Bilder från Saltspring Island

Det fotografiska samtalet II

Jag har tidigare berättat om en diskussion jag startade på Fotosidan: Det fotografiska samtalet.  Den var föranledd av att en del personer (bl a fotografen och läraren Göran Segeholm) ifrågasatt att vi hade något fotografiskt samtal värt namnet här i Sverige.

==========

Edit 2009-11-06:

Att Göran Segeholm inspirerat mig till diskussionen innebär inte på något sätt att jag tillskriver just honom de olika kritiska kommentarer jag hört om det fotografiska samtalet. Det kan annars verka så, eftersom jag nämnt just hans namn. Bäst att påpeka detta, för undvikande av missförstånd.

==========

Eftersom jag inte hade klart för mig vad ett fotografiskt samtal egentligen är för något, så startade jag diskussionen, i förhoppning om att komma till klarhet i frågan. Diskussionen kom att handla om principfrågor.

Diskussionen startades den 10 oktober och var aktiv fram till 24 oktober. Då fanns det 123 inlägg. Man hittar diskussionen som en tråd i diskussionen Fotosidan.se/Fotosidan.se.

Skälet till att dett samtal slocknade kanske var att det inspirerade till startandet av en ny diskussion med samma namn, men med en annan utgågnspunkt. Denna nya diskussion startades den 31 oktober.  I den nya diskussionen förs ett antal samtal som är direkt knutna till en bestämd bild eller en fotograf. Det rör sig inte om bildkritik i inskränkt mening, utan mer om vad man känner inför bilden, hur den kan tolkas, vad den har för budskap etc. För varje ny bild eller fotograf startas en ny tråd.

Denna diskussion hittar man i Bilden i fokus/Det fotografiska samtalet.

Det har varit mycket intressant för mig att följa dessa diskussioner. Antalet deltagare är inte så stort, men debattglädjen har varit påfallande, och många har haft mycket att säga. Inte minst jag själv :-)

Min ursprungliga frågeställning har hela tiden funnits kvar: vad är det för något egentligen,  det där fotografiska samtalet som Segeholm m fl efterlyser? Har jag fått en bättre uppfattning om det efter den senaste månadens diskussioner?

Här är jag som den amerikanske officer, som på 1970-talet kommenterade ett föredrag han hört om databehandling: ”I’m still confused, but on a higher level”.

Intresset för fotografi är säkert större i dag än det någonsin förut varit. Oräkneliga människor fotograferar regelbundet nuförtiden. Kameran i mobiltelefonen blir bättre och bättre och hänger med överallt. Antalet försålda systemkameror är antagligen större än någonsin. Antalet bilder som tas är säkert omöjligt att ens gissa, eftersom det inte längre går åt film, och den enskilda exponeringen inte kostar något. Och vem som helst kan publicera sina bilder offentligt på Internet alldeles gratis. Om detta är något problem, så är det väl att ens egna bilder inte syns i det väldiga flödet.

Men de som klagar tycker bestämt att detta knäppande inte är värt så mycket.  Fotokonsten förs inte framåt av att en miljon nya människor fotograferar en banal solnedgångsbild eller familjen på badstranden. Makrofotograferingen (extrema närbilder på t ex blommor och insekter) mister sin magi när nästan varenda människa experimenterar med det. O s v.

Fast att bedöma vår tid ur fotografsynpunkt kan man inte bara göra utifrån själva mängden av bilder. Tack vare att så många fotograferar så mycket, så växer det också fram kvalitet ur massan. Det gäller bara att hitta guldkornen. Här på Fotosidan finns massor av mycket intressanta och bra bilder, och en del som är mer än bra. De flesta av dessa bilder diskuteras kanske inte så mycket, men många av dem kommenteras i alla fall av en del av dem som tittar på dem. Är dessa kommentarer för banala eller amatörmässiga för att förtjäna att kallas ett vettigt fotografiskt samtal? Många av dem är inget annat än förtjusta hurrarop, och försöken till vad fotosidan kallar ”konstruktiv kritik” ger inte mig så mycket i alla fall. Men om kommenterandet inte är så djupsinnigt så måste det bero på att inte så många människor känner behov av att vare sig ge eller få djupsinniga kommentarer. Är det där felet ligger?

De som kan fotohistorien refererar i bland till yttranden av kända profeter på området. Jag känner knappt till en enda en av dem. De jämför med klassiska berömdheter inom fotohistorien. Även om jag inte själv kan namnet på dem, så har jag sett en hel del av deras bilder. De inspirerar, men de inspirerar i alla fall inte mig till så mycket jämförelser med nutida fotografi.

De riktiga bitvargarna förargar sig över att när det pratas foto, då pratas det helst om kameror och annan teknik. Jag kan själv inte förstå vad det är för fel med det. Folk pratar för att de tycker det är roligt, och pratar gärna om det som de tycker är roligt. Tycker de att kamerorna och tekniken är roliga saker, så ska de väl prata om det? Dessutom pratar vi teknik för att lära oss.

En av mina källor anser att vi behöver ett statligt fotografiskt museum. Helst i Stockholm, kan man förmoda. Där byggs ju nu ett stort privat fotomuseum, men det duger inte. Endast ett statligt museum kan tänkas visa bilder som inte är tillräckligt publikt intressanta för att ge näring till ett kvalificerat fotografiskt samtal. Hoppsan, vad sa jag nu? Jo, det finns tydligen en motsättning mellan kulturellt värde och publikt intresse. Utställningar som det strömmar folk till (vilket ett privat museum behöver) kan inte vara så intressanta, eller hur?

==========

Edit 2009-11-06

Uttalandet om ett fotografiskt museum tillskrev jag i den första versionen av denna bloggpost Göran Segeholm. Som du kan se av hans kommentar nedan blev han med all rätt lite störd av detta. För han har inte alls givit uttryck för någon sådan uppfattning. Tyvärr har jag förlorat uppgiften om den källa som önskade ett statligt fotomuseum, men någon har gjort det. Var god observera att min respons på den åsikten är lite präglad av ironi. Kanske dumt av mig, jag har inte i och för sig något att invända mot ett statligt fotomuseum. Men jag tror att det privata som nu är under etabliering i Stockholm har mycket intressant att ge.

==========

Jag förstår att yrkesfotografer i vår tid kan plågas en smula av identitetskriser. När varenda människa fotograferar, vad är det då som är särskilt med en fotograf? Bara om yrkesfotografens bilder i något viktigt avseende höjer sig över mängden så blir det meningsfullt att utöva detta yrke, i alla fall som konst. Kändisfoton och reklamfoton kan man förstås tjäna en peng på, men reportagefotograf verkar inte vara ett yrke med framtid, nu när tidningarna skär ned. En naturfotograf som vill väcka uppmärksamhet måste bli allt djärvare och mer företagsam för att skapa bilder ”som ingen sett förut”.

Men egentligen tror jag inte att antalet uppmärksammade fotokonstnärer och yrkesfotografer är färre nu än för 50 år sedan. Det är bara det totala antalet som är större, och därmed konkurrensen om uppmärksamhet hårdare.

Så sägs det att det inte kommer ut några fotoböcker som verkligen ger något väsentligt. Förlagen vågar inte satsa på det. Jag är egentligen inte förvånad. Jag köpte under kanske tio år ”Årets pandabok”, men ledsnade på dessa böcker. Många vackra bilder, men som böcker var de ofta lite långtråkiga. Riktigt bra fotoböcker blir förstås också dyra, eftersom det är väldigt dyrt att producera dem. Det kommer verkligen ut en del fotoböcker som jag gärna skulle vilja ha, men för det mesta är de för dyra för mig.

Kan det verkliga problemet vara att de mer ambitiösa yrkesfotograferna känner sig ignorerade i kulturdebattens finrum? Tidningarnas kultursidor är nyckfulla och uppmärksammar helst bara sina favoriter. På popkultursidorna framträder mest kändisartister, vare sig de har något att säga eller ej. Var finns platsen för våra fina och duktiga fotografer att bli synliggjorda? Fototidningarna vänder sig mest till amatörer och allmänt fotointresserade, och produktrecensioner tar en stor plats i dem.

Mina funderingar här skjuter kanske ibland bredvid målet, jag vet inte. Jag spekulerar lite. Men jag tror inte längre att det handlar om någon verklig brist på fotografiska samtal, vad nu sådana skulle vara. Jag tror att det handlar om våra svårigheter att få något slags medvetet förhållningssätt till den överväldigande bildfloden i vår tid. Den fotografiska bilden som sådan har helt förlorat sin exklusivitet. Det finns bilder på allt, och det finns bilder av alla tänkbara slag. Och nya tillkommer i en strid ström. Man blir övermätt, man drunknar i flödet. När man som amatör blir överväldigad är det ju bara att lägga kameran åt sidan ett tag. Men yrkesfotografen måste sträva vidare, hitta sin nisch, sin personliga identitet. En del gör det också, troligen ganska många. Men alla är uppenbarligen inte nöjda.

De fotografiska samtal som förts och förs här på fotosidan är absolut intressanta och givande. Är de inte bra som de är? Hur de i stället borde se ut, det vet jag fortfarande inte. Jag menar att de som vill se ett annorlunda och ”bättre” fotografiskt samtal får väl starta ett. Och jag tror inte att en konstruktiv utgångspunkt är klagomål över hur det är just nu. Men visst, lite har väl de som klagat rört om i smeten, i alla fall här på fotosidan!

Lättar dimmorna över det fotografiska samtalet?

Dela:

Fotografiska karamellfärger

På 1960-talet, när jag började fotografera i färg, funderade jag en del på de olika filmernas färgegenskaper. Många fotografer älskade Kodachrome, men jag tyckte att den filmen ofta gav en för intensiv färgmättnad. Min favorit var i stället Ektachrome, som jag tyckte gav mer naturliga färger. Jag vill för övrigt minnas att Kodak marknadsförde Ektachrome som yrkesfotografernas diafilm.

Jag har tänkt på det här nu när jag fotograferar digitalt och faktiskt själv kan bestämma bildens färgegenskaper. Både genom inställningar i kameran och i efterbehandlingen.

Nu ska det sägas att jag låter kameran göra så lite som möjligt åt exponeringen på sensorn. Men det leder i alla fall till att färmättnad redovisas som ”låg” innan jag bearbetat bilden.

Hur ska jag nu göra för att få den mest naturliga färgmättnaden? Det verkar enkelt, men slutresultatet beror inte bara på hur jag ställer in just färgmättnaden, utan också kontrasten. Jag sitter där och föser reglagen hit och dit i bildbehandlingsprogrammet, och ofta blir det inte som jag vill ha det. Antingen verkar bilden färglös, eller också lyser den av dessa karamellfärger som ofta är typiska för digitalfoton.

I början kände jag kanske samma glädje över de dramatiskt färgmättade bilderna som 1960-talets Kodachrome-entusiaster. Men efterhand har jag börjat eftersträva en lite mer ”poetisk” färgsättning. Hur jag nu ska åstadkomma det.

För mig har detta blivit en fråga om metodik. Den lösning som funkar för mig är följande. Den gäller alltså bilder som ska visas i färg:

1. Jag brukar alltid som ett första steg kontrollera vitbalansen. För det mesta har kameran varit inställd på auto vitbalans, och det funkar inte alltid perfekt. En solig sommardag kan t ex himlen bli en smula urfrätt på grund av fel vitbalans. Kan man hitta något objekt i bilden att lägga till grund för justering av vitbalansen, så kan det leda till att högdagrarna får mer innehåll och inte blir för urfrätta.

2. Jag drar ner färgmättnaden till noll. Bilden visas då rent svart/vit.

3. Jag justerar skärpa (oskarp maskning), exponeringsdata (ljus, kontrast) så att jag får en bild som i svart/vitt verkar så naturlig som möjligt. Det gäller här att inte falla för frestelsen hatt ha en alltför kontrastrik bild. Man måste alltid se upp med att högdagrarna fräts ur om kontrasterna är för hårda. Hårdare kontraster gör också färgerna mer intensiva.

4. Nu är det bara att dra upp färgmättnaden igen, och lätt att hitta det läge där färgerna är levande och lagom mustiga utan att bildens gräsmattor verkar gjorda av plast.

Det här verkar ju störtenkelt, men faktum är att jag hållit på i flera år med digitalfotografering och först nubörjatjobba på det här sättet.

För svartvita bildern blir arbetsgången lite annorlunda.Vad som är effektivast när det gäller svart/vita dogmabildern är jag inte riktigt på det klara med än. Jag ska kanske ta upp det senare.

Här är i alla fall ett exempel på hur jag jobbat med en rätt slumpmässigt vald bild. Jag tog just denna eftersom jag tyckte att den var alltför karamellig efter mitt första försök. Den innhåller också mycket grönska, vilket kan göra att den lätt ser kladdig ut med för hög färgmättnad. Sedan får jag reservera mig lite – jag har bearbetat den i RAW-format, och den blir inte exakt likadan efter konvertering till JPG. Inte heller visas den exakt likadant i  webbläsaren som i andra program. Men vi bortser från det nu. Jag försöker illustrera arbetsgången så gott det går. 

Så här såg bilden ut direkt från kameran. Vad som gäller är alltså låg kontrast och färgmättnad i kameran, för att fixa dessa saker manuellt sedan. Om man tar ut bilderna från kameran direkt i JPG måste kameran ställas in annorlunda

Här är färgmättnaden nedragen till noll

Här är bilden skärpt och ljushet och kontrast justerade. Vilka verktyg jag väljer för detta beror lite grand på hurdan bilden är. I detta fall har jag först använt ett verktyg som heter Highlight recovery, för att få lite mer substans i högdagrarna.Sedan har jag försiktigt justerat ljushet och kontrast en smula

Så har jag dragit upp färgmättnaden igen, just till det läge som bilden hade från början. Kameran anser att detta är låg färgmättnad, och det kan man ju hålla med om ifall man tittar på den första bilden. Men efter justering av ljus och kontrast får jag en hyfsat färgmättad bild trots den nominellt låga färgmättnaden 

Dela:

Going digital!

Var ska man sätta punkt för retro-eran? Somliga skulle väl säga vid digitalkamerornas intåg. Själv sätter jag just nu gränsen vid de automatiska kompaktkamerornas erövring av marknaden. Exakt när den inträffade minns jag inte, men i min egen fotografvärld var det i början av 90-talet. 

Jag hade sneglat ett tag på dessa små tekniska krutpaket, som verkade att ha allt: blixt, exponeringsautomatik, autofokus och zoom. Inte var de så dyra heller, man tycktes få väldigt mycket kamera för pengarna. Så jag städade undan allt äldre i kameraväg och skaffade mig en Pentax med långzoom. 

Min Pentax var nu inte så där väldigt kompakt, utan en rätt tung och skrymmande klump. Men det var inte det värsta. Jag lyckades just aldrig ta några spännande bilder med den. Vad som var fel vet jag inte, bara att den kändes hopplöst charmlös jämfört med äldre tiders kameror. Så efter ett tag fick en behövande familjemedlem överta den. Den hängde med några år men gav sedan upp andan, och den har inte efterlämnat några djupare spår i familjens fotohistoria. 

För att alls ha något att plåta familjesammankomster med skaffade jag i stället en lite kompakt Konica. Den hade den stora fördelen att den kunde stoppas i fickan och medföras överallt. Men någon annan fördel hade den inte. Sökarparalaxen var enorm, man visste egentligen aldrig vad som verkligen kom med på bilden. 

Frustrerat satte jag mig ner för att begrunda min fotografiska framtid. Tydligen höll i alla fall något verkligt spännande nytt på att hända. Det började komma fler och fler digitalkameror. Inte bara fruktansvärt dyra saker för den som levde på att vara fotograf, utan också billigare saker för den vanliga amatören. Jag fick låna en liten Nikon Coolpix av en god vän. Det var jätteroligt att plåta med den, och att bearbeta bilderna i datorn. Jag blev snabbt såld på idén. Fast den hade bara VGA-upplösning (640x480 pixlar, eller ca 0,3 Mpixel). Så den var inte särskilt användbar i praktiken. Jag bestämde mig för att invänta att kameror med högre upplösning skulle komma ned i överkomliga priser. Minst 1 Mpixel antog jag att en sådan kamera måste ha, helst mer. Under tiden la jag fotointresset lite åt sidan. 

År 2003 tyckte jag tiden var mogen. Den lokala fotohandlaren hade en trevlig liten kamera på extrapris, Nikon Coolpix E2000. 

2000 antyder upplösningen, som var 2 Mpixel. Den hade 3x zoom (motsvarande 38-114 mm på en småbildskamera), makrofunktion, helautomatik och en massa olika exponeringsprogram för olika situationer. Och ingen optisk sökare, man fick titta på displayen för att komponera bilden. 

Jag såg aldrig detta annat än som något att pröva på med, att lära mig att förstå den digitala tekniken och att bestämma mig för vilka krav jag skulle ställa på en bättre kamera. Men mitt fotointresse blommade upp igen, och jag tog många trevliga bilder med den här lilla pjäsen. Den funkar fortfarande fint och har vandrat vidare till en god vän, som är mycket nöjd med den. 

Nyköpingsån bjuder på många stämningsfulla miljöer. Detta är den s k Bembron, en träbro som ligger där den äldsta bron en gång tros ha korsat Nyköpingsån. Med andra ord, ett stycke av den allra äldsta Riksettan mellan Stockholm och Sydsverige. Nikon Coolpix E2000  2003 

Fotografen själv, plåtad på Jogersö i Oxelösund. Nikon Coolpix E2000 2003 

Törnros. Nikon Coolpix E2000 2003 

Den lilla staden Duncan på Vancouver Island är berömd för sina många totempålar. Har poserar fotografens maka vid en sådan. Nikon Coolpix E2000 2004 

Ett år senare, närmare bestämt när vi just kommit till Canada, kände jag att det var dags att skaffa något nytt och mer anvancerat. Den största svagheten med min Nikon tyckte jag var displayen. Man såg inget på den när det var för ljust. Att lösa detta problem med en optisk sökare trodde jag inte på, med tanke på paralaxproblemen jag haft med tidigare automatkameror. Så grundkravet på nästa kamera var en elektronisk sökare. Jag kände mig inte mogen att skaffa en systemkamera ännu, jag visste inte om mitt fotointresse verkligen skulle bära en sådan utgift. I stället blev den en Canon Powershot S1 Is.

Canon Powershot S1IS

Den hade fått betyget Toppklass av Cyberphoto. Den hade en hel del godsaker, t ex möjligheten att videofilma, och även en del manuella inställningsmöjligheter utöver de olika exponeringsprogrammen. 

Jag kunde snart konstatera att det gick att ta bättre bilder med denna kamera än Nikon-kameran. Inte bara för att den hade högre upplösning (3,2 Mpixel), utan uppenbarligen också för att den hade bättre optik. Dessutom kunde man förse den med motljusskydd och filter, vilket ju inte är möjligt på många kompaktkameror. Så jag kompletterade med motljusskydd, närbildslins (den hade inte makro), UV-filter och roterande polarisationsfilter. Och dessutom en fjärrkontroll som kommunicerade med infrarött ljus. En del av detta var väl overkill med tanke på att kameran ändå är rätt enkel. Men allt skulle prövas. 

Blommande prydnasplommon i vår by. Canon Powershot S1 IS 2005. Här kan man se svårigheten att hantera stora kontraster. Den blåa tonen i himlen framträdde först efter justering av originalbildens vitbalans 

Trillium, en vild vårblomma som förekommer sparsamt på Saltspring. Canon Powershot s1IS 2007. Bilden har en del färgbrus – det var knappt om ljus i skogens dunkel. Orsaken till de vita fläckarna till vänster på ett blad har jag inte kunnat klura ut. Damm på sensorn? Knappast, det är fast optik på denna kamera.

Saltspring har ett milt klimat, men vintern 2005 blev vår by under en tid mer eller mindre insnöad. Canon Powershot S1IS 

En av våra vänner på ön, en skotsk borderterrier. Canon Powershot S1IS 2005 

Jag levde med min Canon till sommaren 2007, plåtade tidvis rätt flitigt och hade på det hela taget mycket roligt med den. Men så till sist hade jag kommit fram till följande slutsatser: 

a) kameran räckte inte riktigt till för mitt fotointresse

b) mitt fotointresse räckte faktiskt till för en investering i en systemkamera.

Under tiden hade jag bättre börjat förstå styrkan och svagheten med digital fototeknik. Vi ska nu inte tala om den förargliga slutarfördröjningen, som förpestade livet för användare av de tidiga digitala kompaktkamerorna. Det var inte kul att t ex fotografera en hjort framifrån, och när kameran äntligen exponerade hade hjorten vänt om och börjat avlägsna sig, så att man bara såg hjortens rumpa på bilden. 

Viktigare var kanske det begränsade dynamiska omfånget. Detta hade jag förvisso sett som ett problem redan med Nikon-kameran, och det var inte ett dugg bättre med Canonkameran. Enda sättet att få lite teckning av moln på himlen en vacker sommardag utan att totalt svärta igen marken var att använda polarisationsfiltret. För att få bukt med detta insåg jag att jag först och främst måste ha en kamera med RAW-format. Men jag hade också hört att de större sensorerna på systemkamerorna hade betydligt bättre dynamiskt omfång. 

Sedan var det naturligtvis lockande med den överlägsna optiken och upplösningen på en systemkamera. 

Som du kan se på min profil fastnade jag för en Fujifilm Finepix S5 pro.

Jag ska i en kommande bloggpost skriva lite mer om den. 

Dela:

Mera retro: Kodak Disc

I min bloggpost "En pärla till kamera" skrev jag om min Pentax Auto 110, systemkameran för Pocket Instamatic-film. Kameran var det inget fel på, men jag blev efterhand missnöjd med färgbehandlingen av bilderna. 

År 1982 dök det upp något nytt på marknaden: Kodak disc. 

En alldeles platt kamera utan några inställningar alls, med inbyggd blixt och fixfokus. Filmen var en platt, rund skiva som vred sig automatiskt när man exponerade. Den låg i en kasett som man enkelt laddade kameran med. Bara att skjuta in, som en CD-skiva ungefär. Fast mindre. Negativformatet var bara 11x8 mm. Man kunde bli förundrad över att de lyckades ta fram några bilder från så små negativ. Och den tekniska kvaliteten på bilderna var väl inte den bästa. Detta var mest en leksakskamera tänkte jag, kanske en partykamera. Men prylnörden i mig slog till i alla fall och köpte en år 1983. 

Mina lågt ställda förväntningar på bildresultat gjorde att jag blev positivt överraskad av min Kodak Disc. Den var riktigt händig, en verklig peka och skjut-kamera. Bilderna var väl inte mycket att visa upp, men för familjealbumet dög de. De första åren var färgkvaliteten just inte mycket bättre än för Pocket Instamatic-filmen, men 1985 kom tydligen en ny lab-process. Man kunde få bilderna i lite större format (ca 10x12 cm mot 9x11 cm) än tidigare, bilderna var blankare och färgerna bättre. 

För att få lite bättre bilder blev det dock att återgå till småbildsformatet. Men jag hade blivit bortskämd med att ha en liten och smidig kamera. Jag hade länge sneglat på Minox 35 GL, ni vet den där hopfällbara Minoxkameran för 35 mm film. Men jag tyckte den var för dyr. Så en dag hittade jag en Voigtländermodell, som till det yttre var nästan en kopia av Minoxen. Jag slog till direkt, de hade den rent av för specialpris. 

Min lilla Voigtländer tog utmärkta bilder. Slutaren var helautomatisk, det enda man ställde in var avståndet. Jag vill minnas att det fanns en knapp för motljuskompensation också. Tyvärr saknar jag tekniska data för den här kameran. Jag har märligt nog inte lyckats hitta en enda referens till den på nätet. Kanske någon läsare känner till den?

Annars är det inte mycket att säga om den. Den hade en bra optik, och det enda som kändes för begränsande var motljuskompensationen. Jag gissar att förlagan från Minox varit ett bättre köp. Tyvärr kan jag inte visa några bilder jag tagit med den, för jag har inte dokumenterat vilka bilder som är tagna med den. Men jag hade den inte så länge – jag gav faktiskt bort den till min dotter, som blev väldigt förtjust i den och använde den tills den gick sönder.

Nedanstående är exempel på bilder från min Kodak Disc. Alla tre är tagna på Nyckelvikens herrgård i Nacka år 1985. De är inscannade från pappersoriginal, och jag har inte korrigerat färger eller gjort någon annan redigering, förutom att retuschera bort lite damm.

Vintern 1985 var rätt snörik, kan man se här

Våren var förstås efterlängtad och bjöd på en ymnig blomning av vitsippor

Man kan fundera kring detta gamla skeppsvrak. Hur länge har det legat där? Vart har master, däck och större delen av skrovet tagit vägen? Var det en gång en ketch av det slag som lär ha varit vanlig i Stockholms vatten? De flesta lär ha riggats om till galeaser när de fick motor. När de tjänat ut som självständiga skutor riggades de av och blev pråmar. Av vilket skäl har skutan lämnats på grunt vatten i Nyckelviken? Kanske har den lämnats här som strandad pråm

Dela:

En liten pärla till kamera

En dag år 1980 var jag på promenad i centrala Stockholm och passerade en fotoaffär. Naturligtvis stannade jag för att fönstershoppa lite. Och vad får jag se? Där, i en vacker kartong, ligger den underbaraste lilla kamera jag någonsin sett. Det står Pentax på den. Det är en SLR-kamera, med pentaprisma och allt. Och i kartongen finns tre objektiv. En riktig systemkamera, avsedd för Pocket Instamatic-film!

Kameran heter Pentax Auto 110.

Jag minns inte om jag gick direkt in och köpte den, troligen väntade jag några dagar – bara för att ge mig själv skenet av att det var ett övervägt beslut. :-)

Det dröjde i alla fall inte länge förrän den lilla pärlan var i min ägo. Som jag tidigare berättat hade jag börjat ledsna på diabilder, och när jag mest tog pappersbilder för fotoalbumet kunde ju faktiskt detta negativformat duga lika bra som småbildsformatet. 

De tre objektiven var en vidvinkel, ett normalobjektiv och en kort teleglugg. Senare kom det ytterligare några objektiv, men jag nöjde mig med dessa tre. I själva verket använde jag nästan uteslutande vidvinkeln och telegluggen. 

Det mesta i kameran var automatiskt. Det enda man ställde in manuellt var avståndet. Exponeringsmätaren mätte centrumavvägt och styrde tid och bländare enligt ett inbyggt program. En nackdel var att man inte kunde ställa in någon motljuskompensation. Men man jobbade snabbt med kameran: ställ in skärpan och skjut!

Vad jag vet angavs inte filmkänsligheten på Pocket Instamatic-kassetterna, men kamerans exponeringsmätare var fast inställd för att passa filmen. Närmare bestämt lär det ha funnits åtminstone två känsligheter, med något slags fysisk märkning av kassetten som kameran kunde känna av. Detta tänkte jag dock aldrig på, jag använde alltid standardfilmen. 

Den här lilla kameran hade jag under några år med mig överallt. Den var så otroligt liten och smidig. Här visar jag några exempel på bilder jag tagit med min Pentax Auto 110. De är från perioden 1980 – 1982, den tid jag var flitigast med denna kamera. Bilderna är scannade från papperskopior. Färgkvaliteten är tyvärr rätt dålig. Det beror inte bara på att tiden gått hårt åt dem. Till min besvikelse visade det sig att färgkvaliteten på 110-filmen var minst sagt ojämn. Om det var negativfilmen eller lab-processen som inte höll måttet lyckades jag aldrig få någon klarhet i. Men detta var ett skäl till att jag trots allt så småningom ledsnade på den här fina lilla kameran. 

Sandhamn 1980 

 Skulpturmuseet Glyptoteket i Köpenhamn 1981. Kornigheten i bilden kan bero på att bilden är tagen i befintligt ljus

Läckö slott 1982 

 Telendos, Grekland 1982. Telendos är en liten brant klippö som åtskiljs från den större Kalymnos med ett smalt sund. Närmaste ö med flygplats är Kos

Dela: