ut som rent privat initiativ och bara speglar en personlig uppskattning. Eftersom utmärkelsen ofta åtföljs av ett litet JPG-diplom så verkar den finare. Det smäller bestämt högre än en uppskattande kommentar.

Det finns anledning att fundera lite grand över detta med belöningar just nu. Någon har nämligen  startat ett kedjebrev kallat Beautiful Blogger Award. Jag har inte kommit på vem som satte igång det, men den som får belöningen uppmanas klistra in JPG-diplomet på en egen bloggsida, berätta lite om sig själv och så nominera sju andra bloggare. Såvitt jag kan se innebär nomineringen automatiskt att den nominerade ansetts ha fått utmärkelsen. Jag blev uppmärksam på det här eftersom jag själv blev nominerad samtidigt från två olika håll.

Som alla andra som får en belöning blev jag förstås lite smickrad av uppmärksamheten, och glad över vänligheten från deras sida som utdelade den. Och nu är det min uppgift att klistra in JPG-diplomet här och nominera sju andra. Mer om det nedan.

Jag vet inte om det är denna antagligen nya belöning som föranlett Tomas Engström att själv instifta en belöning på sin blogg.

Tomas' belöning är lite satirisk, vilket framgår redan av belöningens namn: Bloggjävel. Så när man ser vem han givit denna belöning till blir man först osäker på om det verkligen är en belöning, men det är det. Det är inte mottagaren som satiriseras, utan idén om belöningar. Liksom Beautiful Blogger Award är belöningen en stafettpinne, men den ska bara lämnas vidare till en annan bloggare taget.

Jag har som sagt funderat lite kring det här. Det är tydligt att de som startat Beautiful Blogger Award inte  gjort sin matteläxa. Om alla som får denna belöning lämnar den vidare enligt plan kommer antalet som får belöningen att tillväxa explosionsartat. Det borde säkert inte ta mer än högst ett par veckor förrän samtliga aktiva bloggare på Fotosidan fått belöningen. Om man sprider den utanför Fotosidan (vilket redan har skett) så gissar jag att efter någon månad har i stort sett alla aktiva bloggare i Sverige fått den. Och om man sprider den utanför Sverige har i alla fall inom något år samtliga bloggare i hela världen fått utmärkelsen.

Jag unnar er allesammans att en gång i livet får en bloggutmärkelse. Men den verkliga spridningen kommer förstås inte alls att gå så snabbt. Det har två orsaker. Den ena är att ett antal mottagare aldrig nominerar några nya mottagare. Den andra är att det helt enkelt ganska snart blir svårt att hitta lämpliga kandidater som inte redan fått utmärkelsen. Det troliga är att populära bloggare får den från flera håll samtidigt, eftersom den som nominerar inte vet om att mottagaren redan fått den. Den som är uppmärksam kommer å andra sidan att upptäcka att alla man verkligen vill nominera redan har fått utmärkelsen. Så antingen får man ge upp då, eller också söka sig till nya bloggar som man kanske inte brukar följa, för att  hitta värdiga mottagare.

Det blir så eftersom antalet indragna teoretiskt sett måste multipliceras med 7 för varje ny generation av mottagare. Jag minns nu inte vad en sådan tillväxt kallas matematiskt, men den skapar ett jordskred. Du har samma fenomen med kedjebrev. Får du ett kedjebrev från ett visst håll så kan du vara rätt säker på att inom kort få samma brev från flera. Ofta är det bara en fråga om vem som hinner först. Du har knappt hunnit tänka: ”Detta måste jag skicka till Kalle och Kristina och Kerstin...” förrän fler exemplar av brevet dimper ned hos dig, med Kalle och Kristina och Kerstin som respektive avsändare.

Pyramidspel fungerar på liknande sätt. Innan folk genomskådade dem så kunde den som startade ett bli förmögen utan något jobb alls. Men de deltagare som gick med senare förlorade sina insatser, eftersom det snart inte fanns några som kunde fylla på med pengar utifrån.

Pyramidspel betraktas i dag med rätta som ett medvetet bedrägeri. Kedjebrev är inte bedrägeri, men ibland är breven otrevliga i tonen. Man hotas med att drabbas av något slags olycka om man bryter kedjan, och samtidigt utlovas allehanda abstrakta välsignelser åt dem som fortsätter den. Sådana kedjebrev är väl inte direkt olagliga, men de är omoraliska, och en sådan brevkedja bör man omedelbart bryta.

Beautiful Blogger Award är ju egentligen ett kedjebrev, men det är trevligt i tonen, och den som startade det såg det antagligen som ett oskyldigt och trevligt socialt event. Och det är det ju på sätt och vis. Och det vare mig fjärran att sura över det, allra minst som jag fått denna uppmuntrande utmärkelse själv. Ändå har jag valt att bryta kedjan. Och därmed tycker jag att jag diskvalificerar mig själv från att klistra in diplomet här. Hoppas ni som nominerade mig inte blir ledsna, för jag uppskattar verkligen er uppskattning!

Kedjan kommer ju i alla fall att kollapsa ganska snart. Men jag kommer att fortsätta som förut, att genom mina bloggkommentarer uttrycka min uppskattning av de bloggar jag följer. Det kanske inte är lika fint med en glad kommentar från mig som med en  Beautiful Blogger Award, men möjligen mer substans i kommentaren.

Tomas’ Bloggjävel-utmärkelse har möjligen chans att leva under en tid, eftersom den bara skickas vidare i ett exemplar från varje mottagare. Men då blir det förstås inte så många som får den. Och om någon bryter den kedjan så upphör utmärkelsen helt. Det är nog bara en tidsfråga innan det inträffar. Fast det kanske inte gör något, för jag tror som sagt att Tomas tog detta initiativ på pin kiv, för att skoja med utmärkelserna.

Och nu ska jag skoja med dem själv. Den utmärkelse jag härmed instiftar går inte till bloggare utan till bloggläsare. Utmärkelsen kallas Bloggmalen. Man kvalificerar för den genom att läsa denna bloggpost. Det går inte att avsäga sig utmärkelsen, eftersom den inte åtföljs av vare sig något diplom eller några förpliktelser. Så nu vet du det. Från och med i dag är du Bloggmal! :-)

Det finns i alla fall en kul vits med  Beautiful Blogger Award, och det är att varje mottagare ska berätta sju saker om sig själv. Det ställer jag upp på:

1. Jag är en dinosaurie. Därmed menas att jag levt så länge att mitt personliga språk och min föreställning om vad som är goda seder är utrotningshotade.

2. Ordet är mitt främsta uttrycksmedel. Om tillräckligt många år faller på min lott hoppas jag att den fotografiska bilden ska rycka fram till en någorlunda jämställd position. 
 
3. Jag har tre döttrar som tycker att jag är djupt originell, men jag är osäker på om de därmed egentligen menar jag är mossig. Dock, som kärleksfulla döttrar säger de aldrig ett ont ord till mig. De är en del av mitt livs skatter.

4. Jag är lyckligt gift sedan nästan 30 år. Min fru hävdar med stort eftertryck att jag tillbringar för mycket tid vid datorn.

5. En gång hade jag en chowchowhund som hette Liona. Hon var så enastående att jag därefter inte haft lust att skaffa hund igen. I stället blev det två katter, en svensk bondkatt som hette Snorpan, och en birmakatt som hette Sassa. Snorpan var mycket snäll och tillgiven och lite allmänt fyrkantig i sättet. Sassa var en elegant fröken som charmade alla. Men det är länge sedan, och numer har jag inget husdjur.

6. Under uppväxtåren umgicks jag en hel del med hästar, kossor och en och annan gris. Men jag kan inte påstå att jag egentligen lärde mig att förstå dem. Dock väcker åsynen av dessa det gamla bondlandets symboler alltid glädje hos mig, ifall jag har turen att se dem utomhus.

7. Jag är datanörd sedan 1963, men har numer tröttnat en smula på tekniken och äger ingen iPhone.

Gratulerar till utmärkelsen Bloggmalen! Nu uppmanas även du att skriva ned sju saker om dig själv i din nästa bloggpost. Fast om du inte bloggar så slipper du :-)

Trevlig helg, kära Bloggmal!

Dela:

Färg eller svartvitt (igen!)?

Min förra bloggpost (Månadens favorit maj 2010) föranledde en kommentar att den visade bilden kanske skulle vara bättre i svartvitt. En fråga som är föremål för mina ständiga grubblerier. Här är den i alla fall i svartvitt. Vad tycker du?

Dela:

Bloggdöden på fotosidan?

Varning! Mycket text och lite bild, hoppa över om du inte är på diskussionshumör!

Äsch! Vem bryr sig?

Den här bloggposten kom till spontant på fredagsförmiddagen, som en respons på Mikael Goods bloggpost ”Bloggdöden på fotosidan”.

Det är trendigt just nu att ifrågasätta bloggandet! :-)

Var det inte Obama själv som ådrog sig kritik för att ha yttrat sig nedsättande om sociala medier? Ett tecken i tiden! Bloggkritiska artiklar har ju också förekommit i pressen, jag hat tappat räkningen på dem. Mitt eget intryck är att vi står inför ett fenomen (sociala media i allmänhet, och just här specifikt bloggandet) som vår kultur så att säga inte tagit ställning till ännu. Både som bloggare och bloggläsare måste man ta ställning till vad man vill och varför. Vilket vi i allmänhet är rätt tröga att göra.

Jag noterar din journalistiska rutin: du har satt en utomordentligt säljande rubrik på din bloggpost. Den har helt klart lockat läsare, och just sådana som liksom du och jag funderar över saken. Det syns på mängden av kommentarer.

För mig tog det lång tid innan jag började läsa bloggar regelbundet. Jag prenumererar på dem med hjälp av Google Reader, utom just fotosidans bloggar. Bloggarna jag läser regelbundet omsätts långsamt. Av och till hittar jag någon ny intressant blogg, och efter ett tag gallrar jag bort dem jag är mindre intresserad av. Oftast därför att de efter ett tag inte förnyar sig så mycket. Men jag sparar adressen till dem och kanske droppar in någon gång för att se om de känns intressanta igen.

Jag tror som de flesta andra att skälet till att en viss blogg (vilken som helst) kanske får färre läsare nu än för några år sedan är ökat utbud. Då konkurrerar bloggarna på FS med hela blogosfären, det måste man komma ihåg. Även den fotointresserade hittar massor av material på nätet. Sedan är frågan den hur folk väljer bloggar. Själv väljer jag alltid ut dem som intresserar mig och följer dem under en kortare eller längre tid. Fotosidans bloggar bevakar jag genom min intressant-lista. Ett bra sätt för mig att ta ställning till hur intressant bloggen är för mig är att se hur ofta jag får lust att kommentera. De flesta bloggar jag verkligen läser kommenterar jag regelbundet. Men det är klart, det tar tid!

När det gäller just fotosidan, så är det fotointresset som är vägledande. Bloggar som till alltför stor del handlar om annat kliver jag av igen, i den mån jag alls följer dem. Bloggarna är intressantare än fotoalbumen, eftersom fotografen väljer bilder efter andra kriterier (verkar det som) och har mer att säga om bilderna i bloggen. Därmed inte sagt att man alls alltid hittar de bästa bilderna i bloggarna, men jag är inte ute efter de bästa bilderna. Det är fotografernas förhållningssätt till fotografi och till sina egna bilder som intresserar (inspirerar) mig. Mycket därför att jag är inne i en sökprocess själv, för att klura ut vad jag vill med mitt fotograferande.

En del bloggare, även här på FS, tycks först och främst ha bloggen som ett slags emotionell dagbok. Det är OK naturligtvis, men det vill till att bilderna är intressanta om jag ska följa en sådan blogg.

Vaddå väcka uppmärksamhet? Har aldrig sett det som ett problem!

Vad som är intressanta bilder är ju dock fullkomligt subjektivt. Så bara för att jag kliver av en blogg med vackra närbilder på blommor, beledsagade av någon lite poetisk betraktelse, så betyder det inte alls att just en sådan blogg är sämre än någon annan. Bara att den intressemässigt konkurreras ut av annat. Kanske mycket just för att den inte säger mig som mycket om just det som intresserar mig mest, nämligen fotografens relation till bild och fotografi.

Jag är ingen vän av att säga något negativt om det som inte intresserar just mig. Jag läser många kommentarer här på FS, både i bloggar och bildalbum, som går ut på att det kommenterade objektet är dåligt. Sådana kommentarer är dåliga. Låt bli att följa det som inte intresserar dig, och uppmuntra det som intresserar dig, det är mitt allmänna råd! Strunta i det du inte gillar, du sprider bara misstämning med eventuell negativism.

Som bloggläsare sitter man alltså vid ett smörgåsbord. Det är bara att ta för sig av det som smakar, är det inte en väldigt positiv situation? Att man bör lära sig att sovra, det är ju bara banalt. Sådant får man lära sig när man nalkas ett överlastat julbord också. Ät dig mätt på allting, och du mår inte bra efteråt. Eller, som min gamla mormor brukade säga (om just julbordet): ”Det snåla ögat vill ha vad magen ej kan fördra” :-).

För den som skriver en egen blogg kanske frågan känns mera brännande. Ivrigt väntar man kanske på kommentarer eller studerar läsarstatistiken. Jag tror att vi olika skribenter motiveras av helt olika saker. För mig har bloggen på FS blivit ett sätt att få kontakt med andra som är intresserade av fotografi.

Jodå, vi är jätteintresserade! Har du en godis?

Som jag bor har jag inte så rika tillfällen till sådana kontakter annars. Närmaste fotoklubb är i Victoria, dit jag måste ta färjan för att komma. Här på ön finns ingen fotoklubb. Det finns många som fotograferar, men att organisera kontakten med dem skulle just nu kräva av mig att jag startade en fotoklubb själv. Det finns ett nätverk av fotografer som organiserar en årlig fotoutställning av hög kvalitet. Men de är proffs allesammans, och jag är inte inbjuden att delta. Hur intresserade de är att ventilera fotografi vet jag inte, de är nog snarast konkurrenter.

Fotosidans bloggande ger mig två möjligheter: att hålla kontakten med fotointresserade på precis rätt nivå för mig, och att hålla kontakt med gamla Sverige. Det sistnämnda är en trevlig aspekt. Om den inte fanns kunde jag väl lika gärna leta rätt på en canadensisk sajt och se vad den kunde erbjuda.

Hur ska jag nu summera dessa tankar? Bloggandet på FS är för mig en fortgående dialog med andra fotointresserade. Det är uppmuntrande att se att se att en hel del folk droppar in på min blogg, men det viktigaste är dialogen. När jag nu sitter för långt borta för att kunna gå på Ellens :-).

Om min läsarstatisitk gick ned till noll (eller nära noll) skulle jag kanske lägga av att blogga här. Men när så många som hundra kanske droppar in ibland, då räcker det mer än väl för att jag ska känna mig uppmuntrad. I synnerhet om en eller annan kommer med någon trevlig kommentar.

Dela:

Projekt anka II

Jag tidigare bloggat om Projekt anka. Det är den tioårige grabben i en familj bland våra vänner som bedriver detta 4H-projekt. Tanken är att resultatet i form av vuxna ungankor ska förevisas på lantbruksmässan i höst.

The duckmaster himself!

Vid min förra fotosession med ankungarna var de en månad gamla och bodde inomhus i ett stort terrarium. Varje dag fick de komma ut en stund för att bada och plaska på verandan. Nu är de sex veckor gamla och har flyttat ut till  ett lustigt litet hönshus i trädgården. Där delar de plats med en liten flock kycklingar, som håller till i en avbalkning i hönshuset under en värmelampa.

Kycklingarna är jämnåriga med ankungarna

Fortfarande får ankungarna förstås komma ut och leka i plaskbassängen med jämna mellanrum. Annars är deras favoritsysselsättning att äta, och de älskar maskors- och salladsblad. När de blivit lite större tänker man släppa ut dem i köksträdgården på snigeljakt. De lär vara effektiva för det ändamålet och ger sig inte på odlingarna så länge det finns sniglar. Säger dom som vet :-)

Matdags!

Lillasyster har kommit med lite maskrosblad

Någon frågade mig om vad för slags ankor det är, och nu har jag tagit reda på det. De tillhör rasen Khaki Campbell,  förädlad under slutet av 1800-talet för hög äggproduktion. Så nu lär man väl så småningom för första gången i sitt liv få smaka ankägg.

Dela:

Projekt anka

Goda vänner har skaffat en liten flock ankungar. Planen är att anlägga en ankdamm på tomten. Något slags ankhus behövs också, som skyddar dem från mink, det enda rovdjur här som tar ankor. Förmodligen måste man skydda dem från rovfågel också, så det är inte helt lätt att fixa till saker och ting. Tidigare har de förlorat en hel liten flock med höns till höken.

Innan allt är fixat bor ankorna inomhus, i ett terrarium som de håller på att växa ur. Så något nytt måste snart ordnas. Varje dag får de tillbringa någon timma i en liten plaskdamm på verandan. Ett evenemang som är lika poppis bland familjens barn som bland ankungarna.

Dagens bad är ett populärt spektakel

Ankungarna matas med små bitar av salladsblad

Medge att dom är söta!

Dela: